Pyspunka i Afrika

Nu drar det rastlösa kapitalet vidare till säkra hamnar, som amerikanska statspapper. De så kallade tillväxtekonomierna visade sig vara mindre attraktiva än man räknat med.

Afrika klarade finanskrisen rätt bra, och i viss mån tjänade nog flera afrikanska länder på den, för investerare och afrikaner i andra länder började bygga skyskrapor i Nairobi och Addis Ababa. Men nu dar kapitalet från Afrika samtidigt som råvarupriserna har fallit.

Lovsångerna och överdrifterna om det afrikanska undret var utbredda bara för några år sedan. Anders Borg sade till Kenyas president Kenyatta:  
Uppvuxen i en tid av afrikanskt välstånd, skulle Borgs barnbarnsbarn ställa frågan: ”farfarsfar, är det sant att Afrika en gång var fattigt?”
Jag punkterade de där vanföreställningarna redan för mer än ett år sedan.

Utöver råvaror och vilda djur har inte Afrika sådär jättemycket att erbjuda den internationella marknaden. Tillverkningsindustrin och jordbruket är mycket svagt utvecklade, och även om en del fantiserar om att Afrika på något magiskt sett skall hoppa över rationalisering av jordbruket och industrialismen och gå direkt till någon form av IT eller serviceekonomi, så saknat det scenariot helt och hållet realism. Det hindrar givetvis inte att det finns ett antal moderna serviceföretag som lyckats, som M-Pesa i Kenya eller Nigerias filmindustri.
 

Gapet mellan Borgs och Kenyattas barnbarn ökar.

Det finns bara plats för en Afrikabild åt gången verkar det som. Antingen är det krig, eller svält, eller korrupta ledare - eller fantastiska affärsmöjligheter.

Just nu är det det senare som dominerat. Vi hör om länder med fantastisk tillväxt. Anders Borg säger till Kenyas president Kenyatta: Uppvuxen i en tid av afrikanskt välstånd, skulle Borgs barnbarnsbarn ställa frågan: ”farfarsfar, är det sant att Afrika en gång var fattigt?”

Svenska Dagbladet skriver: "Det bästa beviset på Afrikas förvandling är nog finanskrisen, när Afrika söder om Sahara var extremt motståndskraftigt. Tillväxten i många länder i regionen gick ner från runt 6-7 procent till 5 procent – siffror som gjorde världens utvecklade ekonomier blå av avund." Anledningen till att Afrika inte drabbades av finanskrisen är att man är mindre integrerad i den globala ekonomin och att finanssektorn är mycket liten. Att amerikanska banker eller huspriserna i London kraschar har helt enkelt inte så stor betydelse i stora delar av Afrika.

Granskar man BNP-siffrorna närmare så är det väldigt mycket luft.

-Sällan pratas det om att de flesta länder som har fantastisk tillväxt är länder som har haft långvariga inbördeskrig (Sierra Leone, Angola, Mocambique), att man bara tar igen vad man förlorat av decennier av inre krig.

-Mycket av tillväxten drivs av råvaror vilkas priser sätts av internationella marknader och vad landet gör eller inte gör har minimal påverkan på dessa priser. 10 procent av Zambias BNP är gruvor och 14 % av Nigerias BNP är olja och gas. I Zambia beräknas intäkterna av gruvexporten växa med 211 % på fem år. 

Så här säger IFADs President, Kanayo F. Nwanze, från Nigeria:

Indeed, sub Saharan Africa is the only region where the absolute number of people living in poverty has risen steadily between 1981 and 2010. This is not a distinction we can be proud of.
Yes, many African economies are growing strongly, but too often this is on the back of extractive industries that do not yield jobs and income for Africa’s poor and hungry. GDP doesn’t mean much when you are talking about indicators of personal poverty.
GDP may have risen in the double-digits for many oil-exporting countries, but paradoxically in the rural areas of the same countries people are as poor today as they were when the first barrel of oil was pumped.
You cannot eat oil – at least not crude oil. You cannot eat diamonds either.  You cannot eat gold.  Money from extractive industries has not transformed African agriculture over the last 30 years. It has not fed hungry people or developed rural areas.
- See more at: http://www.ifad.org/events/op/2014/agrf.htm#sthash.x3n5PF9K.dpuf

Indeed, sub Saharan Africa is the only region where the absolute number of people living in poverty has risen steadily between 1981 and 2010. This is not a distinction we can be proud of. Yes, many African economies are growing strongly, but too often this is on the back of extractive industries that do not yield jobs and income for Africa’s poor and hungry. GDP doesn’t mean much when you are talking about indicators of personal poverty. GDP may have risen in the double-digits for many oil-exporting countries, but paradoxically in the rural areas of the same countries people are as poor today as they were when the first barrel of oil was pumped. You cannot eat oil – at least not crude oil. You cannot eat diamonds either. You cannot eat gold.

Indeed, sub Saharan Africa is the only region where the absolute number of people living in poverty has risen steadily between 1981 and 2010. This is not a distinction we can be proud of.
Yes, many African economies are growing strongly, but too often this is on the back of extractive industries that do not yield jobs and income for Africa’s poor and hungry. GDP doesn’t mean much when you are talking about indicators of personal poverty.
GDP may have risen in the double-digits for many oil-exporting countries, but paradoxically in the rural areas of the same countries people are as poor today as they were when the first barrel of oil was pumped.
You cannot eat oil – at least not crude oil. You cannot eat diamonds either.  You cannot eat gold.  Money from extractive industries has not transformed African agriculture over the last 30 years. It has not fed hungry people or developed rural areas.
- See more at: http://www.ifad.org/events/op/2014/agrf.htm#sthash.x3n5PF9K.dpuf

Indeed, sub Saharan Africa is the only region where the absolute number of people living in poverty has risen steadily between 1981 and 2010. This is not a distinction we can be proud of.
Yes, many African economies are growing strongly, but too often this is on the back of extractive industries that do not yield jobs and income for Africa’s poor and hungry. GDP doesn’t mean much when you are talking about indicators of personal poverty.
GDP may have risen in the double-digits for many oil-exporting countries, but paradoxically in the rural areas of the same countries people are as poor today as they were when the first barrel of oil was pumped.
You cannot eat oil – at least not crude oil. You cannot eat diamonds either.  You cannot eat gold.  Money from extractive industries has not transformed African agriculture over the last 30 years. It has not fed hungry people or developed rural areas.
- See more at: http://www.ifad.org/events/op/2014/agrf.htm#sthash.x3n5PF9K.dpuf

Indeed, sub Saharan Africa is the only region where the absolute number of people living in poverty has risen steadily between 1981 and 2010. This is not a distinction we can be proud of.
Yes, many African economies are growing strongly, but too often this is on the back of extractive industries that do not yield jobs and income for Africa’s poor and hungry. GDP doesn’t mean much when you are talking about indicators of personal poverty.
GDP may have risen in the double-digits for many oil-exporting countries, but paradoxically in the rural areas of the same countries people are as poor today as they were when the first barrel of oil was pumped.
You cannot eat oil – at least not crude oil. You cannot eat diamonds either.  You cannot eat gold.  Money from extractive industries has not transformed African agriculture over the last 30 years. It has not fed hungry people or developed rural areas.
- See more at: http://www.ifad.org/events/op/2014/agrf.htm#sthash.x3n5PF9K.dpuf

-Beräkningsmetoderna ändras och kan leda till stora förändringar. Nigerias BNP beräkning  reviderades under 2013 och ledde till att BNP skrevs upp 83%.

-Sist men inte minst så blandar man ihop BNP tillväxt och BNP per capita. Om vi pratar fattigdom så är det ju det ekonomiska värdena per person som är intressant. Om befolkningen växer med 2-3 procent per år så kommer tillväxten nästan automatiskt vara minst 2-3 procent, eftersom alla dessa nya människor kommer konsumera och producera varor och tjänster. Men de kommer förbli lika fattiga.  Därför är det mer intressant att titta på BNP per person. Och då ser inte bilden av Afrika särskilt bra ut.  Tillväxten de senast 20 åren är betydligt svagare än världsgenomsnittet och svagare än Sveriges.  

Tillväxt per capita 1990-2011	%
Japan	0,7
Germany	1,3
United States	1,7
Spain	1,9
Sub-Saharan Africa	2
Sweden	2,2
Argentina	2,3
United Republic of Tanzania	2,5
World	2,6
India	4,9
China	9,3
Källa: Världsbanken

Det är möjligt att Afrika kommer få sin period av stark ekonomisk tillväxt när befolkningsökningen mattas av, eftersom man då kan få nytta av den demografiska övergången, dvs fler människor i produktiv ålder har färre att ta hand om. Men fram tills dess är det nog bäst att ta de afrikanska framgångshistorierna med en stor nypa salt.

Gapet mellan Anders Borgs och Ehuru Kenyattas barnbarn ökar snarare än minskar. 
(ursprungligen publicerat 11 augusti 2014, uppdaterat 5 september 2014)

Afrika: utveckling inte hållbar om inte jordbruket är med

Trots alla siffror som talar om ekonomisk boom i flera afrikanska länder, är det fortfarande jordbruket som är nyckeln till Afrikas framtid. Nu pågår diverse satsningar på att industrialisera det afrikanska jordbruket, men frågan är om det är rätt väg att gå?

”Det afrikanska lejonet har vaknat”, är ett återkommande uttryck i svenska media och det man syftar på är kraftiga tillväxtsiffror i länder som Nigeria, Angola, Tchad och Mocambique. Men frågan är vad det är som växer? Jordbruket står för cirka två tredjedelar av sysselsättningen och en tredjedel av BNP i Afrika söder om Sahara. De flesta gårdar i regionen är mycket små och det är också här som fattigdomen är som störst. Området har också proportionellt flest hungriga i världen, cirka 30 procent. Samtidigt innebär detta att en positiv utveckling inom jordbruket också får stora effekter. I en nyligen utgiven rapport från FN och den internationella jordbruksutvecklingsfonden skriver man att en procent ekonomisk tillväxt inom jordbruket minskar fattigdomen fem gånger mer än om tillväxten sker i någon annan näring. 

Sedan några år tillbaka pågår olika initiativ för en ”grön revolution” i Afrika för att höja produktiviteten och öka livsmedelssäkerheten. Och potentialen finns där, i form av mark och vatten, vilket inte minst märks genom att länder som Kina och Saudiarabien på senare tid har investerat i afrikansk mark, sk landgrabbing.

Några av de större projekten som pågår just nu är AGRA, Alliansen för en Grön Revolution i Afrika, och Milleniniebyarna (Vem blir rik i Millenniebyn?). AGRA leds av Kofi Annan och finansieras av stiftelser som Bill & Melinda Gates och Rockefeller, samt även drygt 300 miljoner kronor i svenskt bistånd. Milleniebyarna startades av Jeffrey Sachs, rådgivare till FNs generalsekreterare, som också tagit fram milleniemålen om att utrota hungern och fattigdomen i världen. Både satsningarna påminner om varandra när det gäller arbetet i jordbruket, man fokuserar framför allt på att öka användningen av konstgödsel och industriellt utsäde och strävar mot en industrialisering av jordbruket. En upprepning av utvecklingen inom Västvärldens jordbruk. 

Under våren besökte vi Tanzania och Kenya för att titta närmare på dessa olika jordbruksprojekt och såg att man inte når den tänkta målgruppen – de fattigaste. Konstgödseln och utsädet är dyrt, så dyrt att den fattiga småbonden inte anser sig ha råd med det, trots att de olika projekten subventionerar användningen kraftigt. 

Den enögda fixeringen vid konstgödsel och utsäde kritiseras allt mer av olika bondeorganisationer och miljöorganisationer. De menar att det finns andra och betydligt billigare metoder att öka skördarna i Afrika, som kompost, stallgödsel, växeljordbruk, samodling med andra grödor som binder näring osv. 

Det råder ingen tvekan om att Afrikas jordbruk behöver moderniseras, mycket drivs med ren handkraft och bevattning saknas nästan helt. Ett strukturrationaliserat jordbruk skapar dock nya problem. Det finns egentligen ingen afrikansk industri med stort behov av arbetskraft, som var fallet när exempelvis Sverige industrialiserades. Alternativet för den afrikanske bonden som tvingas lämna sin gård, blir att flytta in till storstädernas slum och försöka försörja sig på att sälja mobilabonnemang och liknande. 

Ett grundproblem för flera afrikanska länder är också att man saknar en fungerande marknad för jordbruksprodukter. De flesta bönder kan öka sina skördar redan nu, utan konstgödsel och hybridutsäde, men eftersom de inte kan sälja sina grödor är de inte beredda att investera. En utveckling av marknaden är därför mer avgörande än de satsningar som nu sker.

Ann-Helen Meyer von Bremen & Gunnar Rundgren

införd i Aftonbladet 23 juli 2013

(Egentligen går problemen än djupare än så, men nu är det gränser för vad man kan få med i en debattartikel i Aftonbladet...)

Vem blir rik i Milleniebyn?

Milleniumbyarna är ett av de mest prestigefyllda biståndsprojekten för Afrika som har lanserats under senare år. Mycket har också hänt, men fortfarande har man inte lyckats besvara sin egen fråga – hur gör man slut på extrem fattigdom?

Det är en hel dags skumpig bilresa från Mwanza till Tabora i Tanzania. Avundsjukt sneglar vi på det stora vägbygget som pågår parallellt med vår väg. Om två-tre år ska de kinesiska vägarbetarnas tunga maskiner vara borta och den nya, breda och asfalterade vägen stå klar. Det finns förhoppningar om att det ekonomiska livet ska börja bubbla igen i det törnrosasömniga Tabora, som var centrum för slavhandeln under 1800-talet och administrativt centrum för Tyska Östafrika i början av 1900-talet.

Det är samma förhoppningar som gäller för stora delar av Afrika söder om Sahara. Kraftiga tillväxtssiffror basuneras ut och visst investeras det, byggs och utvinns mineraler, olja och gas, men någon egentlig industrialisering syns inte till. Därmed finns det heller inget vettigt alternativ till sysselsättning för den småbonde som inte klarar av att överleva på sin jord. Återstår att flytta in till städernas slum. Eller att förvandla skogen till träkol.

Hon är en mönsterbonde, Mama Sarah, och som sådan visas hon också upp. Vi befinner oss i byn Inonelwa, en av 15 byar i Mbola utanför Tabora. På många sätt kan man säga att det är typiska, fattiga afrikanska småbyar, men det finns en stor skillnad. Mbola är en av Afrikas 14 Milleniumbyar, eller snarare kluster av flera byar, ett tioårigt prestigefullt projekt som startats av Jeffrey Sachs, för att visa att man kan uppnå FNs milleniemål.

Till skillnad mot många traditionella biståndsprojekt som bara satsar på ett område, är Milleniumbyarnas idé att sätta in åtgärder på en rad olika områden som hälsa, skolor och näringsverksamhet (i praktiken jordbruket). Då ska fattigdomen, hungern och analfabetismen minska och hälsan, matproduktionen och det ekonomiska välståndet öka. Och när väl det är gjort, har man en modell som kan skalas upp för hela Afrika. Det afrikanska fattigdomsproblemet skulle därmed vara löst!

Det låter för bra för att vara sant, och det ska det också visa sig vara. Men utan tvekan är Mama Sarah en av vinnarna under de drygt sju år som projektet har pågått. Hon är en imponerande person, inte bara till kroppshyddan och hållningen, utan också som person. Hon utstrålar kraft, energi och säkerhet och det är också hon som har tagit över driften av jordbruket.
- Min kunskap har ökat genom projektet och mitt självförtroende är mycket större. Jag har en plan för framtiden som jag redan börjat genomföra, säger Mama Sarah.

Ett splitternytt hus i tegel står bredvid den äldre, betydligt enklare bostaden. På gården finns också ett nytt lager för majsen och jordnötterna, vilket gör att hon kan lagra sina grödor utan att råttorna går loss på säckarna och att hon kan sälja när priserna är som högst.
- Skulle jag sälja mina jordnötter nu skulle jag få 14 kronor för en hink oskalade, men om jag väntar till september då får jag 40 kronor, säger hon.

Mama Sarahs familj går inte hungrig. Hon brukar fyra hektar och har därmed större gård än genomsnittet. Hemligheten bakom framgången, enligt Eliezer Kigaya som är jordbruksansvarig på Milleniekontoret i Tabora, är projektets satsning på att subventionera konstgödsel och utsäde för att öka skördarna av majs. En högre skörd har gjort det möjligt för Mama Sarah att bygga lager och nytt hus. Men lagret är också en förutsättning för framgången. Projektet har själv räknat ut att det endast är när majspriserna är som högst som kostnaden för insatsmedel lönar sig, trots att den är subventionerad.

Mama Sarah är också en av 67 lantbrukare som har valts ut för att vara förebild och inspiratör för de övriga drygt 6 000 hushållen som finns i byarna.
- Våra ledare bland bönderna ska klara av att betala sina lån för konstgödseln och utsädet samt vara väl etablerade i byn. De ska även vara intresserade av att ta till sig ny kunskap och erfarenhet och kunna sprida detta till andra, säger Eliezer Kigaya.

De utvalda bönderna hade redan från början ett bättre utgångsläge och de får också mer stöd från projektet. I Mama Sarahs fall handlar det om att hon fått mer utbildning, några rastuppar till sin hönsflock och en av projektets många vattenpumpar finns också vid hennes gård. Mot väggen står en splitterny cykel lutad. Den fick Mama Sarah av Tanzanias president när han var på besök på i byn. Hon kan ha framtidsplaner som många andra av bönderna inte ens kan drömma om.
- Jag vill kunna köpa oxar så att jag kan bruka alla mina 20 hektar och jag skulle också vilja ha fler höns, säger hon.

I grannbyn träffar vi Ruth Kirunda med sin lilla pojke på axeln. Hennes majsfält är totala motsatsen till Mama Sarahs dignande fält. Här råder rena missväxten, med stora luckor mellan plantorna. Hon är en av alla de bönder som inte har haft råd att betala sin del av det subventionerade paketet av konstgödsel och modernt hybridutsäde.
- Vi gick med 2006 när projektet började, men 2011 kunde vi inte betala tillbaka lånet. Jag och min bror, som jag driver gården tillsammans, var tvungna att resa och ta hand om vår faster som hade blivit sjuk. Vi rensade inte ogräs tillräckligt, fick en dålig skörd och därmed kunde vi inte betala lånet, säger Ruth Kirunda.

Enligt Ruth skördade de 1,5 ton på sin halva hektar 2010, medan de fortfarande var med i projektet. Förra året blev skörden bara 650 kg och i år ser det också ut att bli dåligt.
- Jag vill gärna ta mig tillbaka in i projektet men då måste jag ha pengar för att kunna betala tillbaka det tidigare lånet. Jag hoppas att fadern till mitt barn ska kunna ordna fram de pengarna, säger hon.

Bara 1 800 av de 6 000 gårdarna, mindre än en tredjedel, omfattas av de subventionerade insatsmedlen. När projektet började var alla bönder med. Orsaken var enkel – de två första åren fick alla konstgödsel och utsäde helt gratis. Därefter skulle bönderna bidra med en viss summa själv, en insats som de hade möjlighet att låna till. Bara en procent av bönderna betalade tillbaka lånen. Projektet stod dock på sig, bönderna skulle betala en del av insatsmedlen själva och numera har återbetalningen av lånen ökat. Men fortfarande omfattas inte majoriteten, som Ruth, av de subventionerade insatsmedlen.

Ändå är det här, i Mbolas sandiga jord som nyckeln till ett bättre liv och en ekonomisk utveckling finns. Uppfyllandet av flera av milleniemålen, som att utrota extrem fattigdom och hunger och skapa en uthållig miljö är helt beroende av att jordbruket utvecklas. Och jordbruket har också stor inverkan på målen att minska barnadödlighet, förbättra mödrars hälsa och även stärka jämställdhet och kvinnors ställning eftersom cirka 70 procent av Afrikas bönder beräknas vara kvinnor.

Läser man Milleniumbyarnas färggranna publikationer är svansföringen hög och man påstår sig i princip ha lösningen på alla problem. Men ju närmare verkligheten och Mbola vi kommer, desto mer krackelerar bilden. Tjänstemännen på det lokala kontoret i Tabora är alla engagerade och öppna med att allt inte fungerar som det var tänkt, vilket i sig är ett sundhetstecken för en organisation. I rapporterna påstås majsskördarna ha ökat tre till fyra gånger, men Eliezer Kigaya berättar att man förra året fick slå av 20 procent på lånen för insatsmedel för att skörden blev för dålig. Utan regn hjälper ingen konstgödsel i världen. I planerna sägs att Milleniumbyarna skall sälja sitt överskott till World Food Programme för distribution till hungrande i andra delar av Afrika – kanske till flyktingarna från Burundi bara ett tiotal mil från Tabora. Men vid vårt besök delar Tanzanias regering ut mat i byarna i Mbola.

En minst lika viktig del som att öka matproduktionen är också att etablera försäljningskanaler och starta bondeorganisationer. När vi besöker ett av kooperativen som mal majs och jordnötter, möter oss en alltför vanlig och sorglig biståndsscen – maskinerna har varit trasiga i drygt en månad och verksamheten ligger nere. I ett rum intill finns ett fåtal burkar av sylt kokade på vilda frukter, förgäves väntande på kunder som aldrig kommer.

De övriga marknadssatsningarna som nämns i rapporterna ser vi inte röken av. Andrew Soko, koordinatör för kooperativen, medger att utvecklingen har gått väldigt långsamt. Biodlarkooperativet som man arbetat med i flera år har fortfarande inte kommit igång.

- Registrering av ett kooperativ är en omständlig affär i Tanzania men biodlarkooperativet blev registrerat förra månaden.

Den kooperativa sparkassan har haft större framgång. Kooperativets unge och energiske chef, Adriano John, berättar att man har 810 medlemmar. De har tre anställda varav 2 får lön från Milleniumprojektet. Byggnaden som är i perfekt skick har de fått av den lokala myndigheten och projektet har renoverat den.
- Vi har ett totalt sparkapital på 175 000 kronor och har lånat ut knappa 100 000 kronor till sammanlagt 18 medlemmar, säger Adriano som tror att kooperativet trots den blygsamma omsättningen skall kunna stå på egna ben i framtiden.

Han är dock rätt ensam i sin tro att verksamhet som startats av projektet kommer klara sig utan stöd framöver.

Skolmåltiderna har heller inte fungerat som det var tänkt.
- Tanken var att varje förälder skulle bidra med 2 säckar majs (ca 200kg) per år, men det har aldrig fungerat, säger Katherine Mbando, rektor på Madaha Primary School som har fått ett nytt skolhus av projektet.

Den dagen vi besöker skolan är det första gången på drygt tre månader som eleverna får skollunch igen. En japansk organisation, Table for Two, har nu bidragit med pengar.
- Skolluncherna är väldigt viktiga för att öka elevernas deltagande och prestation. Utan skollunch gick eleverna hem och åt mat och kom inte tillbaka den dagen, säger Katherine Mbando.

Milleniumprojektet skulle också bedriva ett miljömässigt uthålligt jordbruk, men det blev mest en vacker formulering.
- Traditionellt har man odlat majs och bönor tillsammans, men det är svårt att sköta och skörda effektivt. Därför råder vi dem till monokulturer, säger Eliezer Kigaya

Från centralt håll säger man själv att man valde att ”kickstarta” jordbruket med konstgödsel och att ”det uthålliga” får komma i ett senare skede.
- Ja det uthålliga jordbruket är en utmaning. Vi har en konflikt mellan boskapsskötare och odlare, vilket gör att det är brist på stallgödsel. Vi introducerade 18 mjölkkor, men några av dem förgiftades, andra stals och det blev bråk. Men jag tror att i framtiden kommer odlarna att ha en eller två kor på bakgården, säger George Sempeho, nationellt ansvarig för projektet.

Mycket har förstås hänt under projektets gång. Tidigare fanns det knappt något rent vatten alls i Mbola, i dag har 64 procent av invånarna tillgång till detta, även om många brunnar sägs sina under torrperioden. Det har byggts tre vårdcentraler och lika många har renoverats. Man har anställt 60 hälsovårdare, renoverat skolor, delat ut myggnät mot malaria, byggt toaletter, installerat elektricitet i skolor och vårdcentraler, en del med solenergi. Ericsson och Airtel har byggt ut mobiltäckning och delat ut telefoner.

Projektet redovisar sina resultat i förhållande till milleniemålen. Bland de goda resultaten nämns minskad dödlighet och undernäring bland barn och minskning av malaria. Andelen barn som går i skola har också ökat kraftigt, även bland flickorna. Förlossningsvården har byggts ut, även om mödradödligheten fortfarande är hög.

Kritiker, som Michael Clemens på tankesmedjan Centre for Global Development, hävdar att Milleniumbyarna tar åt sig äran för utveckling som sker i alla fall, helt oberoende av projektet. Malarian är till exempel på tillbakagång i Afrika, antalet fall har minskat med en tredjedel på tio år enligt WHO. Clemens hävdar också projektet är betydligt dyrare än vad man låstas om, i alla fall om man tittar på andelen extremt fattiga som nås av insatserna, vilket är den egentliga målgruppen. Milleniumbyarna anser att man inte kan resonera så eftersom man arbetar med hela befolkningen i byarna. Budgeten motsvarar 120 dollar per person och år, vilket är den summa som världens rika länder har sagt att man vill avsätta till bistånd. Men i projektets egna siffror ingår inte vissa typer av overheadkostnader.

Den viktigaste frågan är ändå – nås de fattigaste, som projektet ändå syftar till? Upprustningen av skola och hälsovård kommer naturligtvis de flesta till del, men det är uppenbart att de bönder som deltar i jordbrukssatsningen också är de som redan låg i framkanten. När Millenieprojektet valde ut de 14 byarna i Afrika, valde man medvetet ut särskilt fattiga områden, men inom Mbolabyarna är det inte de fattigaste bönderna man når.
- Det här projektet handlar om de fattigaste 20 procenten och i Mbola-området är den här gruppen stor. Förutsättningar för jordbruk här är heller inte de bästa. Vår strategi var att satsa på kickstart och ge alla konstgödsel och utsäde gratis. Vi ville på det viset visa för bönderna att det gick att öka skördarna, i nästa steg ville vi att de skulle bidra med en del av kostnaden själva för vi kunde inte fortsätta dela ut konstgödsel och utsäde gratis. Nu befinner vi oss i en återvändsgränd där dessa bönder anser att de inte har råd att köpa insatsmedel, säger Dr Belay Begashaw, chef för Milleniebyarna i östra och södra Afrika, när vi efter vårt besök Mbola träffar honom på hans nya kontor i Nairobi.

Han och de övriga tjänstemännen inom projektet anser att lösningen är att uppmuntra bönderna att gå samman i kooperativ och utveckla marknadskanaler. Men där går det som sagt trögt.

Men det finns en gröda där det finns en fungerande marknad och som odlas flitigt helt utan subventioner eller bistånd i Mbola - tobak. Odlingen är så lönsam att den drar till sig gästarbetare från andra delar av landet. Men Milleniumprojektet och många andra biståndsorgan vill inte uppmuntra tobaksproduktion. Odlingarna leder också till omfattande avverkning av skogen därför att stora mängder ved används vid fermenteringen av tobaksbladen. På hemsidan och i planer skriver projektet därför att man uppmanar bönderna att odla andra grödor som solrosor men tjänstemännen ute på fältet har en mer pragmatisk hållning:

- Vi uppmanar inte bönderna att odla tobak men samtidigt är tobak den viktigaste grödan för många av våra bönder och den är dessutom lönsam. Därför är det bättre att vi försöker motverka skogsskövlingen än tobaksodlingen. Vi vill ju att våra bönder ska ha pengar i fickan, det är ju faktiskt det som Milleniemålen går ut på, säger Eliezer Kigaya.

Milleniebyarna kommer med stor sannolikhet inte att uppfylla milleniemålen, i vart fall inte i Mbola. Och frågan är om det arbete som ändå startats, kommer att fortsätta. Om några år är projektet slut och tanken är att byarna i samarbete med regeringen ska förvalta det som åstadkommits och driva utvecklingsarbetet vidare. Flera av de vi möter under resan är tveksamma till om det verkligen kommer bli så.
- Jag ser att människor ute i byarna fokuserar mycket på hur projektet ska fortsätta i stället för att fundera på vad de själva kan göra. De hoppas på nya projekt eller på regeringen, säger Nemes Temba, utbildningsansvarig för Mbola.

På vår väg tillbaka ser vi hur vägbygget fortskrider. Vi får syn på en grupp kvinnor och barn i olika åldrar som sitter och krossar sten för hand med släggor, samtidigt som de minsta barnen leker bland stenhögarna. Lite senare passerar vi ett stort grustag med en stenkross som troligen servar vägbygget. Frågan är om den nya vägen blir starten för ekonomisk utveckling och slutet för en marknad för mödosamt handkrossad sten? Eller blir den lika betydelselös som den mer än 100 år gamla järnvägen och att främst kommer att användas för att transportera Taboras unga till städerna för att sälja kontantkort, bananer eller cigarettändare.

Ann-Helen Meyer von Bremen & Gunnar Rundgren

Reportaget samt lite mer fakta och en intervju med Jeffrey Sachs finns OmVärlden nummer 4 2013. Teckna en prenumeration eller köp tidningen digitalt till din läsplatta eller dator.

Jorden vi äter - poddar

Jorden vi äter - poddserie i fem delar

Hur ska framtidens mat produceras för att inte ta kål på planeten? Gunnar Rundgren och Ann-Helen Meyer von Bremen reser runt i världen på jakt efter det uthålliga lantbruket. I december kan man läsa om resorna i  Naturskyddsföreningens årsbok, som kan beställas här:

Medverkande:
Ann-Helen Meyer von Bremen och Stefan Jahge
Inspelning och klippning: Stefan Jahge
Musik: Karl Meyer von Bremen


Del 1: Jordbruket som en komponentindustri, USA  
Del 2: Brasilien och jordbruket i nybyggarlandet Mato Grosso
Del 3: Afrika och jordbruket i mänsklighetens vagga
Del 4: Indien och den Gröna revolutionen några decennier senare
Del 5: Jorden vi äter - en summering

Dansk utvärdering sågar konstgödselsubventioner i Afrika

Det har skrivits hyllkilometrar om hur man skall kunna skapa uthållig utveckling och hur fattiga på landsbygden skall få det bättre i allmänhet och särskilt hur de skall få ökad livsmedelssäkerhet. Det handlar både om direkta och indirekta åtgärder. Vilken är den bästa vägen för utveckling? Finns den? Finns det bara en eller fler? 

Det finns de som förespråkar att lösningen på hunger i Afrika ligger i att bönderna skall använda mer insatsmedel, konstgödsel, bekämpningsmedel och GMO-grödor, Den nya afrikanska gröna revolutionen pratar man om. Det  stöds av tex Biståndsministern, Kofi Annan, I praktiken betyder det oftast att man subventionerar konstgödsel. Och varför skall man subventionera konstgödsel? Jo för att det inte lönar sig att använda den. Det handlar inte i första hand om att det inte finns konstgödsel på marknaden, utan att den är för dyr. Och det hjälper inte att ordna med lån för användning av konstgödseln lönar sig inte. De som förespråkar användningen menar dock att om man kraftigt ökar användningen så kommer volymerna bli större och distributionen billigare. Det i kombination med ökade inkomster skall leda till att, på sikt, bönderna skall klara sig utan subventioner – i princip är det standardargumentet för alla som kräver subventioner för olönsamma aktiviteter.

Nu finns det en utvärdering från det danska biståndet om hur det är med konstgödselsubventionerna, Agricultural inputsubsidies in Sub-Saharan Africa. Jag hoppas att Sida och Biståndsministern läser den noga.

Den sammanfattar erfarenheterna från Ghana, Tanzania, Malawi och Zambia så här:

- Det går att öka skördarna avsevärt, och potentialen att göra det med subventionerade insatsmedel existerar. Uppskattningarna av effekterna är dock osäkra. Kostnaderna är mycket höga och i en osäker miljö är det oklart om programmen ger valuta för pengarna.

- Det finns väldigt få bevis för att resultaten kommer fortsätta efter att programmen upphör...När subventionerna upphör kommer användningen av insatsmedel sjunka igen.

- Den långsiktiga livskraften av effekterna av programmen beror i stort på mottagarnas möjlighet att ackumulera kapital från överskott i produktionen. Vi har inte sett något som tyder på att detta sker.

En annan sak som de som tror att ökad produktion är lösningen på problemen glömmer är effekterna på marknaden. Man kan man öka skördarna och arbetsproduktiviteten. Men om det inte finns efterfrågan så kan ökad produktion lätt leda till att priserna faller, och faller mer än ökningen av produktionen, det har vi sett i exemplen från Zambia och Etiopien. Om produktiviteten ökas främst med ökad användning av dyra insatsmedel eller mekanisering gynnar det mestadels de som redan har det bäst, eftersom de kan investera utan att ta dyra lån.

De flesta bönder kan redan producera mer, med existerande teknik, men de saknar avsättning för sina produkter. Genom att koppla dem till marknader så kan deras inkomster öka väsentligt, vilket i sin tur möjliggör investeringar. Det var så jordbruket i de nu rika länderna utvecklades. Denna strategi har varit framgångsrik för att ge småbönder tillgång till den ekologiska marknaden t.ex. genom EPOPA programmet. Men den typen av lösning kommer bara vara tillgänglig för ett mindre antal bönder. För produkter med högt värde för export är det nästan uteslutande de resursstarka som klarar det. Det syns tydligt i t.ex. blom- och grönsaksproduktionen i Kenya som helt domineras av stora affärsföretag med anställda. Det finns större potential i att utveckla de lokala och regionala marknaderna – men här är det fattigdom och bristen på lokal köpkraft som begränsar marknadsutvecklingen, och därigenom böndernas väg ut ur fattigdom.

Erfarenheterna från många länder visar att jordbruksproduktionen kan ökas och fattigdomen bland bönderna kan minskas om de ges säker och förutsägbar tillgång till land över en längre tid. Ett rent individuellt ägande är inte alltid det bästa, det har även institutioner som Världsbanken insett. Den konstaterar att det ofta utesluter kvinnor och att allmänningar vilka nyttjas av fattiga privatiseras[1]. En snabb privatisering av mark ökar snarast risken för att resurssvaga blir helt utan mark[2]. Lokala eliter manipulerar ofta processen av att fördela land till individuella ägare så att de själva får mark de ej har rätt till. Andra sätt att förbättra de fattigas situation är att säkra tillgång till vatten och andra naturresurser, men som vi sett är den globala trenden snarast den motsatta. Mark köps upp, vatten privatiseras och i takt med att vi ”sätter ett pris” på naturen, blir naturresurser och ekosystemtjänsterna själva handelsvaror. Man kan redan nu spekulera i utsläppsrätter på termin[3]. Inget tyder på att det fattiga är vinnare i den utvecklingen.

Att utveckla ekonomin i stort skapar ökar sysselsättning och kommer på olika sätt även de fattiga till del. Även om de själva ofta får liten del av tillväxten så kommer kanske deras barn få ett jobb med stadig inkomst. Men det finns gott om exempel av att många lever i misär i länder med stor tillväxt, som Namibia och Angola. I USA har över 40 miljoner människor understöd i form av sk ”food stamps”, trots att det är det rikaste landet i världen. 

Under slutet av 1980 talet och under 1990 talet svepte en avregleringsvåg över världen. I många av u-länderna genomfördes avregleringarna som ett resultat av att lån- och biståndsgivare (IMF, Världsbanken) krävde det. I flera fall genomfördes de dåligt och utan hänsyn till att de drabbade saknade sociala skyddsnät.  Samtidigt så hade många afrikanska länder statliga marknadsordningar vilka inte var effektiva i att skydda de egna bönderna. De många regleringarna var också underlag för korruption och ineffektiva halvstatliga kooperativ eller bolag vilka tog stora delar av böndernas pris.

Effekterna av avregleringarna blev blandade, det finns goda exempel, men sammantaget så blev resultatet att de afrikanska ländernas bönder utsattes för tuff internationell konkurrens utan att få något av de stöd som de flesta av deras konkurrenter hade. Det har lett till att många av länderna nu är netto-importörer av mat i stället för exportörer, något som är helt ohållbart. Erfarenheterna från Kina visar vilka positiva effekter en minskad statlig kontroll av jordbruket kan ha. I den stora svälten 1958 – 1961 dog miljoner. Jordbruket reformerades och bönderna gavs rätt till marken och marknaderna släpptes fria i steg. Mellan 1978 och 1984 steg spannmålsproduktionen från 305 miljoner ton till 407 miljoner ton. Genomsnittskonsumtionen steg från 195 kg till 250 kg och hushållens inkomster steg med 15 procent per år. Effektivitetsförbättringarna i jordbruket gav ett överskott på arbetare vilka sysselsattes i den växande industrin och andelen fattiga kineser minskade från 53 procent år 1981 till 8 procent 2001[4] – den snabbaste och största minskningen av fattigdom i världshistorien.

Förbättrad infrastruktur, vägar och elektricitet kan stödja livsmedelssäkerhet på flera sätt. Det stödjer allmän ekonomisk utveckling, det kan medföra mindre förluster i lagring och transport och det ger bönder bättre tillgång till marknader och insatsmedel. Satsningar på hälsovård och hygien kan både direkt och indirekt vara av stor betydelse för befolkningens näringsstatus. Om man drabbas av återkommande diarréer är man ju närmare undernäring och svält.

Sannolikt behövs satsningar på alla dessa området för att lösa problemet med undernäring. Och det kan knappast komma som en överraskning. Det är bara att se på utvecklingen i Sverige för att inse att inte en faktor var avgörande för utrotande av hunger. Läs mer på Garden Earth (på Engelska). Demokrati, mänskliga rättigheter, jämlikhet och jämställdhet är också viktiga faktorer.

Sannolikt så vore ett i grunden förändrat ekonomiskt system den bästa vägen för att komma fram till en värld där ingen är hungrig. Trots allt så har ju sextio år av global kapitalism misslyckats att förse 1 miljard människor med mat....

---

[1] Världsbanken 2007, World Development Report 2008

[2] Improving food security, Ministry of Foreign Affairs of the Netherland, 2011

[3] Improving food security, Ministry of Foreign Affairs of the Netherland, 2011

 http://www.nordea.fi/F%C3%B6retag+och+organisationer/Finansiering/R%C3%A5d+om+finansiering/Utsl%C3%A4ppsr%C3%A4tter/971662.html

[4]

Tallriken, kylskåpet, landskapet och jordbruket

Fem säckar majs, en flaska matolja, nyskördade pumpablad och en liten påse salt som precis handlats av grannen. Det är vad som finns i Susan Mkandawires skafferi  i Zambia. Någon gång slaktar och äter familjen upp en av de 15 hönor som springer omkring, men för det mesta så säljer man dem för att få in pengar.

så summerar Ann-Helen Meyer von Bremen min rapport från ett besök jag just gjort hos Susan, Fred och deras barn.


Anledningen till besöker är att vi just nu skriver Naturskyddsföreningens årsbok som ska handla om jordbruket i världen och hur det ska kunna kunna bli mer hållbart för att klara av att försörja en växande befolkning. Tanken med boken är att vi ska berätta om hur jordbruket ser ut i olika delar av världen, vilka problem som finns, men också vilka möjligheter. Och för att visa vilket avtryck som vår mat sätter i jordbruket och i landskapet, har vi tänkt att fotografer kylskåpet hos en familj i de länder som vi ska besöka. Men redan under första reportageresan stöter vi på problem – Susan har förstås inget kylskåp, egentligen inte heller ett skafferi, hon har ett litet matförråd i en av sina hyddor.

 Susans kök är i en liten rund hydda med en diameter på ungefär 2,5 meter. I hyddan finns en eldstad med tre stenar på vilka hon ställer en kastrull. Hon eldar med ved. Det finns ingen skorsten så väggarna är fulla av sot. Säckarna innehåller nyskördad majs som fallit till marken - det här är innan den riktiga skörden. Bakom hennes rygg ligger tre hönor och ruvar i enkla reden. På hennes rygg hänger minstingen.

GMO, kärnkraft, mer energi - allt är för de stackars afrikanernas skull

Det är både fascinerande och djupt beklagligt hur de som förespråkar fullt-ös-medvetslös-satsning på mer av detsamma som skapat mycket av dagens elände försöker åberoppa någon sort moralisk skyldighet att utveckla en ny teknik HÄR med argument om hur värdefull den är för något ANNAT eller ANNAN. Speciellt populärt är det att prata om afrikaner.

Inför klimatmötet i Köpenhamn
(kommer du inte ihåg det? jag då är du inte unik. Det framställdes som ett helt avgörande möte av media, ungefär som varje EU krismöte om Greklands eller Portugals ekonomi framställs som "avgörande" trots att vi alla vet att det kommer ett till, och ett till och ett till.....)
så fick vi höra att det på något sätt var vår skyldighet att konsumera MER energi därför att en miljard människor saknar elekricitet:

World Energy Council, en internationell branschorganisation [läs lobbyorganisation], menar att det viktigaste är att de cirka 1,6 miljarder människor som idag saknar elektricitet får tillgång till det. Då behövs alla de energikällor som vi använder idag.(http://www.vattenfall.se/sv/energi-och-framtid.htm)

Och antalet inlägg som kräver att EU och Sverige skall satsa på GMO därför att det afrikanska jordbruket behöver det är väldigt många - även om de för det mesta har ett mycket begränsat ursprung. Så tex
Inge Gerrremo på Newsmill:
Dagens GMO-debatt och hur den påverkar utvecklingen av det afrikanska jordbruket
Moderaterna
Anförande av biståndsminister Gunilla Carlsson vid SLU om Global livsmedelsförsörjning den 17 mars 2011
http://reason.com/archives/2008/03/28/demon-seed

Boken Hållbarhetsmyten använder också afrikanska småbrukare som argument för varför hållbarhet är fel och varför vi behöver mer tillväxt - vi skall konsumera mer - för att hjälpa afrikanerna. Särskilt fel är det att odla ekologiskt. Varför kan de inte riktigt förklara....

Vilka mekanismer som gör att afrikanerna får mer energi för att vi bygger ut kärnkraften, eller bättre jordbruk för att vi använder konstgödsel förklarar aldrig dessa herrar och damer. I själva verket så har ju den globala "utvecklingen" driven av olja, lett till att skillnaderna mellan fattiga och rika länder nu är hundra gånger större än för två hundra år sedan. Det är verkligen svårt att se att mer av samma skulle vara rätt recept.

Nu har Mats Odell (kd) och Ane Håkansson fört detta sätt att diskutera till helt nya nivåer. I en artikel i UNT "Satsa på nästa generations kärnkraft", så hävdar de att vi skall stasa på den "fjärde generationens" kärnkraft därför att:
- det gynnar satsningen på vind och sol-kraft!
- det gynnar elbilar
- den kan användas för att binda koldioxid från kolkraftverken (argumentet betyder i så fall att vi också skall bygga ut kolkraften...)
- de kan användas för "vattenproduktion" i länder som Somalia (ingen tillfällighet att en massa människor svälter där).
de kommer med logiska kullerbyttor som att:
"För att kunna minska energianvändningen inom transportsektorn behövs ökad elektrifiering i form av hybridbilar, elbilar och fler tåg". Att Mats Odell kan skriva sådant förvånar inte, men hur en professor i fysik kan ägna sig åt sådant svammel är obegripligt. Elbilar i all ära, men de minskar inte energianvändningen alls. Särskilt inte om de drivs med kärnkraftsel, som ju är extremt energislösande.
De fortsätter med följande:
"Även energibesparing kan skapa utrymme för en intensivare användning elanvändning inom transportsektorn". Är de bondkomiker eller?

För att återkomma till svältande i Afrika och vattenproduktion i Somalia och Etiopien. För det första så kan man inte riktigt "producera" vatten. Vi får anta att det antingen handlar om djupborrade brunnar eller om avsaltning av havsvatten. Att Etiopien inte har något hav är säkert en oväsentlighet i dessa herrars ögon.

Saudi Arabien sitter på enorma oljetillgångar, olja som bara kostar en spottstyver att pumpa upp. De drog igång konstbevattnade jordbruk (istället för den kamel och dadelproduktion som var långsiktigt hållbar) med användnign av fossilt vatten och till del också med avsaltning. Trots att de har energi som är billigare än nästan någon annan energi så har de fått skippa det, och har de senaste tio åren avvecklat de flesta odlingar. Jag var nyligen i Namibia. Där bygger man ut KOLkraften för att avsalta havsvatten för att få vatten till uranutvinningen för våra kärnkraftverk - det är en mycket annorlunda bild än herrar Odell och Håkanson vill förmedla..

Gröna revolutionen för Afrika - blåa dunster

På P1 Klotet så var det ett inslag om den så kallade gröna revolutionen i Afrika.
Reportaget var ganska uttömnade och kan höras på webben. Jag är själv intervjuad och i alla fall stora delar av det jag sade kom med, till skillnad från snuttarna som kördes på morgonen.

Det råder ingen tvekan om, att i det kortsiktiga perspektivet, så fungerar konstgödsel ganska bra. En bonde kan oftast med egna ögon se att grödan växer bättre. Om han eller hon får säcken gratis eller starkt subventionerad så kommer den att spridas, och i de allra flesta fall kommer skörden öka. Samtidigt är det så att utbytet av konstgödsel, dvs den ökade skörden, varierar mycket beroende på t.ex. nederbörd. Kommer det inget regn så kvittar det faktiskt hur mycket konstgödsel man vräker på - skörden ökar inte alls. Det är också så att olika grödor svarar olika bra på konstgödsel. Det är ingen tillfällighet att Martha i reportaget lägger sin konstgödsel på majsen och inte på bananerna eller på kaffet. Hon säger att hon inte "har råd" med konstgödseln på de grödorna. Vad det i själva verket betyder är att bananerna och kaffet inte alls svarar på konstgödseln på samma sätt som majsen. Det var också en av mina synpunkter som klipptes bort i programmet: att ensidiga satsningar på konstgödsel leder till mer majsodling och mindre av andra viktiga stapelgrödor som kassava och sorghum. Och vad är det för fel på det? Ja ett stort problem med majs är att den behöver mer vatten än kassava och sorghum, så om det blir torka så står Martha plötsligt helt utan skörd om det är majs hon odlar. Majs är också mer känsligt för skadegörare och det i kombination med konstgödselanvändningen leder till mer bekämpningsmedel.

Konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel är systrar i odlingen, det ena ger det andra. Många går med på att användning av bekämpningsmedel är tveksamt i Afrika. Till och med Världsbanken skriver att 360 00o människor dör av bekämpningsmedel varje år. Och AGRA:s satsning innebär att fler skall dö. Det kom inte fram tydligt nog i reportaget.

Även om många tror att konstgödsel gör jorden rikare, så finns det forskning som tyder på att det faktiskt är motsatsen som gäller. Se till exempel denna länk. Och praktiska erfarenheter visar samma sak.

Men även om man inte skulle tycka att konstgödsel och bekämpningsmedel är så dåligt så är AGRA:s satsningar felplacerade. Både jag och ännu tydligare Göran Djurfelt påtalar i reportagen att problemen med Afrikas jordbruk inte är tekniska utan sociala, ekonomiska och politiska. Jag har framför samma syn tidigare. Så länge marknaderna inte fungerar tillfredsställande så kommer inga tekniska satsningar - ekologiska eller med konstgödsel - fungera särskilt bra. Att sprida gratis eller konstgödsel är inget nytt i afrikanskt jordbruk. Det har gjorts i fyrtio-femtio år. Att bönderna inte använder mer konstgödsel är helt enkelt för att det inte lönar sig, dvs den ökade inkomst de får via konstgödseln betalar inte gödseln. Att vi skall använda skattebetalarnas pengar för att subventionera skadliga produkter vilka leder bönder in i en skuldfälla och en icke-fungerande marknad är inte rätt recept.

Tyvärr har Bill Gates inte särskilt mycket begrepp om jordbruk......

Fantasin som konkurrensmedel.

Rolf Jensen skriver i “the Dream Society – how the coming shift from information to imagination will transform your business”: “I takt med att datorer kan hantera information och intelligens kommer nytt värde ges till den enda mänskliga förmåga som inte kan automatiseras, känslorna. Fantasi, myter ritualer – känslornas språk – kommer att påverka allt från hur vi köper produkter till hur vi arbetar med andra.". Detta är nog en viktig observation, man kan tillägga att det säkert kommer förändra samhället, samliv och många andra sidor av vårt liv, och inte bara företagen.


Just hemkommen från Afrika så undrar jag om det är på detta område som Afrika skulle kunna vara konkurrenskraftigt. Afrikansk musik har ju rönt stor uppskattning, och kanske afrikansk kultur, myter och tro skulle kunna vara exportprodukter? Lite cyniskt kan man kanske säga att det är svårt att se på vilka andra områden Afrika är konkurrenskraftigt.


Vacker är det ia alla fall, Lake Bunyonyi i Uganda.

Mer stolligheter om ekologiskt

Björn Lundgrens debattinlägg i Svenska Dagbladet 11 augusti hävdar att ekologisk jordbruk skulle vara dåligt för Afrika. Det är det senaste - men säkert inte det sista - inlägget för att kritisera ekologiskt lantbruk. Det intressanta är att Björn skriver att man kan dubbla skördarna med ekologisk odling. Det stöds av mina egna erfarenheter från Afrika och många andras. UNEP och UNCTAD publicerade nyligen en studie med samma slutsatser. Läs referat is theTelegraph.

Med konventionella metoder har man uppenbarligen inte lyckats dubbla skördarna i Afrika de senaste femtio åren. Och säg inte att det beror på att afrikanska bönder inte har haft tillgång på dessa insatsmedel. De har de visst haft och väldigt ofta till starkt subventionerade priser. Större delen av Zambias jordbruksbudget går till konstgödselsubventioner. De flesta biståndsfinansierade jordbruksprojekt har i själva verket byggt på stöd till använding av insatsmedel. Men det funkar helt enkelt inte.

Att dubbla skördarnas i Afrika är en bragd, och inte alls försumbart. I själva verket skulle redan en dubblering av skördarna tyvärr driva ned priserna så mycket att de redan fattiga bönderna skulle bli ännu fattigare. Men Björn Lundgren missar som så många andra mekanismerna i svält och elände. Det är faktiskt inte i första hand en fråga om teknik utan det handlar om sociala och ekonomiska förhållanden. Det finns helt ingen köpkraft i Afrika och det gör att det saknas ekonomiska incitament för småbönderna att producera mer, oavsett om de producerar ekologiskt eller icke-ekologiskt. Om de kopplas till fungerande marknader skapas incitament för ökad produktion, och då svarar det med ökad produktion. Det visar det biståndsfinansierade EPOPA programmet. Se hela rapporten på http://www.epopa.info/

F.ö. så var det så jordbruket utvecklades här också. Det var marknadskrafterna och inte konstgödseln som drev den tidiga produktivitetsrevolutionen i det svenska jordbruket. Konstgödseln fick allmän spridning först i ett senare skede, då Sverige nått en ekonomisk utvecklingsnivå långt över de afrikanska ländernas nivå idag. En annan sak är att ett marknadsanpassat jordbruk skapar sociala problem och utslagning. De afrikanska samhällena är dåligt anpassade för det.

Jag skrev mer om detta förra veckan:
Rika svälter inte