Det
verkar bli en rysare. Många har ”hoppats på” att brist på fossila bränslen i
sig skulle kunna leda till en global korrigeringen av utsläppen av växthusgaserna.
Men ny teknik som fracking verkar komma dessa förhoppningar på skam, enligt
IEA:s senaste Global Energy Outlook. Vi kan bara använda en tredjedel av de
uppskattade tillgångarna av fossila bränslen om vi skall klara klimatmålen. Är
det först när klimatet har ändrats radikalt som vi kommer vidta, eller tvingas
vidta åtgärder?
|
Oljepump i Illinois |
Rapporten
från IEA har mest uppmärksammats för att den spår att USA kommer förvandlas
från importör av olja till stor exportör av både gas och olja, mest pga av
exploatering av så kallade okonventionella källor. Det finns dock många som
tvivlar på det, t.ex. Kjell Aleklett
(se också på slutet om energibubblor).
Det är annat i rapporten som förtjänar större
uppmärksamhet. Tillväxten i förnyelsebar energi är mycket kraftig men samtidigt
har det smutsiga kolet stått för nästan hälften av tillväxten på
energimarknaden, dvs även med en kraftig utbyggnad av förnyelsebar energi så
ökar energikonsumtionen ännu snabbare, och det är fortfarande fossil energi som
styr.
Naturgasanvändningen kommer att öka i alla
scenario som IEA målar upp för framtiden och efterfrågan på olja kommer att
fortsätta öka, fast blygsamt. Transportsektorn använder hälften av all olja i
världen och den fortsätter att öka för att antalet bilar ökar i betydligt
snabbare takt än effektiviseringen av dem. Och framför allt så ökar
användningen av diesel för alla lastbilar som används för den ständigt ökande
handeln.
Samtidigt som rapporten slår fast att
tillgången på fossil energi ökar kraftigt så säger man att för att klara klimatets
2-gradersmålet får bara en tredjedel av de kända reserverna faktiskt utvinnas.
Rapporten bäddar också för att överge 2-gradersmålet som orealistiskt genom att
säga att om inte utsläppen kan minskas
innan 2017, så kommer alla tillåtna utsläpp redan vara inlåsta i existerande
energiinfrastruktur.
Detta visar faran av att så mycket av målen
för klimatet har formulerats långsiktigt i stället för omedelbart. Som Kevin
Anderson, professor i energi och klimatförändringar, skriver i rapporten Klimatförändringar
bortom farlighetens gräns:
“Problemet med 2050 som mål är att det skapar
en bekväm illusion av att vi kan fortsätta som vi gör idag och skjuta problemet
vidare till kommande generationer. 2050 som mål är bekvämt för såväl politiker
och företag som för allmänheten – det påverkar varken de politiska besluten,
näringslivets dagordning eller hur vi lever våra liv.”
Det påminner väldigt starkt om det svenska
beslutet att avveckla kärnkraften. Genom att skjuta upp anpassningen långt i
framtiden så slapp man ta nödvändiga beslut. Jag tror ingen idag kan tveka om
att vi lätt skulle ha kunnat avveckla kärnkraften om vi hade satsat tillräckliga
resurser för trettio år sedan.
I praktiken finns det inget ”utsläppsutrymme”
alls kvar för de rika länderna om vi skall tillåta den fattigare delen av
världens befolkning att ha ökad material välfärd – vilket faktiskt så gott som
alltid kräver resurser som leder till utsläpp. Långsiktigt spelar det enorm
stor roll hur länder som Kina och Indien utvecklar sig, men kortsiktigt är det
faktiskt de rika länderna, och de rika människorna i de rika länderna som både
orsakat växthusgasutsläppen och har ansvaret för att ta omedelbara åtgärder.
Men det saknas helt både politiskt mod och
insikt om det. Åsa Romson och Helena Leander skriver i Svd:
“Om utsläppen fortsätter att minska i denna takt kommer vi att nå EU:s
klimatmål 150 år för sent... De svenska utsläppen styrs i första hand inte av
politik, eftersom de politiska styrmedlen är så svaga. Utsläppsnivån styrs
istället av vädret och av konjukturen. Har vi haft en kall vinter och
högkonjunktur så ökar utsläppen, har vi haft en varm vinter och lågkonjunktur
så sjunker utsläppen. “
Supermiljöbloggen rapporerar:
Sverige skrev under Kyotoprotokollet och åtog sig att minska sina klimatutsläpp.
I år släppte Naturvårdsverket ut en rapport som visar att vi 2011
minskade våra klimatutsläpp, 2010 ökade Sveriges klimatutsläpp med med
nästan 11 procent. Vad de inte valde att visa för 2011 års beräkning var
att Sveriges totala utsläpp faktiskt ökat även under 2011, om man
räknar med de utsläpp som vår livsstil och konsumenter leder till.
Räknar man med dessa utsläpp så är Sveriges totala utsläpp mer än
dubbelt så stora. Allt detta går det att läsa om i en nyligen publicerad rapport som Naturvårdsverket givit ut, en rapport regeringen valt att inte prata like mycket om.
Tron på marknadsstyrmedel är fortfarande stor.
Visst kan marknadsmekanismer bidra till att hantera begränsade aspekter av klimatförändringen.
Men de är inte alls väl ägnade för att ta sig an den övergripande utmaningen.
Det blir nog en rysare att se vilken faktor
som kommer knäcka tillväxtekonomin. Eftersom klimateffekterna är långsiktiga så
får de inte alls samma omedelbara effekter som t.ex. energibrist, brist på mat,
eller vattenbrist. IAE rapporten pekar till exempel på ökat vattenbehov i
energisektorn. Exempel på det är den ”fracking” som används vid utvinning av
skiffergas (SvD),
vatten som behövs för uranbrytning (Namibia använder tex saltvatten som avsaltats
med kolkraft för sin uranbrytning) och vatten som används för koncentrerad
solenergi (se tex denna rapport
om problemen med kylvatten för CSP i USA).
Jag lutar nog åt att en kombination av flera
olika faktorer både ”externa” och ”interna” är det som kommer leda till en
förändring. De externa faktorerna, främst ökade kostnader för energi och andra
resurser, kommer i sin tur skapa interna kriser. På samma sätt som tillgången
på billig energi har varit en viktig drivkraft för hela ekonomin så kommer
ökade energipriser leda till negativa loopar.
När det går åt mycket hjälpenergi för att få
fram nya energikällor, vilka i sin tur har dålig energieffektivitet (EROEI)
misstänker jag (men är för lat för att räkna på det) att det uppstår kumulativa
energikostnader som snabbt kan göra produktionen helt olönsam, både ekonomiskt
och energimässigt. Det skulle samtidigt orsaka massiva ekonomiska kriser,
eftersom en global recession skulle orsaka att en rad finansiella bubblor
spricker. Mycket talar för att den nuvarande expansionen av olje- och
gasproduktion i USA är en bubbla som drivs av subventioner och spekulation (se
t.ex. Post
Carbon Institute och
Gail Tverberg).
Slutligen så kan det ju tänkas att vi får en
massiv våg av ”frivillig enkelhet”. Jag tror att sådant är nödvändigt – men
knappast tillräckligt för att styra oss mot ett hållbart samhälle. Men vi skall
heller inte underskatta hur snabb effekt det kan ha om människor tappar tron på
de ledande föreställningarna. Huslånebubblor, eurokris, arbetslöshet och
utbildningsbubblor (ökade låneskulder med minskad nytta) bidrar alla till att
underminera människors förtroende för det rådande systemet.
Läs också:
Varför minskad tillgång till energi innebär kapitalismens död
och
Det är okej att känna uppgivenhet
Se ett föredrag av Kevin Andersson
uppdaterat 27 November