Välståndsklimax och resursförbrukning

Att det finns ett starkt samband mellan BNP och resursförbrukning är väl känt.

Sedan åttiotalet har det ekonomiska utbytet per insatt energienhet förbättrats en hel del, men eftersom den ekonomiska tillväxten ökat snabbare så stiger resursförbrukningen (Källa Världsbanken)

Många i den industrialiserade västvärlden har nog känslan av att saker inte blivit så mycket bättre sedan slutet på sjuttiotalet. I USA uppges ofta reallönerna för arbetare ha stått mer eller mindre still sedan dess. En grupp ekonomer vid Australian National University i Canberra har sammanställt välståndsindikatorn GPI för 17 länder, däribland Sverige, och fått fram den första globala bilden av hur GPI utvecklats genom åren. De fann att GPI per capita var som högst 1978 och därefter har minskat sakta men säkert. Det står i skarp kontrast till den stadiga ökningen av BNP per capita (DN, New Scientist, SvD) . (det har framställts som en nyhet, men jag har redan tidigare publicerat den här grafen från de som gör GPI)

Att vanligt folk inte fått det bättre förklaras ofta med den neoliberala politiken. Och det ligger säkert en hel del i att den politiken har försämrat fördelningen av inkomster. Men det finns en annan stark kraft här, och det är energitillförseln och den tillhörande resursförbrukningen.

Det blir riktigt intressant om man sedan tittar på resursförbrukningen per capita och ser att den också nådde klimax vid mitten på åttiotalet (från Testadepibou). Grafen ser ungefär lika ut för oljeförbrukningen (se här).

Något att grubbla på i sommarvärmen.

Själv skall jag ut och cykla och lägger den här på automatpublicering på tisdag morgon, får se om det funkar.

USA pissar i byxorna - igen

Vi hör många inslag som säger att USA - Saudi-Amerika - kommer bli oljexportör, att utvinningen av skifferolja och skiffergas helt ritar om kartan osv.

Studio ett säger just nu att skiffergasen kan göra USA självförsörjande på energi. Bortsett från de stora miljöeffekterna av utvinningen av skiffergasen så är dess bidrag till USAs och världens energiförsörjning överdriven.

USA:s energianvändning 2011

"Flödet av skiffergas är den största energiomvälvningen på 30 år och ritar om den ekonomiska världskartan " säger Dagens Nyheter (läs också Ny Teknik). Utan tvekan så innebär utvinningen av skifferolja och skiffergas (det finns en massa olika termer här och jag struntar i att förklara dem, eller använda dem helt korrekt...) en kraftig ekonomisk injektion till USA, och därigenom kan den nog sätta fart på tillväxten.

De stora gasmängderna har pressat gaspriset rejält i USA. Det är ju inte alls lika lätt att transportera och exportera naturgas som olja, vilket gjort att gaspriset rasat medan oljepriserna fortsatt ligger högt. Det har lett till en kraftig utveckling av vissa industrier i USA och man talar om att tillverkningsindustrin är på väg tillbaks till USA från Kina och andra länder där energin är dyrare. I Japan kostar naturgasen hela fem gånger mer än i USA. Själva utvinningen av dessa sk okonventionella källor skapar också massor med nya jobb - och nya problem.

Total balans av petroleumprodukter, inklusive gas

Men trots allt så är det hela våldsamt överdrivet. Som man ser av graferna (från EIA) är USA en stor nettoimportör av energi, främst olja. I dagsläget producerar USA cirka 1 miljon fat olja per dag från okonventionella källor, optimistiska analyser säger att det kan kanske nå 4 miljoner fat per dag. Det skall jämföras med dagens världsproduktion om 75 miljoner fat per dag. Kanske inte fullt så dramatiskt för världens oljeförsörjning men väl så värdefullt för USA. 

Importen av petroleumprodukter har minskat lite de senaste åren, men det kan också förklaras med att det har varit lågkonjunktur, den totala konsumtionen har ju också minskat. På lite sikt kommer också olje och gaspriserna närma sig varandra igen. Det beror dels på att det pågår stora investeringar i infrastruktur vilket gör att gasen kan exporteras eller att användas i större utsträckning för transporter. USA:s egna analyser pekar på att man också i framtiden kommer ha ett stort importberoende av oljeprodukter.

En annan sida av utvinningen av skiffergas och andra okonventionella källor är att själva utvinningen kräver mycket energi. Det betyder att man måste utvinna mer energi för att få samma nettoenergi till samhället, dvs Energy Return on Energy Invested är dålig, och den är sjunkande eftersom man redan tagit de bästa källorna i anspråk. Till råga på facklar man gas direkt vid källan och det är ofta betydande metanläckage vilket betyder att klimateffekten blir betydligt mer negativ än den kunde vara, och kanske lika illa som från det kol gasen sägs ersätta - trots det gapar papegojorna att det bästa USA kan göra för att minska sina växthusgasutsläpp är att satsa på gasen.  


Miljöeffekterna är mycket stora vilket lett till att flera länder har förbjudit sådan utvinning.
 
Rapporten Drill, baby, drill! (PDF) hävdar att skiffergas- och skifferoljeboomen i USA bara är en tillfällig bubbla som kommer brista inom några år, för att sedan krascha. Kjell Aleklett skriver:

"Ända sedan IEA presenterade sin World Energy Outlook 2012 i november har världspressen spridit nyheten att USA kan bli en större oljeproducent än Saudiarabien. Man har också skrivit om ökad produktion av skiffergas och produktionen har under några år ökat så mycket så att priset blivit så lågt så att det inte lönar sig att borra nya brunnar. Jag har tidigare berättat att borriggarna lämnar skiffergasfälten."

På det stora hela så gör nog USA det klassiska misstaget att tycka att det blir varmt när man pissar i byxan. Investeringarna i de okonventionella källorna är ett tecken på desperation blandat med spekulation. I ett samhälle drivet av evig expansion och en tro på att det går att hitta lösningar på alla problem, är pyramidspel av alla sorter lätta att sälja. 


Det tråkiga är att pga av dollarns och den amerikanska ekonomins särställning får vi alla hjälpa till med att städa upp efter dem. I jämförelse med USAs spekulation med vår framtid framstår Cypern som en mönstergosse.

energi för dummies

I Butare i Rwanda möter jag lille Prosper som bär ved tillsammans med mamma och två syskon. Vi har kommunikationsproblem så jag vet inte säkert om de bär ved till sitt hem eller för försäljning, jag tror det senare. 

Så här ser energiförsörjningen ut för mängder av människor idag. Men det var inte det jag tänkte prata om just denna gång, utan hur bilderna kan åskådliggöra begreppet Energy Return on Energy Invested (EROEI), energiutbyte är kanske det närmaste man kommer på svenska.

Vår moderna värld är i mångt och mycket byggt på tillgången av energi i stora mått. Och precis som folk i byarna i afrika har huggit ned träden närmast först har vi också använt oss av den energi som har varit mest tillgänglig först. På samma sätt som Prosper och hans mamma får gå längre och längre för att hitta ved, och får ta klenare och klenare grenmar så får vi nu ta i anspråk mer svårttillgängliga oljereserver. Det vill säga, vi får använda mer och mer resurser, och energi, för att få fram den energi vi behöver.


Det är här dramatiken med de fossila bränslena är, inte att de "kommer ta slut". De kommer bli för dyra att använda innan de tar slut. I oljeutvinningens barndom så gick det åt energi motsvarande en liter olja för att få fram 100 liter (dvs EROEI var 100). För skifferoljan som nu utvinns i USA, eller för tjärsanden från Canada är energiutbytet så lågt som kanske 3-5 gånger den insatta energin. Det betyder dels att priserna går upp, men också att en mycket stor del av energin bara går åt för att producera mer energi.


Christoffer Finsoni cyklar på den sandiga vägen, han svettas. Fattas bara, han fraktar över hundra kilo träkol på cykel de 30 kilometrarna till Lusaka. När vi kör från Lusaka möter vi en strid ström av cyklister, mestadels unga män som har 4-5 säckar träkol lastade bak. De är på väg till marknaden för att sälja kol. För att sälja den skog som samtidigt är deras livsmiljö. 

Varför tillverkar man träkol av skog egentligen? Kolet innehåller ju inte mer energi än veden den gjordes av. Men träkol är energitätare och kan transporteras och lagras lättare. Elden av kol kan kontrolleras bättre och kan nå högre temperatur. Träkol belyser två andra viktiga energifakta. 

Det ena är att formen av energi är viktig. I energidiskussioner slarvas det ofta med vilken typ av energi vi pratar om. Elekricitet och vätgas t.ex. är inga energikällor, de har producerats av något, och i dessa processer är det ofta stora förluster, kärnkraften t.ex. får bara ut en tredjedel av sin energi som elekricitet, resten används för att värma haven...Elekticitet från vindkraft och solenergi kan inte enkelt användas för att driva den transportapparat som håller igång hela vår ekonomi, de kan kanske driva transporten av människor vid tidpunkten för min död.

Det andra är att de fossila bränslena, precis som träkol, kommer från fotosyntesen, från levande växter. Jeff Dukes har uppskattat att det har gått åt 25 ton biomassa för att producera en liter olja.Oljan har varit skog, och vi hade den otroliga turen att snubbla på miljoner års skog i en användbar form. Den eldar vi upp på en generation eller två - och så har vi mage och kritisera fattiga människor för att de hugger ner sin skog för att laga mat.

Läs också

Varför minskad tillgång till energi innebär kapitalismens död
En bra intervju med Charles Hall, mannen som ligger bakom EROEI begreppet.

Jordbrukets hundra år på fem minuter

Billig olja, mekanisering, storskalig handel, konstgödsel, utarmade landskap, externa köpcentra är alla delar av ett livsmedelssystem som dikterar vad som finns på våra tallrikar. Delarna förstärker varandra. Vill vi ha ett rikt landskap och spännande mat måste vi utveckla ett livsmedelssystem som är byggt på en annan typ av jordbruk och handel.

Billig olja och teknikutveckling ledde till traktorer och en rad andra arbetsbesparande maskiner. Omkring 1935 började traktorn slå igenom på allvar i Sverige, men så sent som på sextiotalet saknade många små gårdar traktor. Hästen, den gamle trotjänaren, fasades snabbt ut. Som mest fanns sjuhundratusen hästar. Beteshagar och havreodling – den tidens biobränsle – minskade starkt.

När hästarna försvann, försvann också de delar av jordbruket som hade vikts åt hästen. Idag gör hästen come-back som nöjesdjur.

 Mekaniseringen innebar en kraftigt ökad produktivitet per person. Att skörda och tröska ett ton korn tog 200 arbetstimmar i mitten på artonhundratalet och bara 5-10 minuter vid 1900-talets slut. De allt större maskinerna och den uppdrivna arbetstakten hade ingen plats för hinder i form av stenmurar, åkerholmar, träd och annat. Offret var den kulturella och biologiska mångfalden. Till slut försvann de flesta människor också. Vid 1900-talets början var 50 % av alla jobb i jordbruket, nu är det mindre än 2 %.

Redan med ångfartygen och järnvägen på andra halvan av artonhundratalet inleddes en storskalig nationell och internationell handel med spannmål. Jordbruket förändrades från att främst producera för det egna hushållet till att producera på en marknad. Långväga handel, soptippar och vattentoaletter kapade de kretslopp som tidigare återcirkulerade näringsämnen från stad till land. Att människor, djur och växtodling har skiljts åt leder till ökade förluster av näringsämnen till naturen, med igenväxande sjöar och döda hav som följd.

Vid andra världskrigets slut fanns det en stor överkapacitet för produktion av ammoniumnitrat, en viktig ingrediens i krut. Samhällets smak på att fortsätta tillverka bomber var litet, men som tur var fanns det en annan avsättningskanal som konstgödsel. Den kompenserade för de brustna kretsloppen, och bidrog i sin tur till fortsatta förändringar.
 

Billig olja och containeriseringen av transporterna i början på sextiotalet minskade kostnaderna dramatiskt för förädlade livsmedel.

Lanthandlar lades ned i snabb takt och köpcentra växte fram.

Konstgödseln och den långväga handeln möjliggjorde en kraftigt ökad specialisering av jordbruket. Det var inte längre nödvändigt att ha djur för att odla spannmål, det var heller inte nödvändigt att ha mark för att föda upp djur. Vissa landskap omvandlades till ensidiga spannmålsöknar, medan i andra områden, främst nära hamnar och befolkningscentra utvecklades starkt industrialiserad djurhållning. Gårdar med mer mångsidig produktion dukade under i konkurrensen med denna industriella modell. Specialiseringen och ensidigheten ledde till en kraftig ökning av skadedjur och sjukdomar i jordbruket, och trots massiva insatser av pesticider, herbicider och fungicider ökar dessa.

Till slut reflekteras hela det här systemet i våra kylskåp, på våra tallrikar och i vår kropp. Vi luras att tro att vi har valfrihet av de tiotusentals produkterna vi ser i stormarknadens hyllor. Men bakom alla de färgglada förpackningarna döljer sig ett litet antal företag och ett litet antal råvaror vilka odlas på ett likartat sätt i hela världen.

På det här sättet hänger de olika delarna av jordbrukssystemet och vår kost ihop. Det går oftast inte att bara förändra en del av systemet. Det är t.ex. inte möjligt att få bort användningen av kemiska bekämpningsmedel utan att man samtidigt ökar mångfalden i jordbrukslandskapet. Det går inte att sluta använda konstgödsel om man vill driva ensidig spannmålsodling. Vill vi ha en mångsidig och spännande kost och ett rikt landskap måste vi utveckla både jordbruket och handelssystemen på ett likartat sätt.

Ann-Helen Meyer von Bremen & Gunnar Rundgren
Först publicerat på Naturskyddsföreningens blogg

 

Rysaren: Klimatet, oljan eller något annat?

Det verkar bli en rysare. Många har ”hoppats på” att brist på fossila bränslen i sig skulle kunna leda till en global korrigeringen av utsläppen av växthusgaserna. Men ny teknik som fracking verkar komma dessa förhoppningar på skam, enligt IEA:s senaste Global Energy Outlook. Vi kan bara använda en tredjedel av de uppskattade tillgångarna av fossila bränslen om vi skall klara klimatmålen. Är det först när klimatet har ändrats radikalt som vi kommer vidta, eller tvingas vidta åtgärder?  

Oljepump i Illinois

Rapporten från IEA har mest uppmärksammats för att den spår att USA kommer förvandlas från importör av olja till stor exportör av både gas och olja, mest pga av exploatering av så kallade okonventionella källor. Det finns dock många som tvivlar på det, t.ex. Kjell Aleklett (se också på slutet om energibubblor).

Det är annat i rapporten som förtjänar större uppmärksamhet. Tillväxten i förnyelsebar energi är mycket kraftig men samtidigt har det smutsiga kolet stått för nästan hälften av tillväxten på energimarknaden, dvs även med en kraftig utbyggnad av förnyelsebar energi så ökar energikonsumtionen ännu snabbare, och det är fortfarande fossil energi som styr.

Naturgasanvändningen kommer att öka i alla scenario som IEA målar upp för framtiden och efterfrågan på olja kommer att fortsätta öka, fast blygsamt. Transportsektorn använder hälften av all olja i världen och den fortsätter att öka för att antalet bilar ökar i betydligt snabbare takt än effektiviseringen av dem. Och framför allt så ökar användningen av diesel för alla lastbilar som används för den ständigt ökande handeln.

Samtidigt som rapporten slår fast att tillgången på fossil energi ökar kraftigt så säger man att för att klara klimatets 2-gradersmålet får bara en tredjedel av de kända reserverna faktiskt utvinnas. Rapporten bäddar också för att överge 2-gradersmålet som orealistiskt genom att säga att om inte utsläppen kan minskas innan 2017, så kommer alla tillåtna utsläpp redan vara inlåsta i existerande energiinfrastruktur.

Detta visar faran av att så mycket av målen för klimatet har formulerats långsiktigt i stället för omedelbart. Som Kevin Anderson, professor i energi och klimatförändringar, skriver i rapporten Klimatförändringar bortom farlighetens gräns:

“Problemet med 2050 som mål är att det skapar en bekväm illusion av att vi kan fortsätta som vi gör idag och skjuta problemet vidare till kommande generationer. 2050 som mål är be­kvämt för såväl politiker och företag som för allmänheten – det påverkar varken de politiska besluten, näringslivets dagordning eller hur vi lever våra liv.”

Det påminner väldigt starkt om det svenska beslutet att avveckla kärnkraften. Genom att skjuta upp anpassningen långt i framtiden så slapp man ta nödvändiga beslut. Jag tror ingen idag kan tveka om att vi lätt skulle ha kunnat avveckla kärnkraften om vi hade satsat tillräckliga resurser för trettio år sedan.

I praktiken finns det inget ”utsläppsutrymme” alls kvar för de rika länderna om vi skall tillåta den fattigare delen av världens befolkning att ha ökad material välfärd – vilket faktiskt så gott som alltid kräver resurser som leder till utsläpp. Långsiktigt spelar det enorm stor roll hur länder som Kina och Indien utvecklar sig, men kortsiktigt är det faktiskt de rika länderna, och de rika människorna i de rika länderna som både orsakat växthusgasutsläppen och har ansvaret för att ta omedelbara åtgärder.

Men det saknas helt både politiskt mod och insikt om det. Åsa Romson och Helena Leander skriver i Svd: 

“Om utsläppen fortsätter att minska i denna takt kommer vi att nå EU:s klimatmål 150 år för sent... De svenska utsläppen styrs i första hand inte av politik, eftersom de politiska styrmedlen är så svaga. Utsläppsnivån styrs istället av vädret och av konjukturen. Har vi haft en kall vinter och högkonjunktur så ökar utsläppen, har vi haft en varm vinter och lågkonjunktur så sjunker utsläppen. “

Supermiljöbloggen rapporerar:

Sverige skrev under Kyotoprotokollet och åtog sig att minska sina klimatutsläpp. I år släppte Naturvårdsverket ut en rapport som visar att vi 2011 minskade våra klimatutsläpp, 2010 ökade Sveriges klimatutsläpp med med nästan 11 procent. Vad de inte valde att visa för 2011 års beräkning var att Sveriges totala utsläpp faktiskt ökat även under 2011, om man räknar med de utsläpp som vår livsstil och konsumenter leder till. Räknar man med dessa utsläpp så är Sveriges totala utsläpp mer än dubbelt så stora. Allt detta går det att läsa om i en nyligen publicerad rapport som Naturvårdsverket givit ut, en rapport regeringen valt att inte prata like mycket om.

Tron på marknadsstyrmedel är fortfarande stor. Visst kan marknadsmekanismer bidra till att hantera begränsade aspekter av klimatförändringen. Men de är inte alls väl ägnade för att ta sig an den övergripande utmaningen.

Det blir nog en rysare att se vilken faktor som kommer knäcka tillväxtekonomin. Eftersom klimateffekterna är långsiktiga så får de inte alls samma omedelbara effekter som t.ex. energibrist, brist på mat, eller vattenbrist. IAE rapporten pekar till exempel på ökat vattenbehov i energisektorn. Exempel på det är den ”fracking” som används vid utvinning av skiffergas (SvD), vatten som behövs för uranbrytning (Namibia använder tex saltvatten som avsaltats med kolkraft för sin uranbrytning) och vatten som används för koncentrerad solenergi (se tex denna rapport om problemen med kylvatten för CSP i USA).

Jag lutar nog åt att en kombination av flera olika faktorer både ”externa” och ”interna” är det som kommer leda till en förändring. De externa faktorerna, främst ökade kostnader för energi och andra resurser, kommer i sin tur skapa interna kriser. På samma sätt som tillgången på billig energi har varit en viktig drivkraft för hela ekonomin så kommer ökade energipriser leda till negativa loopar.

När det går åt mycket hjälpenergi för att få fram nya energikällor, vilka i sin tur har dålig energieffektivitet (EROEI) misstänker jag (men är för lat för att räkna på det) att det uppstår kumulativa energikostnader som snabbt kan göra produktionen helt olönsam, både ekonomiskt och energimässigt. Det skulle samtidigt orsaka massiva ekonomiska kriser, eftersom en global recession skulle orsaka att en rad finansiella bubblor spricker. Mycket talar för att den nuvarande expansionen av olje- och gasproduktion i USA är en bubbla som drivs av subventioner och spekulation (se t.ex. Post Carbon Institute och Gail Tverberg).

Slutligen så kan det ju tänkas att vi får en massiv våg av ”frivillig enkelhet”. Jag tror att sådant är nödvändigt – men knappast tillräckligt för att styra oss mot ett hållbart samhälle. Men vi skall heller inte underskatta hur snabb effekt det kan ha om människor tappar tron på de ledande föreställningarna. Huslånebubblor, eurokris, arbetslöshet och utbildningsbubblor (ökade låneskulder med minskad nytta) bidrar alla till att underminera människors förtroende för det rådande systemet.  

Läs också: Varför minskad tillgång till energi innebär kapitalismens död
och 
Det är okej att känna uppgivenhet

Se ett föredrag av Kevin Andersson
 

uppdaterat 27 November

 

Tänkvärt om resursförbannelsen

Jag vet att det kan uppfattas som kontraintuitivt, men olja och demokratisering framstår som lika omöjliga att blanda som olja och vatten. Inte nog med att få oljeexporterande länder är demokratiska, efter att ett land har hittat olja så är steg i en demokratiseringsprocess (fria val, yttrandefrihet, ökad politisk frihet etc.) betydligt mindre sannolika att inträffa.

Skriver Livet efter oljan. Tänkvärt. Han/hon  fortsätter:

Jag skrev en hel del om Nigeria i min föregående text om resursförbannelsen så det kan räcka med att konstatera att Nigerias centralbank beräknar att oroligheterna i Nigerdeltat (där oljan finns) kostar landet 1000 miljoner USD per månad i minskad export och uteblivna intäkter. Bortom dessa uteblivna inkomster finns det många fler kostnader som är svårare att beräkna men inte desto mindre verkliga för det; miljömässiga, psykologiska, sociala, kostnader för hälsa och för lidande, den höga frekvensen av beväpnade gäng, rån och kidnappningar etc. För den som vill veta lite mer om just Nigeria kan man till exempel titta på ”Vital oil: Photographer Ed Kashi captures Nigeria’s toxic legacy” (Guardian mars 2010) och ”Death and oil in Niger delta’s illegal refineries” (CNN aug 2010)