Vem står i skuld?

Hästen Boxer i Orwell’s Djurfarmen mötte alla motgångar med ”Jag måste hugga i mer”. Med sådan moral har folk förtryckts under alla tider. Nu är det de skuldsatta som skall skämmas, när det borde vara tvärtom. Den fattigaste halvan av världens befolkning äger bara 1% av tillgångarna medan de rikaste 10% äger 86%, och den rikaste procenten äger 46% av alla tillgångar. Jag hoppas inte att det finns någon som tycker att det är ”rätt” eller att den rikaste procenten har gjort sig förtjänt av att äga halva jorden.

Andreas Cervenka har skrivit ännu ett bra inlägg om vår ekonomi. Tillväxten – en jobbig tvångströja:

”För att betala räntorna på gamla lån krävs hela tiden ett tillskott av nya, i en allt snabbare takt. För att åstadkomma denna tillväxt krävs i sin tur en aldrig sinande flod av olja och andra naturresurser. Som det ser ut nu kommer världsekonomin år 2100 att vara mellan femton och tjugo gånger större än idag. I en värld skapad i Microsoft Excel är detta inget problem. Men i verkligheten finns något som envisas med att inte växa alls: antalet jordklot. Det enda som tycks finnas i obegränsad mängd på planeten är den mänskliga oförmågan att förstå exponentiella kurvor och dess konsekvenser.”

Märkvärdigt nog så skriver Cervenka lite senare i samma artikel: ”En krympande ekonomi är inte heller lösningen: det betyder social och politisk oro och en kollaps för det skuldbaserade pengasystemet.” Samma tankar går igen hos flera andra. Det förefaller som om man glömt bort att någon har fodringar som motsvarar skulderna. Att folk hamnar i hopplös skuld är inget argument för att vi skall öka tillväxten för att ta oss ur skulderna. Att det går snabbt och enkelt att lösa skuldproblem om den politiska viljan finns, visas ju inte minst av de olika bankkriserna. Då har det minsann funnits pengar. Den enda verkliga skuld vi har är gentemot naturen och kommande generationer och dessa skulder betalar vi inte med mer tillväxt, snarast tvärtom.

Låt oss titta lite på vem som äger vad här i världen och vem som är skyldig vem. Först ett globalt perspektiv: 

Tillgångar per person uppgår till bara 146 dollar i Burundi, medan medelsvensken har tillgångar på 183 000 dollar, dvs ungefär 1,3 miljoner kronor. Faktum är att om du har tillgångar på 25 000 kronor så tillhör du den mest välbärgade halvan av jordens befolkning. Om du har tillgångar på över en halv miljon, vilket genomsnittssvensken har, så tillhör du de rikaste 10%, men du behöver komma upp i fem miljoner för att tillhöra den rikaste procenten. 84 000 människor på planeten har mer än 350 miljoner kronor och 2 700 människor äger mer än 3,5 miljarder kronor. Den fattigaste halvan av världens befolkning äger bara 1% av tillgångarna medan de rikaste 10% äger 86%, och den rikaste procenten äger 46% av alla tillgångar. Jag hoppas inte att det finns någon som tycker att det är ”rätt” eller att den rikaste procenten har gjort sig förtjänt av att äga halva jorden. 

Om vi sedan tittar på utvecklingen av svenska hushålls skulder så ser de ut så här. På det stora hela inte så allvarligt, förvisso ökar skuldsättningen i förhållande till inkomsten, men inte i förhållande till tillgångarna.  

Men om vi tittar på skillnaderna mellan hushållen ser vi att den mest skuldsatta tiondelen av hushållen har nästan en halv miljon i skuld medan den rikaste tiondelen har en nettoförmögenhet på över sex miljoner.

 Och tittar vi på statsskulden och företagens nettoförmögenhet ser det inte särskilt oroande ut. Utslaget per hushåll motsvarar företagens nettotillgångar nästan en miljon kronor.  Det förefaller som ”Sverige” totalt har betydligt mer fordringar än skulder, dvs någon annan är skyldiga "oss" (vilket betyder ett litet fåtal som är snorrika).

 

Men visst har Cervenka en poäng när han säger: ”En krympande ekonomi är inte heller lösningen: det betyder social och politisk oro och en kollaps för det skuldbaserade pengasystemet.” Den ständiga tillväxten är en av de saker som får oss att acceptera ett orättvist samhälle. Så länge som vi får det lite bättre, så länge som vi kan köpa mer så accepterar vi att några tar lejonparten av bytet. Men en kollaps för det skuldbaserade pengasystemet kanske är ett steg mot frihet snarare än mot kaos?

Trots min lättsamma inställning till skuldsättning så är det sannolikt att vi står vid randen av en ny bostadsbubbla, och det kan självklart bli väldigt jobbigt för de individer som sitter med Svarte Petter på slutet.

Några av Cervenkas läsvärda inlägg:

·  sö 11 nov Kapitalet behöver inte flaskmatning

·  sö 4 nov Vi lever i historiens största bluff

·  sö 7 okt De har lämnat hela världen i pant

·  sö 9 sep Världsekonomins stora dilemma

Och några andra bloggar om hans senaste krönika.

Andreas Cervenka svär i kyrkan,  Ekoteologi,  DHE, Tillväxt-reflektera, Trulpens lilla gröna