Saturday 30 January 2021

Automation - ingen räddning för småbruken

Det finns många skäl till att vara skeptisk till att ny teknik på ett avgörande sätt skulle kunna ge små jordbruk en förbättrad konkurrenssituation, utan det allra mesta talar för att den blir kontinuerligt sämre för varje nytt tekniksprång.

Jag hamnar ofta i diskussioner om teknik. I dessa tar jag oftast rollen som den skeptiske. Det verkar få många att tycka, eller tro, att jag är teknikfientlig. Att vara teknikfientlig är dock ingen rimlig hållning. Att vara människa är att använda teknik. Även om det finns en rad olika åsikter om vad som främst skiljer människor från andra djur är olika former av teknik en stark kandidat. Teknik handlar ju inte bara om stenyxor eller skördetröskor utan också om information. Vår kanske allra viktigaste teknik är språket, som ju tjänat oss väl i årtusenden.

Däremot är det viktigt att kunna se att teknik har en rad andra effekter än bara det som är uppenbart, och att teknik sällan är neutral i förhållande till olika gruppers intressen eller ställning i samhället eller till ekonomiska och sociala förhållanden. Alf Hornborg har utvecklat detta väl i boken Myten om maskinen. Där kritiserar han tanken att maskinernas funktion och logik kan frikopplas från samhället de verkar i. Ofta innebär en mekanisering att någon vinner tid eller rum på någon annans bekostnad. Och är det inte en fattig på andra sidan jordklotet så är det kanske en dyngbagge eller en orangutang. Långt tidigare hade Ivan Illich visat att om man räknade in allt arbete som en genomsnittlig amerikan ägnar åt sin bil, inklusive att tjäna in kostnaderna för den, så färdades hen i ungefär 7 km i timmen. Sedan finns det andra indirekta effekter av teknik som att effektivisering ofta leder till ökad konsumtion och därmed ökad resursförbrukninghttps://tradgardenjorden.blogspot.com/2014/12/hur-okad-effektivitet-leder-till-okad.html istället för tvärtom.

Den icke automatiserad författaren för länge sedan...

Tekniken kan också starkt påverka våra värderingar - vårt sätt att se på människor och naturen. När industrialiseringen slog igenom började lantbruksliteraturen skriva om mjölkproduktionen med liknelser från fabriken och korna blev maskiner som producerade mjölk. De första datorerna beskrevs mest i termer som mekaniska hjärnor, men idag är det våra hjärnor som beskrivs som datorer.

I mitt senaste blogginlägg skrev jag lite om teknik, vilket föranledde ett antal kommentarer. Det rörde bland annat frågan om automation är positiv för småbönder. Man tänker bland annat på AI-utrustade robotar som rensar ogräs och hackar. En sådan skulle kunna spara avsevärt med arbete för en småbonde.

Men det konstaterandet i sig säger inget om hur det kommer att fungera i stor skala om sådana robotar tar över ogräsrensningen. För att förstå det måste vi förstå de ekonomiska ramarna. Låt oss diskutera hur detta fungerar för småbonden Rannug. Han driver småbruk men har också mindre sidoinkomster för att ha råd att dricka litet gott vin, ta en tur till fjällen och ge presenter till sina barnbarn. Han odlar ekologiska grönsaker på en knapp hektar. Han säljer mest direkt till kund och drar in cirka 300 000 kronor om året. Efter avdrag för alla kostnader har han ungefär 150 000 kronor kvar, vilket motsvarar en lön på ungefär 13 000 i månaden de 8 månaderna han jobbar med odlingarna (han skall ju betala egenavgifter också).  

Rannug sköter det hela själv förutom ogräsrensning där han har två skolungdomar från bygden som jobbar sammanlagt 100 timmar varje försommar, sedan tar han hand om det själv. Sammanlagt lägger man ner 250 timmar på ogräsrensning och hackning.

Han ser en annons för roboten Rentirad som lovar att sköta ogräsrensningen på hans lilla gård till full belåtenhet. Visst kostar den en slant, 200 000 kronor, men han börjar bli trött på ogräsrensandet och knäna värker. Så han lånar pengar, räntefritt, av sin fru som har ett välbetalt jobb, hur skulle de annars överleva? Nu sparar han in 12 000 kronor om året på den rensande skolungdomarna och sparar 150 arbetstimmar av den egna tiden för en kostnad av 40 000 kronor per år (en maskin skrivs normalt sett av på fem år). För att han skall ha samma netto som tidigare så måste han odla mer. Rannug måste alltså bli en större småbonde, vilket ju är den mekanism som gör att mekanisering är intimt förbunden med större skala.

Men låt oss istället tänka oss att roboten bara kostar 60 000 kronor. Då motsvarar de årliga avskrivningarna bara kostnaden för skolungdomarna. Rannug sparar in 150 arbetstimmar, och bygden förlorar 12 000 kronor. Rannug kan ägna de 150 timmarna åt att fiska eller att utveckla sitt företag. Eller?

Diskussionen ovan bygger på att Rannug arbetar på en isolerad marknad som inte förändras. Men sådan är inte verkligheten. Det som händer med robotiseringen är två saker: 1) Ekologisk odling blir mer konkurrenskraftig gentemot konventionell eftersom man slipper höga kostnader för ogräsrensning.  2) priserna för ekologiska produkter sjunker eftersom kostnaderna minskar. 1) är givetvis bra. 2) är däremot dåliga nyheter för Rannug, för när alla ekobönder har ogräsrobotar kommer priserna gå ned till en nivå som motsvarar de minskade kostnaderna och Rannug kommer att tjäna betydligt mindre pengar än tidigare - om han inte använder de 150 timmarna till att odla mer i stället för ledighet. På så sätt blir mekanisering ändå en drivkraft för att odlingen skall bli större.

Det här resonemanget är fortfarande en bra bit ifrån verkligheten. I verkligheten är det nästan alltid mer lönsamt för den som har större odlingar att använda ny teknik. Det är sannolikt att Rannugs Rentirad har överkapacitet för sin odling, dvs den lönar sig mer för den som har en större odling. Det är också sannolikt att serviceavtal, inlärningskostnader och bättre förhandlingsposition mm gör att den som köper 10 Rentirad för att använda på den betydligt större gården har mycket lägre kostnader för robotiseringen per producerad enhet, vilket gör att priserna på marknaden sjunker mer än Rannugs minskade kostnader.

Slutligen är det inte alls sannolikt att roboten Rentirad är så smart och så mångsidig att den klarar av det femtiotal olika grödor som Rannug odlar. Inte heller klarar den av täckodlingen, insådden av gröngödslingsblandningar i rotsellerin eller den där intressanta samodlingen med ringblommor och vitkål som är något av Rannugs signatur. Den envisas med att tolka ringblommorna som ogräs trots tre – dyra – besök av tekniker. Att få maskinen att känna skillnad mellan fyra olika sorters persilja visade sig också omöjligt. Rannug blir alltså tvingad att kraftigt minska antalet grödor och förenkla sitt odlingssystem för att passa maskinens förutsättningar. Detta gör att han förlorar en del kunder som värdesätter hans Mandelmansartade produktion. En del får nu säljas till affärer som bara betalar hälften av det hans gårdskunder gör. Rannug får då ett fattigare odlingssystem och lägre inkomster som ett resultat av robotiseringen. Återigen är utökning av verksamheten botemedlet.

I verkligheten kommer Rannug kanske aldrig att kunna köpa Rentiraden eftersom den kräver 5G uppkoppling för att fungera. 5G nätet kommer inte att nå hela landet. De större bönderna kan bygga gårdsegna nät för sina robotar, men det är verkligen inte realistiskt för Rannug. 

Givetvis är varje innovation unik och har sina för- och nackdelar. I en marknadsekonomi som bygger på konkurrens kan man inte isolera teknikens effekter på hur den fungerar i det enskilda företaget utan man måste också se till hur den påverkar de relativa konkurrensförhållandena. Viss enkel teknik, som en kniv, en skjuthacka, ett skyffeljärn eller en mobiltelefon, är mer eller mindre skalneutrala. Men för mer avancerad och dyrare teknik finns det nästan alltid skalfördelar. Det finns därför väldigt många konkreta skäl till att vara skeptisk till att ny teknik på ett avgörande sätt skulle kunna ge små jordbruk en förbättrad konkurrenssituation, utan det allra mesta talar för att den blir kontinuerligt sämre för varje nytt tekniksprång.

I en annan typ av ekonomi blir givetvis resonemangen annorlunda.  

Monday 25 January 2021

Hägglunds enda tid

Filosofen och litteraturvetaren Martin Hägglunds bok This Life, som nu finns på svenska under titeln Vårt enda liv på svenska har fått ett stort genomslag trots att den är ett socialistiskt manifest. Huvudtesen i boken är att vi bara har ett ändligt liv och vår uppgift är att göra så mycket som möjligt av det livet tillsammans. I detta liv finns det nödvändigt arbete vilket vi skall minska på alla sätt och vis och så finns det andlig verksamhet vilken vi skall öka så mycket det går. Detta kan bara förverkligas i ett samhälle byggt på en demokratisk socialism med kollektivt ägande av produktionsmedlen.

Den första delen av boken ägnas åt att plädera för att vi bara har ett enda liv och att vi är dödliga. Vår uppgift är att leva detta liv fullt ut, med full närvaro och ansvarstagande, något Hägglund kallar för sekulär tro. Termen är medvetet vald med udden riktad mot religiös tro på ett evigt liv, paradiset eller nirvana. Dessa föreställningar gör, enligt Hägglund, att man inte tar ansvar och deltar fullt ut i detta, vårt enda, liv. Han menar att när religiösa förespråkar att vi skall göra gott i detta livet så beror det antingen på att man inte i detta uttrycker en religiös tro utan en sekulär tro eller att man motiverar sina goda handlingar på denna jord med att det är Guds vilja eller befallning, vilket i så fall betyder att de inte ser något egenvärde i de goda handlingarna. När religionen syftar till att vi inte längre skall ha något att kämpa för — att vi skall få evigt liv, vila i frid eller uppnå nirvana – motiverar den sekulära tron just vår ständiga strävan och dagliga kamp.

Eftersom jag själv inte är troende är det inte svårt för mig att ta till mig Hägglunds argumentation i detta. Samtidigt präglas framställningen av att Hägglund verkar något besatt av att bevisa hur fel religionen är. Kan man inte se de religiösa buden om hur man skall bete sig i detta livet som normer för samma sak som Hägglund förespråkar, snarare än dess motsats? Skillnaden mellan att jag, eller Hägglund, säger att det är fel att döda och att vi låter en profet säga det är kanske inte så viktig? Det stör ännu mer att han inte undersöker andra livshållningar. Finns det verkligen inga andra sätt att relatera till livet än Hägglunds dualistiska val? Är min kärlek för min son verkligen helt beroende av att både jag och han är fullt medvetna om livets förgänglighet och att en av oss kan dö när som helst? Hur är det med livsåskådningar som väver in dåtid, nutid och framtid i mindre skarpa kategorier eller som ser människan som en del av naturen på ett helt annat sätt? 

Efter att ha slagit fast att den sekulära tron bör vara grunden för hur vi lever våra liv, går Hägglund över till det andra grundbegreppet i boken, andlig frihet. För att en människa skall vara andligt fri måste hon fråga sig hur hon borde leva sitt liv, inte slösa bort det på meningslösheter — men inte heller på det som är nödvändigt. Tid spelar en stor roll i Hägglunds framställning och det handlar om att ägna så litet tid som möjligt åt det nödvändiga och själsdödande nödvändiga arbetet och så mycket som möjligt åt andlig utveckling. Nödvändigt arbete är sådant vi gör för att hålla oss levande, producera mat, hus, kläder och allt annat vår fysiska kropp behöver. Andlig verksamhet är det som vi betraktar som mål i sig. Vad jag skall göra med min tid är länken mellan sekulär tro och andlig frihet och blir på så sätt den centrala frågan i livet.

Att det nödvändiga på något sätt skulle vara sämre och mindre eftersträvansvärt än något som inte är strikt nödvändigt verkar tas som självklart av Hägglund. Han är dock medveten om att vad som anses fritt arbete kan variera mellan individer. Han säger att även om familjen skaffar en diskmaskin för att minska det nödvändiga arbetet så kanske det finns någon i familjen som gillar att diska, men då är det ju inte längre nödvändigt utan fritt andligt arbete. Men på det stora hela märks det väl vilka typer av aktiviteter som Hägglund anser vara mer andliga och fria; det handlar om intellektuellt, emotionellt och kulturellt arbete. Han betonar på flera ställen att det behövs utbildning för att vi skall kunna utveckla vår andliga frihet. Teknisk utveckling för att ge oss mer tid för det andliga är också centralt. Nödvändigt arbete och tekniken handlar båda två om vår relation till våra direkta behov, den materiella världen och annat liv.

Någonstans verkar Hägglund inse att det nödvändiga och andliga arbetet hänger ihop och i en passus skriver han att om det inte fanns något nödvändigt arbete skulle det heller inte finnas någon fråga om hur vi skulle använda vår tid och därför heller ingen andlighet. Hans inställning till det nödvändiga arbetet påminner därför om hans inställning till döden. Något som man för allt i världen vill undvika men som samtidigt är en förutsättning för att leva ett meningsfullt liv.

Jag har ägnat hela livet åt en blandning av sådant arbete som definitivt kan kallas för nödvändigt, att producera mat, och sådant som är typiskt andligt arbete enligt Hägglund, som att skriva böcker och jobba som konsult. Jag har aldrig känt att det nödvändiga arbetet skulle vara mindre värt eller mindre fritt än det intellektuella arbetet. Tvärtom, jag känner en särskild tillfredsställelse av att det är nödvändigt. En tillfredställelse jag tror jag delar med många andra bönder, busschaufförer och sjuksystrar. Hägglunds resonemang verkar bortse från att någon måste bygga universitetet, hugga träden, göra papper, tillverkar datorer och mjukvara, trycka boken och sälja den för att han skall kunna ägna sig åt den andliga verksamheten att skriva den. Hans syn på teknikens välsignelser är också märkvärdigt enkelspårig. Visst är det så att en del av de problem som orsakats av ny teknik snarare är ett resultat av att den används i (kapitalistiskt) exploaterande profitsyfte snarare än för mänsklighetens bästa. Men en stor del av mänsklighetens materiella framsteg handlar om att använda allt större del av naturens resurser och detta orsakar stora problem alltifrån utrotningen av mammutar till växthuseffekten. Överanvändning av naturresurser, konstgödsel och fossila bränslen kan skapa reella problem även i en socialistisk idealstat.

En orsak till Hägglunds syn på nödvändigt arbete som något ont är sannolikt hans sammanblandning mellan sådant arbete och lönearbete under kapitalismen. Han ansluter till vad han anser är Marx syn på lönearbetet som det enda som skapar mervärde i den kapitalistiska ekonomin. Han menar också att detta gör att det bara är genom att öka mängden lönearbete eller öka exploateringsgraden hos arbetarna som vi kan öka ekonomins storlek och indirekt också välfärden eftersom den är direkt beroende av ekonomins storlek. Genom kopplingen mellan välstånd, ekonomisk tillväxt och exploatering av arbete kommer vi aldrig att få mer tid till den andliga verksamhet som ger livet mening.

Alldeles bortsett från om Hägglund i sin syn på lönearbetet har stöd hos Marx eller inte (något jag varken kan eller vill reda ut), så kan jag konstatera att en mycket stor del av världens nödvändiga arbete görs av självverksamma lantbrukare och andra yrkesgrupper vilka inte lönearbetar. Att de är lika exploaterade i det kapitalistiska systemet som arbetare råder det knappast någon tvekan om. Genom varumarknaden, skuldsättning och konsumtion kan även annan verksamhet än lönearbete bidra till mervärde under kapitalismen. De stora kadrerna av offentligt anställda lönearbetare har gjort kopplingen mellan lönearbetet och kapitalismen mindre tydlig samtidigt som kapitalismen snarare verkar styra mot att mer arbete görs av gigande egenföretagare.

Med det sagt har hans resonemang om att ett grundproblem med kapitalismen är att det att det är lönearbetet som skapar värde ganska högt förklaringsvärde. Särskilt gäller det Hägglunds skarpsynta iakttagelser av hur detta kan förklara varför arbetarrörelsen har på det stora hela accepterat kapitalismens värdeskapande logik och därför inriktat sig på att omfördela det välstånd som den skapar snarare än att ifrågasätta själva strukturen: ”Så länge som vi accepterar det kapitalistiska värdebegreppet kommer socialdemokratiska reformer snarast minska det välstånd som de söker att fördela mer jämlikt”. De senaste årtiondenas expansion av kapitalet och lönearbete till delar av vårt liv som tidigare inte var utsatta för lönearbete (fritid, vård, utbildning) och politikens och demokratins kapitulation inför de globala marknadernas krav är andra följdeffekter av detta.

Hägglund, som Marx, anser att kapitalismen har frigjort folk från tidigare förtryckande strukturer, samt att lönearbetet tydliggjort att var och en äger sin tid och att denna tid har ett värde och att våra liv därför är värdefulla. Att folk värderas efter sitt arbete istället för ras, kön eller härkomst och att de, i teorin i alla fall, är fria att göra vad de vill efter att sirenen förkunnat arbetspassets slut är ett steg åt rätt håll. Samtidigt är just det faktum att värdeskapande bygger på lönearbete det som gör kapitalismen till ett hinder för den andliga friheten. Det egentliga måttet på värde borde vara mängden fri tid som kan ägnas andlig verksamhet och inte mängden arbetad tid.

Att värde i kapitalismen skapas genom exploatering av arbete, direkt eller indirekt, är inte en fråga om värderingar hos oss människor utan är en grundläggande del av det kapitalistiska systemet, en materiell förutsättning, ungefär som att äta mat för människokroppen. Det är just detta förhållande som gör att värde och värderingar sammanfaller i det kapitalistiska samhället och att användningen av arbetets frukter genom konsumtion är en lika nödvändig ingrediens. Värdeskapandet, värderingarna och konsumtionen utgör på så sätt ett självförstärkande system, vilket är en anledning till att kapitalismen har visat sig långt mer resilient än Marx och många andra socialister har förutspått.

Det är svårt att se hur en mänsklig ekonomi skulle se ut där tid för andlig verksamhet har en liknande position av att vara en del av de materiella förutsättningarna, eftersom det definitionsmässigt inte är det. Värderingar som inte har en materiell bas tenderar till att vara svaga. Är det inte vårt gemensamma ansvar och intresse för allt det där nödvändiga, som mat, bostad, sjukvård och solidaritet som är själva kittet i ett samhälle snarare än vår andliga utveckling?  Att det också handlar om rent subjektiva upplevelser – det som är andligt och fritt för mig är inte nödvändigtvis det för dig — gör det hela ännu mindre sannolikt och genomförbart, oavsett hur det icke-kapitalistiska arbetet organiseras.

Även här förefaller Hägglund gå i dikotomifällan, att det han ser som det önskvärda alternativet är det enda alternativet. Frågan är också om alla människor verkligen vill, kan och kommer att leva sitt liv fullt ut på det andligt närvarande och krävande sätt som Hägglund förespråkar. Att det inte nödvändigtvis leder till att man blir lyckligare eller att man behandlar sina medmänniskor bättre visas av det exempel som Hägglund själv för fram, Karl-Ove Knausgårds sekulära bekännelser i Min kamp.

Slutet av boken ägnar Hägglund åt att plädera för en demokratisk socialism som bygger på tre principer: 1) att välstånd mäts av hur mycket fri tid vi har, 2) kollektivt ägande av produktionsmedlen och 3) fördelning av arbete och frukten av arbete enligt principen ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Den andra och tredje principen ägnar han litet uppmärksamhet och tillför inget särskilt som inte skrivits många gånger tidigare. Även om det verkar osannolikt kan man få intrycket av att Hägglund inte känner till anarkismen och andra former av frihetlig socialism där man kan finna liknande tankar om arbete och meningen med livet, hur produktionen skall organiseras och att distribution av arbetets frukter skall ske ”åt var och en efter behov”, snarare än efter var och ens insatser.

Slutligen, ”vi” spelar en stor roll i boken. Detta sätt att framställa mänsklighetens öde och önskningar med ”vi” antyder att alla människor har gemensamma värderingar och drivkrafter, och att det finns ett gemensamt mänskligt uppdrag. Jag skulle ha önskat att Hägglund hade ägnat mer tid åt den frågan eftersom den är en förutsättning för den demokratiska socialism som Hägglund strävar efter.

Wednesday 20 January 2021

Tankar om kontroll

Uppdrag gransknings program har så litet substans att de inte kan vara en orsak att ifrågasätta den ekologiska kontrollen. På det stora hela fungerar den rätt bra efter vad jag kan bedöma.Trots det ger jag min syn på hur kontrollen av ekologisk produktion har utvecklats, och var det eventuellt kan finnas problem i själva systemet.

Uppdrag granskning har haft två program om Kravgodkänd djurhållning. På det stora hela var det första ett riktigt lågvattenmärke. Av den djurhållning man visade och diskuterade i programmet var det flera som inte var Kravgodkända över huvud taget och andra som blivit det efter att de åtgärdat brister. Visst fanns det några fall som hade en substans och där det förefaller som att djurägaren har misskött sina djur, eller i alla fall något djur. Att någon misskött sina djur betyder dock inte med automatik att Krav – eller länsstyrelsen – har misslyckats i sin kontroll. Alla som håller på med kontroll vet att det finns avvikelser. Det är ingen ursäkt för att missförhållanden finns, men det är en illusion att kontroller skall kunna vara heltäckande.

Men i ett fall är faktiskt kontroll heltäckande, och det är att alla djur som slaktas levandebesiktigas av de oberoende veterinärerna på slakteriet. Detta undvek Uppdrag granskning att berätta. Om antalet grava anmärkningar vid denna levandebesiktning inte är större än de få fall UG kunde bestyrka så tycker jag inte att det är en indikation på att kontrollen är misslyckad, snarare tvärtom.

Det hindrar dock inte att djur kan dö av vanvård eller andra orsaker på gårdarna. Det har säkert förekommit i något fall, men UG blandar vilt olika typer av uppgifter. Plötsligt får vi höra att havsörn tagit lamm. Visst är det tråkigt, och i teorin skall djurägarna försöka skydda sina tamdjur från vilda djur. Men det kan ju inte rimligen vara så att lammen skall tvingas till innevistelse för att det finns havsörn i området. Det finns kanske annat man kan göra, vad vet jag, men UG ger verkligen inget bidrag till förståelsen för hur det är att leva med tamdjur där det finns rovdjur, utan ger djurägaren och Krav skulden för havsörnens smak för lamm.

Att man börjar och slutar med ett stall som inte är Kravgodkänt, att man gör en story av att en djurägare (som sannolikt kände sig trakasserad) ringer till polisen, att man låter två inspektörer från Länsstyrelsen intervjuas med ryggen mot kameran på grund av svepande påståenden om ”hotbild”, att man väljer att ta med typiska surbondgubbecitat om ”småflickor”, att man visar bilder på döda djur i snön förstärker bilden av att man faktiskt inte har mycket till case alls. Länstyrelsens inspektörer är inte anonyma när de gör kontroller på gårdarna så de djurägare som eventuellt skulle vara hotfulla (vilket någon säkert kan vara) vet ju ändå vilka dessa är. Djur dör, kalvar dör, smågrisar dör, lamm dör, även vid en fläckfri djurskötsel. Det ser alltid illa ut med döda djur.

Det andra programmet som handlade om slakterier var väldigt tunt som kritik av Krav. Krav har inga extra krav för livsmedelshygien än det som fastställt i svensk lag, och det är därför helt rimligt att Krav inte utför någon egen kontroll av hygienen på slakterierna. Det är svårt att se att man skall göra en striktare bedömning är Livsmedelsverket och domstolarna av vad som är god livsmedelshygien.

Ingen vill att de skall komma skit på köttet eller att det slarvas med hygienen och visst är det bra att hygienen kontrolleras. Precis hur tuff man skall vara är svårt att bedöma för den som inte är insatt i förhållandena. Det är känt att slakterierna har problem av olika slag. Ett är att statusen i slaktaryrket numera är låg och det gör att andelen utländsk arbetskraft i slakterierna är mycket hög. Inte för att det i sig behöver vara ett problem, men om man inte kan språket är det svårt att ta till sig instruktioner och korrigeringar av beteenden. Visst, det finns problem och som alltid är problemen större på några ställen än på andra. Problemen skall åtgärdas. Men de är inte i första hand Kravs problem.

Uppdrag gransknings program har så litet substans att de inte kan vara en orsak att ifrågasätta den ekologiska kontrollen. På det stora hela fungerar den rätt bra efter vad jag kan bedöma.

*

Trots det ger jag min syn på hur kontrollen av ekologisk produktion har utvecklats, och var det eventuellt kan finnas problem i själva systemet. Det följande är i och för sig inget nytt utan sådant jag sagt och skrivit i 15 år.

Fram till mitten av 2000-talet hade Krav egna kontrollanter. Då gjorde man först ett dotterbolag för kontrollen och sedan öppnade man kontrollen för konkurrens. I samma veva skulle EU:s reviderade förordning för ekologiska produkter genomföras och kontrollorganen skulle ackrediteras av Swedac enligt en ISO standard för certifiering. Dessa skeenden var delvis sammankopplade. I mitt tycke har denna utveckling varit negativ för trovärdigheten i kontrollsystemet.

  1. Konkurrens i kontroll. Man kan givetvis ha olika åsikter om detta. Om man gillar att det är konkurrens i bilprovning, i sjösäkerhetskontroll (tänk Estonia) och att man tycker det är helt OK att konkurrerande skolor sätter betyg på sina elever så bör man nog tycka att det är i sin ordning med konkurrens i kontrollen för ekologiskt. Jag tycker dock inte det. Det ligger i kundens intresse att kontrollen är billig och så litet besvärlig som möjligt. Båda dessa verkar på ett sätt som inte är gynnsamt för kontroll. I teorin skall den ackreditering som görs vara garanten för att kontrollen inte blir för dålig.
  2. Certifiering istället för kontroll. Det finns stora skillnader i kontroll och certifiering som tankesätt och system. Certifiering bygger på att företaget dokumenterar och beskriver sin verksamhet, inklusive att man har interna kontroller och korrigeringsfunktioner. I ett certifieringssystem är det fullt rimligt att ett företag förväntas rapportera att de blivit dömda för brott (en svaghet som UG lyckades fånga). I certifieringsprocessen ligger fokus på dokumentation, checklistor och procedurer. Certifiering är starkt förbunden med kvalitetssäkringssystem och liknande som har spridit sig i många olika verksamheter, både privata och offentliga. Sanningen är att det nästan helt saknas bevis för att den här typen av angreppssätt verkligen levererar kvalitet.* I kontroll ligger fokus på att studera det som faktiskt sker i verkligheten, man spenderar betydligt mer tid i stall och fält än på kontoret för att uttrycka sig enkelt.
  3. Ackreditering. Ackreditering är en form av meta-certifiering och bygger i ännu högre grad på formkrav av olika slag. Det är sällan ackrediteringen når ner till det som händer på fält och när den gör det och man hittar något fel så resulterar det nästan alltid i krav på att man skall skriva en ny rutin. När jag själv jobbade med ackreditering blev jag oerhört frustrerad av att vi inte kunde underkänna en organisation där det var uppenbara missförhållanden för de hade ett mycket välutvecklat kvalitetssystem. Istället skulle de skriva nya policydokument som i princip sade att ”vi skall följa de rutiner vi redan har”. Jag har ingen insyn i hur Swedac sköter sin ackreditering (vem har det?) men det jag sett av ackrediteringen av certifieringsorganisationer i andra länder ger mig litet förtroende för ackreditering som system.
  4. Ingen helhetssyn. När Krav inte längre sköter kontrollen betyder det att de konkurrerande certifieringsorganisationerna levererar certifieringsbeslut till Krav, men att Krav inte har tillgång till all dokumentation. Det betyder också att bedömningarna ligger hos certifieringsorganisationerna. Men i slutänden är det Krav som får ta ansvar för besluten. Diskussionerna om gårdar eller slakterier som får upprepade förelägganden och fortsätter vara godkända visar just att verkligheten är komplex och inte checklistesvartvit. Det gör att Krav skulle behöva fatta de besluten och inte certifieringsorganisationerna.
  5. Insyn, transparens och ansvarstagande. Om man har kritik eller en fråga runt den Krav-godkända produktionen idag finns det ingen man kan fråga. Krav har inte tillgång på information om de som är Krav-godkända. Certifieringsorganisationerna jobbar med konfidentialitet och har vare sig rätt eller lust att serva allmänheten med upplysningar. Detta förstärks ännu mer av den lagstiftning som finns för kontroll av ekologiska produkter som sprider ut ansvaret på certifieringsorganisationer, ackrediteringsorgan, Livsmedelsverket, Jordbruksverket och landets alla kommuner. Mer transparens (kanske publicering av kontrollrapporter) och ett samlat ansvarstagande hos Krav för alla produkter som bär dess märke vore önskvärt.
  6. Korskontroll och marknadsbevakning. Min erfarenhet är att de allra flesta allvarligare överträdelser inte upptäcks vid rutinmässig kontroll utan att de upptäcks på grund av tips från någon konkurrent, fd anställd eller liknande.  Men konkurrerande certifieringsorganisationer har inga incitament att följa upp sådant, det har däremot Krav, men Krav har avhänt sig verktygen för att göra det. De största problemen i den ekologiska certifieringen är inte sådant som Uppdrag granskning handlat om utan det är när konventionella produkter säljs som ekologiska. När kontroll är uppdelad på flera konkurrerande certifieringsföretag saknas helt incitament, och formella möjligheter, för att göra korskontoller där man exempelvis jämför ett handelsföretags påstådda inköp av ekologiska produkter med leverantörernas registrerade försäljning. På liknande sätt borde kontrollen ut i affärer och ta produkter med Kravmärke och följa dem bakåt som ett led i kontrollverksamheten. Men det finns inte heller där något ansvar hos certifieringsorganisationerna för denna typ av marknadsbevakning.
  7. Färre regler, bättre efterlevnad. Både Krav och samhället har en kraftig tendens till att skapa fler regler, särskilt som svar på skandaler, verkliga eller påhittade (som Uppdrag gransknings). Men det är sällan fler regler som behövs. I de nu aktuella fallen är det inte ens några av Kravs egna regler utan den grundläggande lagstiftningen som möjligen inte har efterlevts. Ju fler regler man tillverkar, desto mindre motiverad blir den som skall följa reglerna att följa alla regler.  Ju fler regler desto mindre tid får den som skall kontrollera, för varje regel. Det är en enkel matematik.
  8. Frivilliga system behöver bygga på tillit mellan parterna. Rätten att använda Kravs märke måste i grunden handla om tillit mellan Krav och den som använder märket. Om den tilliten försvinner måste Krav kunna dra in rätten att använda märket. Genom lagstiftningen för ekologiskt har den som vill rätt att få sin produktion godkänd som ekologisk så länge som alla lagar och regler följs. Detta är rimligt för lagstyrd verksamhet, där principen är att du är oskyldig tills motsatsen bevisats. Det passar dåligt i frivilliga system där man behöver förtjäna sitt förtroende.

 

Jag har jobbat med kontroll, certifiering och ackreditering i en rad olika roller. Jag har bland annat skrivit en manual om certifiering av ekologiskt produktion utgiven av IFOAM, jag var den förste ordföranden för International Organic Accreditation Services, jag har utvärderat verksamheten hos ett stort antal certifieringsorganisationer och hjälpt till att etablera ett tiotal i flera världsdelar samt haft internationella kurser i ekologisk certifiering och kontroll. Det betyder givetvis inte att det jag skriver ovan är rätt och riktigt, men det betyder att jag i alla fall vet vad jag pratar om.

 

*Den politiskt intresserade kan se sambandet mellan detta och trender som avreglering, liberalisering av marknader, marknadisering av offentlig sektor och New Public Management. Den filosofiskt intresserade kan också hitta relevanta perspektiv i Jonna Bornemarks böcker, Horisonten finns alltid kvar och Det omätbaras renässans.