Friday, 31 August 2012

Inget vatten – ingen framtid

Öknen verkar vinna i byn Jaloya i norra Gujarat i Indien. Här finns inget vatten och jordbruksmarken håller på att ätas upp av sanden. Lång tids bevattning från allt djupare brunnar har fått grundvattennivån i norra Gujarat att sjunka allt djupare. I dag kommer vattnet i pipelines, tre timmar om dagen.

- Jag tänker inte på framtiden, jag tänker bara på den dag som är idag och försöker leva i nuet. Jag får förlita mig på Gud, vi kan inget annat göra.

Han är rak i ryggen, har en intensiv blick och är förmodligen van att bli åtlydd. Rajput Ramjibhai Khodabhai är med sina 30 bufflar storbonden i byn Jaloya i norra Gujarat, 13 mil väster om Palanpur, mot den pakistanska gränsen. Det är tydligt att han har stort inflytande över det mesta i byn och dess 2 000 invånare. Men när vi frågar honom vad han tror om framtiden, har han svårt att hitta svaren. Det är nämligen svårt att se någon framtid för byn.

Detta är en av många byar i Indien som lider brist på vatten. Cirka 30 procent av Indiens grundvattenkällor är mer eller mindre överutnyttjade och i norra Gujarat, som är en av flera drabbade delstater, ligger grundvattennivån lägre än 300 meter.

Rajput Ramjibhai Khodabhais 300-metersbrunnar är värdelösa när saltvattnet har trängt in. I stället får han och de övriga byborna nöja sig med att få vatten i pipelines, tre timmar om dagen.
Indien är världens största användare av grundvatten och 60 procent av jordbruket är konstbevattnat. En frikostig statlig subvention av el har gjort det möjligt för bönderna att pumpa vatten från allt djupare brunnar, utan att behöva tänka på kostnaderna. Men i byn Jaloya är vattnet slut och Rajputs båda 300-metersbrunnar är värdelösa eftersom saltvattnet har trängt in. I stället kommer vattnet från pipelines, elva mil därifrån, tre timmar om dagen. Vattnet ombesörjer regeringen, men under sommaren räcker dock inte det statliga vattnet till. Då köper Rajput extra vatten som fraktas i container med lastbil.

Vattnet är borta och öknen vinner hela tiden ny mark. Kutch-öknen ligger alldeles intill och på tio år har sanden tagit nästan fem hektar av hans mark, något han inte är ensam om i byn. Han har 15 hektar som han odlar på men i år blir det nog inget med den saken. Monsunen är försenad.

- Det beror på om det blir något regn. Hittills har vi bara fått 20 millimeter regn, annars brukar vi så här i mitten av augusti ha fått mellan 500-600 millimeter, säger han.

När vattnet är borta ser inte Jehabhai Kajabhai Thakor någon framtid i byn. Han, liksom många av de andra unga bönderna, vill bara flytta därifrån.

Hans granne, Jehabhai Kajabhai Thakor, är 30 år. Han har bara två bufflar, äger ingen mark och har inte alls samma ekonomiska resurser. Han nöjer sig inte med att förtrösta på Gud. Han vill bara flytta därifrån.

- När jag besöker grannbyn ser jag att det pågår mycket mer utveckling där, eftersom de har tillgång till mer vatten, säger han.

Han är en typisk indisk mjölkbonde med få djur och lite eller ingen mark alls. Han har inte råd att köpa extra vatten under sommaren.

- Det är klart att jag skulle vilja ha mera vatten. Då skulle jag köpa två bufflar till. Jag kan bara tvätta mig var tredje dag och inte mina kläder så ofta som jag vill, du ser ju själv, säger han och pekar på sin dammiga skjorta.

Under samtalet samlas fler unga bönder runt oss och alla är de överens om en sak – när vattnet är borta finns det ingen framtid för den här byn. Alla vill de flytta. Någon annanstans.

Ann-Helen Meyer von Bremen & Gunnar Rundgren
Först publicerad av Naturskyddsföreningen

Thursday, 23 August 2012

Vem är teknikfientlig?


När man kritiserar det existerande, industrialiserade, genmodifierade och konstgödslade jordbruket framstår man lätt som teknikfientlig. Samma personer som kritiserar de som förespråkar ett mer ekologiskt jordbruk för att de är teknikfientliga och inte har förtroende för människans kreativitet verkar inte tro att man skulle kunna använda vetenskap och teknik också på ett annat sätt, ett sätt byggd på en annan logik. Lika väl som vi idag använder oss av teknik som är byggd på tillgång av billig fossil energi, borde vi väl kunna använda oss av teknik som optimerar naturliga, ekologiska processer?

Tuesday, 21 August 2012

Vi använder våra kor för att hela vår jord

Varför äta djur som fötts upp på spannmål, när vi i stället skulle kunna äta grödorna direkt och mätta fler människor? Så ställs ofta frågan. Vad vi kanske glömmer bort är att på många håll i världen är köttuppfödning ett miljö- och resursmässigt bättre alternativ än odling. Ungefär två tredjedelar av världens jordbruksmark används för bete till djur och det finns skäl till det. Merparten av marken går helt enkelt inte att odla på, den är för mager, för brant, för torr, för blöt eller för kall (tänk på vår renskötsel). Däremot växer gräs.
Alla Namibias floder torkar ut under torrperioderna

Ett exempel på detta är Namibia i sydvästra Afrika, ett land som är nästan dubbelt så stort som Sverige men bara har 2,1 miljoner invånare. Det är det näst minst tätbefolkade landet i världen. Namibia är i stort sett för torrt att odla i, en fjärdedel av landet utgörs av öknarna Kalahari och Namib. Det odlas på mindre än en miljon hektar medan trettioåtta miljoner hektar är betesmark.


Hur går då köttproduktionen ihop med ett så torrt land som Namibia, köttuppfödning sägs ju vara så vattenkrävande? Merparten av boskapens vattenbehov består av regn som faller på marken. Några hundra mm vilket räcker för att gräset kan växa men som inte är tillräckligt för att odla. Djuren behöver också vatten att dricka och därför borrar man brunnar. Ett vattenhål räcker för 250 kors dricksvatten och de producerar cirka 20 ton kött om året. Om samma mängd vatten skulle användas för konstbevattning, skulle det räcka till cirka en hektar odlingsmark, där man skulle kunna producera kanske åtta ton majs.
Det finns lika många kor som människor i Namibia. Boskap innebär status, kultur, inkomster, bankkonto och pension i ett.


Kvinnor av hererofolket har hattar som stiliserade kohorn.

Frågan är därför inte om man skall producera kött eller odla i stora delar av Namibia, utan snarare om man skall föda upp kor, får och getter eller antiloper och zebror på det gräs som växer där.

Namibia har, precis som flera andra afrikanska länder, problem med överbetning och jorderosion, men det beror på att boskapens sköts fel, menar Viebke Volkmann från organisationen Integrated Rural Development and Nature Conservation som arbetat med boskapsskötarna i Kunene i norra Namibia. Nationsgränser, stängsling av mark och nationalparker gör att det som alltid varit det naturliga svaret på torka – dra vidare med boskapen till andra marker – inte längre fungerar. Man kan öka djurantalet och samtidigt minska de skador som påstås orsakas av överbetning säger hon.

Djuren ska hållas i stora hjordar på stora områden. I Namibia finns gott om rovdjur som leoparder, hyenor och geparder och de hjälper till att hålla hjordarna samlade. Boskapen kommer då att flytta sig ungefär som hjordarna av gnu på savannen – eller bison på prärien. De betar intensivt på små ytor i taget, men återkommer sällan till samma ställe. Den intensiva betningen bryter upp jordskorpan så att vattnet kan rinna ned i jorden i stället för att slita med sig den tunna matjorden. Det tvingar djuren att äta alla sorters gräs och gör att de trampar ned buskar och små träd och gynnar gräsen.

På stängslade rancher kan man styra djurens rörelse genom att öppna och stänga vattenhålen medan på allmänningarna bör man slå ihop många små hjordar och ha herdar som följer dem, och skyddar dem från rovdjur. På så sätt efterliknar man hur vilt rör sig i naturen.

- Vi använder våra kor för att hela vår jord, säger Okatukirue Mutunda, en av de stolta boskapsskötarna.

Först publicerat av Naturskyddsföreningen

Ann-Helen Meyer von Bremen & Gunnar Rundgren

Wednesday, 15 August 2012

Vad kommer efter skogen som skövlats?

De måste ha varit oerhört fattiga, Maria och Luis Vieria, när de för snart tjugo år sedan bestämde sig för att lämna sitt liv som lantarbetare i det fattiga nordöstra Brasilien och i stället bege sig in i Mato Grosso, till Amazonskogens utkanter.

Vi tänker på det när vi besöker dem i deras enkla hem i Nova Esperança, drygt 10 mil norr om Juruena i nästan väglöst land. De var 24 familjer som flyttade hit, 17 blev kvar, de övriga har dött i malaria eller andra sjukdomar. Eller helt enkelt gett upp och flyttat. Livet som nybyggare var nämligen oerhört hårt.
- De första två åren överlevde vi på råtta, palmhjärta, mjölet av babassupalmen och andra vilda växter,  medan vi röjde marken berättar Maria Vieria.
Maria mal det hemodlade och hemrostade kaffet för att bjuda oss.

Trots att hon bara är 57 år, ser hon ändå ut som en gammal gumma.  Hon har diabetes, ett sår med begynnande blodförgiftning och bara tre tänder kvar i munnen. Nio barn har hon fött, sex är i livet.

I dag tycker de själva att de har fått det bra. En solpanel producerar el till lampor, tv och en radio, de har färskt vatten från bergen som leds in med hjälp av slang och självtryck, avloppsvattnet går ut i den lilla fiskodlingen och även om det finns en gasolspis,verkar Maria laga den mesta maten på vedspisen. De har några grisar, köttdjur, fiskodling och framför allt bedriver de skogsjordbruk, vilket är anledningen till att vi besöker dem. I dag finns det också en väg, som visserligen är oframkomlig under regnperioden och lämnar dem helt isolerade från omvärlden, men när de kom hit fanns det bara en åsnestig.

När de anlände till byn, vars namn betyder ”nytt hopp” var skogen redan skövlad av illegala avverkare. I dag visar Luis stolt upp sin skog med över åttio olika arter. Han har planterat vartenda träd själv. Här växer kaffe, kakao, bananer, papaya, mango, varvat med teak, eukalyptus och andra träd som ska bli timmer. Familjen Vieria deltar i Poço de Carbono Juruena, ett projekt för skogsjordbruk, eller agroforestry som det också kallas.  Tanken är att dels bevara den biologiska mångfalden genom att förhindra att skogen avverkas för att ge plats åt trädplantage, odling eller betesmarker för köttdjur, dels att bönderna ska kunna leva av skogen, utan att behöva avverka alla träd på en och samma gång. Inkomsterna från skogsjordbruket är nu större än från köttet, det som de allra flesta lever av här.
Luis visar sin kakaoodling
Det finns också en annan möjlig inkomstkälla. Skogsjordbruk kan binda några ton kol per år i växande biomassa och i jorden och detta är något som kan bli värt pengar.  Poço de Carbono Juruena stöds av Brasiliens halvstatliga oljebolag Petrobras. Det ligger i oljejättens intresse att hitta sätt att kompensera utsläppen av växthusgaser som orsakas av deras verksamhet.

Det finns dock några hakar med affärsidén. Dels kan det bli dyrt att mäta hur mycket kol som lagras in i marken, pengar som småbonden inte har, dels blir bonden bunden att bruka marken på ett visst sätt under en lång tid, en slags kolonialisering med miljövänliga förtecken.

Även om det kan finnas en hel del pengar att tjäna för bönderna, beräkningar visar att kolbildningen skulle kunna vara värt cirka 800 kronor i månaden, att jämföra med en genomsnittlig inkomst för bönderna på 1300 kronor, så är det ändå inte detta som man fokuserar på i projektet, utan man vill framför allt betona skogsjordbrukets egna ekonomiska och miljömässiga nytta.
- Visst är det en fantastisk luft här, säger Luis och drar djupa andetag när han visar oss runt i skogen.

Det är inte bara en fantastisk luft, det är en fantastisk skog!
Ann-Helen Meyer von Bremen
Gunnar Rundgren
 Ursprungligen publicerad på Naturskyddsföreningens blogg 

Monday, 13 August 2012

Ekonmisk rationalitet representerar moraliska val


"Nästan alla svenskar har redan en livsstil som kräver flera jordklot om den skulle omfattas av alla människor på vår planet. Ändå kräver vi ökat konsumtionsutrymme. Är inte det cyniskt av oss? Vår konsumtion bygger dessutom på produktion i andra länder som ger usel arbetsmiljö och ödeläggelse av ekosystem och lokal kultur. Men vill vi verkligen leva på ett sätt som försämrar livsförutsättningarna för andra människor?"
skriver ett antal tänkande och kännande människor (Billy Larsson, Birger Schlaug,
Gunilla Almered Olsson, Anders Wijkman, Nina Björk, Bengt Brülde, Emin Tengström, KG Hammar, Annika Carlsson-Kanyama, Svante Axelsson, Alf Hornborg, Göran Greider), i en artikel i GP den 13 augusti.  Jag håller i stort med artikelförfattarna med ett undantag: Lite senare i samma artikel skriver de:
"Den grundläggande frågan är således inte ekonomisk. Det är en moralisk fråga – en fråga om rättvisa mellan generationerna."
Genom att hävda att fördelningsfrågor är moraliska och inte ekonomiska så stöder man  myten om att ekonomiska frågor är någon sorts värderingsfria, vetenskapliga frågor. Den synen som leder oss till felslut.

Ekonomi är om hushållning, produktion och distribution av resurser. Rättvisa mellan generationer är i mycket en ekonomisk fråga, på samma sätt som vårt skattesystem är det. Slaveriet och apartheid var ekonomiska relationer mellan människor som byggde på en viss typ av moral (vissa människor är bättre än andra). Att någon städar ditt hem för en skitklön är också en ekonomisk relation eller att någon i ett land långt bort utsätter sig för en hemsk arbetsmiljö för att vara "internationellt konkurrenskraftig". De är alla ekonomiska frågor - men också moraliska. Hela vårt ekonomiska system bygger på en rad moraliska föreställningar om vad som är bra och vad som är dåligt. Och på en viss typ av människosyn: att var och en skall handla i sitt eget intresse, att vi alla skall konkurrera mot varandra på en global marknad.

Artikeln har en bra avslutning om detta:
"Människan har både egoistiska och altruistiska sidor. Det rimliga nu är att vi utvecklar vår altruistiska sida och blir en globalt solidarisk varelse. För en globaliserad värld där vi alla påverkas av varandras agerande fodrar en etik med globala hänsyn. Endast genom att bryta politikens snäva fokusering på att göra det materiellt bättre för oss nu levande svenskar, kan vi se oss själva som anständiga varelser. Och endast därigenom kan vi också bli betraktade som anständiga människor av dem som kommer att ta över vår planet efter oss." 
En altruistisk människa behöver en altruistisk ekonomi och vice versa, precis som vårt nuvarande ekonomiska system både förutsätter en egoistisk människa och understöder egoistiska beteenden. 

Monday, 6 August 2012

Vredens cashewnötter



Indien är världens största producent av cashewnötter. Man både odlar och processar cashew. Stora delar av den afrikanska cashewskörden går faktiskt till Indien för förädling. Förädlingen innebär i stort att kvinnor sitter i en stor hall och pillar bort det yttre skalet och får bort den frätande oljan som har industriell användning. Nötterna torkas och rostas och packas. Ett mycket enkelt arbete som av någon anledning görs billigare av indiska kvinnor i stora hallar än av deras afrikanska systrar.

För det mesta odlas cashewnötter extensivt, med små insatser. Men man använder ofta bekämpningsmedel för att kontrollera vissa sjukdommar eller insekter.Endosulfan är en insekticid av cyklodientyp som används mot ett brett spektra av kvalster och insekter på ett stort antal grödor. Substansen introducerades som insekticid 1956.  I Sverige har det funnits tre insekticider innehållande endosulfan. Sedan 1995 är samtliga preparat förbjudna. (Naturvårdsverket). 

I Kasagarod i Kerala i Indien utsattes en halv miljon människor under 20 års tid av att Plantation Corporation of Kerala sprutade endosulfan på cashewplantagerna i femton byar. Men inte bara på plantagerna utan faktiskt på byarna och människorna själva. Syftet var att kontrollera en tefluga. Det hela fortgick till 2003, och 2006 förbjöd Kerala användningen av endosulfan.

En medicinsk studie, publicerad i Science Alert, visar att i åldersgruppen 0-30 år hade nästan tre fjärdedelar av alla undersökta mentala handikapp och i åldersgruppen 0-14 år hade 46% av pojkarna och 42% av flickorna missbildningar.
http://www.thehindu.com/multimedia/dynamic/00573/endosulfan-child_573569f.jpg

Förträffliga tidskriften Down to the Earth berättar om hur en kvinna kämpade för att få ett slut på användningen.
"Leelakumari Amma is the original heroine of this plot. In early 1990s, she came to Kasaragod, ironically, as an agriculture scientist, whose job was to push farmers to use pesticides. Her brother died mysteriously while she was building her house. But she did not connect the dots and moved in, only to realise that the pesticide spray was poisoning her land and water. Fish she put in her well died. She could not open the windows of her house for days when the helicopter sprayed poison. It seemed a thick cloud was hanging over her house. She could not breathe and worried about her children. Then she noticed that many people living close to her seemed diseased— children were born with deformities and severe neurological problems afflicted people."


Kemiska bekämpningsmedel är en tickande bomb, en bomb som redan smällt många gånger och som kommer smälla igen och igen. Men det är också en smygande förgiftning, men många yttringar som inte är så dramatiska. Det är egentligen inte möjligt att fastställa hur många som drabbas varje år. Men Världsbanken som ju i stort inte precis är någon förespråkare för ekologiskt jordbruk, uppskattade 2008 att 350 000 människor dör årligen av användning av kemiska bekämpningsmedel. 41 miljoner anges lida av olika effekter av bekämpningsmede, enligt The Guardian. Av nästan en miljon självmord i världen, beräknas ungefär en tredjedel utföras med kemiska bekämpningsmedel. 

Den kemiska industrins Hiroshima
"Produktionen av kemikalier är i sig också en ofantlig riskfaktor. Katastrofen i Bhopal i Indien kallas också den kemiska industrins Hiroshima. 1984 inträffade världens hittills värsta industri- och miljökatastrof då en explosion i Union Carbides kemiska fabrik i indiska Bhopal frigjorde 25 ton extremt giftig gas. Fabriken tillverkade kemiska bekämpningsmedel. Mitt i natten mellan den 2 och 3 december 1984 vaknade befolkningen i Bhopal av, som det har beskrivits, brinnande eld i ögon och lungor och av svårt illamående. Barn, mödrar och fäder stapplade ut kippande efter luft, men fann sig insvepta i en gul dödligt giftig dimma. Inom minuter låg tusentals människor döda längs stadens gator och gränder. På sjukhusen som de följande timmarna fullständigt översvämmades av hjälpsökande visste man inte vad det var för slags gas eller hur de skadade skulle behandlas. När dagen den 3 december grydde var det redan mer än 5 000 döda. Katastrofen krävde slutligen minst 15 000 liv och raserade livet för ytterligare mellan 500 000 och 800 000 människor. 50 000 beräknas ha blivit handikappade" (från Trädgården Jorden, ursprunglig källa: SR 2004).


Vill du slippa stödja sånt här? köp ekologiskt.

Läs mer:

When battered people took on the pesticide industry (Down to Earth)
‘Aerial spraying was a State sponsored crime’ (the Hindu)
END OF THE ROAD FOR ENDOSULFANVad kan danskarna som vi inte kan?
Our drinking water: a toxic brew? (Garden Earth)
Research Links Pesticides With ADHD In Children (Garden Earth)
Pesticides linked to honeybee decline (the Guardian)
Bekämpningsmedel största faran (SvD)
Kemiföretag tar makten över maten (SvD)
Naturskyddsföreningen
KRAV
Svenskt Vatten
Pesticide Action Network (PAN) International,