Jorden vi äter på tyska

Boken Jorden vi äter har nu publicerats på tyska med titeln Food Monopoly av Oekom Verlag. Idag kom den första recensionen i Enorm Magazin. Samtidigt pågår språkgranskningen av boken, Global Eating Disorder, the cost of cheap food. 

Räcker maten?

Det snabba och enkla svaret är JA! 

Det produceras mer än väl tillräckligt med mat i världen, till och med efter att betydande mängder använts till biobränsle och som djurfoder. Och efter att stora mängder förstörts eller slängts i soptunnan. 

  

Att nästan en miljard är hungriga beror inte på för liten produktion, eller på köttätning, eller på biobränslen eller på att rika människor slänger en fjärdedel av maten. Det beror heller inte på att vi asfalterar mark, spelar golf på den eller har hobbyhästar eller odlar korn till öl (man kan gärna kritiskt diskutera alla dessa företeelser från andra perspektiv). 

Och det beror sannerligen inte på att en ökande skara bönder odlar ekologiskt, vilket hävdas av Marit Paulsen (DN) med flera. Det beror på att de är fattiga.

Jag pratar mer om detta i kväll på ABF i Stockholm klockan 19.

Tabellen är en sammanställning baserad på FAOs statistik, USAs jordbruksdepartement, IEA mfl. Kommer ingå i min kommande bok Global Eating Disorder, 

Om du vill se vad som odlas i världen kan du läsa inlägget Din odlingslott. 

På gång

En liten uppdatering av vad jag håller på med - rent professionellt alltså.
Konsultjobb
Föredrag
Skriver bok

Konsultjobb
Jag håller på att avsluta ett större 3 årigt projekt Organic Standards East Africa, OSEA. Det är finansierat av Sida, men det får man inte säga längre, i alla fall inte utanför Sverige, där skall man säga att det är finansierat av "the Government of Sweden". Jag vet inte om det döljer sig en djupare mening i detta skifte eller om det bara är klåfingrigt. Projektet slutar i år, och jag är projektledare, så det är rätt bråda dagar att förbereda slutrapport, hantera urtvärdering och självklart se till att de resultat vi vill ha uppnås.

I övrigt så är jag väldigt restriktiv med att ta på mig nya konsultuppdrag, men har lite diskussioner med UNEP (FN:s miljöroganisation) om ett mindre jobb i Ukraina, Armenien och Moldavien. En uppföljning av ett tidigare jobb jag gjorde för dem,
Green Economy a win-win-win?

Föredrag
Nu på onsdag håller jag en inledning under rubriken Ethic for sale på Uppsala universitet, organiserat av Lantbruksuniversitetet. 16.00-18.00 room X i universitetets huvudbyggnad.

Jag kommer hålla fyra föredrag baserade på boken, Jorden vi äter.
Enköping, Biblioteket 24 september 19.00 
Göteborg, 30 september 18.00  
Skene, 1 oktober 18.00
Gävle, Stadsbiblioteket , Café Edbom  7 oktober 19.00.

Sedan skall jag deltaga i Särimner i Östersund 8-10 oktober. Den 9 oktober kl 13.30 pratar jag om "Mathantverk i ett globalt hållbart sammanhang"

5 november skall jag delta vid ett UNEP seminarium om Green Economy i Geneve.
27-28 november pratar jag på den danska ekologikongressen




Skriver bok
Jag har påbörjat ett nytt bokprojekt som försöker koppla ihop vår mat, livsmedelsförädling, vårt jordbruk, vår miljö och vårt samhälle.

Huvudberättelsen är hur dessa hänger intimt ihop och att man inte kan ändra på en av dem utan att de andra ändras. Konsumentens val kanske inte spelar så stor roll för utvecklingen som vi tror? Kanske vad vi äter redan bestämts genom vad som odlas, hur det förädlas osv. Om vi vill ha bättre mat kanske vi också behöver ett bättre samhälle - och vice-versa....

Som vanligt när jag skriver så överproducerar jag hemskt och har för många vildvuxna uppslag. Men just nu är jag i expansionsfasen i projektet, gallringen och ogräsrensingen kommer sedan.  Boken, som inte ens har ett arbetsnamn ännu, skrivs på engelska, och jag slänger ut en del av materialet på den engelska bloggen. Den svenska bloggen blir nog lidande.

Mer från mindre yta?

I vårt pussel* med hur vi skall försörja världens befolkning har vi kommit till pusselbit nummer 2: öka skördarna från den existerande arealen.

Som vi diskuterade i föregående post så är det just det som har varit huvudsättet att få fram mer mat de senaste århundradet.

Undersökningar från FAO visar att mellan 1960 och 1999 kom 78 procent av den ökade tillgången på mat från högre skörd, 7 procent från flera skördar per år från samma mark och endast 15 procent från utökad areal.

Intensifieringen pågår på de flesta håll i världen. Fler djur per hektar ska beta, fler skördar ska tas. Användningen av konstgödsel och bekämpningsmedel ökar. Stora miljöproblem har följt i spåren av intensifieringen. FNs jordbruksorganisation FAO säger till exempel i sin senaste rapport över situationen för världens land- och vattenresurser (SOLAW) att: ”Intensiva jordbruksmetoder har, i vissa fall, lett till allvarlig miljöförstöring, inklusive förlust av biologisk mångfald och förorening av yt- och grundvatten genom felaktig användning av konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel.”



FAO anser att fyra femtedelar av den ökade jordbruksproduktionen som behövs fram till och med 2050 kommer att komma från ökade skördar på existerande mark, och det är ungefär samma proportion som de senaste femtio åren. Det är lätt att tro att det kommer att krävas stora tekniska genombrott för att det ska vara möjligt, men ofta är det enklare än så.

 Bonden Bob Stewart i Illinois säger att han skulle kunna få mer än de 10 ton majs per hektar han skördar i dag genom att öka insatserna. Fred och Susan Mkandawire i Zambia skulle kunna öka sin majsskörd mycket genom att rensa ogräset två eller tre gånger i stället för en.


I princip alla bönder jag besökt (och jag har varit bonde själv också) skulle kunna producera mer genom att sätta in mer resurser i form av arbetskraft, gödsel, kunskap eller befintlig teknik. Det som avgör är om det lönar sig eller ej. Om det inte lönar sig att producera mer och investera i jordbruket kommer de heller inte att producera mer och om inte bönderna investerar i jordbruket kommer de heller inte att vara en intressant marknad för ny teknik.


Många hävdar att gentekniken ska ge mycket högre skördar. Men det finns inte någon särskild hög-skörd-gen som man behändigt kan skjuta in i växterna, det är många samverkande faktorer som påverkar skörden. Och det är oändligt mycket svårare att få fram allmänt torktåliga eller högavkastande sorter med genteknik än att göra dem resistenta mot roundup – det är därför det inte heller har skett**.

Modern bioteknik kan vara mycket mer än genteknik. Ett exempel är biologisk bekämpning som används sedan länge i stor skala i specialgrödor och i växthusodling. Där använder man sig till exempel av rovinsekter eller parasiter för att kontrollera skadeinsekter. Man kan räkna med fortsatta framsteg på det området, till exempel biologisk bekämpning av ogräs, där man sprider skadedjur eller sjukdomar för vissa ogräs. Kunskaperna om hur växter samverkar eller motverkar varandra utvecklas hela tiden. Redan nu används senapsmjöl för att hindra att ogräs gror, och timjanolja används för att stoppa groning av lagrad potatis.

Traditionell växtförädling kommer, precis som genom hela historien, spela en stor roll också i framtiden, men den behöver bli mer mångsidig och inte bara som i dag vara fokuserad på majs, ris, soja, vete och ett dussin till grödor. Det behöver satsas mer på grödor som durra, hirs, kassava och matbananer som är viktiga för försörjningen av fattiga människor och som inte kräver bevattning. Om naturlig kvävefixering kunde utvecklas för våra vanliga spannmålssorter skulle det vara revolutionerande. Framstegen med kvävefixering för gräs och sockerrör visar vägen fram.

Ökad bevattning och förbättrad bevattningsteknik kommer att spela en stor roll. Det finns ingen annan åtgärd som så dramatiskt ökar produktionen i de områden där det regnar för lite, eller för oregelbundet. Bevattningsjordbruk expanderar ofta i våtmarker, vilket är olyckligt för växthuseffekten och biologisk mångfald. Vårt besök i Indien visar vikten av förbättrad teknik och hushållning, eftersom vattenresurserna är begränsade. Teknik finns redan i dag, både high-tech och low-tech för att använda vatten på ett bättre sätt. Samtidigt så bör man också anpassa odlingar till vattentillgångarna, i dag odlas ofta särskilt vattenkrävande grödor i områden med konstbevattning.



Hittills har växtförädling främst ökat skörden genom ökning av bladmassan för fotosyntesen och genom att flytta en större del av växten till det vi äter, till exempel mindre stjälk och rot och mer kärna för spannmål, eller mindre blast och mer rot i moroten. Bara omkring en halv procent av det infallande solljuset omvandlas till energi i vår mat. Det skulle vara ett stort genombrott om växten kunde omvandla en större del av det infallande solljuset till energi (= mat).

Men återigen, det som styr böndernas agerande är till stor del vad som lönar sig och inte, och det är inte alls alltid högre skörd.I höstas besökte jag en av Europas största producenter av paprika. På 14 hektar åker ”under glas”, dvs i växthus odlas varje år 30 miljoner paprika.För varje kilo paprika används naturgas motsvarande en liter olja för uppvärmning. Enorma mängder konstgödsel tillförs med droppbevattning. Dessa växthusodlingar skördar minst 10 gånger mer per ytenhet än odlingar ute i det fria. De skulle kunna öka skörden ytterligare genom att installera artificiell kylning.

Europas bönder har mycket hög avkastning i en internationell jämförelse, men har väldigt svårt att konkurrera till exempel med USA, Brasilien, Nya Zealand och Australien, inte för att skördarna är låga utan för att lönsamheten är dålig. 

*För att få fram mer mat kan vi utöka arealerna som vi odlar på och öka skördarna på de existerande arealerna. Vi kan också minska svinnet i hela livsmedelskedjan. Andra alternativ är att producera mat på annat sätt än genom odling, till exempel uthållig jakt och fiske, samlande av växter och syntetisk mat. Slutligen kan vi ändra kosten, det vill säga byta grödor till sådana som ger mer mat per ytenhet eller förändra våra matvanor till sådant som kräver mindre resurser, till exempel äta mindre kött. 

Texterna bygger i stor utsträckning på boken Jorden vi äter.

**läs en okritisk hyllning till gentekniken i SvD, Vetenskapens värld hade en hel serie av inslag, mestadels positiva och rätt okritiska, Busenkelt att göra en genförändrad växt, Genmodifierade djur på väg ut från labbet, Svensk vildpotatis kan stoppa besprutning, Genmodifieringens brutala historia, Biohackers har genteknik som hobby. 

På onsdag kan du gå på ett seminarium i Stockholm om GMO, På onsdag 12e: Lyssna på Right Livelihood-pristagarna Percy och Louise Schmeiser från Kanada
UR Samtiden – Genmodifierade växter – ja eller nej? Debatt om EU:s gentekniklagar
http://www.ur.se/Produkter/170173-UR-Samtiden-Genmodifierade-vaxter-ja-eller-nej-Debatt-om-EU-s-gentekniklagar?q=dna
GMO kritisk info: HejdåGMO

Är gränsen nådd?

FAO:s senaste (2012) uppskattning är att världen behöver cirka 60 procent mer mat år 2050 jämfört med 2006, baserat både på ökad befolkning och på ökad konsumtion av främst kött. Det verkar som en svår, nästan omöjlig, uppgift. Men samtidigt uppskattar FAO i sin mest omfattande undersökning att jordbruksproduktionen de senaste femtio åren ökade med mellan två och en halv och tre gånger.
Det är lite konstigt att vi ständigt diskuterar om maten kommer räcka för en framtida befolkning på 9-10 miljarder. Befolkningen har fördubblats flera gånger om de senaste hundra åren, och på de fyrtio åren mellan 1960 och 2000 fördubblades den från 3 till 6 miljarder. Den ökningstakten kommer vi inte se igen. Det är inte alls är sannolikt att jordens befolkning kommer fördubblas igen.

För att få fram mer mat kan vi utöka arealerna som vi odlar på och öka skördarna på de existerande arealerna. Vi kan också minska svinnet i hela livsmedelskedjan. Andra alternativ är att producera mat på annat sätt än genom odling, till exempel uthållig jakt och fiske, samlande av växter och syntetisk mat. Slutligen kan vi ändra kosten, det vill säga byta grödor till sådana som ger mer mat per ytenhet eller förändra våra matvanor till sådant som kräver mindre resurser, till exempel äta mindre kött. Jag tänkte skriva lite om dessa olika pusselbitar. Först ut är "öka arealerna": 

Samtidigt som befolkningen ökat kraftigt så har den använda åkermarken varit nästan stabil i ett globalt perspektiv. I de rika länderna i världen har den i de flesta fall minskat kraftigt.Den svenska åkerarealen hade sitt max 1930 och betesmarken redan 1880 (då vi var hälften så många människor som nu).Landets totala åkerareal uppgick år 2009 till 2,64 miljoner hektar (2 643 350). Nitton år tidigare (1990) var arealen 2,84 (2 844 592) miljoner hektar.  På 19 år minskade Sveriges åkerareal med en yta motsvarande 287 000 fotbollsplaner (SCB).  

Stora arealer jordbruksmark, ofta den allra bästa, har bebyggts som i fallet med familjen Göranssons gård i Burlöv. I andra fall överförs jordbruksmark till natur som när man höjer nivån i sjöar som tidigare sänkts för odling, exempelvis av Hornborgasjön. I USA har 16 miljoner hektar tagits ur produktion av miljöskäl. I många länder, inte minst i Sverige, minskar åkerarealen helt enkelt för att det inte är lönsamt att odla den. Jordbruksverket uppskattar att hela 800 000 hektar mark i Sverige är ”överskottsareal”. I EU minskade den från 53% av all areal till 44% på bara 18 år.

Jordbruket i världen  använder cirka 37 procent av all tillgänglig mark, knappt 5 miljarder hektar, varav det mesta är betesmark. Åkerarealen utgör cirka 1,5 miljarder hektar. Under perioden 1960 till 2000 ökade åkerarealen med bara 5 miljoner hektar per år, en ökningstakt långt under befolkningsökningens. Det låter kanske alarmerande men skördeökningarna har varit så stora att det inte funnits någon anledning att odla upp mer.

Man ser gott om outnyttjad åker i det svenska landskapet.

Enligt FAO:s beräkningar skulle så mycket som 26 procent av jordytan kunna vara åker, det vill säga totalt cirka 3,3 miljarder hektar jämfört med dagens 1,5 miljarder. Det mesta av expansionsmöjligheterna finns i Sydamerika och Afrika. 

Det låter ju jättebra, det är bara att plöja mer mark!  

Men det är fyra problem med tillgången på mark och expansion av åkermark.

Det första är att nyodling oundvikligen sker på bekostnad av andra ekosystem som regnskog, savann eller våtmark. Det leder till en förlust av biologisk mångfald, vi stör viktiga globala kretslopp, vi bidrar till växthuseffekten och vi minskar de naturliga buffertar som behövs för att våra ekosystem ska fungera. Därför är så gott som alla experter överens om att vi behöver bevara det mesta av den ”orörda” naturen och inte öka åkerarealen särskilt mycket.  

Det andra problemet är var marken finns och vem som äger den. De fattiga länderna har bara hälften så mycket åkermark per person jämfört med de rika länderna och den mark de har är genomsnittligt sämre. Många av länderna med snabbt ökande matbehov har också brist på vatten. Indien är ett exempel på ett land som har brist både på åkermark och på vatten. För rika länder är det inget större problem att inte producera all sin egen mat, Norge klarar sig bra med femtio procents självförsörjning, men fattiga länder har helt enkelt inte råd att importera mat i den skalan. Problemen förstärks av att de fattiga i fattiga länder har ännu mindre tillgång på mark och andra resurser och ännu mindre möjligheter att köpa mat. 

Det tredje problemet är konkurrens om åkermark för annat än produktion än mat. Vi har nämnt bebyggelse och vägar, till det kan vi lägga gruvor, golfbanor och en rad andra användningsområden. I takt med stigande energipriser kommer energiproduktion på åkermark att öka. Jordbruksmark kan tas i anspråk för vattenkraftsdammar och för solenergifält. Men den sannolikt största användningen kommer att vara för odling av bioenergigrödor. 

Slutligen förloras jordbruksmark genom erosion eller förgiftning. Om den fortgår måste vi ta ny mark i odling för att kompensera den som förstörts.

I kommande bloggposter kommer jag diskutera  de andra pusselbitarna i vår framtida livsmedelsförsörjning. 

Texterna bygger i stor utsträckning på boken Jorden vi äter.

Ökad konkurrenskraft är inte svaret

Gräset är inte alltid grönare hos grannen men på Nya Zeeland är gräset nästan alltid grönt och det innebär fantastiska möjligheter att producera mycket mjölk till ett lågt pris. Och det är bland annat dessa bönder som svenska mjölkbönder ska konkurrera med, trots ett bistrare klimat och högre kostnader för foder och stall. Det står klart att Sverige inte kan vara en vinnare i den tävlingen och nyligen kom beskedet att en tredjedel av landets mjölkbönder tänker sluta inom de närmaste åren.  En logisk effekt av den hårdnande konkurrensen.

Bara en mindre del av det svenska lantbruket kommer klara av att konkurrera på världsmarknaden i framtiden, trots att lantbruket har rationaliserats och effektiviserats som få andra branscher. Regeringens nyligen tillsatta utredning, ”Konkurrenskraft ochutvecklingsmöjligheter för svensk jordbruks- och trädgårdsproduktion” är välkommen, men frågan är fel ställd. I stället för att enbart fokusera på hur konkurrenskraften ska stärkas, borde man också undersöka hur spelplanen kan förändras. Så länge som världsmarknadspriset på mjölkpulver – som sätts på Nya Zeeland – är det som bestämmer priset för svenska mjölkbönder, kommer utslagningen av svensk mjölkproduktion att fortsätta.

Sverige är inte ensamt om att inte klara konkurrensen på världsmarknaden. Förlorare finns både i rika länder och bland de allra fattigaste, däribland många afrikanska länder vilka utvecklats från nettoexportörer av livsmedel till stora importörer av baslivsmedel. Skillnader när det gäller miljökrav, sociala regler, klimat, markförhållanden och tillgång på kapital ger olika länder olika förutsättningar.

På Chicagobörsen köps och säljs årligen majs som motsvarar 10 gånger världsproduktionen

I direktivet till utredingen står att omvandlingen av lantbruket helt ska styras av ”hårdare internationell konkurrens” och en ”strävan mot ökad marknadsanpassning”. Jordbrukets roll för produktion av miljötjänster, dess roll för landskapet och landsbygdsutveckling, nämns bara flyktigt i det nio-sidiga uppdraget, och är restposter i balansräkningen – målsättningar för dessa saknas. Det finns ingen riskanalys för hur jordbruket ska klara kraftigt ökade energipriser, klimatpåverkan eller andra stora framtida förändringar som påverkar vår livsmedelsförsörjning. Inte heller något om hur vi ska hantera de stora miljökostnader som jordbruket orsakar eller vilken påverkan som det industriella jordbruket har på vår mats kvalitet och i slutändan vår hälsa.

Dessutom får utredaren inte föreslå insatser som kostar något att tala om och frågan är vilken förändring som då är möjlig?  Inte ens EUs jordbruksstöd på elva miljarder kronor kan hindra kräftgången för svenskt lantbruk. Konkurrenstrycket är mycket starkare än så och alltså krävs det betydligt radikalare grepp.

Jordbruket beskrivs ibland som en marginell företeelse, ett särintresse som står för knappt två procent av jobben i Sverige, men då har man inte förstått vad jordbruk är och vilken unik roll det har. Skötseln av jordbruket är något som påverkar oss alla. Jordbrukslandskapet omfattar i dag mer än halva jordytan. Vi vet hur enormt beroende vår mänskliga civilisation är av de tjänster som naturen gör oss, som reglering av klimatet, biologisk mångfald, rening av luft och vatten. Maten inte bara är en förutsättning för vår överlevnad utan också en viktig del av vår kultur och vårt samhällsbygge, och hur vi odlar påverkar också innehållet i vår matkasse.

Men inget av detta regleras särskilt bra av marknaden för jordbruksprodukter. Konkurrensen har visserligen gett oss historiens billigaste mat, men baksidan av den röda prislappen är att räkningen skickas någon annanstans. Någon ska exempelvis betala för den globala erosionen som värderas till nästan 3 000 miljarder kronor per år – mer än 400 kronor per person. Någon ska betala för skadorna från kvävegödslingen, som inom EU kostar mellan 20 och 150 miljarder euro, lika mycket som lantbrukarna tjänar på kvävegödslingen i form av ökad skörd.

Jordbrukets industrialisering har utarmat den biologiska mångfalden och skapat ett alltmer ensidigt landskap som gör det svårt för naturens tjänster att fungera. När 1 700 mjölkgårdar nu försvinner inom ett par år, försvinner också den biologiska mångfald som ett varierat lantbruk innebär.

 

Jordbrukspolitik är svårt och invävt i många olika processer, men det kan inte vara ett argument emot att överhuvudtaget ha en politik. Tvärtom, vi behöver en jordbrukspolitik, inte bara för jordbrukets skull utan för vår framtida överlevnad.  En jordbrukspolitisk utredning värd namnet borde svara på bland annat följande frågor:

- Hur kan jordbruket minskar sina kostnader i form av miljöpåverkan och samtidigt få betalt för de viktiga miljötjänster det utför? Två faktorer som är grundläggande för ett uthålligt jordbruk.

- Går det att förena värden som matkvalitet, regional gastronomi , levande landsbygd, biologisk mångfald och ett miljövänligt jordbruk med en obegränsad global handel av livsmedel?

- Hur kan vi få fler arbetstillfällen inom lantbruket så att det även blir socialt och kulturellt uthålligt?

- Vilka strategier krävs för att jordbruket skall klara av kraftigt ökade energipriser eller en global livsmedelskris?

- Vilka risker finns det med att ytterligare minska vår självförsörjning och vilka insatser behövs för att minska vårt importberoende?

Ann-Helen Meyer von Bremen

Gunnar Rundgren

Författare till ”Jorden vi äter”

Artikeln är först publicerad på SvD Brännpunkt och i en kortare version i papperstidningen. 

Gastronomisk mångfald och jordbruk hör ihop

Det framtida jordbruket och matproduktionen är inte bara fråga om rättvisa, om alla människors rätt till mat. Det är heller inte bara en miljöfråga, om hur vi kan bevara naturen och den biologiska mångfalden. Det är också i allra högsta grad en gastronomisk fråga, hur skall vår mat smaka, lukta, se ut och lagas till – och vad innehåller den egentligen.


Dagens livsmedelsproduktion prioriterar främst två saker – lågt pris och volym. De skandaler som vi ser just nu, i form av hästlasagne och avföring i hamburgare är egentligen bara symtom på den stenhårda konkurrens och prispressen från handelskedjorna. Två resultat av vad som händer om prispressen drivs in absurdum, vilket är precis vad som sker.

I ett lantbruk och en livsmedelsproduktion som enbart fokuserar på pris och volym finns det inte plats för någon mångfald, vare sig i landskapet, i råvarukorgen, i fabrikerna eller på tallriken. Den gröda och den sort som ger störst skörd och därför anses mest lönsam, är den som kammar hem vinsten.

Resultatet ser vi idag när vi bara odlar 150 olika grödor över hela världen. Mängder av växtarter och sorter, har försvunnit. Samma utveckling ser vi på djursidan där ett fåtal raser dominerar. Bönderna har under tusentals år skapat en fantastisk mångfald när de tämjt och förädlat olika djur och växter. Under 1900-talet beräknas 75 procent av denna mångfald ha försvunnit.

Potatissorter från Peru

 
Vi ser också effekten i våra livsmedelshyllor. Majs, ris och vete står för 60 procent av alla kalorier som produceras i världen, vilket vi också märker om vi läser innehållsförteckningen på våra livsmedel. Lägger vi till soja är vi uppe i 75 procent, och i stället för tusentals olika sorter av dessa fyra stora grödor är det en handfull sorter av varje gröda som helt dominerar. Det är hisnande siffror!

Samtidigt vet vi att utbudet i butikerna har ökat enormt. En stor livsmedelsbutik innehåller i dag 40 000 varor. Det är tio gånger fler varor än för 30 år sedan. Men mångfalden är inte riktigt så stor som den kan synas vid första anblicken, allt större livsmedelsindustrier står som avsändare för allt fler produkter. Även handelskedjorna blir allt färre och större och ägnar sig allt mer åt att ta fram matvaror under sina egna varumärken, kopior av redan existerande märken. Hur många olika varumärken av köttbullar, ravioli och lasagne som faktiskt kommer från samma fabriker har vi blivit brutalt påminda om.

Samma utveckling ser vi bland restauranger och caféer där kedjorna blir allt mer dominerande. Och det är inte enbart en utveckling som pågår i de lägre segmenten, utan även bland lyxkrogarna. Det brukar heta att den som besöker McDonalds, oavsett var i världen man befinner sig, vet vad den får. Men samma sak kan nästan sägas om den som reser med Michelinguiden som vägvisare.

Men det finns nu ledande kockar som inser att mångfalden i landskapet och i lantbruket, hänger samman med den gastronomiska mångfalden. En av dem är den peruanska stjärnkocken Gastón Acurio som tillsammans med andra ledande kockar skrev under den sk ”Limadeklarationen”. De säger att kockarna har ett ansvar att bevara, skydda och utveckla den biologiska mångfalden. Det här innebär bland annat att man jobbar med lokala, ekologiska producenter och strävar efter rättvisa ekonomiska förhållanden.

Kockarna bakom Limadeklarationen, Gastón Acurio längst till höger

På måndag fick Gastón Acurio ta emot restaurangguiden White Guides stora internationella gastronomiska pris. Han medverkade också under seminariet tidigare i veckan med temat – Framtidens mat, framtidens gastronomi.

I seminariet medverkade också vi som skrev årets bok – Jorden vi äter. 
Boken trycks nu i en andra upplaga.

/Ann-Helen Meyer von Bremen & Gunnar Rundgren

Är du intresserad av att lära mer om jordbruksproduktionen och hur vi kan mätta en växande befolkning utan att förstöra planeten? Missa då inte Naturskyddsföreningens filmade seminarium om just dessa viktiga frågor. Seminariet kan du se här.
(inlägget först publicerat på Naturskyddsföreningens blogg)

Hopp för åkermarken?

– Vi såg egentligen en lysande framtid. Vi hade gjort alla hundår med marknadsföring och nu skulle vi skörda, säger Göran Göransson och fortsätter. Läget var vår största fördel och vår nackdel, skulle det visa sig.

Eva och Göran Göransson på Västragård i skånska Burlöv hade hittat ett sätt att få sitt lantbruk lönsamt. De blev i stället överkörda av andra marknadskrafter. På den mark som de arrenderat från kommunen och brukat sedan 1986 ligger i dag motorvägen och ett köpcentrum, Stora Bernstorp. 

Grävskopor skrapar bort åkermarken och det växande kornet på Eva och Göran Göranssons gård

Vi berättar paret Göranssons historia i boken Jorden vi äter.  Kanske det finns en lite ljusning för åkermarkens ställning i Sverige 

- Bördig jordbruksmark är en ovärderlig resurs för hela Sverige. Det är viktigt att vi får en bild av hur lagen tillämpas. Länsstyrelserna och kommunerna har en betydelsefull del i att bevara den värdefulla jordbruksmarken, säger landsbygdsminister Eskil Erlandsson i samband med att regeringen tillsätter en utredning om skyddet av åkermark.

 Enligt en rapport från Jordbruksverket exploaterades ca 3000 hektar jordbruksmark för bebyggelse och infrastruktur under perioden 2006-2010 vilket verkar vara en ökning jämfört med den tidigare mätperioden 1998-2005 (olika mätmetoder försvårar jämförelser). 3000 hektar är visserligen rätt mycket men det bör ställas i relation till att dom största förlusterna av jordbruksmark beror på igenväxning eller att man planterar skog på den, å andra sidan kan sådan mark återställas medan jordbruksmark som hårdgjorts (bebyggts) inte går att återställa.

I dagsläget består det lagstadgade skyddet för jordbruksmark av en skrivning i Miljöbalkens 3 kapitel, paragraf 4: ...Brukningsvärd jordbruksmark får tas i anspråk för bebyggelse eller anläggningar endast om det behövs för att tillgodose väsentliga samhällsintressen och detta behov inte kan tillgodoses på ett från allmän synpunkt tillfredsställande sätt genom att annan mark tas i anspråk.... 
I praktiken betyder det att kommunerna själva bestämmer vad som väsentliga samhällsintressen. Ett förslag är att göra skydd av jordbruksmark till ett nationellt miljömål, något som föreslagits av bland annat Jordbruksverket.


Nu har regeringen beslutat att ge Jordbruksverket i uppdrag bl.a. att analysera hur bestämmelserna till skydd av åkermark tillämpas i förhållande till regler om riksintresse, samt att ge en internationell utblick för att om möjligt utnyttja erfarenheter i andra länder. Jordbruksverket ska redovisa utvärderingen den 30 september 2013 och den internationella utblicken den 31 december 2013.

Det känns som att utredningsuppdraget är lite väl snävt formulerat dock. Särskilt om det ges till en myndighet. Samtidigt så har ju Jordbruksverket själv varit aktivt i frågan, så vi får hoppas på det bästa.

Växande städer och en ständigt utvidgande infrastruktur äter upp Europas mark. Mellan 2000 och 2006 bebyggdes 920 kvadratkilometer mark om året. I vissa regioner växer andelen anlagd eller artificiell mark, det vill säga mark som inte är ren natur och inte används för jord- eller skogsbruk, snabbt. Nederländerna, Danmark och Spanien tillhör de länder där trycket på mark är hårt. I Danmark uppges mänsklig infrastruktur nu täcka nästan 20 procent av arealen (Danmarks miljöministerium 2005). I hela EU är andelen anlagd mark 4,4 procent.
Läs mer om frågan...

Föreningen Den Goda Jorden driver arbete för skydd av matjorden, 

http://www.dengodajorden.se/

Bli medlem!

Jorden vi äter sätter spår i debatten

Här kan du se presentationen av Jorden vi Äter av författarna, Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren från den 6 december.



Hitills har vi fått övervägande positiva reaktioner på boken. Läs t.ex.

Lars Vernersons ledare i ATL
Lars Vernerssons ledarblogg
Elin Rydström i Land
Peter Frankes ledare i Värmlands Folkblad
Helsingborgs Dagblad
Fikadax

Bokens resonemang om kött har också unyttjats av folk med olika åsikter i samband med den uppblossande köttskattdebatten t.ex.

Peter Franke i Värmlands Folkblad 
och bloggarna
Cornucopia
Stabilekonomi

Jag tänker inte kasta mig in i just köttskattdebatten just nu (men snart!!!).
Däremot kan du förutom att läsa Jorden vi Äter också läsa några av mina tidigare inlägg på ämnet KÖTT

• regnskogsskövling för köttuppfödning: 24kg CO2 per kilo eller 1000kgCO2 per kg?
• Vi använder våra kor för att hela vår jord
• Världshungerdagen
• Producing meat (for export) or food for the people
• Does vegan farming work?
• The complicated story of meat

 

 

 

 

 

 

Bokens år

Så här vid årets slut brukar folk ”summera” året som gått. I mitt fall så tror jag att året får kallas för Bokens År. Eller egentligen skulle det kallas för Böckernas År, för det är inte bara en bok det handlar om.

Jorden vi äter var den bok som tog mest tid och som också representerade en ny sorts skrivande för mig. Jag har ju mest skrivit tekniska och teoretiska saker tidigare. Den här boken vänder sig ju till ”vanliga” människor (vad det nu är?). Den bygger på en rad reportage på fem kontinenter och annan bakgrundsresearch. Ann-Helen Meyer von Bremen och jag skrev den tillsammans, och Ann-Helen som är journalist lärde mig en hel del av det hantverket (hon behöll säkert några hemligheter också).   

Karta över våra besök

Jorden vi äter är Naturskyddsföreningens årsbok 2013 och har det ambitiösa syftet att svara på 10-miljonersfrågan ”Kan vi föda en befolkning på 9 miljarder på ett uthålligt sätt?”. Vi svarar ”Ja” på den frågan. Men skickar samtidigt budskapet att det hela är minst lika mycket en ekonomisk och social fråga, dvs en politisk fråga. Vi hoppas att boken kan väcka en jordbrukspolitisk debatt, för en sådan värd namnet har saknats i många år. Vi pekar också på att orsakerna till att vissa svälter idag står att finna i tillgång på resurser, ojämlikhet, brist på jämställdhet, brist på ekonomisk och politisk demokrati.

Och det är ju sånt som min bok Trädgården jorden : från fångstsamhälle till global kapitalism och därefter handlar om, så om du läser Jorden vi äter och vill dyka lite djupare i hur vårt samhällssystem fungerar, eller inte fungerar, så kan jag rekommendera den. Den kom ut 2010 och har väl inte satt något enormt avtryck i debatten i Sverige, även om jag fått en del väldigt positiva reaktioner. Sverker Sörlin skrev i sin recension i UNT:

”Detta är, precis som de bästa av förebilderna, en utomordentlig bok som borde läsas av många. I all synnerhet kan den vara användbar vid universitet och högskolor, i flera ämnen. Den ger en översiktlig kunskap om de historiska samband som format vår värld. Den ger en ögonblicksbild av hur världen ser ut just nu, med alla sina grymma orättvisor. Och den introducerar många viktiga samband, framförallt pekar den ut människornas nästan överallt tanklösa framfart.”

Jag har hållit flera föredrag baserade på boken under året. Men jag har också omarbetat boken till engelska och förlaget Doyosha i Japan skall publicera en japansk översättning. Jag var där och lanserade boken i november. Tyvärr hade produktionen försenats så författarens mardröm – boklansering utan bok – blev verklighet.

Omslag till den engelska upplagan

Nu är den engelska versionen helt färdig och kommer publiceras nästa vecka, först via Amazons nätbokhandel och lite senare via Ingram till bokhandlare och svenska nätbokhandlare. Jag var rätt nöjd med Trädgården Jorden, men jag är ännu nöjdare med Garden Earth. Och tur är väl det. När jag räknar timmarna jag lagt ned på det engelska manuskriptet så ser jag att de är lika många som jag lade ned på hela det svenska manuskriptet.

Ett antal personer har läst manuskriptet och jag fick mycket positiv feedback:  

'This book presents a powerful narrative overview of the human condition in the 21st century. In the decades ahead, our species must navigate the end of fossil fuels and economic growth as we've known it — a tall order by any estimation. The risks are great, but so are the potential rewards if Rundgren's advice is heeded and humanity embraces a post-carbon, post-industrial culture.'
Richard Heinberg, Senior Fellow, Post Carbon Institute, Santa Rosa USA, Author, The End of Growth

Jag räknar med att jag får lägga ner mycket tid på marknadsföring av boken på engelska och att jag kommer presentera den på en rad konferenser under det kommande året.

På den mer tekniska sidan har jag också varit redaktör, och projektledare för boken: Organic Agriculture: Sustainability and resilience in Sub-Saharan Africa tillsammans med Raymond Auerback och Nadia Scialabba. Den boken kommer publiceras av FAO inom några månader. Den beskriver framgångsrika exempel på ekologisk intensifiering i Afrika. Det finns några kopplingar mellan den boken och Jorden vi äter. Till exempel så ingår en beskrivning av sk holistic management av boskap i Namibia i båda böckerna.

 

Om du vill läsa Jorden vi äter så kan den köpas från Naturskyddsföreningen. Förhoppningsvis kommer den också finnas på biblioteken. Kanske som e-bok.

Trädgården Jorden kan du beställa på: Bokus: , 184:- Bokia, 169:- Adlibris, 174:- Bokextra, 170 CDON, 189:- Ord och Bok, 187. Den finns på de flesta välsorterade bibliotek. Jag hoppas att den också kan ges ut som pocket och e-bok snart.

Jordbrukets hundra år på fem minuter

Billig olja, mekanisering, storskalig handel, konstgödsel, utarmade landskap, externa köpcentra är alla delar av ett livsmedelssystem som dikterar vad som finns på våra tallrikar. Delarna förstärker varandra. Vill vi ha ett rikt landskap och spännande mat måste vi utveckla ett livsmedelssystem som är byggt på en annan typ av jordbruk och handel.

Billig olja och teknikutveckling ledde till traktorer och en rad andra arbetsbesparande maskiner. Omkring 1935 började traktorn slå igenom på allvar i Sverige, men så sent som på sextiotalet saknade många små gårdar traktor. Hästen, den gamle trotjänaren, fasades snabbt ut. Som mest fanns sjuhundratusen hästar. Beteshagar och havreodling – den tidens biobränsle – minskade starkt.

När hästarna försvann, försvann också de delar av jordbruket som hade vikts åt hästen. Idag gör hästen come-back som nöjesdjur.

 Mekaniseringen innebar en kraftigt ökad produktivitet per person. Att skörda och tröska ett ton korn tog 200 arbetstimmar i mitten på artonhundratalet och bara 5-10 minuter vid 1900-talets slut. De allt större maskinerna och den uppdrivna arbetstakten hade ingen plats för hinder i form av stenmurar, åkerholmar, träd och annat. Offret var den kulturella och biologiska mångfalden. Till slut försvann de flesta människor också. Vid 1900-talets början var 50 % av alla jobb i jordbruket, nu är det mindre än 2 %.

Redan med ångfartygen och järnvägen på andra halvan av artonhundratalet inleddes en storskalig nationell och internationell handel med spannmål. Jordbruket förändrades från att främst producera för det egna hushållet till att producera på en marknad. Långväga handel, soptippar och vattentoaletter kapade de kretslopp som tidigare återcirkulerade näringsämnen från stad till land. Att människor, djur och växtodling har skiljts åt leder till ökade förluster av näringsämnen till naturen, med igenväxande sjöar och döda hav som följd.

Vid andra världskrigets slut fanns det en stor överkapacitet för produktion av ammoniumnitrat, en viktig ingrediens i krut. Samhällets smak på att fortsätta tillverka bomber var litet, men som tur var fanns det en annan avsättningskanal som konstgödsel. Den kompenserade för de brustna kretsloppen, och bidrog i sin tur till fortsatta förändringar.
 

Billig olja och containeriseringen av transporterna i början på sextiotalet minskade kostnaderna dramatiskt för förädlade livsmedel.

Lanthandlar lades ned i snabb takt och köpcentra växte fram.

Konstgödseln och den långväga handeln möjliggjorde en kraftigt ökad specialisering av jordbruket. Det var inte längre nödvändigt att ha djur för att odla spannmål, det var heller inte nödvändigt att ha mark för att föda upp djur. Vissa landskap omvandlades till ensidiga spannmålsöknar, medan i andra områden, främst nära hamnar och befolkningscentra utvecklades starkt industrialiserad djurhållning. Gårdar med mer mångsidig produktion dukade under i konkurrensen med denna industriella modell. Specialiseringen och ensidigheten ledde till en kraftig ökning av skadedjur och sjukdomar i jordbruket, och trots massiva insatser av pesticider, herbicider och fungicider ökar dessa.

Till slut reflekteras hela det här systemet i våra kylskåp, på våra tallrikar och i vår kropp. Vi luras att tro att vi har valfrihet av de tiotusentals produkterna vi ser i stormarknadens hyllor. Men bakom alla de färgglada förpackningarna döljer sig ett litet antal företag och ett litet antal råvaror vilka odlas på ett likartat sätt i hela världen.

På det här sättet hänger de olika delarna av jordbrukssystemet och vår kost ihop. Det går oftast inte att bara förändra en del av systemet. Det är t.ex. inte möjligt att få bort användningen av kemiska bekämpningsmedel utan att man samtidigt ökar mångfalden i jordbrukslandskapet. Det går inte att sluta använda konstgödsel om man vill driva ensidig spannmålsodling. Vill vi ha en mångsidig och spännande kost och ett rikt landskap måste vi utveckla både jordbruket och handelssystemen på ett likartat sätt.

Ann-Helen Meyer von Bremen & Gunnar Rundgren
Först publicerat på Naturskyddsföreningens blogg

 

Bison betar prärien igen

De har i princip varit utrotade i 150 år, men nu är de tillbaka – bison strövar återigen på prärien i Montana!  Detta präriereservat är ett exempel på när jordbruket får backa för att man har insett att jordbrukets utbredning skedde på bekostnad av värdefull natur.

Det är en milt sagt hisnande upplevelse att på nära håll få se två präktiga bisonhannar dyka upp. Minst lika fascinerande är det när vi en stund ser hela hjorden på drygt 200 djur med kalvar och allt, förflytta sig över de böljande gräskullarna. Det är som att se barndomens Västernfilmer komma till liv.

En stor del av den amerikanska prärien är antingen uppodlad eller används som betesmark. En privat stiftelse, AmericanPrairie Reserve i samarbete med WWF, bestämde sig för ett antal år sedan att återskapa en del av prärien, som den såg ut innan den vite mannen steg i land.

- Vi har naturreservat för glaciärer, berg, skogar, sjöar och så vidare, men vi skyddar inte vår vanligaste naturtyp – prärien. Därför var det viktigt att agera nu, innan allt är uppodlat och det inte finns någon återvändo, säger Sean Gerrity som är ordförande i American Prairie Reserve.

Målet är att reservatet ska omfatta 25 000 hektar och cirka 10 000 bison. För närvarande har man köpt upp 60 000 hektar och med de kalvar som föddes i våras består flocken i dag av 230 djur. Det har inte varit något problem att köpa upp mark, flera av boskapsrancherna i området dras med dålig lönsamhet, ändå har projektet väckt ont blod bland enstaka lantbrukare som protesterar högt och ljudligt.

- Vist finns det en konflikt i detta, att ta land som skulle kunna användas för att producera mat, men prärien består av 25 miljoner hektar och vi vill bara skydda en liten fläck i ett hav av jordbruksmark, säger Sean Gerrity.

Kritiken mot bison påminner om vår vargfråga. Bison ses av vissa kritiker som farliga och vilda djur som inte går att hägna in och därför kan bryta sig ut, störa korna och förstöra odlingarna. Och precis som i vargfrågan ser man reservatet som ett statligt påfund och ett ingrepp i möjligheterna att bedriva jordbruk. Även om stiftelsen är privat, finns det ändå de som sätter likhetstecken mellan reservatet och statens program där man betalar jordbrukare för att ta mark ur produktion.

-       Men vi vill visa att reservatet kan vara ett sätt för människor att stanna kvar och försörja sig. Vi har möjlighet att tillföra ett ekonomiskt värde, säger Bryce Christensen, platschef för reservatet.

En tanke är att jordbruk och naturvård ska kunna leva sida vid sida. Bönderna som säljer sin mark till reservatet kan fortsätta bedriva boskapsuppfödning, förutsatt att de går med på vissa villkor som att minska sina besättningar och inte döda vilda djur. Köttet är sedan tänkt att säljas till krogar i New York och Chicago, under ett eget varumärke. Ett slags präriekött som värnar naturen och viltet.

Bryce Christensens arbete går nu ut på att restaurera prärien som den en gång såg ut. Det handlar bland annat om att så den rätta ”präriemixen” av gräs och att regelbundet bränna prärien. Inte ens den ”gamla” prärien var nämligen helt vild. Indianerna bedrev under lång tid en avancerad form av viltvård eller kanske snarare ”viltuppfödning”. De brände regelbundet landskapet för att skapa de betesmarker som bison föredrog, vilket givetvis skedde på bekostnad av andra vegetationstyper som skog, men även en del djurarter. Och viltvården var lyckosam, det uppskattas att cirka 30 miljoner bison strövade på prärien.

Alldeles bredvid Bryce Christensens kontor i reservatet finns ett ”buffalo jump”, ett stort stup där indianerna drev bisonen mot när de behövde kött. Men dagens lilla hjord behöver inte bekymra sig för det. De är lyckligt ovetande om att de i dag har fått en status som naturvårdare, kulturarbetare och turistmål.

Ann-Helen Meyer von Bremen & Gunnar Rundgren

Först publicerat på Naturskyddsföreningens blogg

Öppna kylskåpet

När du öppnar kylskåpsdörren är det kanske främst för att se vilken mat som finns där och vad du kan laga av den. Kanske reflekterar du också över hur det ser ut i affären där du köpte maten. Men tänker du på vilka förhållanden som gäller hos alla de bönder och livsmedelsföretag som har producerat den? Och är du medveten om hur dina val i butiken formar landskapet, i Sverige men också i andra delar av världen när vår matproduktion har blivit allt mer globaliserad? Funderar du på att landskapens utseende handlar om vår relation till naturen, vilka arter som får leva eller dö och om våra sjöar är friska eller sjuka?

Tänker du på hur det kommer sig att det finns så många som går hungriga till sängs trots att det produceras mat för nästan dubbla världsbefolkningen? Antagligen inte, ingen kan hela tiden fundera på hur allt hänger ihop, särskilt inte när vi står där och ska försöka laga till en snabb middag. Men just denna kedja av mat, matproduktion, landskap och natur är vad vi beskriver i boken ”Jorden vi äter”.

Jordbrukets ensidiga monokulturer avspeglar sig i landskapet men också i butiken

Den billiga maten är inte alls billig på sikt. Tvärtom. I den industriella jordbruksmodellen är det naturen och skattebetalarna som får ta kostnaderna för de skador som orsakas. Den höga produktionen sker till priset av döda hav, förgiftning av både oss själva och annat liv samt stora insatser av fossil energi och andra ändliga resurser. Det industriella jordbruket orsakar lidande hos djuren och bidrar starkt till växthuseffekten, samtidigt som det inte ens är lönande för bönderna. Vi ser hur regnskogen omvandlas till sojaåkrar i Brasilien samtidigt som hagmarker växer igen i Sverige. I takt med att landskapen utarmas får vi avsätta mycket resurser till miljöersättningar.

Och trots imponerande produktion klarar modellen inte av att föda den nuvarande världsbefolkningen. Därför skickade Naturskyddsföreningen ut oss i världen med en fråga – går det att försörja en växande befolkning utan att förstöra jorden, vårt hem?

Svaret är ja! Efter att ha besökt bönder, forskare, börshandlare, krögare och många andra människor i fem kontinenter så kan vi säga att det är fullt möjligt att odla mat och föda upp djur på ett uthålligt sätt. Från Zambia berättar vi om tredubbla skördar av majs genom ekologiska metoder, från Brasilien rapporterar vi om skogsjordbruk som är mer lönsamt än den betydligt vanligare köttuppfödningen och från USA och Sverige om framgångsrika gårdar som gjort ett ekologiskt val.
Mångsidigheten i det ekologiska jordbruket står i stark kontrast till den industriella modellen. Ett ekologiskt jordbruk förnyar sina egna resurser, det är tåligt, det minskar den negativa miljö- och klimatpåverkan och skapar levande landskap. Det klarar av att både ta hand om naturen och producera mer mat än vi gör idag – om de rätta förutsättningarna finns.

På Sänkdalens gård på Vikbolandet har familjen Gunnarsson drivit framgångsrikt ekologiskt jordbruk i fyrtio år.

Det är i första hand sociala och ekonomiska faktorer som styrt jordbruket dit det är idag och det är också de som ligger bakom det skamliga förhållandet att nästan en miljard människor går hungriga till sängs varje dag. En fortsatt regional och internationell specialisering, driven av en obegränsad internationell konkurrens gör att bönder i hela världen, trots helt skilda förutsättningar, kämpar mot varandra i de globala hungerspelen.

Här på Chicagobörsen säljs majskontrakt motsvarande 10 gånger världsproduktionen! 

Spekulation i mat bidrar till att driva upp matpriserna.

Därför kan vi inte reducera diskussionen om det framtida jordbruket till att bara handla om jordbruksmetoder. Det krävs fortsatt utveckling av det ekologiska jordbruket, mer forskning och teknikutveckling, men det räcker inte. De ekonomiska och politiska ramarna måste förändras så att matens rätta pris betalas. Vi kan förändra genom våra dagliga val, vår livsstil och genom att kräva en annan och bättre politik.

Ta en titt till i ditt kylskåp.
/Ann-Helen Meyer von Bremen & Gunnar Rundgren

Först publicerat av Naturskyddsföreningen 
Texten är en introdktion till Jorden vi Äter, vilken lanseras torsdag 6 december.

Jorden vi äter - poddar

Jorden vi äter - poddserie i fem delar

Hur ska framtidens mat produceras för att inte ta kål på planeten? Gunnar Rundgren och Ann-Helen Meyer von Bremen reser runt i världen på jakt efter det uthålliga lantbruket. I december kan man läsa om resorna i  Naturskyddsföreningens årsbok, som kan beställas här:

Medverkande:
Ann-Helen Meyer von Bremen och Stefan Jahge
Inspelning och klippning: Stefan Jahge
Musik: Karl Meyer von Bremen


Del 1: Jordbruket som en komponentindustri, USA  
Del 2: Brasilien och jordbruket i nybyggarlandet Mato Grosso
Del 3: Afrika och jordbruket i mänsklighetens vagga
Del 4: Indien och den Gröna revolutionen några decennier senare
Del 5: Jorden vi äter - en summering