Valet står inte mellan tåg och flyg

Vi kan inte å ena sidan bejaka ett socialt och ekonomiskt system som skapar ett ständigt behov av mer internationell kommunikation och å andra sidan diskutera om vi skall flyga eller inte som ett i första hand individuellt moraliskt ställningstagande.

Jag har arbetat som internationell biståndskonsult och var ordförande för den ekologiska odlingens världsorganisation i ett antal år. Detta gjorde att jag reste oerhört mycket, och ofta långt, många år var det uppemot 10 interkontinentala resor och ännu många fler inom Europa och i de områden jag jobbade i. Som värst hade jag guldkort på SAS och platinakort på KLM — samtidigt. Jag vill helst inte räkna ut min klimatskuld. 

Mitt jobb förde mig till andra sidan jordklotet flera gånger, här på Samoa för Världsbanken. 

Jag kan inte heller skylla på att jag inget visste. Jag har varit aktivt medveten om växthuseffekten och flygets roll sedan 1980-talet. Som så många andra har jag rättfärdigat det med att jag gjorde det för något som var viktigt. Inga av mina uppdragsgivare skulle heller ha accepterat att jag debiterade dem för restiden för något annat sätt än för snabbaste resväg, så egentligen hade jag inget val annat än att byta jobb (vilket jag nu gjort).

Jag tillhör samtidigt den första interrailgenerationen och har också åkt mycket tåg genom åren, många resor över flera dygn i sträck och som mest 6 dagar Moskva-Vladivostok. Under de sju år jag var chef för Krav reste jag runt väldigt mycket i Sverige och jag tror jag flög två gånger, en gång till Gotland och en gång till Östersund. Jag hade årskort på SJ. Jag har också cyklat till Turkiet och tillbaks.

Av debatten får man intrycket att valet står mellan att flyga eller att åka tåg. Men att flyga står inte i motsats till att resa mycket på också andra sätt. Det är nog snarare tvärtom. 

Debatten har i stort tagit tre spår. Det första är teknikoptimisternas glada budskap att det inte är flyget eller flygandet som är problemet utan det är bränslet. Jag tänkte inte diskutera det här. Den som läser min blogg vet redan vad jag tycker om den där aningslösa teknikoptimismen. Ett andra spår är att deklarera att man tänker eller har slutat att flyga, eller begränsar det kraftigt. Det tredje spåret är de som anser att flygandet är en samhällsfråga, att det handlar om system, om skatter osv.

På det stora hela tillhör jag dem som inte tror mycket på ”konsumentmakt” som en kraft för att lösa flygets problem. Det beror både på att jag inte tror att det är särskilt effektivt och för att jag har principiella invändningar. Det är inte individens val om den har lust att rena sitt avlopp eller släppa det rakt i sjön. Om vi accepterar att det är så skadligt för miljön att flyga kan det inte i första hand vara upp till den enskilde individen att avgöra om den kommer att flyga eller inte flyga. Precis som för annan samhällsfarlig verksamhet behöver den regleras av samhället. 
Detta hindrar inte att det också är berömvärt att vissa väljer att helt sluta flyga, på samma sätt som andra väljer att jobba mindre, att inte köra bil, slänga mindre mat eller sätta upp solpaneler. Vi behöver alla dessa individuella handlingar också. 

*

Vad är det som gör att vi flyger så mycket? Ett skäl är att flyg har blivit så billigt och att andra transportmedel inte alls har haft samma utveckling. Detta beror delvis på teknisk och kommersiell utveckling (konkurrens), men i ännu högre grad på att flyg inte betalar sina kostnader. I själva verket är det oftast subventionerat på olika sätt. Så där finns uppenbara systemfrågor att tackla. Flygskatt är bara förnamnet.

Flyget är marknadsdrivet, och som på alla andra marknader skapas efterfrågan i första hand av företagen. Eller som konsumtionsforskaren Cecilia Solér uttrycker det i en artikel i Dagens Nyheter. ”Konsumtionskulturens kärna vilar på antaganden om att vi blir accepterade och lyckliga om vi konsumerar i enlighet med de identitetsmallar som förmedlas av de marknadsaktörer som har störst makt, det vill säga företag. Reseföretag påverkar vårt sätt att resa genom marknadsföring av lyckliga, garanterat ångest­befriade, smala människor på solsemester.” Därför kan samma tidningar som har flygets klimatpåverkan som tema ha stora annonser för flygresor på samma gång. Eller till och med ha artiklar som uppmanar oss att ta flyget till sevärdheter som kommer att försvinna på grund av klimatförändringar.

Ett annat viktigt skäl är förstås globaliseringen i form av ökad handel och annat utbyte. Om alltmer av våra saker köps från andra länder kommer flygandet att öka. Inte i första hand för att varorna transporteras med flyg, det mesta transporteras via land eller hav. Men ett importerande företag kommer ständigt att ha folk i luften för att besöka leverantörer. Stora företag har tusentals underleverantörer som besöker dem eller blir besökta. Exportföretagens säljare befinner sig alltid på resa. De multinationella företagens anställda flyttar runt inom organisationerna. På samma sätt behöver politiker och diplomater ständigt resa för att ta hand om alla de politiska processer som är en del av samma globalisering. Forskningen har också blivit alltmer internationaliserad. Fyra femtedelar av svenskarnas klimatpåverkan från flyget kommer från de internationella resorna och inte från det svenska inrikesflyget. Till utrikesflyget åker många tåg eller taxi eller så flyger man inrikes för att kunna ta utrikesflyget. 

Och när folk flyger och far på jobbet får de vänner och blir förälskade. Deras barn kanske studerar i ett annat land för att lära sig ett annat språk eller en annan kultur. Folk flyr eller flyttar dit där det finns bättre jobb. Därför ökar inte bara weekendshoppingresorna till New York utan också ”viktigare” sociala resor. Samtidigt har de flesta människor dåligt med tid, eller upplever att de har det. Det gör att de flyger, även i de fall de kunde ha tagit tåget. 

Därför är flygresorna också en systemfråga som handlar om hur samhället utvecklas. Vi kan inte å ena sidan bejaka ett socialt och ekonomiskt system som skapar ett ständigt behov av mer internationell kommunikation och å andra sidan diskutera om vi skall flyga eller inte som ett i första hand individuellt moraliskt ställningstagande.

Internationella transporter växande miljöproblem

Att miljöpåverkan från internationella transporter är i det närmaste försumbar är inte korrekt. Sjöfarten är ett typexempel på att livscykelanalyser bara visar en del av sanningen och att de inte tar hänsyn till hur val av teknik påverkar hela det ekonomiska systemet och vår resursförbrukning i stort.

Vi får ofta höra att internationell sjötransport är så energieffektiv att det är lika miljövänligt att köpa produkter från andra sidan jordklotet som sådant som kommer från närområdet. Utsläpp av koldioxid (internationella siffror) per ton-km är en femtiondedel av flygets utsläpp och en femtedel av lastbilstransporterna och minst hälften av järnvägens (OECD). Det är dessa siffror som letar sig in i livscykelanalysernas jämförelser av produkters miljöpåverkan. 

Men det finns fler perspektiv man kan ha.

Om vi pratar arbete, dvs hur mycket arbete som går åt för att sköta transporterna, är sjötransport ännu mycket mer effektiv. Men denna effektivitet i arbete och resursåtgång har också gjort sjötransport väldigt billig. En digitalkamera kan skickas från Kina till Sverige för en eller två kronor, en dammsugare för en tia. För varor som skall kylas eller frysas är kostnaderna högre, men ändå bara några procent av priset (Rodriguez).

Att transporterna har blivit så billiga har varit en starkt bidragande orsak till den kraftigt ökade globala handeln. Värdet av handeln med varor motsvarar idag nästan 50 procent av världens bruttonationalprodukt, upp från 20 procent 1970, och värdet av den internationella handeln ökade från drygt 300 miljarder dollar 1970 till 16 triljoner dollar 2016, dvs över femtio gånger (Världsbankens databas). Större delen av handeln med varor går med sjöfart. Mellan 1968 och 2008 fyrdubblades antalet tonkilometer(UNCTAD).

Sjöfarten är därmed ett paradexempel på Jevons paradox, dvs hur effektivisering av resursanvändning leder till lägre pris vilket leder till ökad resursanvändning.  

För den som vill få en bild av hur omfattande sjöfarten är rekommenderas denna visualisering av Kiln. Där kan man se att den 6 april 2012 befann sig 9 miljoner containrar, 400 miljoner ton torra varor (kol, spannmål) i bulk, 285 miljoner ton vätskor (olja), 50 miljoner kubikmeter gas och 8 miljoner bilar på de sju haven. 

Created by London-based data visualisation studio Kiln and the UCL Energy Institute

Världens största containerfartyg, som Mærsk Mc-Kinney Møller på bilden, tar cirka 18 000 containrar, vilket motsvarar en miljard coca-cola burkar eller 36 000 bilar. Det behövs bara 20 besättningsmän för att föra fram det. Ett sådant fartyg förbrukar cirka 200 ton eldningsolja per dag. Det betyder att utsläppen per sjöman per dag är lika stort som två svenskars årliga utsläpp. Utöver det så är den olja som används av den smutsigaste typen och orsakar stora utsläpp av NOx, svaveldioxid och partiklar.
 
För svensk del utgörs transportbranschens växthusgasutsläpp ungefär en femtedel av de totala utsläppen från den svenska ekonomin. Sjöfarten står för mer än hälften av utsläppen (SCB).  

På global nivå orsakar sjöfarten 3 procent av alla växthusgasutsläpp, 15 procent av NOx och 13 procent av svaveldioxidutsläppen (Nature). Varje timme släpper den internationella sjöfarten ut över 100 000 ton CO2, mer än Tysklands samlade utsläpp. Med nuvarande trend kommer växthusgasutsläppen från sjöfarten uppgå till 15 procent av de globala utsläppen 2050. 

Den internationella sjöfarten och flyget var båda undantagna från åtaganden i Parisavtalet och ingår heller inte i de nationella rapporterna till FN:s klimatpanel (OECD). Det betyder att siffrorna från SCB ovan om sjöfartens utsläpp bara gäller svensk sjöfart, inte armadan av utländska fartyg som förser oss med varor, dvs sjöfartens andel av våra utsläpp är egentligen betydligt större.  

Utöver sjöfartens egen miljöpåverkan så har utbyggnaden av hamnar, kanaler, och farleder ytterligare påverkan. De allt större skeppen kräver allt större hamnar och logistikcenter vilket gör att större delen av trafiken går till ett mycket litet antal hamnar. Det betyder att landtransporterna också ökar samtidigt med sjöfarten. 

Men allra främst betyder det att de totala transporterna ökar kraftigt, och att denna ökning förtar den lägre energiförbrukningen eller växthusgasutsläppen per ton-km som sjöfart har jämfört med andra transportslag.

Att miljöpåverkan från internationella transporter är i det närmaste försumbar är därför inte korrekt.

Sjöfarten är ett typexempel på att livscykelanalyser bara visar en del av sanningen och att de inte tar hänsyn till hur val av teknik påverkar hela det ekonomiska systemet och vår resursförbrukning i stort. Visst kan livscykelanalyser ha ett visst värde, men för att vägleda våra val behöver vi se hur olika system fungerar, och inte bara studera en teknisk lösning eller en produkt.

Man kan föra liknande resonemang runt användning av kyla i livsmedelskedjan, där förbättrad, och därmed billigare, kylteknik har lett till en mycket kraftig ökning av kyld och fryst mat och därmed kraftigt ökad energiförbrukning.

Jämförelser mellan vete odlad med konstgödsel eller ekologiskt kanske tar hänsyn till energiåtgång och direkta utsläpp samt närvaron av vissa arter i åkermarken uttryckt per kg vara eller per hektar. Men man missar konstgödselns påverkan på odlingssystemet genom ökad specialisering (på gårdar och i hela landskap), brutna kretslopp, minskad biologisk mångfald, industrialisering av djurhållningen och mycket annat.

Dessa systemeffekter är i de allra flesta fall mycket viktigare än de direkta effekterna.  

Lokal mat: från ekologisk tyrrani till vällustig konsumtion

Jag intervjuade Rob Hopkins, grundaren av omställningsrörelsen (transition) häromdagen. En av frågorna jag ställde var hur man kunde se till att initiativ som den inkluderar utsatta grupper i samhället och låginkomsttagare. Rob sa att vad gäller lokal mat så driver de målet att 10 procent av maten skall vara lokal och att det inte är svårt eller dyrt att uppnå det. Därför bör det inte utesluta de med låga inkomster. Man kan diskutera det.

Men den tanke som växte hos mig när jag diskuterade med honom var en annan.

Under större delen av människans historia har huvuddelen av befolkningen varit hänvisad till huvudsakligen ”lokal” mat. Det bestämdes av de ekonomiska villkoren och vad som var ekonomiskt var också ekologiskt, dvs det som gick att producera på ett vettigt sett där folk bodde. Vilket är orsaken till att ”lokal” mat är olika. Endast överklassen kunde äta importerade delikatesser, dyra kryddor, hjort, socker och dricka te och vin. Tillgången på exotiska produkter har varit en pålitlig klassmarkör i årtusenden.

Det paradoxala är att det är nu de mer välbeställda som äter surdegsbröd från hantverksmässigt bageri som bakar på lokala lantsorter, öl från mikrobryggeriet, naturbeteskött från de närbelägna markerna och gårdsostar. Medan de mindre välbeställda köper industriell färdigmat, kyckling från Thailand, tysk köttfärsk, danskt fläsk, Pågens limpor och Pripps öl – helt enkelt för att den maten nu är den billigare och mer lättåtkomlig.

Hur blev det så? Är det bara frågan om klassmarkering igen? Eller är det så att på samma sätt som de besuttna gick i bräschen för globabliseringen så går de också i bräschen för dess motsats? Är det för att de ser att det inte blev något bra? Eller för att de inte längre tjänar på det?

(tankar som dyker upp i processen att skriva Global Eating Disorder – the cost of cheap food)

Ökad konkurrenskraft är inte svaret

Gräset är inte alltid grönare hos grannen men på Nya Zeeland är gräset nästan alltid grönt och det innebär fantastiska möjligheter att producera mycket mjölk till ett lågt pris. Och det är bland annat dessa bönder som svenska mjölkbönder ska konkurrera med, trots ett bistrare klimat och högre kostnader för foder och stall. Det står klart att Sverige inte kan vara en vinnare i den tävlingen och nyligen kom beskedet att en tredjedel av landets mjölkbönder tänker sluta inom de närmaste åren.  En logisk effekt av den hårdnande konkurrensen.

Bara en mindre del av det svenska lantbruket kommer klara av att konkurrera på världsmarknaden i framtiden, trots att lantbruket har rationaliserats och effektiviserats som få andra branscher. Regeringens nyligen tillsatta utredning, ”Konkurrenskraft ochutvecklingsmöjligheter för svensk jordbruks- och trädgårdsproduktion” är välkommen, men frågan är fel ställd. I stället för att enbart fokusera på hur konkurrenskraften ska stärkas, borde man också undersöka hur spelplanen kan förändras. Så länge som världsmarknadspriset på mjölkpulver – som sätts på Nya Zeeland – är det som bestämmer priset för svenska mjölkbönder, kommer utslagningen av svensk mjölkproduktion att fortsätta.

Sverige är inte ensamt om att inte klara konkurrensen på världsmarknaden. Förlorare finns både i rika länder och bland de allra fattigaste, däribland många afrikanska länder vilka utvecklats från nettoexportörer av livsmedel till stora importörer av baslivsmedel. Skillnader när det gäller miljökrav, sociala regler, klimat, markförhållanden och tillgång på kapital ger olika länder olika förutsättningar.

På Chicagobörsen köps och säljs årligen majs som motsvarar 10 gånger världsproduktionen

I direktivet till utredingen står att omvandlingen av lantbruket helt ska styras av ”hårdare internationell konkurrens” och en ”strävan mot ökad marknadsanpassning”. Jordbrukets roll för produktion av miljötjänster, dess roll för landskapet och landsbygdsutveckling, nämns bara flyktigt i det nio-sidiga uppdraget, och är restposter i balansräkningen – målsättningar för dessa saknas. Det finns ingen riskanalys för hur jordbruket ska klara kraftigt ökade energipriser, klimatpåverkan eller andra stora framtida förändringar som påverkar vår livsmedelsförsörjning. Inte heller något om hur vi ska hantera de stora miljökostnader som jordbruket orsakar eller vilken påverkan som det industriella jordbruket har på vår mats kvalitet och i slutändan vår hälsa.

Dessutom får utredaren inte föreslå insatser som kostar något att tala om och frågan är vilken förändring som då är möjlig?  Inte ens EUs jordbruksstöd på elva miljarder kronor kan hindra kräftgången för svenskt lantbruk. Konkurrenstrycket är mycket starkare än så och alltså krävs det betydligt radikalare grepp.

Jordbruket beskrivs ibland som en marginell företeelse, ett särintresse som står för knappt två procent av jobben i Sverige, men då har man inte förstått vad jordbruk är och vilken unik roll det har. Skötseln av jordbruket är något som påverkar oss alla. Jordbrukslandskapet omfattar i dag mer än halva jordytan. Vi vet hur enormt beroende vår mänskliga civilisation är av de tjänster som naturen gör oss, som reglering av klimatet, biologisk mångfald, rening av luft och vatten. Maten inte bara är en förutsättning för vår överlevnad utan också en viktig del av vår kultur och vårt samhällsbygge, och hur vi odlar påverkar också innehållet i vår matkasse.

Men inget av detta regleras särskilt bra av marknaden för jordbruksprodukter. Konkurrensen har visserligen gett oss historiens billigaste mat, men baksidan av den röda prislappen är att räkningen skickas någon annanstans. Någon ska exempelvis betala för den globala erosionen som värderas till nästan 3 000 miljarder kronor per år – mer än 400 kronor per person. Någon ska betala för skadorna från kvävegödslingen, som inom EU kostar mellan 20 och 150 miljarder euro, lika mycket som lantbrukarna tjänar på kvävegödslingen i form av ökad skörd.

Jordbrukets industrialisering har utarmat den biologiska mångfalden och skapat ett alltmer ensidigt landskap som gör det svårt för naturens tjänster att fungera. När 1 700 mjölkgårdar nu försvinner inom ett par år, försvinner också den biologiska mångfald som ett varierat lantbruk innebär.

 

Jordbrukspolitik är svårt och invävt i många olika processer, men det kan inte vara ett argument emot att överhuvudtaget ha en politik. Tvärtom, vi behöver en jordbrukspolitik, inte bara för jordbrukets skull utan för vår framtida överlevnad.  En jordbrukspolitisk utredning värd namnet borde svara på bland annat följande frågor:

- Hur kan jordbruket minskar sina kostnader i form av miljöpåverkan och samtidigt få betalt för de viktiga miljötjänster det utför? Två faktorer som är grundläggande för ett uthålligt jordbruk.

- Går det att förena värden som matkvalitet, regional gastronomi , levande landsbygd, biologisk mångfald och ett miljövänligt jordbruk med en obegränsad global handel av livsmedel?

- Hur kan vi få fler arbetstillfällen inom lantbruket så att det även blir socialt och kulturellt uthålligt?

- Vilka strategier krävs för att jordbruket skall klara av kraftigt ökade energipriser eller en global livsmedelskris?

- Vilka risker finns det med att ytterligare minska vår självförsörjning och vilka insatser behövs för att minska vårt importberoende?

Ann-Helen Meyer von Bremen

Gunnar Rundgren

Författare till ”Jorden vi äter”

Artikeln är först publicerad på SvD Brännpunkt och i en kortare version i papperstidningen. 

Varför är vi så besatta av konkurrenskraft?

Hur kan samma människor som pratar sig väl för effekterna av global frihandel med motivet att alla tjänar på den samtidigt hävda att det är så viktigt att vi ligger i framkanten av utvecklingen så att vi inte tappar konkurrenskraft? Jag utvecklar mer om det i inlägget: Stop pretending there are only winners in the global market. Och visst har det här en direkt bäring på diskussionerna om tillväxt. Rädslan för att halka efter verkar spela en stor roll för folks besatthet av tillväxt.  

Tidigare inlägg i samma ärende:

 Sunday, 28 November 2010

det finns vinnare och förlorare

"Det mest förbjudna är att luta sig tillbaka och ta välståndet för givet. Frestelsen är stor när det går bra, men vi lever i en internationaliserad värld med snabba rörelser över gränserna. Där är framgången flyktig och måste förtjänas var dag." skriverPJ Anders Linder på SvD. Det upphör inte att förvåna mig att just de som ihärdigt försvarar en total marknadsliberalism samtidigt betonar hur viktigt det är att vi skall ligga i framkant, att vi skall satsa på forskning (och här talar man lika ofta i hur många procent man tycker skall gå till forskning, samtidigt som man avfärdar procentmål för bistånd, men det är en annan tråd...) eller på att skall vara attraktiva för företag eller individer (läs minskad skatt).

OM det är så att de har rätt, så beror det på att alla faktiskt inte är vinnare, utan att det faktiskt finns förlorare; att det globala ekonomiska systemet faktiskt kan vara, i alla fal delivs, ett nollsummespel; att vårt välstånd faktiskt kan vara byggt på andra människors ryggar och på förstöring av andra männisors miljö. OM de har rätt så är min slutsats inte att vi skall hugga i hårdare, utan att vi skall vägra delta i ett sådant spel.

Monday, 16 August 2010

Vems regler

Det är lustigt -eller hemskt egentligen - hur spelreglerna alltid gynnar de starkare. Det är klart, det är ju dom som i stort som skriver reglerna, så man skall väl inte vara alltför förvånad. Ta det här med löner.

När man klagar på att företagsledare har för höga löner i förhållande till arbetarna så får vi höra att de måste betala internationellt konkurrenskraftiga löner så att inte de duktiga företagsledarna vill arbeta i andra länder. Samtidigt argumenterar man med samma "internationella konkurrenskraft" samma argument för varför anställdas löner skall vara låga - dvs om svenska arbetare begär för stora lönelyft så kommmer vår industri konkurreras ut och vi förlorar jobben. Så samma regelverk, dvs reglerna för global handel och internationell konkurrens, blir å ena sidan ett argument för att våra företagsledare skall ha högre löner och våra arbetare skall ha lägre löner. Är inte det fantastiskt? Hur kan det bli så?


En orsak för att det kan bli så är att det finns fri rörlighet för kapital och för varor medan det inte finns fri rörlighet för människor. Den globala överklassen har dock på det stora hela fri rörlighet. Dvs är du tillräckligt rik så är du välkommen i nästan alla länder. Eller om du har en unik kompetens. Denna snedvridning gör att villkoren för den internationella överklassen tenderar till a bli mer lik i världen. Det vanliga folket kan dock inte flytta, men tvingas likväl konkurrera med varandra indirekt genom priset på de varor de producerar. På så sätt lyckas man framställa tricket att svenska direktörer behöver betals bättre och svenska arbetare sämre som något av en naturlag, som något oundvikligt, och därför inte en politisk fråga. Men allt beror på vem som skriver reglerna för spelet.

Du kan kolla grafen på löneutvecklingen bland industriarbetare och maktelit, så ser du effekterna

det finns vinnare och förlorare

"Det mest förbjudna är att luta sig tillbaka och ta välståndet för givet. Frestelsen är stor när det går bra, men vi lever i en internationaliserad värld med snabba rörelser över gränserna. Där är framgången flyktig och måste förtjänas var dag." skriverPJ Anders Linder på SvD. Det upphör inte att förvåna mig att just de som ihärdigt försvarar en total marknadsliberalism samtidigt betonar hur viktigt det är att vi skall ligga i framkant, att vi skall satsa på forskning (och här talar man lika ofta i hur många procent man tycker skall gå till forskning, samtidigt som man avfärdar procentmål för bistånd, men det är en annan tråd...) eller på att skall vara attraktiva för företag eller individer (läs minskad skatt).

OM det är så att de har rätt, så beror det på att alla faktiskt inte är vinnare, utan att det faktiskt finns förlorare; att det globala ekonomiska systemet faktiskt kan vara, i alla fal delivs, ett nollsummespel; att vårt välstånd faktiskt kan vara byggt på andra människors ryggar och på förstöring av andra männisors miljö. OM de har rätt så är min slutsats inte att vi skall hugga i hårdare, utan att vi skall vägra delta i ett sådant spel.

Vems regler

Det är lustigt -eller hemskt egentligen - hur spelreglerna alltid gynnar de starkare. Det är klart, det är ju dom som i stort som skriver reglerna, så man skall väl inte vara alltför förvånad. Ta det här med löner.

När man klagar på att företagsledare har för höga löner i förhållande till arbetarna så får vi höra att de måste betala internationellt konkurrenskraftiga löner så att inte de duktiga företagsledarna vill arbeta i andra länder. Samtidigt argumenterar man med samma "internationella konkurrenskraft" samma argument för varför anställdas löner skall vara låga - dvs om svenska arbetare begär för stora lönelyft så kommmer vår industri konkurreras ut och vi förlorar jobben. Så samma regelverk, dvs reglerna för global handel och internationell konkurrens, blir å ena sidan ett argument för att våra företagsledare skall ha högre löner och våra arbetare skall ha lägre löner. Är inte det fantastiskt? Hur kan det bli så?


En orsak för att det kan bli så är att det finns fri rörlighet för kapital och för varor medan det inte finns fri rörlighet för människor. Den globala överklassen har dock på det stora hela fri rörlighet. Dvs är du tillräckligt rik så är du välkommen i nästan alla länder. Eller om du har en unik kompetens. Denna snedvridning gör att villkoren för den internationella överklassen tenderar till a bli mer lik i världen. Det vanliga folket kan dock inte flytta, men tvingas likväl konkurrera med varandra indirekt genom priset på de varor de producerar. På så sätt lyckas man framställa tricket att svenska direktörer behöver betals bättre och svenska arbetare sämre som något av en naturlag, som något oundvikligt, och därför inte en politisk fråga. Men allt beror på vem som skriver reglerna för spelet.

Du kan kolla grafen på löneutvecklingen bland industriarbetare och maktelit, så ser du effekterna

Minskad marginalnytta av globalisering?

Frågan är också om inte de positiva effekterna av globalisering har avtagit starkt i det nuvarande samhället, där de flesta industriprocesser är standardiserade och identiska i alla länder. Det förefaller som de sk ”komparativa fördelarna” främst handlar om löner, eftersom – inom industrin - allt annat är lika. En fabrik i Thailand, kan mycket väl vara ägt av ett indiskt företag, ha en chef från USA och använda teknologi från Kina. Det är således inte företagets egna resurser och produktion som är det som skiljer sig från liknande företag i andra länder, utan det är den Thailandska arbetskraften och den Thailändska makro-ekonomiska situationen.

Detta leder till den intressanta observationen att det inte är i första hand ”företag” och ”entreprenörer” vilka konkurrerar med varandra på en global marknad, utan det är snarare politiska system och stater som konkurrerar, och det gör de ju främst genom att ”snedvrida” konkurrensen, till exempel genom att inte ha någon företagsskatt, skattelättnader för utländska investeringar osv. Om så är fallet så utgör organisationer som WTO och i ännu högre grad EU som direkt skadliga eftersom de hela tiden försöker minska skillnaderna mellan staternas regleringar. Och krav på till exempel internationella regleringar av finansiella marknader framstår som farliga.

Migration den mest utjämnande faktorn

Om vi menar allvar med en global utjämnning av levnadsvillkor så bör vi bejaka fri rörlighet av människor. Jämfört med fri rörlighet av kapital, varor eller tjänster så har fri rörlighet, eller starkt förbättrad rörlighet, av människor en mycket större effekt för ökning av välståndet.

Migration spelar roll på minst fyra olika sätt: 1) viss utjämning av lönerna, 2) remitteringar av pengar till det gamla hemlandet, 3) återinvandring samt 4)återinvestering och handelslänkar.

1) Sextio miljoner emmigrerade från Europa mellan 1850 och 1910. Denna emmigration skapade arbetskraftsbrist i Europa och en press uppåt på lönerna. Migrationen ledde till minskade skillnader i löner i stora delar av världen. Lönerna på Irland beräknades öka med 32 procent pga migrationseffekter, 28 procent i Italien och 10 procent i Norge medan den minskade lönerna i Argentina med 22 procent och i Australien med 8 procent.

2.Remitteringar, dvs vad utvandrade personer skickar hem betyder globalt sett minst lika mycket som bistån och direktinvesteringar. I vissa länder i Centralamerika och Karibien så uppgår de till mer än 10 procent av BNP. 2006 skickades 50 miljarder dollar hem av latinamerikanska utvandrare.

3. En betydande andel migranter kommer tillbaks till sitt gamla hemland. Ibland kommer det hem misslyckade med svansen mellan benen, medan ofterar kommer de med betydande kapital och affärsidéer.

4. Även de som inte återvänder kommer i många fall upprätthålla kontakter med det gamla hemlandet och kanske investera i produktion eller öppna handel med leverantörer i de gamla landet.

Trots detta är det få av globaliseringsförespråkarna vilka pläderar för en fri rörlighet av människor, och frågan verkar knappt komma upp på den internationaella dagordningen. Detta bidrar till känslan att globaliseringen inte drivs i intresset av de fattiga.

Jo, det finns en baksida också. T.ex. braindrain, dvs att de bättre utbildade åker frå¨n fattiga länder till de rika - men det händer ju redan idag. De flesta länder accepterar invandring av läkare, kärnfysiker och stjärnekonomer. De sociala följderna av ökad invandring kan också var allvarliga - men i ärlighetens namn så är de problemen små jämfört med de skriande globala orättvisorna, så det är nog ett pris vi får betala. Slutligen vill jag säga att i grund och botten så önskar de flesta människor att vara där de är och inte alls flytta någon annanstans.

Ett globalt Apartheid - en skamfläck för mänskligheten

Stora delar av världen hyllade att Järnridån och Berlinmuren föll. I fysisk mening började nedmonteringen i maj 1989, då Ungern öppnade gränsen mot Österrike och avlägsnade taggtråden, för att nå en höjdpunkt 9 november samma år, då Berlinmuren öppnades. Äntligen skulle människorna i Öst få röra sig fritt och inte vara instängda. Under en lång period innan så hade västvärlden hälsat sk avhoppare välkomna, men de var ju inte så många och hade otroligt politiskt värde. Murens fall sammanföll också med allt tuffare hållning mot invandrare, och nu fanns inte längre stormaktspolitiska skäl att låta medborgare i Ukraina, Kazahkstan eller Armenien komma och gå som de ville. Den sk fria världen låter ju inte de människor som vill komma in, så hur kan man kritisera diktaturer för att inte låta människor resa ut?

Vi hyllar de som hjälpte judar att fly från nazisterna, tex Folke Bernadotte och Raul Wallenberg. Även andra historiska hjältar, verkliga eller påhittade som Röda nejlikan, hjälpte förföljda att fly från sitt hemland. Men idag skulle de alla kallas för människosmugglare och dömas till långa fängelsestraff[1]. Nu invänder vän av ordning att de som verkligen har goda skäl kan få asyl. Jo. men för att få asyl så måste man komma hit först eller söka på ambassaderna. Och hur många riktiga flyktingar kan söka asyl på en ambassad?

Begränsningen av rörlighet för människorna i världen är ett globalt Apartheid och en skamfläck. Fri rörlighet är en mänsklig rättighet, och det är ett hån att varor, tjänster och kapital skall få flöda fritt över gränserna, men inte människor.

[1] Jag ifrågasätter inte att en del av de sk människosmugglarna är rena skurkarna, men saken är den att lagen drar alla över en kam.