Hur skall vi kunna likställa produktion av mat och ekosystemtjänster?

På det seminarium där jag lanserade min bok Garden Earth i Japan så sade Mashahito Enomoto, Director of the Policy Division for the Ministry of Agriculture, Forestry and Fisheries at de beräknar att värdet av jordbruksproduktionen i Japan är cirka 9,5 triljoner Yen (650 miljarder kronor) medan värdet av jordbrukets ekosystemtjänster är nästan lika stora, 8,2 triljoner Yen.

Jag har inte sett några liknande siffror från Sverige. Naturvårdsverket har gjort en form av inventering av ekosystemtjänster (ladda ned här) men den saknar den typ av sammanfattande värdering. Man kan ifrågasätta om man överhuvudtaget skall värdera ekosystemtjänster i pengar. Redan att göra det är att jämställa dem med datorer och vägar, vilket är mycket tvivelaktigt, ungefär som att sätta prislappar på människoliv.  Jag har skrivit om det tidigare. Men låt oss för debattens skulls säga att man kan det.

Exempel på några ersättningar svenska bönder kan få, från boken Jorden vi äter

För de som förespråkar fortsatta marknadslösningar på miljöområdet, dvs att bönderna skall dels få betalt för ekosystemtjänster och dels få betala för de skador de orsakar, så spelar ju en sådan värdering stor roll. Om vi ser till värdet av de sk miljöersättningar som svenska jordbrukare får idag så uppgår det till knappa 2 miljarder per år, det är mindre än en fjärdedel av jordbruksstödet, och det motsvarar mindre än 5 procent av värdet av jordbruksprodukterna. Jordbruket betalar i princip nästan inga av sina externa kostnader, den nuvarande regeringen har i stället minskat de blygsamma avgifter som jordbrukarna betalade för t.ex. konstgödsel.

För att ekonomiska styrmedel verkligen skall bli STYRmedel och inte bara någon form av skatt, så behöver de höjas väldigt mycket. Men det saknas helt politisk vilja att göra det, eftersom det inte går att förena med frihandelsdogmatismen som styrt Sveriges hållning på jordbruksområdet i mer än 20 år. Att vänta på att globala förhandling på FN nivå skall lösa problemet är helt verklighetsfrämmande och Sverige har inte tagit några sådana initiativ heller, vare sig i FN eller i EU.

Vilken typ är du?

Ja! rubriken är bara ett billigt sätt att dra läsare till min blogg. Sådana där självtester - på de mest udda områden - är ju populära. Så för att göra det lite roligare har jag en liten enkät i högerkanten. Svaren är anonyma, och du kan välja fler alternativ.

Man kan givetvis klassificera människors inställning till de stora utmaningar mänskligheten står inför på olika sätt, här är mitt försök. De kan i viss mån kombineras.

Det är inte så farligt
Förnekarna. Vadå problem? Läs t.ex. följande artikel av författarna till Hållbarhetsmyten
Hållbarhetsideologerna lever i en 1700-talsvärld

Okej, vi har lite problem, men vi klarar det bra utan klåfingrig politik
Lita till tekniska lösningar, forskning och utveckling.
Vi blir fler på jorden – men får det bättre (Johan Norberg)
Släpp marknadskrafterna lösa så ordnar det sig.
Till Världkapitalismens försvar (Johan Norberg)

Det är vi själva som är problemet
Förändra värderingar. Låt oss hitta ro och tillfredställelse i andlighet, oss själva och andra människor i stället för i konsumtion. Läs tex Köpstoppsbloggen
Förändra beteenden. Köp KRAV-märkt, miljömärkt, byt bilen mot cykel - eller i alla fall till en elbil eller biogasbil, köp andelar i vindkraftverk. Det finns hur många exempel som helst.

Det är våra verktyg som är problemet
Förändra mätverktygen. Inför andra mätverkyg än BNP för landet och inludera miljö och socialt ansvarstagande i företagens årsredovisingar och vinst. Läs t.ex.
Hållbar välfärd kan inte mätas med BNP
Jordens resurser nära att ta slut (Wijkman och Rockström)

Inför intelligenta styrmedel som miljöskatter, utsläppsrätter, riktade subventioner till bra ny teknik, minska ojämlikehet med skatter och bidrag. Läs t.ex
Jordens resurser nära att ta slut (Wijkman och Rockström)
Vi behöver en ny kapitalism som är mer ansvarstagande (Klas Eklund)

Radikala förändringar i det finansiella systemen
Förändra penning och finanssystemet t.ex.ändra hur pengar skapas, begränsingar i finansiella transaktioner. Statliga banker. Läs t.ex.
Den Blinda fläcken (Andreas Cervenka)
Förstatliga bankerna (Johan Ehrenberg)

Det är vårt politiska system som är problemet
Inför direkt demokrati av något slag.
Aktiv Demokrati

Det är grunderna för den kapitalistiska marknadsekonomin som är problemet. 
Förändra grundläggande smahällsstrukturer. På det ekonomiska området kan det betyda kraftiga begränsningar av rätten till privat ägande och företräde för gemensam förvaltning av resurser.
Du kan ju till exempel läsa vidare på den här bloggen och boken Trädgården Jorden eller den engelska versionen, Garden Earth, som är rätt kraftigt reviderad.  


Skapa en ny ordning parallelt med den existerande
Det går ut på att man bygger upp nya ekonomiska, sociala och politiska strukturer som direkta alternativ till det förhärskande systement. 

Vägen fram
Min åsikt är att vi behöver kombinera arbete på många områden:  
Jag har ägnat en stor del av mitt liv med att jobba inom ramen för systemet med grön konsumtion och produktion, både i Sverige och i mina uppdrag utomlands, framför allt genom utveckling av det ekologiska jordbruket. Det är viktigt att vi har konsumenter som köper och producenter som tar fram bättre produkter. Men det är också viktigt att inse de begränsningar som finns om vi vill förändra världen med vår konsumtion. Mängder av konsumtion väljer vi inte riktigt eftersom vi är så fast i systemet, och vilka val vi faktiskt kan göra bestäms av stora företag. Och även när vi väljer det bäst möjliga så hindrar det inte att det går omkull...

Det leder oss till att diskutera de ekonomiska villkor som styr företag och konsumenters agerande. Här kan vi argumentera för miljöskatter. Och om vi ser till jordbruket igen så kan vi argumentear för konstgödselskatt, för högre djurvälfärdskrav och bidrag för ekologiskt jordbruk. Men också här finns en rad begränsningar. För att stimulera en övergång från fossilbaserat jordbruk till ett uthålligt jordbruk så är det högst rimligt att svenska bönder får betala dieselskatt och koldioxidavgifter, men med en fri handel riskerar det ju samtidigt att bidra till ytterligare utslagning av svenska bönder. Riktigt svårt blir det när man börjar diskutera att prissätta alla typer av användning av naturresurser. Att sätta ett pris är ju första steget till att skapa en marknad. Och att skapa en marknad betyder att vissa kommer kunna ackumulera tillgångar.  Vad händer när några har köpt upp alla utsläppsrätter?

Jag tycker det är bra med alternativa mått, dvs att bryta fixeringen vid BNP. Men jag tror inte att vi skall tro att det leder särskilt långt. BNP har bara funnits sedan 1930-talet och att man började mäta det gjorde inte en särskilt stor skillnad. De ekonomiska agenterna, konsumenterna, företagen och finanshajarna bryr sig faktiskt inte ett dugg om BNP, när de gör sina dagliga val. Det samma gåller olika sätt att mäta hur uthålliga privata företag är. 

Att skapa en ny värld redan idag är ingen dum idé. Mina egna erfarenheter är att det är utomrdentligt svårt att skapa en parallel verklighet eftersom skattesystem, ekonomi och sociala konventioner ständigt piskar in dig i fållan. Att stå med ena foten i den vanliga ekonomin medan man samtidigt bygger upp en alternativ ekonomi är en möjlighet. Det bygger på att man kraftigt minskar sin konsumtion av saker som produceras av det dominerande systemet för att minska beroendet att delta i det.

Att delta i att förändra vardagspolitiken kan också vara viktigt - även om man söker mer grundläggande förändringar. En politik som motverkar privatisering - men också förstatligande - av mer verksamhet och naturresurser kan gynna en omställning. Däremot bör människors gemensamma förvaltning av natur och samhälle stödjas. Likaså stöd till mer miljövänlig teknik, reformer som söker minska arbetstiden, införa friår eller medborgarlön. Krav som leder till ytterligare storskaliga statliga inversteringar eller fortsatt mycket högt skattetryck är tveksamt i mitt tycke, hur lovvärda syftet än är, särskilt om de skapar komplexa strukturer som vi riskerar att fastna i. Dvs. även om det kanske kan locka över en eller annan bilåkare så är det tveksamt om satsningar på snabbtåg skall ha högre prioritet än att bygga upp ett robust järnvägsnät. Och det är inte säkert att mer pengar är det som utbildning, omsorg och sjukvård behöver i första hand. Självklart skall man stödja sådant som gör det lättare för individer och grupper att själva göra saker, t.ex. stadsodling, kooperativa sociala eller ekonomisk verksamhet. 

Både på politisk nivå och vad gäller livsstilssfrågor är det en delikat balans mellan det privata, det gemensamma, det statliga och det marknadsmässiga. I Trädgården Jorden skissar jag på hur jag tror att olika aktiviteter och funktioner behöver flyttas mellan dessa sfärer.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------
Frågan om typerna i inställning dök upp i mitt huvud inför förra fredagens möte för en lite grupp av människor inom nätverket Steg 3. Vi har givit oss det blygsamma uppdraget att utveckla ett "Nytt Samhällssystem". Gruppen innehåller ett antal personer som grunnat på frågorna länge (av gruppens medlemmar har tre en blogg eller hemsida, Bo Hagstedt, Jan Opöien och Bo Herlin).

Klimatkompensation - ett modernt avlatsbrev?

I butiken ser jag att Arlas ekomjölk nu är klimatkompenserad. Redan tidigare var deras Yoggi yalla det. Vid vårt besök i Mato Grosso nyligen stötte vi på bönder vilka huggit ned all skog och skulle kompensera det genom att köpa annan skog som de skulle låta stå - för Brasiliens lagstiftning kräver nu att åttio procent av marken skall vara skog när man tar up ny åkermark. Vi träffade också Luis och Maria som driver agro-forestry i Amazonas. De skulle få ersättning från Brasiliens oljebolag för sina skogsplanteringar.

Tanken att vi kan kompenserar förstörelse av naturen genom att köpa en kompenserande tjänst har spridit sig till alla möjliga områden. I USA finns gott om art-banker, där man om man skall exploatera ett område där en viss utrotningshotad art finns, kan köpa sig den rätten genom att investera ett specificerat belopp i art-banken, som sedan lägger ut jobbet på att ordna det på någon annan. Ungefär som om vi i den stora skalan skulle utrota vargen (igen) och betala finnarna för att ha 200 vargar. Där finns också wetland-banking, dvs om du förstör ett kärr på ett ställe skall du skapa ett nytt någon annan stans.

Men det är på klimatområdet som det här tänkandet har nått nya, oanade höjder, och där det också nått konsumenterna. Jag kan klimatkompensera när jag flyger, när jag tankar, när jag köper mat eller kläder.

Å ena sidan är det nog bra att plantera träd. Men någon dag vore det intressant att räkna ut hur många träd som behöver planeras för att kompensera alla våra utsläpp. Varför skall vi plantera träd i andra länder i stället för att plantera träd hos oss. Och varför blir vi upprörda när fattiga människor får upplåta sin mark för köttproduktion eller bio-bränsleproduktion, men inte om samma mark används för trädplanteringar? I alla fallen betyder det att vi tar deras mark i anspråk för vår konsumtion. Och med trädplanteringar för klimatkompensation så sätter de sig också i skuld till oss - de måste behålla skogen, eftersom de redan har fått betalt för marken. Om de hugger ned den, så kommer vi driva in deras pengar och kanske de till slut får gå från gård och grund. Klimatkompensation över gränser, i en kommersiell marknad med mycket stora skillnader i makt och ekonomisk styrka verkar snarast som en form av ekologisk kolonialism.

Läs mer:
Vad kommer efter skogen som skövlats?
Ecosystems: Invaluable and worthless
Carbon Markets - a corporate Trojan Horse?
carbon projects drives land grabbing and GMOs?
Och i boken Trädgården Jorden

(I de medeltida avlatsbreven meddelas på vissa villkor eftergift av syndastraffen i detta livet och i skärselden åt den som har ångrat och biktat sina synder samt pålagts bot därför.)

Usprungligen skrivet 26 Augusti 2012.
Uppdaterat 23 november: Ekot har denna morgon ett reportage om klimatkompensation,
Läs gärna kommentarerna också. Jag hävdar inte att Klimatkompensation är FEL, men att det finns anledning att ifrågasätta det från en rad perspektiv:
1) Det är inte alls möjligt att kompensera för utsläppen på den skala som skulle behövas.
2) Varför minskar inte vi våra utsläpp i stället?
3) Vi tar andras naturresurser i anspråk för att kompensera våra utsläpp. Varför klimatkompenserar vi inte i Sverige i stället. Vi kan ju tex betala svenska bönder att ta mulljordarna ur produktion.
4) De som säljer klimatkompensationen till oss sätter sig i skuld till oss. Det visar ju Eko-reportaget rätt väl.


Mer i media:
Kaliber

Arlas kommentar
P1-Morgon│Löfte om klimatkompensation kan eka tomt
Ekot│Inga garantier för Arlas klimatkompensation
Studio Ett│Klimatkompensation SvD│Arla synar sitt planteringsprojekt
DN│Arla synar afrikanskt klimatprojekt
Aftonbladet│Arla klimatfuskar med eko-mjölken
Göteborgs Posten│Arlas mjölk inte så miljövänlig
U&WE│Kaliber skjuter lösa skott 

Uppdaterat 25 november:

Har nu lyssnat på Kaliber och tycker det är tråkigt att reportaget var så ytligt och sköt in sig på att a)bönderna inte har fått betalt (vilket beror på att företaget inte har lyckats sälja alla krediter); b) att ingen kan garantera att marken kommer vara beskogad i 100 år; och att c) man betalar i förskott.

Tyvärr viker de som säljer klimatkompensationen (Envirotrade och U&W) också undan från de svåra diskussionerna utan får det att låta som det hela är en enkel transaktion mellan lika "fria" parter. Hur vanskligt det är att lita på "certifierade" system framgår med all tydlighet. Mellanhänder, certifierare, forskare och konsulter tar också större delen av förtjänsten (I det aktuella faller har ju skattemedel på nästa 20 miljoner kronor använts för att bygga upp projektet).

Jag lägger till en punkt till de fyra ovan,
5) Att designa ekosystem som den aktuella projektet med syfte att leverera endast en produkt blir nästan alltid fel både ur social och ekologisk synpunkt.

400 kronor metern för ett dike

– Jag fick 400 kronor per meter dike, det blev nästan 300 000. Tänk om alla bönder satte i system att begära det här, der skulle ju bli miljardbelopp i Sverige! säger Åke Kolsbo i Mjölby rapporterar ATL.

Bakgrunden är att Åkes diken är biotopskyddade. Lustigt nog är många av det mest bevaransvärda naturtyperna i Sverige idag mänskliga skapelser. De där dikena är antagligen bara något hundratal år gamla, då någon tidigare kollega till Åke, eller dennes anställda grävde diken för hand med stora ansträngningar. Dikena behövdes ju för att avvattna marken på många ställen i Sverige.

Nu vill Åke, som för övrigt är KRAV-odlare (och som därför förväntas ta extra stor hänsyn till miljön enligt KRAVs regel 2.17), lägga igen dikena för att de försvårar arbetet på åkern. I takt med att gårdarna blir större och maskinparken större så blir det jobbigare och jobbigare att ha olika hinder för maskinerna. Jag har varit bonde själv och förstår precis hur det är....

Hur gärna vi vill bevara den gamla eken kommer den ju förr eller senare falla (från Kungshamn Morga utanför Uppsala)

Problemet är ju bara att det dike som förfädrerna grävde nu blivit en viktig sk. "biotop" där växter och djur som vi värderar högt har sin bostad eller finner sin föda. Jag minns själv från vår gård att biotopsinventeringen visade att den ständigt sladdade, översvämmade och sönderkörda åkervägen var den mest värdefulla biotopen - och den som vi misshandlade så! 

Jag vet inte hur breda dikena är, och heller inte hur hög ersättningen är jämfört med ersättningen för t.ex. en väg. Men om området som är skyddat är cirka 10 meter brett, så är ju ersättningen rätt rejält över markpriset. Liknande ersättning kan man begära för att inte såga ned en allé eller ta bort en stenmur. Men om man tar bort dem olovandes kan man i stället få betala en hiskelig massa pengar i böter, vilket rapporteras av Ölandsbladet:

Det visade sig att 157 meter stenmur var borta, liksom ett röse och ett dike. Länsstyrelsen beordrade då lantbrukaren att återställa det han tagit bort, annars skulle ett vite om 850 000 kronor föreläggas honom.

Jag tänker osökt på Daniel Wolf och andra bönder i Brasilien som måste bevara mellan 50 procent och 80 procent av sin mark - utan ersättning (läs mer påDen motvillige planetskötaren). Det är kanske inte alltid så att svenska bönder är särskilt "drabbade" av statliga miljökrav.


Utöver den diskussionen finns det skäl att fråga sig hur långt och hur mycket vi skall anstränga oss för att bevara sådant som vi skapat själva, som gammal kultur, gammalt språk, öppna diken, ängsmarker osv. Jag har inget självklart svar på den frågan. Det finns nog ingen absolut sanning, utan det är en rad överväganden.

Det är inte heller självklart precis vilken epoks natur som är den mest värdefulla. Odling är ju bara en parantes i vår naturhistoria.  

Den motvillige planetskötaren

Det här trädet tyckte till och med Daniel var fantastiskt

 - Vill ni betala mer för mitt kött för att jag bevarar skogen? I Europa och USA får bönderna ersättning från staten för naturvård, men vi får inte ett öre. Vi får till och med betala fastighetsskatt för marken vi inte får använda. Brasilien är det enda land i världen som bevarar så mycket av sin natur, säger Daniel Wolf, bonde i Nova Canaã do Norte i Mato Grosso.

Daniel Wolfs gård är stor och omfattar 12 000 hektar, men hälften av marken får han inte bruka, där växer i stället en fantastiskt vacker regnskog. Brasilianska staten förbjuder honom nämligen att hugga ner skogen. Daniel Wolf tycker att det är orättvist och den fina skogen verkar inte bereda honom någon glädje alls, tvärtom, han har satt upp stängsel för att hålla skogens vildsvin borta från åkrarna och betesmarkerna.  När vi ber om att få gå in i skogen verkar det som om det är första gången han vandrar där. 

Vi har en bild av brasilianska bönder som skövlar regnskog eller savann för att föda upp köttdjur eller odla soja. Den bilden är delvis sann, men inte den enda sanningen. Brasilianska staten delar gratis ut 50 hektar oanvänd mark till alla egendomslösa, förutsatt att de brukar marken under fem år. Det enklaste sättet att bryta ny mark är att hugga ned skogen och låta köttdjur beta. Detta uppmuntrar givetvis till fortsatt exploatering, men samtidigt finns det regler om att markägare måste bevara stora delar av skogen. Det är helt förbjudet att exploatera mark mellan 30 och 500 meter från vattendrag. Ligger gården dessutom i Amazonas ska minst 80 procent av skogen skyddas (fastigheter som är mindre än 100 hektar är undantagna från kraven.) Ingen påstår att lagarna följs full ut och här, 150 mil från huvudstaden Brasilia, följs de sannolikt allra sämst, men sakta men säkert tillämpas reglerna bättre. De bönder vi besöker, som Daniel Wolf, verkar följa lagarna, under protest. (När hans gård startade krävde lagen att 50 procent av skogen skulle bevaras.)

Bildtext: sojan har så stor betydelse för jordbruket i Mato Grosso att markpriserna uttrycks i säckar soja per hektar. År 1996 kostade 1 hektar cirka 100 säckar soja och idag kostar de bättre markerna upp emot 1000 säckar soja (motsvarande 200 tusen kronor).

 

Daniel Wolf sätter fingret på en viktig fråga – vem ska betala för att han bedriver naturvård? I Europa ersätts bönder för att inte spruta nära vattendrag, medan deras brasilianska kollegor förutsätts lämna större delen av sina fastigheter obrukade, utan någon som helst ersättning. Det är givetvis inte särskilt rättvist på en global marknad där alla ändå konkurrerar med alla andra.

Men det finns en annan minst lika viktig fråga. Jordbruket handlar inte bara om att producera mat. Jordbruk omfattar en tredjedel av all mark och är det viktigaste verktyget för att sköta om vårt hem, planeten Jorden. Samtidigt styrs jordbrukarnas handlingar främst av mängder av små ekonomiska beslut, beslut som inte innefattar rollen som planetskötare.

Många anser att det bästa sättet att styra också den rollen är att använda marknadsmekanismer, dvs betala bönderna för att bevara eller skydda miljön, eller ibland för att inte förstöra den. Jordbrukets påverkan på miljön är både omfattande och mångfacetterad, så det är mycket svårt att förvandla jordbrukets direkta och indirekta miljöpåverkan till tjänster som kan säljas på en marknad. I själva verket förutsätter det en mycket stor byråkrati och omfattande teknokratisk styrning. Redan idag skall tjänstemän räkna träd i hagarna så att de inte är för många för då mister bonden sitt hagmarksstöd. Och frågan också vad det är för någon marknad när det bara finns en köpare – staten?

De miljöersättningar vi har i Sverige idag är inte särskilt träffsäkra och är totalt sett för små för att verkligen påverka lantbrukarnas beslut. (Miljöersättningarna uppgår till cirka 3,5 miljarder om året medan produktvärdet i jordbruksledet är ungefär 50 miljarder.) Om inte ens de rikaste länderna i världen anser sig kunna ersätta jordbruket för sk kollektiva nyttigheter eller för att minska skadorna i tillräcklig omfattning, hur skall de fattiga länderna kunna göra det?

Ann-Helen Meyer von Bremen & Gunnar Rundgren

Publicerad på Naturskyddsföreningens blogg,
Den motvillige planetskötaren

Vad kommer efter skogen som skövlats?

De måste ha varit oerhört fattiga, Maria och Luis Vieria, när de för snart tjugo år sedan bestämde sig för att lämna sitt liv som lantarbetare i det fattiga nordöstra Brasilien och i stället bege sig in i Mato Grosso, till Amazonskogens utkanter.

Vi tänker på det när vi besöker dem i deras enkla hem i Nova Esperança, drygt 10 mil norr om Juruena i nästan väglöst land. De var 24 familjer som flyttade hit, 17 blev kvar, de övriga har dött i malaria eller andra sjukdomar. Eller helt enkelt gett upp och flyttat. Livet som nybyggare var nämligen oerhört hårt.
- De första två åren överlevde vi på råtta, palmhjärta, mjölet av babassupalmen och andra vilda växter,  medan vi röjde marken berättar Maria Vieria.

Maria mal det hemodlade och hemrostade kaffet för att bjuda oss.

Trots att hon bara är 57 år, ser hon ändå ut som en gammal gumma.  Hon har diabetes, ett sår med begynnande blodförgiftning och bara tre tänder kvar i munnen. Nio barn har hon fött, sex är i livet.

I dag tycker de själva att de har fått det bra. En solpanel producerar el till lampor, tv och en radio, de har färskt vatten från bergen som leds in med hjälp av slang och självtryck, avloppsvattnet går ut i den lilla fiskodlingen och även om det finns en gasolspis,verkar Maria laga den mesta maten på vedspisen. De har några grisar, köttdjur, fiskodling och framför allt bedriver de skogsjordbruk, vilket är anledningen till att vi besöker dem. I dag finns det också en väg, som visserligen är oframkomlig under regnperioden och lämnar dem helt isolerade från omvärlden, men när de kom hit fanns det bara en åsnestig.

När de anlände till byn, vars namn betyder ”nytt hopp” var skogen redan skövlad av illegala avverkare. I dag visar Luis stolt upp sin skog med över åttio olika arter. Han har planterat vartenda träd själv. Här växer kaffe, kakao, bananer, papaya, mango, varvat med teak, eukalyptus och andra träd som ska bli timmer. Familjen Vieria deltar i Poço de Carbono Juruena, ett projekt för skogsjordbruk, eller agroforestry som det också kallas.  Tanken är att dels bevara den biologiska mångfalden genom att förhindra att skogen avverkas för att ge plats åt trädplantage, odling eller betesmarker för köttdjur, dels att bönderna ska kunna leva av skogen, utan att behöva avverka alla träd på en och samma gång. Inkomsterna från skogsjordbruket är nu större än från köttet, det som de allra flesta lever av här.

Luis visar sin kakaoodling

Det finns också en annan möjlig inkomstkälla. Skogsjordbruk kan binda några ton kol per år i växande biomassa och i jorden och detta är något som kan bli värt pengar.  Poço de Carbono Juruena stöds av Brasiliens halvstatliga oljebolag Petrobras. Det ligger i oljejättens intresse att hitta sätt att kompensera utsläppen av växthusgaser som orsakas av deras verksamhet.

Det finns dock några hakar med affärsidén. Dels kan det bli dyrt att mäta hur mycket kol som lagras in i marken, pengar som småbonden inte har, dels blir bonden bunden att bruka marken på ett visst sätt under en lång tid, en slags kolonialisering med miljövänliga förtecken.

Även om det kan finnas en hel del pengar att tjäna för bönderna, beräkningar visar att kolbildningen skulle kunna vara värt cirka 800 kronor i månaden, att jämföra med en genomsnittlig inkomst för bönderna på 1300 kronor, så är det ändå inte detta som man fokuserar på i projektet, utan man vill framför allt betona skogsjordbrukets egna ekonomiska och miljömässiga nytta.
- Visst är det en fantastisk luft här, säger Luis och drar djupa andetag när han visar oss runt i skogen.

Det är inte bara en fantastisk luft, det är en fantastisk skog!
Ann-Helen Meyer von Bremen
Gunnar Rundgren
 Ursprungligen publicerad på Naturskyddsföreningens blogg