Vad kommer efter skogen som skövlats?

De måste ha varit oerhört fattiga, Maria och Luis Vieria, när de för snart tjugo år sedan bestämde sig för att lämna sitt liv som lantarbetare i det fattiga nordöstra Brasilien och i stället bege sig in i Mato Grosso, till Amazonskogens utkanter.

Vi tänker på det när vi besöker dem i deras enkla hem i Nova Esperança, drygt 10 mil norr om Juruena i nästan väglöst land. De var 24 familjer som flyttade hit, 17 blev kvar, de övriga har dött i malaria eller andra sjukdomar. Eller helt enkelt gett upp och flyttat. Livet som nybyggare var nämligen oerhört hårt.
- De första två åren överlevde vi på råtta, palmhjärta, mjölet av babassupalmen och andra vilda växter,  medan vi röjde marken berättar Maria Vieria.

Maria mal det hemodlade och hemrostade kaffet för att bjuda oss.

Trots att hon bara är 57 år, ser hon ändå ut som en gammal gumma.  Hon har diabetes, ett sår med begynnande blodförgiftning och bara tre tänder kvar i munnen. Nio barn har hon fött, sex är i livet.

I dag tycker de själva att de har fått det bra. En solpanel producerar el till lampor, tv och en radio, de har färskt vatten från bergen som leds in med hjälp av slang och självtryck, avloppsvattnet går ut i den lilla fiskodlingen och även om det finns en gasolspis,verkar Maria laga den mesta maten på vedspisen. De har några grisar, köttdjur, fiskodling och framför allt bedriver de skogsjordbruk, vilket är anledningen till att vi besöker dem. I dag finns det också en väg, som visserligen är oframkomlig under regnperioden och lämnar dem helt isolerade från omvärlden, men när de kom hit fanns det bara en åsnestig.

När de anlände till byn, vars namn betyder ”nytt hopp” var skogen redan skövlad av illegala avverkare. I dag visar Luis stolt upp sin skog med över åttio olika arter. Han har planterat vartenda träd själv. Här växer kaffe, kakao, bananer, papaya, mango, varvat med teak, eukalyptus och andra träd som ska bli timmer. Familjen Vieria deltar i Poço de Carbono Juruena, ett projekt för skogsjordbruk, eller agroforestry som det också kallas.  Tanken är att dels bevara den biologiska mångfalden genom att förhindra att skogen avverkas för att ge plats åt trädplantage, odling eller betesmarker för köttdjur, dels att bönderna ska kunna leva av skogen, utan att behöva avverka alla träd på en och samma gång. Inkomsterna från skogsjordbruket är nu större än från köttet, det som de allra flesta lever av här.

Luis visar sin kakaoodling

Det finns också en annan möjlig inkomstkälla. Skogsjordbruk kan binda några ton kol per år i växande biomassa och i jorden och detta är något som kan bli värt pengar.  Poço de Carbono Juruena stöds av Brasiliens halvstatliga oljebolag Petrobras. Det ligger i oljejättens intresse att hitta sätt att kompensera utsläppen av växthusgaser som orsakas av deras verksamhet.

Det finns dock några hakar med affärsidén. Dels kan det bli dyrt att mäta hur mycket kol som lagras in i marken, pengar som småbonden inte har, dels blir bonden bunden att bruka marken på ett visst sätt under en lång tid, en slags kolonialisering med miljövänliga förtecken.

Även om det kan finnas en hel del pengar att tjäna för bönderna, beräkningar visar att kolbildningen skulle kunna vara värt cirka 800 kronor i månaden, att jämföra med en genomsnittlig inkomst för bönderna på 1300 kronor, så är det ändå inte detta som man fokuserar på i projektet, utan man vill framför allt betona skogsjordbrukets egna ekonomiska och miljömässiga nytta.
- Visst är det en fantastisk luft här, säger Luis och drar djupa andetag när han visar oss runt i skogen.

Det är inte bara en fantastisk luft, det är en fantastisk skog!
Ann-Helen Meyer von Bremen
Gunnar Rundgren
 Ursprungligen publicerad på Naturskyddsföreningens blogg