Hur stor andel av mjölken är svensk?

Den svenska andelen av mjölken har minskat kraftigt, det gäller oavsett hur man räknar. Konsumtionen av mjölkprodukter per person är rätt konstant över åren, trots att dryckesmjölken backar snabbt. 

Precis som med Sveriges livsmedelsförsörjning i stort går det att räkna på olika sätt. Enligt tabellen nedan från Jordbruksverket är tre fjärdedelar av mjölken svensk. Det kommer man fram till genom följande beräkning:

Produktion/Förbrukning = 73,3 % (vet inte hur Jordbruksverket fick det till 74,0 %)

Men man kan ju också räkna på hur stor andel av konsumtionen som är importerad, och då får vi: Import/Förbrukning = 46,4 %, dvs endast 53,6 % är svenskt. Ett annat sätt att få samma siffra är att ta dra av exporten från produktionen och dividera det med förbrukningen. Detta sätt är det man vanligen använder när man diskuterar hur stor andel av konsumtionen som är importerad. Det skulle ju kunna vara så att en stor del av exporten är varor som först importerats, det säger tabellen lite om. Nu är det inte fallet just på mejerisidan där det mesta av exporten är ”svensk”. 

Vad som är odiskutabelt är att den svenska andelen av mjölken har minskat kraftigt, det gäller oavsett hur man räknar. 

Trots den enormt snabba stukturomvandlingen i mjölkproduktionen verkar den inte klara konkurrensen, och exporten krymper medan importen ökar.  

Det som också är intressant att konsumtionen av mjölkprodukter per person är rätt konstant, trots intresset för vegansk mat. Kanske laktovegetarianer konsumerar mer mejeriprodukter som ersättning för kött?  I tabellen har man räknat om alla mejeriprodukter till mjölkekvivalenter, dvs ”förbrukning” innefattar den mjölk som behövs för att göra ost, smör, grädde, glass osv. Konsumtionen av dryckesmjölk var som störst i slutet av 1940-talet, hela 225 liter per person. 1960 hade den sjunkit till 166 liter, för att 2016 ligga på endast 79 liter.  Konsumtionen av ost uppgick år 2016 till 20 kilo, grädde 13 kg, syrad mjölk av olika slag 34 kg och smör 2,5 kg.

Kan vi föda tre gånger så många eller är hälften av allt vi äter importerat?

Vi får ofta höra att hälften av maten vi äter är importerad. Det är kanske sant* om man räknar på värde och inte på kg eller kalorier, och om man inte bryr sig om att vi exporterar stora mängder livsmedel, som mjölkpulver och spannmål. Bara spannmålsexporten är ofta runt 1 miljoner ton, vilket motsvarar 3 miljoner människors kaloribehov, lågt räknat.

Den svenska växtodlingen producerar cirka 6500 kcal per dag. Dvs om människor skulle äta allt detta direkt skulle vi kunna föda tre gånger så många människor på en tillräcklig kalorikonsumtion. 

Nu kan vi ju inte äta rapsfrö, och delar av spannmålskärnan är heller inte smältbar för människor, jag har inte korrigerat siffrorna för det. Så den verkliga "ätbara" skörden är lägre. Till det kommer att ett normalt år är det betydande kvantiteter av spannmål, ärtor och annat som inte har tillräcklig kvalitet som människoföda, eller i alla fall inte klarar industrins krav på t.ex. bakegenskaper. Däremot är kalorierna från betmassan inte inräknat för sockerbetorna, utan bara sockret som utvinns.

Cirka 40 % av den svenska åkerarealen är i vall, dvs används för att odla gräs och klöver till kor och får som skördas i form av hö eller ensilage (de vita jätteäggen som numera pryder våra åkrar). Denna odling finns inte alls med i siffrorna eftersom vi inte kan äta gräs. Den svenska mjölkproduktionen motsvarar drygt 500 kcal per person och dag. Denna produceras dels från vallodlingarna som inte är med i tabellen och dels från spannmål och från annat som finns med samt en mindre mängd importerat foder (soja, rapsmjöl, palmkärna osv). 50 % av mjölken kommer från vallen, 40 % från svenska åkrar eller och 10 % import skulle man kunna säga i runda slängar (det finns ingen exakt statistik för detta). Sedan tillkommer nötkött och fårkött som kommer både från vallodling på åkrar och bete på naturbetesmarker, samt mycket små mängder spannmål och annat foder. 


Man kan dra väldigt olika slutsatser av en sådan sifferexercis. 
Man kan säga att vi alla skall äta vegetabilier så kan vi lägga ner hälften av allt jordbruk och plantera skog på åkrarna, eller göra våtmarker eller golfbanor. Man kan säga att det finns gott om utrymme för att minska intensiteten i jordbruket, minska användningen av konstgödsel och bekämpningsmedel, öka den biologiska mångfalden i odlingslandskapet, ha fler betande djur osv.    
Man kan hävda att vi skall exportera mat till andra länder.
Man kan inte säga något om vår sårbarhet med anledning av siffrorna eftersom den stora sårbarheten i odlingssystemet idag är beroendet av drivmedel, konstgödsel, elektricitet, it-support och logistik snarare kg och ton. 

Oavsett vad man säger och tycker är det viktigt att inse vad det är som driver produktionen. De som producerar alla de där kalorierna, Sveriges bönder, styrs inte av de teoretiska diskussionerna om hur jordbruket borde drivas eller vilken mat vi borde äta. De styrs i stor utsträckning av marknadssignaler (med en rejäl dos handels och jordbrukspolitik). Sveriges bönder odlar det som lönar sig att odla på ett sätt som gör att de kan konkurrera med de miljoner andra bönder i Sverige, Europa och världen som producerar samma saker.  

Globalt? Grafen nedan ger en bra bild. Läs mer här.

*Det finns ingen aktuell uträkning som jag har sett röken till men om någon hostar upp pengarna är jag mer än villig att göra jobbet tillsammans med några kunniga medhjälpare. Skicka en mail till gunnar at grolink.se

Varifrån kommer kalorierna

I sju bilder förklarade jag några viktiga sidor av den globala matförsörjningen  vid ett seminarium på KSLA häromdagen. 

Det produceras brutto cirka 5600 kcal per person och dag i världen. I tabellen nedan kan man se hur dessa används. Det finns således 2800 kcal per person och dag vilket är långt över dagsbehovet - särskilt som detta är genomsnitt för alla personer, inklusive mycket gamla och spädbarn. "Överskottet" av kalorier visar sig dels som ett mycket stort svinn och som ökande midjemått. Trots detta finns det nästan en miljard människor som är hungriga. 

Majs är den gröda som producerar flest kalorier, men det mesta används som djurfoder. Vete är den gröda som odlas på störst areal. Sojabönor står för mest protein, och producerar nästan dubbelt så mycket protein per hektar än någon annan viktig gröda. Sockerrör och sockerbetor producerar kring 40 miljoner kcal per hektar och år, ungefär dubbelt så mycket som någon annan gröda - tillräckligt för 40-50 människors energibehov. 

Vi såg på den första tabellen att drygt en fjärdedel av allt som odlas går till djur som foder. Och att de bara ger tillbaks en tredjedel av detta som mat. Men bilden är lite mer komplicerad än så. Av energin i maten kommer mer än fyra femtedelar från vegetabilier. Däremot står animalierna för 40% av alla proteiner och hela 45% av allt fett. Tvärtemot vad många kanske tror så är fett kanske den största begränsningen i det globala matsystemet.

Det finns en alldeles för förenklad syn på att djuren alltid är ineffektiva. Grafen nedan visar var maten till lantbruksdjuren kommer ifrån. Nästan hälften av allt foder kommer från betesmarker och permanenta gräsmarker. Från åkermark kommer det spannmål 19% odlat gräs, klöver och ensilage 8% och oljeväxter (främst soja) 5%, dvs en knapp tredjedel av det som alla djur äter är odlat foder. Andelen är mycket högre för grisar och kyckling än för idisslare. Resten av det som djuren äter är skörderester och bi-produkter från livsmedelsindustrin (drank, vetekli, rapsmjöl osv). I själva verket är en betydande del av spannmålen också  spannmål som inte duger till människoföda, pga låg kvalitet. 

Men grafen visar globala genomsnitt, spridningen mellan olika jordbrukssystem är enorm så det är egentligen inte möjligt att generalisera. Indien har flest kor i världen, och de äter nästan bara gräs och skörderester, till och med sopor, medan amerikanska biffkor göds på majs och soja. Svenska mjölkkor ligger någonstans mittemellan och svenska dikor äter nästan bara gräs. 

I bakgårdsuppfödning av gris och höns används typiskt något hundra gram mänskligt ätbart protein för att producera ett kg protein, medan i den industriella uppfödningen går det åt 3-6 kg protein för att få fram ett kg animaliskt protein. 

Det är ökningen av köttkonsumtionen som får mest uppmärksamhet. Och ofta får det representeras av en biff. Men i själva verket har inte konsumtionen av nötkött ökat snabbare än befolkningen. Per capita har konsumtionen av mjölk och nötkött varit stabil de senaste 50 åren. Den dramatiska ökningen står kycklingen för. Konsumtionen av kyckling har ökat 12 gånger (eller 5,5 gånger räknat per capita). Andra viktiga produktkategorier som ökat mycket kraftigt är vegetabiliska oljor och grönsaker. 

Det förefaller alltså som att man sparkar in öppna dörrar när man uppmanar folk att hålla igen på rött kött och äta mer grönsaker.

En viktig utveckling de senaste årtiondena är en kraftig ökning av handeln med mat. Om man räknar ihop sojabönor med sojamjöl och sojaolja är sojan den absolut största strömmen, med vete som tvåa. Allt fler länder blir strukturellt beroende av handeln och det gäller i väldigt hög grad sojabönor, djurfoder och de vegetabiliska oljorna.  

Det pratas mycket om att Sveriges självförsörjning av livsmedel är låg. Det sägs att 50% av maten vi äter är importerad. Även om statistiken är osäker kanske det är sant - om man räknar pengar. Men då skall vi veta att vi importerar stora mängder dyra livsmedel som exotisk frukt, kaffe, vin och ostar, medan vi exporterar stora kvantiteter rätt billiga livsmedel, förutom Absolut vodka. Vi exporterar grisfötter och kycklingvingar och runt en miljon ton spannmål varje år - tillräckligt med mat för 3 miljoner människor. Räknar man på kaloribas så balanserar export och import varandra rätt bra. Dvs man skulle kunna hävda att vi är självförsörjande.

Det är en annan femma att hela livsmedelssystemet är så känsligt att vi bara klarar några dagars avspärrning...

Ökad konkurrenskraft är inte svaret

Gräset är inte alltid grönare hos grannen men på Nya Zeeland är gräset nästan alltid grönt och det innebär fantastiska möjligheter att producera mycket mjölk till ett lågt pris. Och det är bland annat dessa bönder som svenska mjölkbönder ska konkurrera med, trots ett bistrare klimat och högre kostnader för foder och stall. Det står klart att Sverige inte kan vara en vinnare i den tävlingen och nyligen kom beskedet att en tredjedel av landets mjölkbönder tänker sluta inom de närmaste åren.  En logisk effekt av den hårdnande konkurrensen.

Bara en mindre del av det svenska lantbruket kommer klara av att konkurrera på världsmarknaden i framtiden, trots att lantbruket har rationaliserats och effektiviserats som få andra branscher. Regeringens nyligen tillsatta utredning, ”Konkurrenskraft ochutvecklingsmöjligheter för svensk jordbruks- och trädgårdsproduktion” är välkommen, men frågan är fel ställd. I stället för att enbart fokusera på hur konkurrenskraften ska stärkas, borde man också undersöka hur spelplanen kan förändras. Så länge som världsmarknadspriset på mjölkpulver – som sätts på Nya Zeeland – är det som bestämmer priset för svenska mjölkbönder, kommer utslagningen av svensk mjölkproduktion att fortsätta.

Sverige är inte ensamt om att inte klara konkurrensen på världsmarknaden. Förlorare finns både i rika länder och bland de allra fattigaste, däribland många afrikanska länder vilka utvecklats från nettoexportörer av livsmedel till stora importörer av baslivsmedel. Skillnader när det gäller miljökrav, sociala regler, klimat, markförhållanden och tillgång på kapital ger olika länder olika förutsättningar.

På Chicagobörsen köps och säljs årligen majs som motsvarar 10 gånger världsproduktionen

I direktivet till utredingen står att omvandlingen av lantbruket helt ska styras av ”hårdare internationell konkurrens” och en ”strävan mot ökad marknadsanpassning”. Jordbrukets roll för produktion av miljötjänster, dess roll för landskapet och landsbygdsutveckling, nämns bara flyktigt i det nio-sidiga uppdraget, och är restposter i balansräkningen – målsättningar för dessa saknas. Det finns ingen riskanalys för hur jordbruket ska klara kraftigt ökade energipriser, klimatpåverkan eller andra stora framtida förändringar som påverkar vår livsmedelsförsörjning. Inte heller något om hur vi ska hantera de stora miljökostnader som jordbruket orsakar eller vilken påverkan som det industriella jordbruket har på vår mats kvalitet och i slutändan vår hälsa.

Dessutom får utredaren inte föreslå insatser som kostar något att tala om och frågan är vilken förändring som då är möjlig?  Inte ens EUs jordbruksstöd på elva miljarder kronor kan hindra kräftgången för svenskt lantbruk. Konkurrenstrycket är mycket starkare än så och alltså krävs det betydligt radikalare grepp.

Jordbruket beskrivs ibland som en marginell företeelse, ett särintresse som står för knappt två procent av jobben i Sverige, men då har man inte förstått vad jordbruk är och vilken unik roll det har. Skötseln av jordbruket är något som påverkar oss alla. Jordbrukslandskapet omfattar i dag mer än halva jordytan. Vi vet hur enormt beroende vår mänskliga civilisation är av de tjänster som naturen gör oss, som reglering av klimatet, biologisk mångfald, rening av luft och vatten. Maten inte bara är en förutsättning för vår överlevnad utan också en viktig del av vår kultur och vårt samhällsbygge, och hur vi odlar påverkar också innehållet i vår matkasse.

Men inget av detta regleras särskilt bra av marknaden för jordbruksprodukter. Konkurrensen har visserligen gett oss historiens billigaste mat, men baksidan av den röda prislappen är att räkningen skickas någon annanstans. Någon ska exempelvis betala för den globala erosionen som värderas till nästan 3 000 miljarder kronor per år – mer än 400 kronor per person. Någon ska betala för skadorna från kvävegödslingen, som inom EU kostar mellan 20 och 150 miljarder euro, lika mycket som lantbrukarna tjänar på kvävegödslingen i form av ökad skörd.

Jordbrukets industrialisering har utarmat den biologiska mångfalden och skapat ett alltmer ensidigt landskap som gör det svårt för naturens tjänster att fungera. När 1 700 mjölkgårdar nu försvinner inom ett par år, försvinner också den biologiska mångfald som ett varierat lantbruk innebär.

 

Jordbrukspolitik är svårt och invävt i många olika processer, men det kan inte vara ett argument emot att överhuvudtaget ha en politik. Tvärtom, vi behöver en jordbrukspolitik, inte bara för jordbrukets skull utan för vår framtida överlevnad.  En jordbrukspolitisk utredning värd namnet borde svara på bland annat följande frågor:

- Hur kan jordbruket minskar sina kostnader i form av miljöpåverkan och samtidigt få betalt för de viktiga miljötjänster det utför? Två faktorer som är grundläggande för ett uthålligt jordbruk.

- Går det att förena värden som matkvalitet, regional gastronomi , levande landsbygd, biologisk mångfald och ett miljövänligt jordbruk med en obegränsad global handel av livsmedel?

- Hur kan vi få fler arbetstillfällen inom lantbruket så att det även blir socialt och kulturellt uthålligt?

- Vilka strategier krävs för att jordbruket skall klara av kraftigt ökade energipriser eller en global livsmedelskris?

- Vilka risker finns det med att ytterligare minska vår självförsörjning och vilka insatser behövs för att minska vårt importberoende?

Ann-Helen Meyer von Bremen

Gunnar Rundgren

Författare till ”Jorden vi äter”

Artikeln är först publicerad på SvD Brännpunkt och i en kortare version i papperstidningen.