Chocksänka utsläpp utan kött på benen

Det är sannerligen inte bara “klimatförnekare” som hanterar forskningsresultat slarvigt. Jag har flera gånger skrivit om hur media drar alltför långt gående slutsatser av ny forskning och att de inte verkar kritiskt granska forskningen och de påståenden som görs med stöd av forskningen. Ibland gäller detta också forskarna själva och forskningsinstitutionernas PR avdelningar.

Kan en vegetarisk dag i veckan chocksänka utsläppen?

Om höginkomstländerna bara drog ned på sin köttkonsumtion med 13 procent (motsvarande ungefär en vegetarisk dag i veckan) så skulle det kunna avlägsna hela 125 miljarder ton koldioxid från atmosfären. Det är budskapet från den annars pålitliga Natursidan. Några dagar senare och Klimatgranskaren plockar upp parentesen och gör den till rubrik: “Ny forskning: vegetarisk dag kan chocksänka utsläppen.” Tidningen Global skriver att ” En ny studie visar att små minskningar i köttproduktion i höginkomstländer kan minska koldioxidutsläpp motsvarande tre års globala fossila bränsleutsläpp.”

Men det är inte alls detta forskningsartikeln visar.

Artikelns beräkningar bygger på att i princip all betesmark i Europa, och i några andra områden i tempererat klimat, sammanlagt 700 miljoner hektar, skall planteras med skog, med förödande effekter på den biologiska mångfalden. Se mer om detta nedan.

Artikelns egen sammanfattning säger "we identify carbon opportunity areas where removing relatively little pastured beef can result in substantial carbon sequestration, predominantly in high- and upper-middle-income countries. Removing this beef production may be compensated for by improving cattle management in sub-Saharan Africa and Brazil." Artikeln har överhuvudtaget inga beräkningar av köttkonsumtionen. Den enda gång köttkonsumtionen nämns är att man skriver att en minskad nötköttsproduktion i de rika länderna kan kompenseras genom minskad konsumtion, minskad export (EU är faktiskt nettoexportörer av nötkött) eller ökad import. I själva verket skriver artikelförfattarna, som synes av citatet, att den produktion som förloras genom igenplantering av betesmark helt kan kompenseras genom ökad produktion i Afrika och Brasilien. Det är också innebörden i artikelns rubrik: Opportunities for carbon sequestration from removing or intensifying pasture-based production.

Forskningsartikeln har heller inga beräkningar om kött i största allmänhet, inte heller om nötkött utan enbart om nötkött från betesmarker, och något resonemang om vegetarisk dag finns överhuvudtaget inte. Natursidans hemgjorda beräkningar stämmer heller inte alls med artikelns data. Nötkött utgör inte ens en fjärdedel av allt kött som konsumeras i världen utan 22 %. Den 13 procentiga minskningen som det talas om i artikeln handlar om nötkött från betesmarker. Man räknar med att cirka 55 % av allt foder som nötkreaturen äter kommer från betesmarker. Det betyder att det man räknat på i artikeln motsvarar 1,6 procent av världens köttproduktion (13%*55%*22%=1,6%).

Om man trots allt skulle göra en koppling till köttkonsumtionen så handlar det således om 5-6 dagar om året* då svenskar skall avstå från att äta kött från svenska naturbetesmarker, dvs just det kött som miljöorganisationerna säger att vi borde äta mer av. Däremot går det bra att käka allt annat kött, inklusive brasilianskt beteskött, med artikelns logik. Jag tror inte att någon av medierna som citerats har förstått detta.**

Om det låter för bra för att vara sant...

Man skall ha i åtanke att den påstådda kolbindningen är beräknad över en 75 årsperiod, så några ”chocksänkningar” är det inte alls frågan om. Det är också värt att notera att enligt artikelns beräkningar skulle resten av världens betesmark, dvs den som inte planteras med skog, under samma tid binda 165 miljarder ton koldioxid, dvs mer än nettoeffekten av att den föreslagna skogsplanteringens 125 miljarder ton. Den som vill twista budskapen skulle således kunna hävda att ”köttkonsumtionen ökar kolinlagringen” med stöd i denna artikel. Jag gör det inte.***

Tidningen Globals påstående om att igenplanteringen av betesmarker skulle “minska utsläppen” saknar helt stöd i artikeln på samma sätt som Klimatgranskarens ”chocksänkta utsläpp”. De gör sig skyldiga till samma hopblandning av att minska utsläppen och att binda in kol i olika former, ungefär som företagen, och regeringar, gör med sina påståenden om ”netto-noll”. Det är oftast bra att binda in kol i ekosystemen, men det är inte att minska utsläppen. I värsta fall är det bara en ursäkt för att fortsätta släppa ut.

Det är dock litet orättvist att lasta Natursidan och Global för att artikelns resultat har övertolkats. Redan kommunikationsavdelningen för New York-universitetet skruvar artikelns innebörd och en av de deltatagande forskarna, Johannes Piipponen, säger i pressmeddelandet att: “For many consumers in high-income regions, like Europe and North America, reducing excessive meat consumption benefits both their health and the environment. However, until now, it has remained rather unclear where the required decreases in production could begin.” Och i en annan artikel i Inside Climate News, säger artikelns huvudförfattare, Matthew Hayek att: “All the best science suggests that we need to be reducing beef consumption either way, in high and middle income countries,” De har båda sin fulla rätt att säga sådant, men det har inget med deras forskningsartikel att göra.

I själva verket har nötköttskonsumtionen inom EU minskat kontinuerligt under lång tid och var nästan 30 procent högre 1990 än nu. Detsamma gäller USA. Inte heller på global nivå har nötköttskonsumtionen ökat utan är i princip densamma nu som för 60 år sedan (se graf).  Om man rent generellt anser att “köttkonsumtionen” är för hög så handlar det inte om nötköttskonsumtionen och ännu mindre den del av nötköttskonsumtionen som kommer från betesmarker i rika länder. Lustigt nog brukar de som driver kampanj mot köttkonsumtionen i rika länder hävda att det är försumbara mängder nötkött som kommer från just betesmarker.

Utöver bristen på förståelse av hur viktiga de betande djuren är för den biologiska mångfalden ser jag rätt många svagheter i själva forskningen som redovisas i artikeln. Deras beräkningar bygger på att kolinnehållet i jorden ökar om man planterat skog på dem. Det finns gott om vetenskapliga artiklar som visar motsatsen eller att resultatet varierar kraftigt beroende på lokala förhållanden och typ av vegetation (vare sig gräsmarker eller skog är särskilt enhetliga begrepp). De har också använt utomordentligt låga värden för betesmarkernas produktivitet, vilket i sin tur påverkar deras beräkningar. De anser att dessa markers produktivitet är ungefär 1 ton torrsubstans per hektar, medan svenska beräkningar ligger på 2,8 ton per hektar. Och då är de svenska betesmarkerna knappast högproduktiva jämfört med andra europeiska betesmarker. 

Enligt forskarnas beräkningar produceras endast omkring 15 kg nötkött per hektar från de marker man föreslår skall beskogas. Det är en mycket lågt beräknad produktion och  en indikation på att många av markerna inte betas idag eller att markerna har så låg bördighet att man kan ifrågasätta om det kommer att växa någon skog att tala om. Det betyder också att artikelns utgångspunkt att ställa köttproduktion och kolbindning i skog mot varandra är tämligen meningslös. Det gör givetvis att effekten per kg kött blir desto större. Sannolikt producerar dessa 184 miljoner hektar mer kött från hjortar, gäss och vildsvin än från kor (detta stycke blev uppdaterat/rättat 4 december).  

Beräkningarna bygger på ett antagande om att den planterade skogen inte kommer att brukas eller avverkas alls, vilket är helt osannolikt. Om någon skog skall skyddas så är det resterna av ”naturskogar” snarare än plantager på betesmark. Efter vad jag kan förstå har forskarna inte heller tagit hänsyn till bränder, översvämningar, viltskador, insekter och sjukdomar och annat som kan påverka skogens förmåga att binda kol. Effekterna på kolsänkan av planterad skog blir därför helt annorlunda än författarnas teoretiska beräkningar.

Jag har också väldigt liten tilltro till den här typen av globala beräkningar som bygger på satellitanalyser och mycket kraftiga generaliseringar. Tidigare beräkningar av hur mycket kol som kan bindas genom skogsplantering har fått mycket kritik både för att de kraftigt överskattat vilka marker som kan beskogas och hur mycket kol (och hur stabilt) detta kan binda samt för att de inte diskuterat andra effekter.

Det är ingen bra idé att plantera igen betesmark i stor skala.

Det som artikeln föreslår har redan hänt. De europeiska naturbetesmarkerna har en mycket stor och värdefull biologisk mångfald och stora arealer har övergivits de senaste hundra åren. Mycket av detta har beskogats. Enligt EU:s nyligen antagna naturrestaureringslag skall ekosystemen restaureras. Detta inkluderar vidsträckta extensiva betesmarker och ett mosaiklandskap som ersatts av trädplanteringar. För Sverige handlar det om att kraftigt öka arealen naturbetesmarker och ängar. Precis hur mycket är oklart, buden går från några hundra tusen hektar till 2 miljoner hektar. Möjligen har det lett till mer kolbindning, även om det är tveksamt, och effekterna på den biologiska mångfalden är tveklöst negativ.

Forskningsartikeln gör också sken av att större delen av betesmarkerna i de tempererade klimaten är “naturligt skog”. Det är förvisso en utbredd uppfattning, men den saknar i stort stöd. Det mesta talar för att ett mosaiklandskap med omväxlande skog, gräs, hed, kärr med flera naturtyper är det mest naturliga tillståndet för stora delar av Europa. Stora hjordar av gräsbetande djur utrotades av människan och ersattes stegvis med betande idisslare.

Det finns givetvis områden där det kan vara en idé att plantera skog, men om det är den biologiska mångfalden och kolbindning man är intresserad av är det snarare åkermark som borde planteras, särskilt i områden med hög andel åkermark. Danmark har just beslutat att stimulera till ökad skogsplantering på åkermark. Däremot är det odelat negativt att plantera igen åkermark i de svenska skogs- och mellanbygderna, där all öppen mark ökar den biologiska mångfalden.

 

Jag har påtalat felaktigheterna för Natursidan, Klimatgranskaren och Global, ingen av dem har ändrat sina artiklar vid tidpunkten för denna publicering.

 

* Nu är ju kornas bidrag till kosten (både i Sverige och globalt) inte i första hand kött utan mjölk, men det verkar inte vare sig forskarna eller de citerade artiklarna bry sig om. 

** Artikeln handlar om kolbindning i ekosystemen och har inte räknat på andra utsläpp av växthusgaser från djuren, betesmarkerna eller skog, inte heller på förändringar i albedo som uppstår av skogsplantering.

*** Frågan om kolbindning i betesmark och huruvida den kan ”kompensera” för djurens utsläpp är minst sagt kontroversiell. Jag har skrivit om det här.   

energi för dummies

I Butare i Rwanda möter jag lille Prosper som bär ved tillsammans med mamma och två syskon. Vi har kommunikationsproblem så jag vet inte säkert om de bär ved till sitt hem eller för försäljning, jag tror det senare. 

Så här ser energiförsörjningen ut för mängder av människor idag. Men det var inte det jag tänkte prata om just denna gång, utan hur bilderna kan åskådliggöra begreppet Energy Return on Energy Invested (EROEI), energiutbyte är kanske det närmaste man kommer på svenska.

Vår moderna värld är i mångt och mycket byggt på tillgången av energi i stora mått. Och precis som folk i byarna i afrika har huggit ned träden närmast först har vi också använt oss av den energi som har varit mest tillgänglig först. På samma sätt som Prosper och hans mamma får gå längre och längre för att hitta ved, och får ta klenare och klenare grenmar så får vi nu ta i anspråk mer svårttillgängliga oljereserver. Det vill säga, vi får använda mer och mer resurser, och energi, för att få fram den energi vi behöver.


Det är här dramatiken med de fossila bränslena är, inte att de "kommer ta slut". De kommer bli för dyra att använda innan de tar slut. I oljeutvinningens barndom så gick det åt energi motsvarande en liter olja för att få fram 100 liter (dvs EROEI var 100). För skifferoljan som nu utvinns i USA, eller för tjärsanden från Canada är energiutbytet så lågt som kanske 3-5 gånger den insatta energin. Det betyder dels att priserna går upp, men också att en mycket stor del av energin bara går åt för att producera mer energi.


Christoffer Finsoni cyklar på den sandiga vägen, han svettas. Fattas bara, han fraktar över hundra kilo träkol på cykel de 30 kilometrarna till Lusaka. När vi kör från Lusaka möter vi en strid ström av cyklister, mestadels unga män som har 4-5 säckar träkol lastade bak. De är på väg till marknaden för att sälja kol. För att sälja den skog som samtidigt är deras livsmiljö. 

Varför tillverkar man träkol av skog egentligen? Kolet innehåller ju inte mer energi än veden den gjordes av. Men träkol är energitätare och kan transporteras och lagras lättare. Elden av kol kan kontrolleras bättre och kan nå högre temperatur. Träkol belyser två andra viktiga energifakta. 

Det ena är att formen av energi är viktig. I energidiskussioner slarvas det ofta med vilken typ av energi vi pratar om. Elekricitet och vätgas t.ex. är inga energikällor, de har producerats av något, och i dessa processer är det ofta stora förluster, kärnkraften t.ex. får bara ut en tredjedel av sin energi som elekricitet, resten används för att värma haven...Elekticitet från vindkraft och solenergi kan inte enkelt användas för att driva den transportapparat som håller igång hela vår ekonomi, de kan kanske driva transporten av människor vid tidpunkten för min död.

Det andra är att de fossila bränslena, precis som träkol, kommer från fotosyntesen, från levande växter. Jeff Dukes har uppskattat att det har gått åt 25 ton biomassa för att producera en liter olja.Oljan har varit skog, och vi hade den otroliga turen att snubbla på miljoner års skog i en användbar form. Den eldar vi upp på en generation eller två - och så har vi mage och kritisera fattiga människor för att de hugger ner sin skog för att laga mat.

Läs också

Varför minskad tillgång till energi innebär kapitalismens död
En bra intervju med Charles Hall, mannen som ligger bakom EROEI begreppet.

Rysaren: Klimatet, oljan eller något annat?

Det verkar bli en rysare. Många har ”hoppats på” att brist på fossila bränslen i sig skulle kunna leda till en global korrigeringen av utsläppen av växthusgaserna. Men ny teknik som fracking verkar komma dessa förhoppningar på skam, enligt IEA:s senaste Global Energy Outlook. Vi kan bara använda en tredjedel av de uppskattade tillgångarna av fossila bränslen om vi skall klara klimatmålen. Är det först när klimatet har ändrats radikalt som vi kommer vidta, eller tvingas vidta åtgärder?  

Oljepump i Illinois

Rapporten från IEA har mest uppmärksammats för att den spår att USA kommer förvandlas från importör av olja till stor exportör av både gas och olja, mest pga av exploatering av så kallade okonventionella källor. Det finns dock många som tvivlar på det, t.ex. Kjell Aleklett (se också på slutet om energibubblor).

Det är annat i rapporten som förtjänar större uppmärksamhet. Tillväxten i förnyelsebar energi är mycket kraftig men samtidigt har det smutsiga kolet stått för nästan hälften av tillväxten på energimarknaden, dvs även med en kraftig utbyggnad av förnyelsebar energi så ökar energikonsumtionen ännu snabbare, och det är fortfarande fossil energi som styr.

Naturgasanvändningen kommer att öka i alla scenario som IEA målar upp för framtiden och efterfrågan på olja kommer att fortsätta öka, fast blygsamt. Transportsektorn använder hälften av all olja i världen och den fortsätter att öka för att antalet bilar ökar i betydligt snabbare takt än effektiviseringen av dem. Och framför allt så ökar användningen av diesel för alla lastbilar som används för den ständigt ökande handeln.

Samtidigt som rapporten slår fast att tillgången på fossil energi ökar kraftigt så säger man att för att klara klimatets 2-gradersmålet får bara en tredjedel av de kända reserverna faktiskt utvinnas. Rapporten bäddar också för att överge 2-gradersmålet som orealistiskt genom att säga att om inte utsläppen kan minskas innan 2017, så kommer alla tillåtna utsläpp redan vara inlåsta i existerande energiinfrastruktur.

Detta visar faran av att så mycket av målen för klimatet har formulerats långsiktigt i stället för omedelbart. Som Kevin Anderson, professor i energi och klimatförändringar, skriver i rapporten Klimatförändringar bortom farlighetens gräns:

“Problemet med 2050 som mål är att det skapar en bekväm illusion av att vi kan fortsätta som vi gör idag och skjuta problemet vidare till kommande generationer. 2050 som mål är be­kvämt för såväl politiker och företag som för allmänheten – det påverkar varken de politiska besluten, näringslivets dagordning eller hur vi lever våra liv.”

Det påminner väldigt starkt om det svenska beslutet att avveckla kärnkraften. Genom att skjuta upp anpassningen långt i framtiden så slapp man ta nödvändiga beslut. Jag tror ingen idag kan tveka om att vi lätt skulle ha kunnat avveckla kärnkraften om vi hade satsat tillräckliga resurser för trettio år sedan.

I praktiken finns det inget ”utsläppsutrymme” alls kvar för de rika länderna om vi skall tillåta den fattigare delen av världens befolkning att ha ökad material välfärd – vilket faktiskt så gott som alltid kräver resurser som leder till utsläpp. Långsiktigt spelar det enorm stor roll hur länder som Kina och Indien utvecklar sig, men kortsiktigt är det faktiskt de rika länderna, och de rika människorna i de rika länderna som både orsakat växthusgasutsläppen och har ansvaret för att ta omedelbara åtgärder.

Men det saknas helt både politiskt mod och insikt om det. Åsa Romson och Helena Leander skriver i Svd: 

“Om utsläppen fortsätter att minska i denna takt kommer vi att nå EU:s klimatmål 150 år för sent... De svenska utsläppen styrs i första hand inte av politik, eftersom de politiska styrmedlen är så svaga. Utsläppsnivån styrs istället av vädret och av konjukturen. Har vi haft en kall vinter och högkonjunktur så ökar utsläppen, har vi haft en varm vinter och lågkonjunktur så sjunker utsläppen. “

Supermiljöbloggen rapporerar:

Sverige skrev under Kyotoprotokollet och åtog sig att minska sina klimatutsläpp. I år släppte Naturvårdsverket ut en rapport som visar att vi 2011 minskade våra klimatutsläpp, 2010 ökade Sveriges klimatutsläpp med med nästan 11 procent. Vad de inte valde att visa för 2011 års beräkning var att Sveriges totala utsläpp faktiskt ökat även under 2011, om man räknar med de utsläpp som vår livsstil och konsumenter leder till. Räknar man med dessa utsläpp så är Sveriges totala utsläpp mer än dubbelt så stora. Allt detta går det att läsa om i en nyligen publicerad rapport som Naturvårdsverket givit ut, en rapport regeringen valt att inte prata like mycket om.

Tron på marknadsstyrmedel är fortfarande stor. Visst kan marknadsmekanismer bidra till att hantera begränsade aspekter av klimatförändringen. Men de är inte alls väl ägnade för att ta sig an den övergripande utmaningen.

Det blir nog en rysare att se vilken faktor som kommer knäcka tillväxtekonomin. Eftersom klimateffekterna är långsiktiga så får de inte alls samma omedelbara effekter som t.ex. energibrist, brist på mat, eller vattenbrist. IAE rapporten pekar till exempel på ökat vattenbehov i energisektorn. Exempel på det är den ”fracking” som används vid utvinning av skiffergas (SvD), vatten som behövs för uranbrytning (Namibia använder tex saltvatten som avsaltats med kolkraft för sin uranbrytning) och vatten som används för koncentrerad solenergi (se tex denna rapport om problemen med kylvatten för CSP i USA).

Jag lutar nog åt att en kombination av flera olika faktorer både ”externa” och ”interna” är det som kommer leda till en förändring. De externa faktorerna, främst ökade kostnader för energi och andra resurser, kommer i sin tur skapa interna kriser. På samma sätt som tillgången på billig energi har varit en viktig drivkraft för hela ekonomin så kommer ökade energipriser leda till negativa loopar.

När det går åt mycket hjälpenergi för att få fram nya energikällor, vilka i sin tur har dålig energieffektivitet (EROEI) misstänker jag (men är för lat för att räkna på det) att det uppstår kumulativa energikostnader som snabbt kan göra produktionen helt olönsam, både ekonomiskt och energimässigt. Det skulle samtidigt orsaka massiva ekonomiska kriser, eftersom en global recession skulle orsaka att en rad finansiella bubblor spricker. Mycket talar för att den nuvarande expansionen av olje- och gasproduktion i USA är en bubbla som drivs av subventioner och spekulation (se t.ex. Post Carbon Institute och Gail Tverberg).

Slutligen så kan det ju tänkas att vi får en massiv våg av ”frivillig enkelhet”. Jag tror att sådant är nödvändigt – men knappast tillräckligt för att styra oss mot ett hållbart samhälle. Men vi skall heller inte underskatta hur snabb effekt det kan ha om människor tappar tron på de ledande föreställningarna. Huslånebubblor, eurokris, arbetslöshet och utbildningsbubblor (ökade låneskulder med minskad nytta) bidrar alla till att underminera människors förtroende för det rådande systemet.  

Läs också: Varför minskad tillgång till energi innebär kapitalismens död
och 
Det är okej att känna uppgivenhet

Se ett föredrag av Kevin Andersson
 

uppdaterat 27 November