Frihandelsreligionen lägger en död hand på jordbruksdebatten

– Vi bedömer att det bara är 25 procent av lantbruksföretagen som når en långsiktig lönsamhet under 2013, säger Jimmy Larsson, på LRF Konsult. I rapporten ”Lantbrukets lönsamhet” redovisas att alla grenar inom lantbruket har lönsamhetsproblem och för växtodlingsföretagen bedöms säsongen som den sämsta på tre år.

Från Lantbrukets lönsamhet 2013, LRF Konsult

Genom höjda mjölkpriser förbättras lönsamheten i mjölkföretaget till över 2011 års nivå. Priserna just nu är historiskt höga och har bara överträffats två gånger tidigare: 2007 och 2010 – båda var mycket bra år för mjölkföretagare om man ser till avräkningspriset. Å andra sidan är mjölkpriserna globalt redan på väg ner. Vid den senaste globala mejeriauktionen, på Nya Zeeland föll priserna med 1,8 procent för alla produkter, rapporterar Land Lantbruk. Med tanke på hur marknaden fungerar kommer det snart slå igenom i Sverige – för vårt mjölkpris följer svängningarna på den globala marknaden trots att vi egentligen har väldigt liten handel med mjölk (se grafen).

I alla animalieföretag påverkar foderpriset lönsamheten negativt och för växtodlingsföretagen försämras lönsamheten beroende på lägre spannmålspris. Även nötköttsföretagens lönsamhet sjunker något då höjda foderkostnader ätit upp avräkningsprishöjningar. Lönsamheten i grisköttsföretagen har en fortsatt förbättring om än svag.

– Med den kostnadsmassa som finns i svenska jordbruket behöver produktpriserna höjas med 15-25 procent från 2013 års nivå för att medelgården ska ha stabil lönsamhet, säger Stefan Nypelius, affärsrådgivare, LRF Konsult.

Inte förvånande så blir Sverige allt mindre självförsörjande på livsmedel. För flera stora jordbruksprodukter har självförsörjningsgraden minskat med 40 procentenheter sedan 1994 och det är bara när det gäller spannmål och ägg som produktionen någorlunda motsvarar konsumtionen, skriver ATL.

Regeringens enda initiativ för att stödja lantbruket är att tillsätta en utredning om ”Konkurrenskraft och utvecklingsmöjligheter för svensk jordbruks- och trädgårdsproduktion”. Både regeringen och Lantbrukarnas Riksförbund har haft denna konkurrenskraft som ledord i trettio år nu, trettio med kräftgång för det svenska lantbruket. Det är hög tid att man erkänner att politiken har havererat.

I Schweiz har man 95% självförsörjningsgrad på animalieprodukter. Man har mycket höga importtullar, för kött 125% och för mjölk 100%. Nu har man reviderat jordbrukspolitiken och lägger ytterligare tyngd på kvalitet, att minska den negativa miljöpåverkan och att minska utslagningen av jordbruk. Medan i Sverige hejar staten och lantbrukets organisationen på en fortsatt utslagning – för alla vet att en av de främsta sätten att öka konkurrenskraften är att slå ihop gårdarna. Schweizarna har också tydliga mål för minskade utsläpp och bevarande av betesmarker. Sist men inte minst, en viktig del av det schweiziska jordbruksstödet är att säkra mattillgången. Man satsar hela 30 miljarder kronor på det på fyra år*. Läs mer på tyska, eller på engelska.

I Sverige har vi inget som helst sådant mål eftersom vi anser att ”Mat kan vi ju alltid köpa”. Inte ens för kris- och krigstid ser staten matproduktionen som en viktig försäkring, utan det hela handlar bara om distribution.

*Det finns en hel del mindre positiva saker att säga om det schweiziska jordbruksstödet, man har t.ex. kvar ett saltmonopol från medeltiden i någon kanton, men det finns ändå skäl att titta närmare på hur de försöker stödja matproduktionen i landet.