Tillväxten avmysifierad - och naken

Ju mer produktiviteten ökar desto mindre betydelsefull blir en sektor – för vår ekonomi. Förädlingsvärdet, bidraget till BNP, blir högre i branscher med hög arbetsandel – dvs. tjänstesektorn medan förädlingsvärdet i tillverkningsindustri och jordbruk ständigt minskar, trots ökad produktion och kraftigt ökad produktivitet. Från 1993 till 2010 sjönk t.ex. jordbrukets bidrag till BNP från 18 miljarder till 10 miljarder kronor. På samma sätt så har kostnaden för den offentliga sektorn – och därigenom dess bidrag till BNP - fördubblas på trettio år, medan volymen arbete som utförts varit i stort sett konstant.

Med denna typ av resonemang om faktiska resurser som arbete, mark och maskiner och inte med abstrakta ekonomiska formler lyckas Mikael Malmaeus med boken Tillväxt till varje pris (Notis förlag) på ett begripligt sätt förklara vår ekonomi och vad som döljer sig bakom den mytiska Tillväxten.

Vi har inte femton kylskåp hemma, däremot är de kylskåp vi har idag mycket större, drar mindre ström per kg vara och har automatisk avfrostning – stora framsteg jämfört med femtiotalets kylskåp. Representerar det ekonomisk tillväxt? Troligen inte. Hur är det möjligt? Är det inte vår konsumtion och den tekniska utvecklingen som driver tillväxten, pådrivet av spekulanternas krav på ökad avkastning? Nja, enligt Mikael Malmaeus har vi fått mycket om bakfoten vad gäller tillväxt.

Malmaeus, uppsalabo som studerat nationalekonomi och miljöanalys, påtalar att den ekonomiska tillväxten förefaller vara det övergripande målet för politiken, vi har ett Tillväxtverk och ett institut för tillväxtanalys. Den finns till och med inskriven i den viktiga Plan- och bygglagen som ett mål för bebyggelsen i vårt land. Han anser att denna dyrkan av tillväxt är befängd av flera olika skäl men framför allt för att tillväxten bygger på kostnader för produktionen och inte på nyttan. Och kostnaderna bygger i sin tur på hur mycket resurser som använts - förslösats eller förstörts – i tillverkningen av en vara eller tjänst.

Byggt just på detta förhållande vederlägger Malmaeus bestämt det vanliga påståendet att den ekonomiska tillväxten kan minska miljöförstöringen. Hur skulle man kunna minska miljöförstöringen genom att förbruka mer resurser? Självklart finns det mer eller mindre miljöskadlig verksamhet, men all produktion som inte är ren tjänsteproduktion (dvs en massör utan olja och massagesalong, eller en helare i skogen) använder naturresurser. Och de som köper de tjänsterna behöver resurskrävande intäkter för att kunna köpa dem.

Hur den svenska ekonomin egentligen ser ut, och framför allt hur förhållandet mellan arbete och kapital har ändrats i olika sektorer beskrivs på ett mycket begripligt sätt. Det är tråkigt att bokens diagram är i gråskala då det ofta är ansträngande att följa de många intressanta graferna. Några av de insikter som boken levererar är:
Omkring 1950 stod varuproduktionen för femtio procent av BNP men den utgör idag mindre än tjugofem procent. Att en sektor som jordbruket har minskat sitt bidrag till BNP betyder inte att produktionen har minskat utan det är förädlingsvärdet som minskat – jordbruket av idag köper ju in stora mängder insatsmedel som konstgödsel och diesel. Överhuvudtaget reflekteras inte volymökningar som en ökning av BNP. Bidraget till BNP av metall, maskin och fordonsproduktionen har ökat med 79 procent sedan 1993, medan den faktiska produktionsökningen var 323 procent under samma period.

För tjänster är utvecklingen tvärtom. Mellan 1993 och 2008 ökade t.ex. bidraget till BNP av utbildnings-, hälso- och sjukvårdstjänster med 316 procent medan den verkliga ökningen av tjänsterna var bara 116 procent. Detta förhållande förklarar också varför de ofta hörda påståendena om att vi måste öka tillväxten för att kunna ”ha råd” med välfärden är falska. Något samband mellan tillväxt och resurser till välfärd verkar inte existera. Tillväxten har varit nästan 100 procent sedan 1980, medan resurserna till välfärden knappt ökat alls. ”det växer inte upp fler lärare eller läkare ur den ekonomiska myllan hur mycket kapital som än ackumuleras.” Malmaeus funderar på om det i stället skulle kunna vara tvärtom: ”har vi verkligen råd med en så stor industri när det saknas resurser i skolan?”

Men spelar inte spekulationen och skuldbergen någon roll i tillväxtraseriet? Boken klarlägger att det finansiella kapitalet, pengarna, aktierna, obligationerna och alla de andra instrumenten egentligen inte skapar något välstånd – eller någon tillväxt i sig. Att värdet på din bostadsrätt fyrdubblats på 10 år skapar ingen ökad BNP. Om du säljer den har du förvisso tjänat en hacka, men den som köper får ju betala ett motsvarande överpris. Bidraget till BNP är bara mäklarens arvode. Att handeln på aktiebörsen är av samma storlek som BNP betyder inte att vi har tillväxt – det är bara den ersättning som fondmäklare och börsen tar för kalaset som utgör förädlingsvärdet. Den stora expansionen av finansiella transaktioner och spekulation är snarast ett tecken på att det inte finns något annat mer lönsamt ställe att investera kapitalet i. Kanske expansionen signalerar slutet på tillväxten?

Bland de tillväxtkritiska finns det en utpräglad kritik och misstänksamhet mot penningsystemet, inte minst det faktum att banker numera tillåts skapa pengar – i form av lån – ur tunna luften. Men även om det kan tyckas som att man på så sätt skapar skulder och driver på ekonomins expansion så handlar det bara om att samma siffra förs in på skuld och tillgångssidorna. Det är inte skapandet av pengar som driver på tillväxten, men den ojämna fördelningen av tillgångar gör det säger Malmaeus.

Det är våra krav på mer och mer prylar som driver tillväxten, sägs det. Den privata konsumtionen har fyrdubblats, dvs. vuxit ungefär lika mycket som BNP. Nja, är det verkligen konsumtionen som driver? Om det vore så varför spenderar tillverkarna enorma summor på reklam. Var det du och jag som stod och skrek ”ge mig en iPad/en heliumfisk/en bakmaskin” på gatorna och företagare som lydigt började producera. När efterfrågan viker så är den normala reaktionen inte att dra ner på produktionen utan istället att stimulera efterfrågan. Är det i själva verket produktionen som driver konsumtionen, utbudet som skapar efterfrågan? Sådana frågeställningar håller uppe mitt intresse i Tillväxt till varje pris.

Någonstans i de konkreta resonemangen undrar jag om Malmaeus går för långt. Är inte flera av orsakssammanhangen är dubbelriktade eller ömsesidigt förstärkande? Om vi helt slutar konsumera så kommer ju produktionen kollapsa. Om inte det fanns ränta skulle inte den som lånar tvingas att öka sina inkomster för att betala räntan. Och även om inte finansiell spekulation tar resurser från den reala ekonomin i ett långsiktigt perspektiv, så undrar jag om de 56 procent av de spanska ungdomarna som nu är arbetslösa håller med. Det är ju i dessa dagar väldigt tydligt vilka enorma effekter spruckna spekulationsbubblor har. Men det är tecken på en bra bok att man får ställa sig sådana frågor.

En kortare version av denna var införd i Uppsala Nya Tidning 29 Maj