Vad har naturen gjort för oss?

"Det handlar om att göra naturens värde till allmängods. Hur mycket betyder det för människor, människors samhällen och ekonomi att ha närhet till natur? Hur mycket bidrar ekosystemen?"

säger den amerikanska ekologen Gretchen Daily, som nyligen fick Volvos miljöpris på 1,5 miljoner kronor. Tanken att vi skall uttrycka naturens värde i pengar, vanligen format kring begreppet ekosystemtjänster har vunnit mark på senare år. Tidningen Effekt har ett mycket bra reportage om detta i det senaste numret, där bl.a. Daily är intervjuad. Men den andra sidan kommer också till tals.

Den norske filosofiprofessorn Arne Johan Vetlesen, till exempel, menar att varje idé om att formulera ekologins betydelse i marknadsanpassade termer, leder ett steg närmare ödeläggelse av jordens levande system. Vi måste lämna all typ av språkbruk som talar om ”vinst”, ”förlust”, ”investering”, ”kapital” när vi pratar om naturen. Annars sker aldrig den grundläggande förändringen av natursynen som är nödvändig.

Det är inte alla som tycker att man skall uttrycka värdet av ekosystemen i pengar som tycker att det nöd- vändigtvis betyder att man skall börja köpa och sälja ekosystemtjänster. Å andra sidan så är det först om man gör det som man kan få dem att påverka ekonomin. Det är inte bara en logisk fortsättning av privatiseringar som började redan när adeln fick tilldelat sig allmänningar av despotiska kungar (hur trodde du att privat ägande av land uppstod?) utan det är också nästan en förutsättning för att kunna reglera skötseln av allt knappare naturresurser inom det ekonomiska system vi har.

Jag ställde tex frågan häromveckan i min blog, med tanke på att värdet av jordbrukets produkter och ekosystemtjänster har ungefär samma värde, hur det kommer sig att ersättningen till lantbrukarna för att sköta ekosystemtjänsterna är så väldigt små jämfört med ersättningarna för lantbrukets produkter? Hur skall vi kunna likställa produktion av mat och ekosystemtjänster?

Det är också det synsättet som FN:s miljöprogram, UNEP har. Och det gäller både att uppskatta värdet av naturen, men också kostnaderna av att inte ta hand om den. "Om vi tittar bortom företagens vinster och ser till deras påverkan på samhället i stort, kan vi konstatera att de orsakar kostnader för samhället på 2000 miljarder dollar varje år. Det är en tredjedel av vinsten," säger Pavan Sukhdev, chef för UNEP:s initiativ för Grön Ekonomi. Ekosystemtjänster skall bli tillgångar för företagen. 

I boken "Vad har naturen gjort för oss" (än så länge bara på engelska) försöker Tony Juniper, fd chef för Jordens Vänner i England balansera de här synsätten. Boken berättar en rad historier om hur värdefulla ekosystemen är. Många, men inte alla, historierna inkluderar uttalande av värde för en tjänst. Vad gäller betalning för tjänsterna säger han att det kan fungera men att det finns många fallgropar. För honom är det att få folk att inse värdet av tjänsterna som är det viktiga. Han tror att den "gröna ekonomin" bygger på felsynen att vi skall inlemma naturen i vår ekonomi, medan det riktiga vore att inlemma ekonomin i naturen, dvs inse att ekonomin är ett system som lever inom naturens ramar och inte tvärtom. Jag kan bara hålla med.

Om du vill förstå ekosystemens värde kan du gå ut i skogen, andas in luften, försöka tänka dig hur det vore om den inte fanns, om träden inte fanns, om fåglarna inte sjungo.

Du kan också läsa den förträffliga boken Osynliga Mirakel av Inger och Karin Källander:

"Den här boken tillägnas med största vördnad er alla naturens myriader levande varelser som gör mänskligt liv på planeten Jorden möjligt...Ni uträttar naturligtvis inte era viktiga tjänster av vänlighet eller solidaritet, samarbetar inte heller för allas bästa...Tack för att ni finns och ger oss rent vatten, bördig jord där vi kan odla vår mat, luft att andas och skönhet för själen. "

Boken är inte bara bra skriven utan har också fantastiska bilder.


Jag har skrivit många inlägg om naturens tjänster tidigare, tex
Klimatkompensation - ett modernt avlatsbrev?
Vad kommer efter skogen som skövlats?
Varg AB - hur verkligheten igen överträffar mina vildaste fantasier!
Företag ger blanka fan i om vi mäter BNP eller Happy Planet eller HDI
Grön Tillväxt, är det möjligt?
Brist på sand.
Miljöförstöring lönar sig
Välkommen till nya väder-världen

De rika tjänar pengar och de fattiga förlorar sina liv

Jag läste just intressant forskning publicerad av Världsbanken. Det handlar om effekterna av naturkatastrofer.

Assuming that capital productivity is higher in areas at risk from natural hazards (such as coastal zones or flood plains), this paper shows that rapid development in these areas—and the resulting increase in disaster losses—may be the consequence of a rational and well-informed trade-off between lower disaster losses and higher productivity.....These results also suggest that the overall risk — i.e. mean annual losses — can increase with time, and even faster than wealth, in spite of continuously improving protection. A consequence of these findings is that future increase in disaster losses might be difficult to avoid.....

Dvs att även om vi tar rationella beslut så kan de leda till riskabla och långsiktigt ohållbara situationer, Studien i sig talar inte om den minskande marginalnyttan av komplexa system, men jag tycker det finns med som en av förklaringarna till studiens resultat. Den visare också risken av att försöka "besegra" naturen. Ju högre dammar vi byggger, ju kraftigare blir flodvågen när de brister, och ju större blir skadorna.

All risks are not linked to rational choices, however. We showed that imperfect information and myopic expectations can amplify risk-taking behaviors. This effect can be reinforced by other sub-optimalities. In particular, some economic agents have little flexibility in their localization choices, like the poorest households who locate in informal settlements in developing-country cities.

Vad det här betyder i mer vardaglig svenska är. Närsynta förväntningar är en sällsynt dum omskrivning av "vinstintresse". Ja just det, samma vinstintresse som anses leda till ökat välstånd och rationella beslut, den så kallade "osynliga handen". Och att de är de fattiga som får bära kostnaderna, i det här fallet med sina liv, är ju precis som det är i verkligheten.

ladda ned rapporten

Mer beroende av naturen än någonsin

Vulkanutbrottet på Island påminner oss, precis som växthuseffekten gör det, om att vi faktiskt är mycket beroende av naturen. Ja, paradoxalt nog så är vi faktiskt ÄNNU MER beroende av naturen än vi var när vi samlare och jägare. I Trädgården Jorden skriver jag så här:

Det finns nog den som tänker att industrialiseringen har lyckats göra människan mindre beroende av naturen, eller kanske inte alls beroende. Men det är en total felsyn. I fångstsamhällena var man beroende av vissa lokala resurser och vissa globala cykler men stora delar av naturen fungerade utan någon omfattande inblandning av oss människor och vi var inte särskilt beroende av dem. I och med jordbruket började vi investera i naturen. Med industrialiseringen förstärktes det och vi blev helt beroende av mängder av mineraler och andra råvaror för vår överlevnad. Tidigare i mänsklighetens historia fanns det inte så stora skäl för oss att bry oss om andra arter och ekosystem, annat än av vördnad för naturen. Denna vördnad kommer fortfarande väl till pass, men nu handlar det om ekologisk, social och ekonomisk nödvändighet.

För jägare och samlare var inte ett vulkanutbrott på Island någon större katastrof, ja inte ens växthuseffekten skulle drabba deras samhälle på samma sätt som det drabbar vårt samhälle, man kunde alltid flytta på sig, och det var väl precis det man gjorde när människan spreds över hela klotet. Jordbrukssamhällena var känsliga för klimatförändringar - men vårt moderna samhälle är faktiskt precis lika beroende av jordbruket som de gamla samhällena. På marginalen kan vi manipulera torka genom bevattning osv. Men det har man gjort i tusentals år redan och dels så har vi redan intecknat det bevattnade jordbrukets högre produktion med fler människor. Den största skillnaden är kanske att vår transportapparat har kapacitet att flytta runt mer produkter och på så sätt kanske minska effekten av lokala missväxter. Men när man ser att nästan en miljard människor har för lite att äta så kan man ju säga att det bara är en teorestisk möjlighet som bara utnyttjas när mottagaren är rik. Det är därför det inte svälter några engelsmän eller japaner trots att de faktiskt producerar mycket mindre del av sin mat än vad afrikanerna gör (något inte så många tänker på). Att frakta mat långa vägar är inte heller något helt nytt. Vid tiden för det Peloponnesiska kriget, 431–404 före vår tideräkning, kom mellan en tredjedel och tre fjärdedelar av maten i Grekland från import (Montgomery
2007) och Romarriket var helt beroende av import från Sardinien och Egypten under långa perioder.

Så trots vår teknosfär är vi mycket beroende av att naturen fungerar. Det är lätt att glömma bort det - men vulkanutbrott på island påminner oss.

19 april:
Susanna Baltcheffsky skriver i SvD om hur flygstoppet är ett jätteexpriment för hur miljön - och annat - påverkas utan flyg. Och så är det ju. Allför få har förstått att finanskrisen faktiskt ledde till enorma minskningar av koldioxidutsläpp. Det är bara Sovjetunionens härdsmälta som lett till lika stora minskningar. Vad Lomborg, Norberg och andra (herrar) än säger - mindre tillväxt leder till mindre utsläpp.

Tveksamt Greenpeace

Greenpeace protesterar mot att fiske är tillåtet i Kosterhavets nationalpark.

Jag har stor respekt för Greenpeace, men ibland tar de fel. Eller även om de kanske har rätt vad gäller en detalj så ser de inte skogen för alla träd. Och det tycker jag är fallet här.

För den som orkar läsa engelska så utvecklar jag mina argument på Garden Earth.

Vär kolonisationsfas är över

Nils Uddenberg skriver i sin bok Ett djur bland alla andra: ”Sven Hedin på sitt snötäckta pass i det avlägsna Transhimalay kan symbolisera en mänsklighet som nått vägs ände. Mänsklighetens kolonisationsstadium är förbi. Det finns ingen ny mark att erövra, vi måste lära oss att leva på den vi har tillgänglig. Pionjärmentaliteten måste ersättas av andra tankemönster.” (Uddenberg 1993). Denna tankegång delas inte av dem som ser hur kapitalismens obändiga energi ständigt utvidgar vår värld. ”Erövring av luften kan mycket väl bli lika viktig för människan som erövringen av Indien[1] – vi får inte blanda ihop geografiskas gränser med ekonomiska gränser” skrev Schumpeter 1942. Och visst hade han ”rätt”, flygindustrin kanske omsätter lika mycket som Indiens BNP, det skulle inte förvåna mig. Och gör den inte det så kan vi lägga till värdet av radio- och tv-trafik för att inte tala om de licenser som sålts för mobiltelefonnäten till enorma priser i vissa länder. Men han hade också så grundligt fel, därför att han inte ser att ekonomin trots allt är ett undersystem av naturen och inte tvärtom. Vi skall inte blanda ihop ekonomiska och geografiska, eller biologiska gränser, det är så sant, men det betyder inte att ekonomin kan överskrida några av dessa gränser, det betyder bara att när man nått en sådan gräns så får man expandera någon annan stans i enlighet med den eviga tillväxtens logik. Han må vara förlåten för att inte se de definitiva gränserna som finns, men idag borde det vara klart för alla.


I naturen är vissa arter pionjärarter, kolonisatörer. De är de första som intar nya områden, t.ex. mark täckt av lava, naken jord lämnad öppen av jordskred osv. Deras roll[1] är att bereda den nakna jorden för ett rikare liv. De är specialister på att leva på lite näring, oftast på lite vatten, de behöver mycket ljus osv. En typisk pionjärart i Sverige är björken. I takt med att björken växer upp skapas en miljö där granar kan gro, eller ek eller bok om klimat och jordmån tillåter. Sakta men säker trycks björken tillbaks, men när marken läggs naken av ett omkullfallet träd, är det sannolikt att en ny björk kan gro. Björkar har lätta frön som blåser långt, så när de fullgjort ”sin uppgift” på ett ställe gror de någon annan stans.

Människan är en storartad kolonisatör. Hon har gett sig ut över hela världen och nästan överallt har hon lyckats hitta en ekologisk nisch. I många av dessa nischer var hennes plats väl definierad och hennes antal reglerades av begränsningar i den naturliga miljön, och hon saknade ofta möjligheter att på ett radikalt sett förändra detta. Därför har traditionella samhällen vilka levt på samling, jakt och fiske varit relativt stabila. I och med jordbruket inleddes en ny fas. Människan ändrade ekosystemen i mycket större utsträckning än tidigare, det ledde också till förändringar i samhällsorganisation. En ny balans inträdde efter ett tag, men jordbrukssamhället var på många sätt känsligare för störningar, och effekterna kunde vara dramatiska för mänskligheten. Pest och andra epidemier samt missväxt av nyckelgrödor kunde plötsligt kasta mängder av människor i svält. En annan betydande förändring var när människan kunde tygla fossil energi. Detta frigjorde henne från att i grund och botten vara beroende av sin egen metabolism utan hon kunde nu sätta otroliga resurser i arbete. Detta ledde till en sista radikal expansion till vad vi har idag. Ekosystemen omskapades i en aldrig tidigare skådad utsträckning.

Men nu har vi nått en mättnadsfas. På något sätt verkar vi anpassa oss till det – hur kan vi annars förklara att befolkningen inte längre växer i de mer ”utvecklade” länderna. Samtidigt har vi inte insett vidden av det hela: att vi nu behöver en ny ekonomi och ett helt nytt samhälle. De beteenden som är lämpliga och ändamålsenliga för en art i ett intensivt tillväxtskede av sin utveckling är inte lämpade när man skall finna balans. På det personliga planet har många redan gjort sådana val, men det har inte slagit igenom i samhällsdebatten. Inte heller i de regleringssystem som styr vår ekonomi, och genom att vi har låtit ekonomin få överhöghet över alla andra områden, inte heller i samhället i stort. Vi får inte glömma att vi måste ”låta[2]” de fattiga två tredjedelarna av mänskligheten att ”komma ifatt” medan vi tar en paus och njuter av livet. Denna tillväxt i uländerna är inte ”frikopplad” från ökat resursutnyttjande, det handlar om reella materiella saker som elektricitet, hus, vägar, vatten och avlopp.

Det finns förstås ett motsatt scenario, ett scenario där vi utvecklas i ett fjärde steg, en ny expansionsfas, med våldsamt mycket fler människor. Men det finns ingen som har visat vad ett sådant fjärde steg kunde tänkas vara, vart det skulle leda. Det så kallade informationssamhället har inte den sprängkraft som behövs för något helt nytt. Möjligen finns det en form där ”tillväxten” sker endast i den virtuella världen, och i stället för att vi ökar jordens fysiska befolkning så kan vi öka den virtuella. Varje människa kan ha sin egen virtuella familj och avkomma på nätet, och dessa ges egenskapen att kunna reproducera själva[3] - vi kan på så sätt bli vår egen Gud var och en av oss. Men detta förutsätter fortfarande att vi har inrättat det fysiska samhället i balans med naturen och i balans med oss själva och en ”konstant” befolkning. I slutänden blir det den enskildes val om han eller hon (eller det) ser det som intressant att skapa en virtuell värld.

---

[1] ”Roll” används här i betydelsen ekologisk nisch eller funktion, inte i betydelsen att det är någon som ”givit” dem en viss roll, eller att de själva väljer vilken roll de vill spela.

[2] Det är självfallet inget som den rika världen kan eller bör kunna diktera för de andra länderna.

[3] Leder till intressanta frågor om den sanna naturen hos dessa virtuella kreationer. Är de ekonomiska och juridiska objekt t.ex., eller är deras skapare ansvariga för deras handlingar?

[4] Och här menar jag ”natur” exklusive människan och den natur som människan skapat.

---

[1] Bortsett från den egentliga diskussionen, som är om kapitalismen, så kan man ställa frågan om vad ”erövringen av Indien” betyder för Schumpeter. Från sammanhanget så får man anta att det handlar om britternas kolonisering av Indien. En ekonomi vilken var mångdubbelt större än Storbritanniens och där människor sannolikt hade lika eller större välstånd än Storbritanniens innevånare. Om det skall anses vara ett framsteg över huvud taget tveksamt.

Människans plats

Det finns många idéer om relationen mellan människan och naturen. Låt mig på en gång deklarera att jag inte anser att naturen är bra eller dålig, ond eller god. Den bara är. Visst kan den vara mer eller mindre vacker i våra ögon. Visst kan den vara mer eller mindre ”vänlig” (jämför t.ex. arkisk kyla med ett tropiskt klimat) mot oss. Den svaga älgen som dödas av en vargflock kan knappast tycka att naturen är ”god”.

Arne Naess och andra har utvecklat något som brukar kallas ”djupekologi”. Den går i korthet ut på att man ser människan som bara en del av naturen och att alla delar av naturen har lika stor rätt att utvecklas och blomstra.: ”Ett klasslöst samhälle inom hela biosfären, en demokrati där vi kan tala om rättigheter inte bara för människan, men också för djur, plantor och mineraler” (Naess 1974). Som sådan så har den stora likheter med Lovelocks Gaia-idé där jorden ses som en enda stor organism och där olika processer (medvetet eller ej) bidrar till att skapa och upprätthålla goda livsvillkor. Andra och betydligt äldre exempel av liknande hållningar är Albert Schweitzers och jainiterna . Samtidigt som man kan sympatisera med dessa tankar finns det en risk att de överbetonar vissa saker eller missuppfattas så att man med konstaterandet av att människan är en del av naturen också menar att naturen alltid är god och att det som är bra för en abstrakt ”natur” alltid är bra för människan. Men det synsättet ger ingen ledning i hur man skall hantera intressekonflikter. De är svåra nog att hantera mellan olika människor, och jag ser inte hur vi skulle kunna balansera en viss människas intresse mot ett visst träd, för att inte tala om en stens (Naess nämner ju också mineraler) intresse. Sanningen är ju att det som verkligen definierar människan idag, och de senaste tiotusen åren, är att den förändrar naturen mer, mycket mer, än någon annan organism.

För den neoliberala ikonen Ayn Rand är ekologi som social princip farlig. ”Ekologi som social princip ….dömer städer , kuluten, industrin, tekniken och intellektet och förespråkar att människan skall gå tillbaks till naturen, till ett stadium av grymtande underdjur som gräver i jorden med sina bara händer” (Rand 1999). Självfallet är det en absurd hållning åt det andra hållet. Förvisso så kan vi kanske inte upphöja ”ekologi” till en social princip, ekologi är ingen princip över huvud taget. Och ekologi är inte läran om hur vi organiserar vårt samhälle, och ännu mindre är ekonomin det. Men ekologin sätter upp en rad ”regler” som, vare sig vi gillar dem eller inte, får leva med och utforma vårt samhälle att passa, och dessa regler är i grunden mer avgörande än de ekonomiska ”lagar” som ekonomer brukar hänvisa till. Så jag kan inte hålla med Ayn Rand i hennes kritik.

De djupekologiska idéerna är antingen en form av självklarhet (vi kan inte leva utanför naturens villkor) eller så likställer de människor med andra organismer. Det kan tyckas ofarligt, men den logiska slutsatsen av ett sånt förhållningssätt blir lätt inhumana. Vetskapen om att vår befolkningsexpansion leder till stora problem för andra arter leder lätt till krav på minskning av befolkningen. De mest effektiva sätten att minska befolkningen verkar vara krig, massepidemier och utrotningsläger, lite mer långsiktigt med mass(tvångs)sterilisering. Alla dessa kan framstå som goda, då det ökar livsutrymmet för andra organismer, och det blir en smaksak vilket vi väljer. För den som valts ut att bli likviderad spelar det väl strängt taget liten roll?

Att se oss som ett djur bland alla andra betyder också att vi avhänder oss ett särskilt ansvar, både för andra djur och för oss själva. Är vi ett djur som alla andra så behöver vi inte bekymra oss över växthuseffekten, eller om andra djur utplånas. Tror du att lejonen medvetet sparar gaseller för att vårda stammen av mat? Tror du att göken medvetet begränsar sina kullar för att inte konkurrera ut rörsångaren? När vi lämnade Eden, dvs när vi lämnade fångstsamhället, så lämnade vi också vår oskuld och våra möjligheter till jämställdhet med myggan, hjorten, ormen och äpplet.

Lika tokigt som det blir att säga att människan är bara ett djur som alla andra, är det att projicera typiskt mänskliga egenskaper på naturen, på djuren och växterna, dvs säga att de är människor precis som vi. För mig så förefaller den etiskt motiverade vegetarianismen göra detta. På samma sätt som vi knappas fördömer höken som tar en sork så skall vi inte fördöma människan som äter en hjort eller i den moderna tappningen, föder upp en ko för slakt. Det är inte brist på respekt för det levande att äta det. Allt äter annat i naturen, och det är bara för oss att fylla vår ekologiska roll att äta andra djur (och växter förstås) .

Det är bra att ha respekt för naturen. Den respekten bör baseras på en respekt för vad den är, för dess skönhet, för dess värde för oss, både de uppenbara värden och de värden som vi ännu inte insett. Respekten skall självfallet också innefatta oss själva. Om man vill kan man klä det i religiösa termer (panteism, animism). Själv tycker jag att det är onödigt och saknar mervärde som förklaringsmodell, dvs vi kommer inte förstå mer eller agera klokare genom att tolka naturen i religiösa termer, snarast tvärtom .

Människan är en del av naturen, har alltid varit och kommer alltid vara. Människan förvandlar också naturen mer än någon annan art. Det är inte unikt i naturen att arter själva förändrar sin livsmiljö, det är tvärtom ganska vanlig. Oftast sker det i liten skala men ibland kan det vara omfattande. Bäverns dammar är väl kända. Vissa Eucalyptusskogar kan självantända så att andra konkurrerande träd brinner upp, medan Eucalyptusträden inte dör av elden och nya blad snabbt växer ut igen. Bladskärarmyror bedriver ett avancerat ”jordbruk” där man samlar in blad som används som substrat för svampar som därefter äts av myrorna. Det är intressant att notera att både bäverns och bladskärarmyrors produktionssystem i många fall är i direkt konkurrens med våra, dvs bäverns dammar kan dränka åkermark och bladskärarmyrorna härjar hårt i vissa jordbruksgrödor i Sydamerika. Betande djur bidrar genom sin betning till att upprätthålla betesmark. Likväl, hur utvecklade och fascinerande de än är, så bleknar de i jämförelse med vad den uppfinningsrika människan hittar på.