Gödsel och krut - sambandet mellan krig och konstgödsel

Salpeter är en viktig substans för produktion av krut, samtidigt som det innehåller det livsnödvändiga kvävet. Redan Gustav Vasa utfärdade en förordning vilken innebar att all jord under fähusen var att betrakta som kronans. En landsomfattande produktion etablerades vilken upprätthölls ända till 1865. 1735 producerade 30 000 lispund (255 ton) salpeter (Buchanan 2006). Ironiskt nog är det en helt motsatt process mot tillverkningen av kvävegödsel, där man binder kväve från luften med stora energiinsatser för att få fram t.ex. nitrat för växterna. Salpeter kommer från växternas näringsupptagning och har passerat djuren. När man väl använder det i krut så frigörs mängder av energi och både kvävet och energin ”går upp i luften”. Denna storskaliga export av livsnödvändiga näringsämnen från jordbruket till krigsmakten var sannerligen motsatsen till att smida om svärd till plogbillar. Sverige hade ju också stor export av pottaska vilket också innehåller ett annat av de livsnödvändiga näringsämnena, kalium. På så sätt utarmade krigen och handeln jordarna på ett väldigt direkt sätt.

Omvänt så var kvävegödselns genombrott starkt kopplad till den produktionskapacitet som byggts upp under andra världskriget, vilken sökte nya marknader. Vad skulle man göra av allt nitrat som användes i krutframställningen?