Välståndsklimax och resursförbrukning

Att det finns ett starkt samband mellan BNP och resursförbrukning är väl känt.

Sedan åttiotalet har det ekonomiska utbytet per insatt energienhet förbättrats en hel del, men eftersom den ekonomiska tillväxten ökat snabbare så stiger resursförbrukningen (Källa Världsbanken)

Många i den industrialiserade västvärlden har nog känslan av att saker inte blivit så mycket bättre sedan slutet på sjuttiotalet. I USA uppges ofta reallönerna för arbetare ha stått mer eller mindre still sedan dess. En grupp ekonomer vid Australian National University i Canberra har sammanställt välståndsindikatorn GPI för 17 länder, däribland Sverige, och fått fram den första globala bilden av hur GPI utvecklats genom åren. De fann att GPI per capita var som högst 1978 och därefter har minskat sakta men säkert. Det står i skarp kontrast till den stadiga ökningen av BNP per capita (DN, New Scientist, SvD) . (det har framställts som en nyhet, men jag har redan tidigare publicerat den här grafen från de som gör GPI)

Att vanligt folk inte fått det bättre förklaras ofta med den neoliberala politiken. Och det ligger säkert en hel del i att den politiken har försämrat fördelningen av inkomster. Men det finns en annan stark kraft här, och det är energitillförseln och den tillhörande resursförbrukningen.

Det blir riktigt intressant om man sedan tittar på resursförbrukningen per capita och ser att den också nådde klimax vid mitten på åttiotalet (från Testadepibou). Grafen ser ungefär lika ut för oljeförbrukningen (se här).

Något att grubbla på i sommarvärmen.

Själv skall jag ut och cykla och lägger den här på automatpublicering på tisdag morgon, får se om det funkar.

Hur kan vi leva utan tillväxt?

Jag hör att vi har nått Peak Car (dvs bilanvändningen har slutat), Peak Oil är helt klart här, Peak Child har nåtts globalt, Peak Work är här, dvs antalet arbetade timmar vänder neråt (se diagrammet nedan) osv.

Från Mikael Malmeaus, Tillväxt till varje pris.

Det är möjligt att det fortfarande kommer finnas lite ekonomisk tillväxt ett tag till, men det verkar mycket mer sannolikt att tillväxten i princip upphör.

Frågan är om vi inte i stället för att säga att "tillväxt är inget bra" kanske i stället skall fråga politiker och medborgare "hur skall vi leva utan ekonomisk tillväxt"? Det förefaller att vårt samhälle i alla fall borde ha en beredskap för det. På så sätt skulle vi antagligen också tydligare få fram vilka processer och institutioner som faktiskt är helt byggda på tillväxt. Jag tänker tex på pensionssystemet och bolånebubblor.

Vi kanske rent utav kunde få igång en konstruktiv dialog?

Läs gärna Vi kan få det väldigt mycket bättre - utan ekonomisk tillväxt. Läs också: Growth is gone - welcome steady-state

Efter kollapsen

En sista spillra av civilisationen har tagit sin tillflykt till den atombombsäkra tunnelbanan i Moskva. Det pågår en ständig kamp om resurser, medan fasan härskar i tunnlarna. Så beskrivs Metro 2033 av Dmitrij Gluchovskij, vilken jag just köpt. Den är en av många i raden av undergångsromaner. Jag har läst Oår av Faldbakken och Vägen av Cormac McCarthy och en rad andra beskrivningar av ett kollapsat samhälle. Genomgående för nästan alla romaner och filmer i den genren är att de målar upp en hemsk värld, ett allas krig mot alla. Men även i de hemskaste måste det finnas kärlek och godhet, för annars blir historien helt ointressant. Frågan är om inte romanerna för det mesta har fel balans?

Den moderna civilisationskritiken målar upp den snara kollapsen som kan komma pga energibrist, växthuseffekten, ökande klyftor eller kollaps av det skuldbaserade ekonomiska systemet. För det mesta har man ett recept som skall fixa problemen. Om man inte följer det kommer alla fasor att infrias – en annan sak är att nästan alla böcker i den kategorin har åtgärdskataloger som är helt otillräckliga.

David Jonstads bok Kollaps väljer en annan väg, acceptera kollapsen som ett faktum, och planerar för det som kommer efter kollapsen.  Det är ett modigt grepp och bokens styrka. Och väl där, i kollapsen, så målar Jonstad upp ett fungerande samhälle. Och det är ännu modigare att se det goda i människan istället för att tro att vi kommer falla ner i någon form av Afghanistan, med krigsherrar som bekämpar varandra.

Jonstad nämner givetvis de olika ekologiska tekniker som kan användas i framtiden. Han förutser mer småskaliga och robusta tekniker och lokala kretslopp snarare än globaliserad handel. Men också här väljer Jonstad ett annat fokus än de flesta liknande böcker. Här finns inga hurtiga råd i hur man odlar sin egen mat, fixar sin el eller återvinner bildäck. Tyngdpunkten ligger istället på att visa att, tvärtemot det vi ofta tror, så innebär svåra tider ofta att människors goda sidor tar överhanden.

Jonstad visar med en rad exempel att det faktiskt är helt normalt att vi hjälper varandra. Han är inte så blåögd att han förnekar den andra sidan, våldet och laglösheten, men visar övertygande att det inte är det normala. Jag har själv sett hur fattiga ofta är mycket mer generösa än rika. Jag minns speciellt hur svårt det var för mig att ta emot en kyckling i gåva av en totalt lusfattig bonde Mocambique, helt säkert den enda proteinrika mat för hans familj på flera veckor.

Om man inte redan är övertygad om att den moderna industriella civilisationen står inför en enorm kris, så lär man inte bli övertygad genom att läsa Kollaps. Framställningen om krisen är inte dålig men inte heller unik eller mer övertygande än andras (Rockström, Jackson, Hawken, Lovins, Heinberg, Forsberg, Brown). Den största förtjänsten i den delen av boken är att den söker koppla ihop, energi, miljö och klimat och det ekonomiska och industriella systemet, men där når den inte ända fram. (För den läsare som missat det så är det nu bäst att berätta att min bok Trädgården Jorden handlar om de frågorna, och att jag därför inte alls är ”objektiv”, vad det nu skall betyda.)

Han diskuterar de vanliga exemplen av kollapsande kulturer, romarriket, maya, påskön m.fl och konstaterar att det finns ett enormt utbud av teorier för vad som orsakar civilisationers kollaps. Det verkar som om han sätter sin tilltro till Joseph Tainters ideer om att det är komplexiteten i sig som leder till kollaps (se en mycket intressant video med Tainter här). Samhällen är stora problemlösande organismer som utvecklar nya funktioner för att lösa nya problem. Varje ny funktion kräver energi, socialt, ekologiskt och ekonomiskt utrymme. Till slut brakar samhället ihop av sin egen överbyggnad.  

Det är en stark förklaring. Man kan se i stort och smått hur vi tenderar till att lägga till nya funktioner, krav och måsten till alla sorters verksamheter hela tiden, medan det är mycket svårt att plocka bort något som redan finns. Och i hela den processen så tappar man flexibilitet. Jonstad konstaterar att det komplexa industrisamhället är väldigt känsligt för störningar, att det saknar buffertar och ”slack”. Så inte nog med att tyngden av alla funktioner i sig riskerar att skada systemet, möjligheterna att svara på nya utmaningar minskar.   

”Kollaps” låter dramatiskt, men Jonstad visar att processen kan vara långsam och kan sträcka sig över många generationer ”Människan är trots allt fenomenal på att anpassa sig och trots att villkoren är kärva går livet vidare, även när civilisationer går under”.

När jag pratar eller skriver om de här frågorna så får jag ofta höra att: ”Gunnar, människor vill känna hopp, du måste ge dem hopp, du måste visa vad de kan göra här och nu”. Jag har ofta svårt att hantera den typen av diskussion. Hoppet om att det skall komma fram nya tekniska mirakellösningar på våra problem, och hoppet att vi kan göra smärre förändringar i vår livsstil och sen fortsätta som vanligt är skadliga och hindrar både radikala lösningar –om sådana alls finns – och förberedelser för ett bra liv efter kollapsen. Jonstad pekar på att vi fortfarande betraktar delarna av krisen som problem som kan lösas, i stället för att betrakta dem som förutsättningar, som nya livsbetingelser. I stället för att sätta vår tilltro till att nya mirakel skall kurera vårt samhälles cancer, är det bättre att vi accepterar vår situation och förbereder oss för ett liv efter kollapsen.

Andra blogginlägg eller recensioner av boken:

 Sundsvalls Tidning och Smålandsposten)

”Ambitiös skildring av en möjlig framtida kollaps” (Borås tidning)
”Orimligt välstånd” (Jusek-tidningen)
”Undergångens process” (Fria Tidningen)
”Omskakande om civilisationens kollaps” (EcoNews och Terra Nova)
”David Jonstads eminenta bok om vår civilisations kollaps” (Edris Idé)
”Förbered dig för ett liv bortom kollapsen” (Min Planet)
Den svenska Argus
”Nytt liv efter kollapsen” (Cogito)
Osunt
Bokbunden
”När civilisationer dör” (Bokguldet)
Att leva det levande livet
HaparandaTorino
”Gilla läget?” (Dagens Bok)
”Omskakande om civilisationens kollaps” (Eco News)

”Den industriella civilisationens sammanbrott” (Ny Tid)
”Jonstad visar på ny väg” (Gefle Dagblad)
Recension av Kollaps (Grönt, pdf s. 28-29)
”Mot en mörknande framtid” (Arbetet)
”Apokalypsen för nybörjare” (Sydsvenskan)
”När samhället står inför kollaps” (Norrbottens-Kuriren)
”Beredskap för ett liv efter kollapsen” (Miljömagasinet)
”Vi tror på katastrofen – men hur väljer vi en annan väg?” (Dagens Nyheter)
”Hoppfullt trots samhällskollaps” (DT)
”Vägen framåt är bakåt” (Helsingborgs Dagblad)
”Kollaps” (Kommunalarbetaren)”Frågan om jordens kollaps” (Kristianstadsbladet)
”Vägen mot undergången” (Upsala Nya Tidning) ”Rakblad viktigt när samhället kollapsar” (Svenska Dagbladet)
”Trots allt finns det hopp för mänskligheten” (Vi)
”Kollaps innebär inte Apokalyps” (Flute tankar)
Supermiljöbloggen

Boken kan köpas Inbunden: Bokus (179 kr), Adlibris (178 kr)
Pocket: Bokus (46 kr), Adlibris (46 kr)

Energin är nyckeln

Fler och fler börjar inse att även för klimatfrågan så är energifrågan nyckeln, och att det är en bättre strategi att tackla "peak-oil" än "växthusgaser". Självklart är det ingen motsättning mellan dem, och det är lite av det fina med kråksången. Eftersom det är så svårt att tackla "växthusgaser" så är det enklare att tackla det som driver det allra mesta av växthusgasutsläppen, direkt eller indirekt: vår höga energianvändning.

Om media, politiker och andra börjar fokusera mer på Peak Oil i stället för klimatfrågan så kommer det troligen att gå mycket snabbare med omställningsarbetet, skriver Ulf Jacobsson och Anders Wijkman, Steg 3 i GP.

Händelserna i Japan kan fungera som en väckarklocka för hur känsliga vi är för störningar i energiförsörjningen i våra högteknologiska samhällen. Och det gäller dels själva tillförseln, men lika mycket strukturen på energin, dvs vilka typer av källor, mixen mellan dem, produktionen och distributtionen.

Klimatfrågan håller på att dö för vanliga människor som inte är miljöengagerade på allvar. Medvetenheten om hyckleri och hur lite man själv påverkar växer. Men det finns en fråga som ligger mycket närmare i tiden och där dina egna åtgärder ger direkt återkoppling och påverkan på ditt eget liv idag och de närmaste åren. Inte för dina barnbarn, utan för dig. Och den frågan är peak oil (och peak gas, peak coal osv). För vi upplever peak oil just nu. Priserna på energi kommer stiga kraftigt periodvis de kommande åren och decenniet, den globala ekonomin och arbetstillfällen kommer drabbas negativt. Det kommer också bli brist på bränsle även i västvärlden tids nog. Stora samhällsförändringar kommer ske.

skriver bloggaren Cornucopia denna morgon och jag kan bara hålla med. Jakten på rapande kor och tankar om individuella utsläppsrätter har stannat upp, men energifrågorna är ständigt aktuella. Energiperspektivet på samhällsutvecklingen och miljöfrågorna är mycket utförligt utvecklat i boken Trädgården Jorden.
Bokus: , 184:- Bokia, 169:- Adlibris, 174:- Bokextra, 170 CDON, 189:- Ord och Bok, 187;-

slutförvaring och annat elände

Jag hörde på nyheterna i morse att kärnkraftsindustrin förbereder sig för att presentera sin slutliga "lösning" av hanteringen av kärnbränslet. Det hade visst kommit lite smolk i glädjebägaren - igen - i form av att koppar visst kan korrodera i rent vatten. Jag tänker inte gå in i detaljfrågan här. Jag kan med en gång deklarara att jag är motståndare till kärnkraft som teknik (kan skriva mer en annan gång om varför). Samtidigt måste vi förhålla oss till de radioaktiva sopor som finns. Men det är inte det jag vill diskutera i det här inlägget, utan kanske snarare det intressanta i hur olika måttstockar vi använder för olika typer av problem eller utmaningar för framtiden.

Vad gäller kärnkraften så anser samhället att det är industrins skyldighet att visa NU på lösningar för hur detta skall hanteras och fungera flera hundra år fram i tiden. Och det är utmärkt. Det hade varit ännu mer utmärkt om man hade krävt det INNAN tillstånd gavs, och statliga subventioner vräktes ut, till kärnkraftindustrin. Men om vi jämför med andra teknologier, så är det ingen som kräver någon som helst förhållande till framtiden. Du får fortsätta köra din bil, och jag får fortsätta flyga mina exotiska (arbets)resor utan att vare sig vi eller bil- eller flygindustrin behöver visa hur man skall klara av framtida koldioxidutsläpp eller peak-oil. Kemikalieindustrin får fortsätta ta fram tusentals nya kemikalier - och släppa ut dem i vår miljö - utan att de behöver ha en aaaaaning om hur de skall hanteras i vår miljö ens i år, och sannerligen inte om 1000 år. Bönder får använda konstgödsel och bekämpningsmedel utan att de har en susning om hur det påverkar vår livsmiljö femtio år i framtiden. Vi bygger ett samhälle på enorm energiförbrukning baserad på resurser som håller på att ta slut.

För nästan alla problem utom kärnkraften anses det vara tillfredsställande att sätta vår tillit till att framtida teknikutveckling kommer "fixa" problemet. Jag är i grund och botten rätt optimistiskt inställd till mänsklig förmåga att hitta nya lösningar på problem, eller att anpassa sig till att det inte gick att hitta någon lösning, men det känns trots allt nu som det är alltför många samverkande faktorer vilka alla ger bilden av samhället som en flotte i en stor flod. Vissa tror att floden bara mynnar ut i ett stort varmt gosigt hav, medan andra tror att ett vattenfall döljer sig bakom varje krök. Att skaffa sig ett par åror eller stakar för att kunna styra vore ju en bra början, kan man tycka.