Monday 31 August 2015

Från billig industrimat till skötsel av planeten


Mat är inte i första hand en handelsvara utan är en del av livet och den mänskliga kulturen. Lantbrukets djur är levande varelser vilka vi skall leva i samspel med, inte maskiner vilka omvandlar grödor till kött på billigast möjliga sätt. Mat är en mänsklig rättighet, och de resurser som behövs för matproduktion, land, vatten och det genetiska materialet är samhälleliga angelägenheter vars nyttjande skall ske med det allmännas bästa för ögonen. Hur vi sköter jordbruket är också en viktig del i hur mänskligheten förvaltar planeten – hälften av allt liv på land finns i jordbrukslandskapen. Dessa insikter leder oss till ett helt annat synsätt på vår mat.

Vi behöver en vettig diskussion om hur mat och jordbruksproduktionen skall fungera för att både ge oss bra mat, nyttig kost, levande landsbygd och landskap, biologisk mångfald, god djuromsorg, säker försörjning och allt annat som vi vill ha från jordbruket.

Precis hur ett sådant system ser it eller hur det skall nås är en öppen fråga och jag tror inte att vi når det genom en enda åtgärd eller en Stor Plan. Samtidiga åtgärder på en rad områden kan leda oss i rätt riktning. Det handlar både om att bromsa det som är negativt i dagens system och att stödja det som är positivt. Precis som i de flesta omställningar så handlar det om politiska, ekonomiska och sociala åtgärder, och det handlar om våra egna värderingar och dagliga val.

De ambitioner som kommuner och landsting har att köpa ekologiskt, lokalt eller i enlighet med höga krav på djurskydd bör stärkas och underlättas i ställer för att motarbetas genom konkurrenslagstiftning. Kommuner borde också utarbeta jordbruks och livsmedelsstrategier vilka tar ett helhetsgrepp. Politiska åtgärder för att krissäkra vår livsmedelsförsörjning bla med lokala och nationella självförsörjningsmål kan vara en väg fram. Vi behöver också sänka konkurrenstrycket, både mellan bönder i alla länder och mellan bönderna i Sverige, för att skapa utrymme för andra faktorer att påverka hur vi odlar jorden och sköter djuren.

De senaste sextio åren har nästan all jordbruksforskning inriktats på maskinella, energikrävande system byggda runt användning av konstgödsel och bekämpningsmedel. Det är självklart att vår mänskliga kreativitet kan styras i en annan riktning och hitta nya system med ny teknik. Vi vet redan rätt väl hur man skapar ett högt producerande, uthålligt och naturvänligt odlingssystem. Det handlar om mångfald och biologisk intensifiering. Det ekologiska jordbruket visar vägen, även om det finns mycket kvar att göra där. Vi behöver också göra om hela livsmedelssystemet, det är inte bara produktionen som skall vara ekologisk utan också förädling, distribution, konsumtion och avfallshantering. Vi behöver återföra näringsämnena till åkrarna, istället för att elda upp dem i värmeverk eller släppa ut dem i vattnet. Det kommer säkert att behövas fler människor i den framtida livsmedelsproduktionen och maten kommer att bli dyrare, men det är pris värt att betala.

Miljöavgifter för det som är skadligt och ersättningar för det som är bra kan självklart användas. Eftersom jordbruk är så mångfacetterat är det mycket svårt att utveckla sådana utan att det leder till extrema detaljregler, vilket är fallet idag med mycket av EU-stöden. I stället för stöd till enskilda åtgärder är det mer framkomligt att stödja helhetslösningar, som ekologiskt jordbruk. För att ekonomiska styrmedel i jordbruket verkligen skall styra behöver de höjas väldigt mycket, till en nivå där deras totala volym kanske är lika stor som det totala produktvärdet. I själva verket har utvecklingen gått åt motsatt håll. Den tidigare regeringen minskade de blygsamma avgifter som jordbrukarna betalade till exempel för konstgödsel. Anledningen var som alltid hänsyn till ”den internationella konkurrenskraften”.

Jordbruksmarken utgör ett omistligt naturkapital. Åkermark bör ges ett starkare skydd, både nationellt och internationellt. Vi behöver kraftfulla åtgärder för att öka mullhalten, och vi borde inte acceptera att mer åker används till bebyggelse och vägar.

Eftersom industrin och handeln är viktiga – och mäktiga – aktörer i matförsörjningen måste vi också förändra dem, annars kommer de motverka en strävan efter mer mångfald, folklig påverkan och lokal förankring. Vi behöver ta över makten över kedjan, men ännu mer behöver vi göra alla leden mellan oss och vår mat färre och kortare. Det handlar om att laga mat av råvaror istället för hel- eller halvfabrikat, och att äta mindre industriell snabbmat. Det handlar också om att skapa direkta relationer mellan bönder, mathantverkare och annat folk.

Många människor har idag ett stort engagemang för mat och jordbruk. Stadsodling, grön terapi, ekologisk produktion, gårdsbutiker och mathantverk växer. Det gäller att bygga vidare och hitta former som stödjer den utvecklingen. Det är också viktigt att nå utanför rena marknadsrelationer, eftersom en del av problemen har sitt ursprung i de ensidiga roller som producenter eller konsumenter vi lever i. Gemenskapsodlingar och deltagande odlingar av olika slag har startats, där folk samarbetar runt jordbruksproduktionen, oftast genom att bonden stöds med arbete och kapital och de andra deltagarna köper en garanterad mängd. Mer av det!

Det är möjligt att omställningen av jordbruket kommer att ske under galgen. Sveriges självförsörjningsgrad på livsmedel har sjunkit kraftigt, och vår förmåga att producera mat under avspärrning är mycket liten. Vid krig, kraftiga oljeprishöjningar eller störningar i handeln kan vi tvingas till snabba omställningar. En rapport från Jordbrukstekniska Institutet 2014 visar att med inskränkningar i tillförseln av fossila bränslen kommer vi i Sverige få svårt att försörja befolkningen, eftersom nuvarande produktionsmönster är formade efter tillgång på billig energi. Det vore bättre att vi startar den nödvändiga omställningen här och nu, under trevliga former.

Ovanstående är ett utdrag av mitt bidrag till den nyss utkomna boken "Att slakta en Guldkalv". Hur kan mänskligheten oförhindrat fortsätta att förbruka de resurser som förstör förutsättningarna för liv på denna jord? Hur kan man i stället verka för en förändring av detta? Det är frågor som Kajsa Borgnäs, Karin Frejarö, Anton Grenholm, Simon Grenholm, Sebastian Kirppo, Jonas Mosskin, Stina Oscarson, Roland Paulsen, Gunnar Rundgren, Birger Schlaug, Johan Ehrenberg, Johannes Söderqvist, Folke Tersman, Stefan de Vylder m.fl. diskuterar i boken. 

Thursday 27 August 2015

Upp till slakt!

Nu finns äntligen "Att slakta en guldkalv" att köpa på åtminstone tre ställen
Carlsson Bokförlag: http://www.carlssonbokforlag.se/archives/10049 
Bokus: http://www.bokus.com/bok/9789173317122/att-slakta-en-guldkalv-visioner-for-att-hallbart-samhalle/ och
Adlibris: http://www.adlibris.com/se/bok/att-slakta-en-guldkalv---visioner-for-att-hallbart-samhalle-9789173317122 .

 Hur kan mänskligheten oförhindrat fortsätta att förbruka de resurser som förstör förutsättningarna för liv på denna jord? Hur kan man i stället verka för en förändring av detta? Flera av de kunniga skribenterna i denna bok är välkända miljödebattörer och aktiva i miljöorganisationen Klimataktion och/eller nätverket Steg 3.

Bokens grundton är positiv och skribenterna bjuder på inspirerande och handlingsinriktade förslag på vad som krävs för att vi ska kunna vända en utveckling som i vissa avseenden är katastrofal. Här bjuds visioner som får läsaren att dra efter andan. Bidragen tar upp problemen ur skogens, kretsloppets, arbetets, psykologins, filosofins, kulturens och utbildningens perspektiv m.m. alltså ett helhetsgrepp.

Medverkande skribenter: Kajsa Borgnäs, Karin Frejarö, Anton Grenholm, Simon Grenholm, Sebastian Kirppo, Jonas Mosskin, Stina Oscarson, Roland Paulsen, Gunnar Rundgren, Birger Schlaug, Johan Ehrenberg, Johannes Söderqvist, Folke Tersman, Stefan de Vylder m.fl.


Mitt eget bidrag till boken kommer publiceras på bloggen snart...

Monday 3 August 2015

Livskraft och konkurrenskraft är två olika saker


I den nyligen tillsatta landsbygdskommittén betonas vikten av att forma ett hållbart jord- och skogsbruk för att stärka landsbygden och Sverige. Jordbrukspolitiken verkar dock knalla på i sina gamla industrihjulspår och fokuserar på konkurrenskraft till varje pris. Men det är något helt annat än ett livskraftigt lantbruk och en levande landsbygd.

"Ett livskraftigt jordbruk ger en levande landsbygd!". Så har det länge låtit i debatten. På senare tid har dock livskraft förväxlats med konkurrenskraft. En av de bärande tankarna i jordbrukets konkurrenskraftsutredning som presenterades i våras, var att underlätta för svenskt lantbruk att konkurrera med omvärlden, bland annat genom att ta bort krav på djur- och miljöskydd. Vidare föreslog man satsningar på export av svenska livsmedel. Det senare upprepas ofta av jordbruksminister Sven-Erik Bucht som i anfall av hyperoptimism kallar maten "det nya stålet". Men vart leder den utvecklingen?

Det storskaliga lantbruk som växer fram bidrar allt mindre till samhället. Hästnäringen som helhet ger ett ungefär lika stort bidrag till BNP som resten av jordbruket. Detta industriinspirerade lantbruket bygger på stor användning av insatsmedel som konstgödsel, diesel, bekämpningsmedel, maskiner, konsulter och kapital. Väldigt lite är lokalt eller nationellt producerat och det betyder att bidraget till den lokala ekonomin är mycket litet. Begreppet lokal mat blir därför också allt mindre meningsfullt. Eftersom gårdarna är så få och behöver så litet arbetskraft, ger de inte längre underlag till skolor, vårdcentraler och övrig nödvändig samhällsservice. Lantbruket kan inte ens hålla igång sin egen infrastruktur i form av exempelvis kunnig arbetskraft, rådgivning, service, växtförädling, slakterier och mejeri. Jordbrukets rationalisering motsvaras av en liknande utveckling inom livsmedelsindustrin och de processerna förstärker varandra.

Besöker man några av de mest konkurrenskraftiga jordbruksområdena i världen, ser man samma mönster där, fast ännu tydligare. På den amerikanska prärien och i Brasiliens Mato Grosso breder enorma fält ut sig med ensidiga odlingar av majs och sojabönor. Det är jordbruk som kan konkurrera på den globala matmarknaden men där landsbygden nästan är död och småstäderna är spökstäder.

Stora delar av svenskt jordbruk kan inte tävla på världsmarknaden även om vi tar bort alla regler som innebär högre kostnader för svensk mat, eftersom andra faktorer som klimat och markstruktur spelar större roll. Därför är det ett olyckligt fokus på global konkurrenskraft i jordbrukspolitiken, både för jordbruket och för landsbygden. I stället borde mer tyngd läggas på att skapa ett verkligt livskraftigt jordbruk, ett jordbruk byggt på de lokala förutsättningarna och den lokala marknaden, ett jordbruk som värnar om den biologiska mångfalden och landskapet såväl som den lokala ekonomin. Vi hoppas att de tankar som uttrycks i direktivet till landsbygdskommittén utvecklas och även når jordbrukspolitiken.



Ann Helen Meyer von Bremen
Gunnar Rundgren 

Införd i Uppsala Nya Tidning 28 juli
En snarlik artikel, mer riktad till lantbruket, var införd på Jordbruksaktuellt