Vi kan få det väldigt mycket bättre - utan ekonomisk tillväxt.

Den första dator jag såg i verkligheten användes som värmeelement! När vi startade KRAV 1985 var föreningens första kontor på gården Almarkaröd där det drivits försöksverksamhet för vilken en dator köpts in. Denna var stor som ett modernt kylskåp. Men 1985 hade den blivit ikappsprungen av en Commodore 64, den första riktiga folkdatorn. Med sitt behändiga format och bättre program var den mycket bättre än den stora datorn – som dock fick stå på för att värma rummet på vintern. Med dagens mått är en Commodore 64 en antikvitet, den hade 64 kb RAM minne – den billiga Lenovo jag skriver på just nu har 2 Gb RAM. Priset på den och min nuvarande dator är ungefär detsamma, men i nuvarande penningvärde så är min Lenovo kanske hälften så dyr, eller ännu billigare.

Så långt så håller nog alla med mig, och framstegskören är enig. Samtidigt tycker jag det är konstigt att teknikoptimister och tillväxtförespråkare oftast är samma personer, och att de för fram att teknisk utveckling och ekonomisk tillväxt tillsammans ger oss ett bättre samhälle. Men om jag säger att exemplet med datorn visar att vi kan få det mycket bättre även utan ekonomisk tillväxt (t.ex. större kylskåp med samma energiförbrukning), då börjar många få kalla fötter.

Teknikoptimister brukar oftast hävda att vi kan göra saker smartare och bättre – med mindre resurser. Därför är det ingen som helst motsättning mellan utveckling av ny teknik och miljön, tvärtom, det är bara genom att bejaka ny teknik som vi kan spara miljön – och skulle vi köra slut på någon naturresurs så kommer ny teknik fixa ett annat material som kan ta dess plats. Exemplet med datorn ger dem delvis rätt. Resursförbrukningen för Commodoren var mycket lägre än för den gamla stora datorn. Resursförbrukningen för min Lenovo är sannolikt rätt lik den för Commodoren – men jag får hundra gånger så mycket dator för pengarna.

Tillväxtvurmare brukar ofta hävda att vi behöver tillväxten för att ha råd att ta hand om miljön (eller välfärden). Och de hävdar att genom ökad produktivitet och smart teknik så kan vi förena tillväxten med mindre resursutnyttjande. Det som tillväxtvurmarna påstår vad gäller ökad tillväxt och ökad miljöhänsyn stämmer inte annat än på mycket lokala miljöproblem (lokala luft och vattenföroreningar t.ex). Kritiken är oftast att genom ökad ekonomisk tillväxt får vi ökad konsumtion och denna konsumtion leder till ökad resursförbrukning, vilken uppväger alla eventuella resursbesparingar. Det är förvisso sant, men ännu viktigare är att ekonomisk tillväxt – mätt som BNP - rent definitionsmässigt innebär större förbrukning av resurser.

Jag läser just boken Tillväxt till varje pris (Jag hoppas kunna publicera en mer omfattande recension snart) av Mikael Malmaeus som på ett begripligt sätt förklarar vår ekonomi och vad som döljer sig bakom den mytiska Tillväxten. Han anser att denna dyrkan av tillväxt är befängd, av flera olika skäl men framför allt för att tillväxten bygger på kostnader för produktionen och inte på nyttan. Och kostnaderna bygger i sin tur på hur mycket resurser som använts - förslösats eller förstörts – i tillverkningen av en vara eller tjänst.

Antalet arbetade timmar i Sverige har legat i stort sett på samma nivå sedan 1950-talet. Den största minskningen är i jordbruket och den största ökningen är i den offentliga sektorn. Under samma tid har det realkapital, maskiner och byggnader ökat med 470 procent vilket också motsvarar ökningen av BNP. Att det förhåller sig så är naturligt med Malmaeus förklaring att det är de ingående resurserna, kostnaderna, som är grunden för BNP siffrorna.

Även viktiga råvaror som olja och metaller är i princip gratis, det är mängden arbete och kapital som avgör deras kostnad och därmed deras bidrag till BNP. Att de är gratis betyder inte att de saknar värde i en vidare betydelse. Inte heller saknar de ekonomisk betydelse, i själva verket är t.ex. olja och järn helt oundgängliga resurser för hela vår civilisation, men enligt Malmaeus finns detta förhållande inte inbyggt i vårt marknadsekonomiska system eller i tillväxtbegreppet – vilket är varför det kan framstå som att vi blir rikare trots att vi förslösar grunden för vår överlevnad.

Även om datorexemplet är extremt så är den allmänna utvecklingen densamma. Pga en fantastisk produktivitetsutveckling kan vi göra oändligt mycket mer än vi kunde göra för hundra år sedan. Peter Marsh, journalist på Financial Times, skriver i The New Industrial Revolution att BNP (globalt) ökat ungefär 60 gånger sedan 1800. Och det är fantastiskt. Men mer anmärkningsvärt är att produktionen av varor har ökat 220 gånger, dvs varuproduktionen har ökat 3,5 gånger mer än BNP. Överhuvudtaget så reflekteras inte volymökningar i produktionen som en ökning av BNP. Bidraget till BNP (Sverige) av metall, maskin och fordonsproduktionen har ökat med 79 procent sedan 1993, medan den faktiska produktionsökningen var 323 procent under samma period

Talet om att vi numera lever i ett tjänstesamhälle ekar lite ihåligt i det sammanhanget. Lustigt nog så är det den framgångsrika varuproduktionen och jordbruket – byggd på fossila bränslen – som ger oss den illusionen. Ju mer produktiv en sektor blir desto mindre betydelsefull blir den – för vår ekonomi, eller i alla fall för vår BNP. För tjänster är utvecklingen tvärtom. Mellan 1993 och 2008 ökade t.ex. bidraget till BNP (Sverige) av utbildnings-, hälso- och sjukvårdstjänster med 316 procent medan den verkliga ökningen av tjänsterna var bara 116. Detta förhållande förklarar också varför de ofta hörda påståendena om att vi måste öka tillväxten för att kunna ”ha råd” med välfärden är falska.

Dessa sammanhang visar att kopplingen mellan ökad välfärd – teknisk utveckling – BNP ökning är svag. Jag tror tanken har sitt ursprung i den närmast religiösa övertygelsen att vårt samhälle går framåt, en övertygelse som är så stark att alla som ifrågasätter den avfärdas som domedagsprofeter.

Vi kan få det väldigt mycket bättre - utan ekonomisk tillväxt.

Publicerad i Dala-Demokraten 10 maj

Vad är produktivitet i jordbruket

Källa: Jan Jansén, Hur hållbara var några olika historiska odlingssystem

I den förträffliga boken "Bruka, Odla, Hävda - Odlingssystem och uthålligt Jordbruk under 400 år finns en artikel av Jan Jansén, "Hur hållbara var några olika historiska odlingssystem".
Viksta socken i Uppland valdes som ett lagom stort och representativt studieobjekt, och offentlig statistik användes för att ge perspektiv på utvecklingen där.  Från 1927 till 1981 fördubblades den totala jordbruksproduktionen i Viksta socken. Under samma tid minskade antalet sysselsatta i jordbruket med två tredjedelar och produktionen per arbetstimme steg sju gånger.

Men produktionen per enhet tillförd energi utifrån var 1981 endast 15 procent av vad den var 1927, eftersom mängden energi i olika insatsmedel hade trettonfaldigats. Den totala energiåtgången för jordbrukets fältarbeten ändrades dock mycket lite, fast drivmedlet byttes från lokal bioenergi i hö och havre till fossil olja.(Läs mer om Janséns forsking).

Det belyser rätt väl hur relativ vårt begrepp om "produktivitet" är. Där vi verkligen har varit MYCKET framgångsrika är att öka produktiviteten per arbetare. Men det har ofta skett med betydande insatser av externa resurser - samt utnyttjandet av miljön som soptipp eller avlopp.  Produktiviteten per insatt enhet energi har minskat kraftigt från 1927. Med ökade energipriser kommer självklart det hela förändras igen.
Det är också intressant att jämföra diagramet ovan med skillnaden mellan jordbruket i u-länder och i-länder. Många småbönder bedriver idag ett jordbruk som är mindre energintensivt och med lägre arbetsproduktivitet än situationen i Sverige 1927. Det uttrycks enklast i form av hur mycket värde som skapas per arbetare.

  Agricultural labour productivity, dollar per man-year

	1990-1992	2001-2003	Agriculture as share of GDP
Low income countries	315	363	20%
Middle income countries	530	708	9%
High income countries	14,997	24,438	2%
France	22,234	39,220	2%
United Kingdom	22,506	25,876	1%
USA	20,797	36,216	1%
Brazil	1,507	2,790	5%
India	332	381	4%
China	254	368	12%
Malawi	72	130	36%

Source: World Bank 2007

Andra blogginlägg
Jordbruket - vilken industri som helst
Dansk utvärdering sågar konstgödselsubventioner i Afrika
var skall vi jobba?
Saga från Sandlådan
Taking care of the garden
Energy and agriculture
Why oil price and grain price follow each other

var skall vi jobba?

Man kan undra vad som gör det så viktigt att fortsätta minskningen av antalet bönder och öka antalet sysselsatta i att servera oss mat? För det är ju trots allt innebörden både av de underliggande ekonomiska trenderna och den förda politiken.

Jag deltog i en debatt igår på Skafferiet på Berns.Gunnar Lindstedt var där också, han som skrivit Svart Jord. Han talade om hur energiknapphet kommer förändra jordbruket och att vi kanske skulle behöva en miljon människor som sysslar med jordbruk i Sverige. Sådana påståenden drar lätt lite löje.

Jag roade mig denna morgon med att plocka fram data från SCB på sysselsättningen i tre brancher med resultatet nedan. Vi ser att vi nu har mer än en miljon sysselsatta i handel, transport, hotell och restaurang och diverse andra personliga och kulturella tjänster, och bara 70 tusen i jordbruket.

	1993	1998	2003
jordbruk, skogsbruk, jakt, fiske	90840	81914	71441
handel; transport, magasinering; kommunikation	698631	738079	763316
personliga och kulturella tjänster	229111	260100	282630

Sysselsättningen specifikt i hotell och restaurantbranchen har utvecklats så här:


För USA lyckades jag få fram mer belysande siffror:
9,6 miljoner är sysselsatta i "food services", 1,5 miljoner i livsmedelsindustrin och 15,3 miljoner in dagligvaruhandel jämfört med bara 2 miljoner i jordbruket. 

Man kan undra vad som gör det så viktigt att fortsätta minskningen av antalet bönder och öka antalet sysselsatta i att servera oss mat? Det är särskilt lite ironiskt att fundera över det när man sitter i en debatt på Berns och många av de som deltog är intresserad av högkvalitativ mat. Hur kommer det sig att det är så himla tjusigt att ha flotta restauranger som satsar på de bästa varor och så himla fel att göra det samma i jordbruket? Hur kommer det sig att regeringen stimulerar en sysselsättning i tjänarbrancher och fortsatt driver på "rationalisering" av jordbruket - en förskönande omskrivning för industrialisering. 

Vi har aldrig varit så många människor på jorden och ändå strävar vi efter att färre och färre skall syssla med jordbruk. Vi ersätter mänskligt arbete med maskiner, bekämpningsmedel och konstgödsel. Visst till en viss gräns så har det varit bra. Att hacka upp en åker för hand eller skyffla dynga med grep är ingen sinekur (jag vet, för jag har gjort det). Att bära vatten i kanna är slitigt jämfört med att få den pumpad till fältet. osv. Vi kan och skall ha maskiner i jordbruket, alla behöver inte vara bönder, men det finns helt klart avtagande fördelar med en ständig rationalisering och färre och färre människor - helt bortsett från sysselsättningsresonemang. I djurhållningen är det ju mest uppenbart.

Fler bönder!

Debatten på Skafferiet handlade i stort om jordens livsmedelsförsörjning, och frågan om ekologisk eller konventionellt jordbruk är det som skall föda en växande befolkning. Jag har skrivit mycket om det tidigare och upprepar det inte här. Om du är intresserad kan du läsa:  Mer stolligheter om ekologiskt Rika svälter inte Eller titta på ett föredrag på EPOKs webTV