Kommunistiska kor

"Vid Vassjön i Sör Amsberg i Borlänge betar en grupp kommunala kor med tjur och kalvar. Det är skotsk höglandsboskap som håller området runt sjön öppet för ett rikt fågelliv. I det hållbara utvecklingsarbetet är korna viktiga pedagogiska verktyg för att visa hur vår mat hänger samman med ett stycke landskap."

Den här beskrivningen från Borlänge kommuns hemsida låter väl trevlig? Men för vissa är det ett steg mot stalinism (Borås tidning).

I Borlänge har man nu gått steget längre och har också styrt köttet till egna verksamheter. För första gången serveras nu kött från kommunens egna kor till skolelever och inom äldreomsorgen. Råvaran används också på hotell- och restaurangutbildningen.Varje år slaktas cirka 25 djur vid Ickholmens slakteri. Detta slakteri finns i Rättvik, vilket medför korta transporter för både korna och köttet (rapporterar Upphandling 24).

I Uppsala Nya rapporteras idag från Knivsta där det finns förslag att kommunen skall ha egna kor och får. Syftet är dels att hålla landskapet öppet och dels att leverera kött till de egna verksamheterna. Anders Eskhult (C politiker i Knivsta) tycker att  “kommunen med skattemedel bedriva illojal konkurrens som bara kan skada den lokala marknaden”. Moderaterna i Knivsta tycker förslaget är “KOmiskt”.

Det verkar som om iden om de kommunala korna sprider sig. Tidigare i år rapporterade Dalarnas Tidning att sex dalakommuner kommer satsa på kommunala kor. Andra som diskuterat frågan är Conny Brännberg, KD politiker i Skaraborg och Älmhults kommun.

Maria Ludvigsson, ledarskribent på Svenska Dagbladet kritiserar de kommunala korna starkt, och intar en mycket intressant hållning till våra viktigaste samhällsorgan:

“Öppna landskap och kossor är så pass angelägna (min kursiv) att de borde lämnas åt helt andra delar av samhället att äga och sköta än kommunerna”.

Det är klart att man inte måste göra storpolitik av det faktum att det inte längre finns tillräckligt med betande mular för att upprätthålla det landskap som kommunerna vill bevara. Det är få som ifrågasätter att kommuner klipper gräs i sina parker, och om man vill kan man ju se korna bara som ekologiska gräsklippare. Och som sådana borde de väl vara OK bortsett från vilken politisk åskådning man har. Kommunpolitiken i vårt land är – som väl är – inte så ideologisk, utan mer pragmatisk.

Men det är ändå intressant att se de kommunala korna som symptom på två så kallade ”marknadsmisslyckanden”.

Jordbruket är inte bara en producent av matvaror utan är också mycket viktigt för att sköta om det ekologiska system som vi människor har skapat på jorden. Jordbrukslandskapen omfattar omkring halva jordytan, och hur vi sköter jordbruket är i stort hur vi sköter planeten Jorden, vårt hem. Pga av stenhård konkurrens har jordbruket specialiserats globalt och stora delar av jordbruket bedrivs idag som en industriell produktion med liten hänsyn till hur det påverkar miljö och landskap. Då måste samhället ta över de kostnader som uppstår för att fortsätta vårda landskapet och kulturarvet. Är det en positiv utveckling?

På ett liknande sätt har offentlig upphandling under de senaste femtio åren drivits med fri och ökad konkurrens för att trycka ned kostnader som ledstjärna (och för den skull också den goda ambitionen att få bort korruption). Men det resulterar i att gamla och sjuka i Uppsala får äta tre dagar gammal mat från Västerås. Och på skolor och sjukhus kan man inte köpa upp lokal mat för det strider mot upphandlingsreglerna. Dessa upphandlingsregler är gjorda för att skapa ”marknader” av allt våra gemensamma organ skall inhandla. Kanske det är fel tänkt helt enkelt?

Tanken att ”marknaden” alltid är det bästa sättet att organisera produktion eller distribution har blivit en farlig dogm. Det syns väldigt tydligt just i jordbruket och i hur vi tar hand om naturen.

Vi kan få det väldigt mycket bättre - utan ekonomisk tillväxt.

Den första dator jag såg i verkligheten användes som värmeelement! När vi startade KRAV 1985 var föreningens första kontor på gården Almarkaröd där det drivits försöksverksamhet för vilken en dator köpts in. Denna var stor som ett modernt kylskåp. Men 1985 hade den blivit ikappsprungen av en Commodore 64, den första riktiga folkdatorn. Med sitt behändiga format och bättre program var den mycket bättre än den stora datorn – som dock fick stå på för att värma rummet på vintern. Med dagens mått är en Commodore 64 en antikvitet, den hade 64 kb RAM minne – den billiga Lenovo jag skriver på just nu har 2 Gb RAM. Priset på den och min nuvarande dator är ungefär detsamma, men i nuvarande penningvärde så är min Lenovo kanske hälften så dyr, eller ännu billigare.

Så långt så håller nog alla med mig, och framstegskören är enig. Samtidigt tycker jag det är konstigt att teknikoptimister och tillväxtförespråkare oftast är samma personer, och att de för fram att teknisk utveckling och ekonomisk tillväxt tillsammans ger oss ett bättre samhälle. Men om jag säger att exemplet med datorn visar att vi kan få det mycket bättre även utan ekonomisk tillväxt (t.ex. större kylskåp med samma energiförbrukning), då börjar många få kalla fötter.

Teknikoptimister brukar oftast hävda att vi kan göra saker smartare och bättre – med mindre resurser. Därför är det ingen som helst motsättning mellan utveckling av ny teknik och miljön, tvärtom, det är bara genom att bejaka ny teknik som vi kan spara miljön – och skulle vi köra slut på någon naturresurs så kommer ny teknik fixa ett annat material som kan ta dess plats. Exemplet med datorn ger dem delvis rätt. Resursförbrukningen för Commodoren var mycket lägre än för den gamla stora datorn. Resursförbrukningen för min Lenovo är sannolikt rätt lik den för Commodoren – men jag får hundra gånger så mycket dator för pengarna.

Tillväxtvurmare brukar ofta hävda att vi behöver tillväxten för att ha råd att ta hand om miljön (eller välfärden). Och de hävdar att genom ökad produktivitet och smart teknik så kan vi förena tillväxten med mindre resursutnyttjande. Det som tillväxtvurmarna påstår vad gäller ökad tillväxt och ökad miljöhänsyn stämmer inte annat än på mycket lokala miljöproblem (lokala luft och vattenföroreningar t.ex). Kritiken är oftast att genom ökad ekonomisk tillväxt får vi ökad konsumtion och denna konsumtion leder till ökad resursförbrukning, vilken uppväger alla eventuella resursbesparingar. Det är förvisso sant, men ännu viktigare är att ekonomisk tillväxt – mätt som BNP - rent definitionsmässigt innebär större förbrukning av resurser.

Jag läser just boken Tillväxt till varje pris (Jag hoppas kunna publicera en mer omfattande recension snart) av Mikael Malmaeus som på ett begripligt sätt förklarar vår ekonomi och vad som döljer sig bakom den mytiska Tillväxten. Han anser att denna dyrkan av tillväxt är befängd, av flera olika skäl men framför allt för att tillväxten bygger på kostnader för produktionen och inte på nyttan. Och kostnaderna bygger i sin tur på hur mycket resurser som använts - förslösats eller förstörts – i tillverkningen av en vara eller tjänst.

Antalet arbetade timmar i Sverige har legat i stort sett på samma nivå sedan 1950-talet. Den största minskningen är i jordbruket och den största ökningen är i den offentliga sektorn. Under samma tid har det realkapital, maskiner och byggnader ökat med 470 procent vilket också motsvarar ökningen av BNP. Att det förhåller sig så är naturligt med Malmaeus förklaring att det är de ingående resurserna, kostnaderna, som är grunden för BNP siffrorna.

Även viktiga råvaror som olja och metaller är i princip gratis, det är mängden arbete och kapital som avgör deras kostnad och därmed deras bidrag till BNP. Att de är gratis betyder inte att de saknar värde i en vidare betydelse. Inte heller saknar de ekonomisk betydelse, i själva verket är t.ex. olja och järn helt oundgängliga resurser för hela vår civilisation, men enligt Malmaeus finns detta förhållande inte inbyggt i vårt marknadsekonomiska system eller i tillväxtbegreppet – vilket är varför det kan framstå som att vi blir rikare trots att vi förslösar grunden för vår överlevnad.

Även om datorexemplet är extremt så är den allmänna utvecklingen densamma. Pga en fantastisk produktivitetsutveckling kan vi göra oändligt mycket mer än vi kunde göra för hundra år sedan. Peter Marsh, journalist på Financial Times, skriver i The New Industrial Revolution att BNP (globalt) ökat ungefär 60 gånger sedan 1800. Och det är fantastiskt. Men mer anmärkningsvärt är att produktionen av varor har ökat 220 gånger, dvs varuproduktionen har ökat 3,5 gånger mer än BNP. Överhuvudtaget så reflekteras inte volymökningar i produktionen som en ökning av BNP. Bidraget till BNP (Sverige) av metall, maskin och fordonsproduktionen har ökat med 79 procent sedan 1993, medan den faktiska produktionsökningen var 323 procent under samma period

Talet om att vi numera lever i ett tjänstesamhälle ekar lite ihåligt i det sammanhanget. Lustigt nog så är det den framgångsrika varuproduktionen och jordbruket – byggd på fossila bränslen – som ger oss den illusionen. Ju mer produktiv en sektor blir desto mindre betydelsefull blir den – för vår ekonomi, eller i alla fall för vår BNP. För tjänster är utvecklingen tvärtom. Mellan 1993 och 2008 ökade t.ex. bidraget till BNP (Sverige) av utbildnings-, hälso- och sjukvårdstjänster med 316 procent medan den verkliga ökningen av tjänsterna var bara 116. Detta förhållande förklarar också varför de ofta hörda påståendena om att vi måste öka tillväxten för att kunna ”ha råd” med välfärden är falska.

Dessa sammanhang visar att kopplingen mellan ökad välfärd – teknisk utveckling – BNP ökning är svag. Jag tror tanken har sitt ursprung i den närmast religiösa övertygelsen att vårt samhälle går framåt, en övertygelse som är så stark att alla som ifrågasätter den avfärdas som domedagsprofeter.

Vi kan få det väldigt mycket bättre - utan ekonomisk tillväxt.

Publicerad i Dala-Demokraten 10 maj

Det obändiga livet tar över staden

Guerillaodling i London, takodlingar i Brooklyn, växtväggar i Milano, och planthöghus i Linköping – stadsodling är hippt, coolt och modernt. Samtidigt försörjer sig flera hundra miljoner personer i u-länderna på att odla grönsaker i staden – på allt annat än futuristiska sätt. Är stadsodling bara en fluga, är det sätt att försörja en växande befolkning eller en fråga om egenmakt och deltagande?

Odling i staden är lika gammalt som staden. De flesta städer hade odlingar inom murarna och var i direkt relation till jordbruket i omlandet. Det här fortsatte så länge som ekologi och ekonomi hörde ihop. Mellan 1864 och 1920 hade Göteborg ett storskaligt system för hantering av dasstunnorna och framställde en eftertraktade gödsel som köptes av de kringliggande handelsträdgårdarna. Tomater växer särskilt bra i våra utsöndringar.

Fram till 1927 hade man också en egen lönsam svinfarm som producerade flera tusen grisar om året från stadens avfall. Avfallssystemen utformades för att maximera jordbruksnyttan, men i början av 1900-talet ändrades inställningen till att prioritera hygienen – väck med Lortsverige! När konstgödseln blev vanligare och billigare minskade intresset bland bönderna och med vattentoaletten och sopförbränning eller deponi bröts kretsloppet helt.

I den moderna staden fick inte djuren plats, men odlingarna fick fortfarande finnas kvar på undantag. Särskilt under första och andra världskriget blev koloniträdgårdarna en viktig försörjningskälla, år 1917 fanns det närmare sex tusen kolonilotter bara i Stockholm, där man skördade bland annat runt 870 ton potatis.

Trots allt så är det i fattiga länderna där stadsodlingen spelar en stor roll. Cirka 800 miljoner människor beräknas vara engagerade i stadsodling eller stadsnära odling enligt FN:s jordbruksorganisation FAO. Av dem är 350 miljoner kommersiellt engagerade. I Vietnams huvudstad Hanoi produceras mer än 150 000 ton frukt och grönsaker och vart fjärde hushåll är engagerade i odling.

I både i-länder och u-länder finns intresset för ekologiska produkter, inte minst grönsaker.

- Jag oroade mig för min hälsa när det gäller alla kemikalier. Jag kände den starka doften i näsan och i lungorna och det kändes inte bra. Många i det här området har cancer, säger Luong Thi Nguyen, och slår ut med armen över grönsaksfälten och de närliggande husen, där hennes grupp har börjat odla ekologiskt för försäljning till den växande gruppen köpstarka i Hanoi.   

 

Grönsaksodlarkooperativ i Hanoi

 Närheten till staden kan vara en fördel för de som vill odla ekologiskt. Det är lätt att få avfall för kompostering, i Sverige finns obegränsad tillgång på hästgödsel. Det finns också en marknad för överskottet. Men det finns en baksida. Grönsaksodlingar i u-ländernas stora städer försiggår ofta på banvallar, soptippar, rivningstomter, i våtmarker eller på annan mark som inte är enkel att exploatera. De hygieniska förhållandena är dåliga och vattnet och luften kan vara förorenade. Luong Thi Nguyens odling ligger under inflygnings till Hanois flygplats. Även här hemma oroar sig många för vad deras sallad egentligen får i sig från omgivningen. 

Många städer gör det samma som de svenska städerna gjorde för 100 år sedan och försöker driva ut bananer, kor och grisar från stadsrummet. I nästa andetag kommer tillresta konsulter och predikar stadsodlingens lov. Vid ett besök i Ugandas huvudstad förra året läser jag en insändare som beklagar sig över att staden nu gör en plan för stadsodling “Kampala kommer alltid associeras till smuts och snusk så länge folk har höns, getter och grisar på bakgårdarna.”

Motsatsen till odlingar på soptippen är superintensiva odlingar. Inför världsutställningen 2010 planerades en Agropark utanför 18-miljonerstaden Shanghai. På Chongmingön skulle årligen produceras 1 miljon svin, 7 miljoner kycklingar och 113 000 ton grönsaker med modernaste teknik. Och utanför Linköping projekteras en lutande höghusodling kallad Plantagonen, en våt dröm för arkitekter och ingenjörer.

Dessa moderna intensivodlingarna, som för det mesta stannar på ritborden liksom Agroparken, saknar oftast det ekologiska sammanhang som präglade de tidigare stadsodlingarna. De använder inte kompost eller skörderester och de odlar inte heller i jord, utan i stenull. Näring tillförs som steriliserad droppbevattning, luften koldioxidgödslas och man använder ofta konstljus eller tillskottsbelysning.

Man kan uppnå väldigt höga skördar i sådana superintensiva odlingarna. I holländska växthus skördar man upp emot 60 kg tomater per kvadratmeter –minst 10 gånger mer än vad som skördas på vanliga åkrar. Det finns egentligen inte några starka skäl att placera dessa odlingar inne i städerna. Systemen är också mycket dyra och används bara för produkter som gurka, tomat, paprika och sallad, förvisso nyttiga men i stort betydelselösa för försörjningen av en växande befolkning.

Och det gäller nog stadsodlingen i de rika länderna i stort. Den kan ha en viktig roll för produktion av grönsaker och frukt, kanske för höns och bin. Mark i staden är på tok för dyr för att användas till odling av spannmål, eller betas av kor. Och trots alla fina sallader så är det spannmål, bönor, mjölk och potatis som föder mänskligheten idag, och som kommer att göra det i den överskådliga framtiden. Sallad från Slussen, maskroser från Årstafältet, honung från Stureplan och kanske en påskhare från Tantolunden, javisst - men knappast bröd från vete från Skeppsholmen.

Om det inte är för att föda befolkningen varför odlar vi i staden då? Moderna samhällsplanerare ser stadsodlingen som en del av både det offentliga rummet och av stadens ekologi. På grund av städernas enorma storlek är det nödvändigt att hitta nya modeller för att ta hand om avloppen, rena luften och skapa bra mikroklimat. Guerillaodlare vill erövra stadens rum med fröbombning och uppodlade refuger. Landstingen vill använda naturens helande kraft till ”grön terapi”.

Den traditionella koloniträdgården finns kvar och frodas, en liten kolonistuga i Slottsskogen i Göteborg annonseras just i dagarna för 625 000 kronor. Men det finns också nya former. Jag är med i den kollektiva Matparken i Uppsala sedan tre år. Det har varit ett sätt att få färska ekologiska grönsaker, bli smutsig (en sensuell upplevelse de flesta verkar ha glömt från barnaåren), få motion och träffa människor jag troligen inte skulle ha träffat annars.

Det var på hösten 2009 som landskapsarkitekten Marina Queiroz och ekosystemteknikern Ylva Andersson fick ihop ett gäng för att starta odlingen på ett område stort som en fotbollsplan. Att vi odlar stora ytor gör också att vi kan använda en entreprenör till höst och vårbearbetning – under säsong är allt arbete manuellt. Ett mindre område är avsatt för fleråriga växter, bärbuskar och kryddväxter. Utöver kollektivodlingen finns det studiecirklar, skolträdgård och en kommunal seniorverksamhet.

- Vi har märkt att arbetet med odlingen har blivit väldigt viktigt för några, ja kanske det viktigaste som vardagen kan fyllas med, säger Lotta Jansson om den verksamhet som hon bedriver för pensionärer i  Matparken.

Matparken i Gottsunda i Uppsala

Att återknyta folk till matproduktionen igen är också en drivkraft. Men det är inte alltid så lätt. Många är inte vana att laga mat och ännu mindre att laga mat på de grönsaker som går bra att odla på en leråker i Mellansverige. Ännu sämre har kunskaperna varit om hur man tar vara på skörden, fryser, torkar, syrar och konserverar – att vara barn till en hushållslärarinna har sannerligen sina fördelar. En jordkällare i grannskapet skall vi ställa i ordning för den kommande säsongen.

Att vi människor odlar upp parkeringsplatserna är kanske en motsvarighet till att allt fler vilda djur och växter återerövrar stadens rum. Alla stadens tomrum och döda ytor fylls av det obändiga livet vare sig vi vill det eller inte. Och en del av det livet kan vi äta. 

(Artikel som publicerats i White Paper #2 maj 2013)

Hur kan vi leva utan tillväxt?

Jag hör att vi har nått Peak Car (dvs bilanvändningen har slutat), Peak Oil är helt klart här, Peak Child har nåtts globalt, Peak Work är här, dvs antalet arbetade timmar vänder neråt (se diagrammet nedan) osv.

Från Mikael Malmeaus, Tillväxt till varje pris.

Det är möjligt att det fortfarande kommer finnas lite ekonomisk tillväxt ett tag till, men det verkar mycket mer sannolikt att tillväxten i princip upphör.

Frågan är om vi inte i stället för att säga att "tillväxt är inget bra" kanske i stället skall fråga politiker och medborgare "hur skall vi leva utan ekonomisk tillväxt"? Det förefaller att vårt samhälle i alla fall borde ha en beredskap för det. På så sätt skulle vi antagligen också tydligare få fram vilka processer och institutioner som faktiskt är helt byggda på tillväxt. Jag tänker tex på pensionssystemet och bolånebubblor.

Vi kanske rent utav kunde få igång en konstruktiv dialog?

Läs gärna Vi kan få det väldigt mycket bättre - utan ekonomisk tillväxt. Läs också: Growth is gone - welcome steady-state

Speglar politiken samhället eller är det tvärtom?

-     Jag är Masaai, säger Viktoria.

Hon blir snabbt tillrättavisad av Theresa.

-      Vi är alla kenyaner nu.

Dialogen utspelar sig vid min senaste resa till Kenya, strax efter valet i april 2013. Vid det tidigare valet i slutet av 2007 utbröt våldsamma strider mellan olika folkgrupper. En halv miljon fördrevs från sina hem och 1300 människor dödades. Som tur är förlöpte det här valet lugnare.

Vi kritiserar ofta afrikanska länder för tribalisering av politiken. Om man tillhör en folkgrupp kommer man mer eller mindre automatiskt rösta på en kandidat eller ett parti. Och när väl en grupp får makten så gynnas ensidigt denna grupps intressen. Och visst är det till viss del så.

Samtidigt som vi kritiserar dem, saknar vi förmågan att kritiskt granska vår egen version av demokrati.

Föregångaren till vår demokratiskt valda riksdag var ståndsriksdagen. som tillkom under 1400-talet och existerade fram till representationsreformen 1866. Denna var indelad i fyra stånd: adel, präster, borgare och bönder, dvs den reflekterad grovt de fyra viktigaste intressegrupperna. Stegvis växte vår nuvarande form av demokrati fram med allmän rösträtt och politiska partier.

De framväxande partierna var också starkt kopplade till de då dominerande samhällsklasserna. Socialdemokraterna, bildade 1889, var arbetarnas parti, Centern etablerades 1910 med namnet Bondeförbundet. Moderaterna bildades 1904 under namnet Allmänna valmansförbundet och representerade traditionella maktintressen och kapitalister, medan Folkpartiet organiserade intellektuella och tjänstemän. Partierna förväntades representera dessa gruppers intressen.

Och hur är det idag?

Klassernas betydelse har minskat i det globala marknadssamhället. Det ligger i svenska arbetares intressen att importera billiga produkter från Kina snarare än att kräva makt eller ekonomisk demokrati. Bönderna har blivit entreprenörer – och statligt avlönade landskapsskötare - vilket ger dem en helt annan inriktning än tidigare. Den offentliga sektorn anställer stora delar av arbetskraften. All bekänner sig till den existerande marknadsekonomin – ofta med en oroväckande religiöst präglad övertygelse.

Partierna har stegvis anpassat sig till den nya verkligheten. De har blivit marknadsaktörer som "säljer" sina kandidater till väljare som förväntas "köpa budskapet". I det sammanhanget är det inte alls förvånande, utan bara naturligt att de samlas i mittfåran och domineras av principlöst publikfrieri. Ideologierna har ersatts av "varumärken" och opinionsmätningsdemokrati.

Medlemskapet är inte längre viktigt vare sig för medborgarna eller för partierna. Tvärtom, medlemmarna kan vara störande fastlåsta i gamla dogmer och principer vilket gör det svårt för partiledningen och strategerna att snabbt ändra åsikt i takt med att opinionen vänder.

Parlamentarisk demokrati i denna tappning betyder knappast folkstyre utan snarare att vi genom "fria val" väljer vilka som skall styra oss. Dessa försöker på olika sätt marknadsföra sig som kompetenta och ge oss diverse fördelar, som ROT och RUT-avdrag, billigare krognotor, miljöbilspremier, skolpeng eller vad det nu är de erbjuder.

På det stora hela verkar partiväsendet och riksdagen spegla det rådande samhället minst lika mycket som att det formar samhället. I det perspektivet är tribaliseringen av afrikansk politik lika rationell och logisk som ytligheten hos våra politiska partier.    

Vågar vi utmana megatrenderna i jordbruket?

Mat och jordbruk engagerar. Tyvärr är det oftast mindre viktiga dagsfrågor som engagerar, medan de stora trenderna inte förstås eller tas så mycket för givna att de inte går att diskutera – vi vill ju trots allt inte ägna tid åt ”sån’t som ändå inte går att ändra på”.

Det som i stort styrt jordbruket de senaste 150 åren är marknadsanpassning med global konkurrens och ersättning av mänsklig arbetskraft med maskiner drivna med extern energi. 

Jordbrukets specialisering, förlusten av biologisk mångfald, kemikaliseringen, utslagningen av småbönder, industrialiseringen av djurhållningen, dominansen av vete, soja och majs, utlakningen av näringsämnen och alla de andra problemen blir begripliga när vi relaterar dem till dessa två megatrender.  

Mellan 1960 och 2000 fördubblades jordens befolkning, från 3-6 miljarder. Vi har nått ”peak-child”, befolkningen kommer inte att fördubblas en gång till utan planar ut mellan 9 och 10 miljarder. Det är givetvis ingen barnlek att producera mat för ytterligare 3 miljarder, men det är fullt möjligt. Frågan är snarare hur – och vem som skall äta sig mätt.

Mat är historiskt sett mycket billig, men ändå är folk hungriga.

Vi eldar värphöns och spannmål - för att det lönar sig.

Vi slänger massor med mat – för att den är för billig.

I grund och botten bestäms vad som odlas och vem som är hungrig av vem som har pengar. Pengar att köpa mat för eller att investera i odling. 

Susan Mkandawire i Zambia bearbetar sin åker

Fattiga bönder i u-länderna konkurrerar med jättejordbruk i USA och Brasilien. Lite förenklat skulle man kunna säga att deras muskelkraft konkurrerar med olja. Eftersom ett fat olja innehåller energi motsvarande 12 människors arbete ett helt år, så förstår man varför dessa småbönder är fattiga – och kommer att fortsätta vara fattiga. Även svenska bönder har svårt i en internationell konkurrens, pga av klimat, geografi, ägandestruktur, samhällskrav och allmänt kostnadsläge. Undantaget är de som både har råd och förutsättningar för att fortsätta fördubbla produktionen vart tionde år – i stort redan stora gårdar i de bygder som har bäst förutsättningar.

Om vi inte förstår effekterna av marknaden och konkurrensen på jordbruket kommer vi aldrig vare sig kunna förstå varför det ser ut som det gör – eller hur vi skall kunna förändra det.

Samtidigt som vi pratar om brist på mark och svält så bygger vi på den bästa åkermarken. Det finns gott om oanvänd åkermark. Minst 10 miljoner hektar är oanvänd inom EU. T.o.m. Japan som har så lite mark och importerar hälften av sin mat har mycket oanvänd mark.

Problemet är inte brist på möjlig åkermark utan att marken behövs för det andra levande, för naturen – för dess egen skull. Men också för att vi behöver naturen för vår överlevnad, för klimatreglering, för genetiskt material och mediciner, för omvandling av avfall till nya resurser etc.  

Den största ökningen av matproduktionen de sista 50 åren är från förbättrade metoder och bevattning och inte från utökad areal.

Mellan 1960 och 2000 fördubblades befolkningen och köttkonsumtionen ökade kraftigt, medan åkerarealen ökade med bara 15 procent.  Också i framtiden kommer ökade skördar per ytenhet vara viktiga. Skördarna ligger långt under vad som är möjligt i de flesta områden.   

Det är imponerande att skörden per ytenhet har ökat mellan två och tre gånger på femtio år. Men en mycket viktigare utveckling för jordbruket och marknaden för mat är att arbetsproduktiviteten har ökat minst hundra gånger under samma period. Och det är här skillnaden är mycket stor mellan fattig och rik, inte i skörd per ytenhet. Bangladesh lär producera mest mat i världen per ytenhet.

Och hur är det med landskapet och naturen som jordbruket skapar? I Japan har man beräknat att värdet på de landskaps och miljötjänster som jordbruket utför är lika stort som produktvärdet.

Genom EU stöd får bönderna så kallade miljöersättningar. Dessa ersättningar utgör bara några procent av jordbrukets intäkter – och kommer därför att spela en endast marginell roll för hur jordbruket drivs.

Det är här som de stora konflikterna finns, mellan de olika typer av produkter och tjänster som jordbruket skall producera. Särskilt dramatiskt är det om jordbruket skall producera många fler produkter, miljötjänster och energi, samtidigt som energin blir allt dyrare – vilket allt talar för.  

Den industriella och kemikaliserade jordbruksmodellen innebär extrem specialisering som i sin tur behöver konstgödsel och bekämpningsmedel – ständigt mer, men med minskande marginalnytta. Modellen har nått vägs ände. Att producera mer – med mindre insatser, det är den svåra ekvationen. Ekologiskt jordbruk försöker göra just det.

Ekologiskt jordbruk står för en annan modell som kräver omfattande ändringar i systemen: slut kretslopp också från staden; koppla ihop växtodling och djurproduktion – igen. Mer mångfald i produktionen, växelbruk inom gården, ett rikt utbyte mellan gården och den omgivande naturen. Fler händer, ögon, öron och näsor i jordbruket. 

Men de två megatrenderna marknadsanpassning och ökad arbetsproduktivitet gynnar inte ekologiskt jordbruk. Vill vi ha ett sådant jordbruk behöver vi skapa motkrafter som är lika starka som dessa. Och det är lättare sagt än gjort. 

(Först publicerad på Newsmill) 

Skåpmat möglar inte alltid

Jordbruket i världen står inför en rad utmaningar. För den enskilde bonden handlar det kanske mest om att kunna fortsätta som jordbrukare i i-länderna, eller att över huvud taget överleva i u-länderna. I samhällsperspektiv handlar det om att minska miljöbelastningen, skapa ett uthålligt jordbruk, bevara biologisk mångfald samt att producera tillräckligt med mat som är säker och som folk vill ha. Utöver det förväntas jordbruket vara leverantör av förnyelsebara industriråvaror och förnyelsebar energi.

Det konventionella jordbruket är inte uthålligt, och de externa kostnaderna är mycket höga – i form av förorening, hälsoeffekter, förlust av biologisk mångfald osv. Det producerar heller inte den mat som folk vill ha. Trots all kvalitetssäkring, tester och hygien är det tveksamt om man ens lyckats skapa säkra livsmedel. BSE och mul-och-klövsjuka är nyliga påminnelser om hur sårbart systemet är. Användningen av antibiotika i djurhållningen är något av en tickande bomb. Hormoner till djur påverkar sannolikt också människor. GMO grödor introduceras trots starkt motstånd. Det ekonomiska resultatet för den enskilda bonden är inte heller tillfredsställande. I det perspektivet är det inte svårt att förstå intresset för ekologiskt jordbruk.

Här är inte platsen för att gå in i detalj, men i stora drag handlar ekologiskt jordbruk om:

Miljö – ekologiskt jordbruk är resurshushållande och uthålligt samt minskar miljöbelastning
Biologisk mångfald – inom grödor och husdjur, inom produktionssystemet och med omgivande ekosystem
Hälsa – säker mat och naturlig mat
Etik - djurens välfärd spelar en stor roll i ekologiskt jordbruk
Social utveckling – ekologiskt jordbruk strävar efter en direkt relation mellan producenter och konsumenter, rättvis handel och socialt ansvarstagande i produktionen.
Ekonomi – konsumenterna efterfrågar produkterna och man kan få mer betalt, så att bonden kan fortsätta sitt brukande. Samhället slipper externa kostnader och får viktiga ekosystem tjänster

I dag (2004) praktiseras certifierad ekologisk odling av mer än en miljon bönder på cirka 25 miljoner hektar i hela världen. Det finns också många bönder som praktiserar en medveten ekologisk odling utan att vara certifierade, både i u-länder och i i-länder. Slutligen finns det på många platser i världen odlingar vilka fortfarande drivs traditionellt. Många sådan traditionella jordbrukssystem är mycket väl ekologiskt anpassade, använder inga utifrån kommande insatsmedel, hyser en imponerande mångfald och är ekologiskt uthålliga. I takt med ekonomins förändring, indivdernas önskningar (utbildning, TV, telefon) och ökande befolkning så är de dock sällan ekonomiskt uthålliga. De innehåller dock, precis som jordbruket i Sverige på början av nittonhundratalet, mycket man kan lära av.

Men ekologisk odling är inte i sig ett gammaldags odlingssystem. Det handlar om ett förhållningssätt till naturen, en insikt att vi egentligen inte ”producerar” någonting, utan att vi förvaltar och kombinerar naturresurser på ett sätt som ger oss det vi direkt behöver (mat) men samtidigt formar uthålliga system. Självfallet kan vi hitta mycket inspiration - men också avskräckande exempel - i tidigare generationers brukande. Det står t.ex. klart att vi förr eller senare kommer att få ”gå tillbaks” till en situation där jordbruket istället för att vara en netto energikonsument blir först självförsörjande på sin egen energi, och slutligen leverantör av energi till samhället. Det skulle kunna betyda hästens återkomst, men det kan mer sannolikt betyda biogasdrivna traktorer, något som ekologisk odlare i Sverige redan är engagerade i. Vad gäller kontroll av sjukdomar och skadeinsekter så är förebyggande åtgärder alltid de viktigaste. Men även här kan vi både använda kunskaper eller prokukter från traditionella odlingsystem och nya produkter eller sorter framtagna med hjälp av avancerad forskning och modern teknik.

Men kan ekologisk odling verkligen förse världen med tillräckligt med mat? Måste inte vi öka vår produktion ännu mer för att förse svältande människor med mat? Den typen av frågor döljer de verkliga orsakerna till svält och undernäring. De är främst:
-krig och inbördes strider
-fattigdom och ojämlikhet
-missriktad jordbruks och handelspolitik

Globalt sett är det helt enkelt ingen brist på mat idag. De fattiga kan bara inte köpa den. 80% av de undernärda barnen bor i länder med export av livsmedel. Lösningen på svältproblemen står att finna i förbättrade sociala och ekonomiska villkor i u-länderna, i att säkerställa fattigas rättigheter och tillgång till de nödvändiga resurserna, inte minst jord och vatten. Ekologiskt jordbruk är mycket väl anpassat till förhållandena för fattiga småbönder i tropikerna, och leder ofta till ökad avkastning.

Uthållig utveckling anses ha tre dimensioner, social, ekonomisk och miljömässig uthållighet. En fjärde dimensionen är själva skötseln, förvaltandet. Boken Ekologiskt lantbruk handlar om det praktiska förvaltandet av den goda, levande jorden och de växter och djur som lever där, de växter och djur som är grunden för vår mat, för vår hälsa och vår framtid. Det är svårt att tänka sig en mer lämpad författare av denna bok än Inger Källander. Det är individer med starkt engagemang vilka drivit fram det ekologiska jordbruket i Sverige och i resten av världen. Inger har eller har haft en rad olika roller i det ”ekologiska Sverige” men hennes gärning sträcker sig också runt om i världen till platser lång bortom de vanliga turiststråken. Från Sörmland till Ladakh, från World Food Summit över EUs gemensamma jordbrukspoliitk till pH-värden sträcker sig hennes perspektiv. Ett sådant perspektiv är värdefullt också när man skriver om daggmaskar.

Texten var förord till boken Ekologiskt lantbruk : odling och djurhållning av Inger Källander och skrevs 2004.

Ökad konkurrenskraft är inte svaret

Gräset är inte alltid grönare hos grannen men på Nya Zeeland är gräset nästan alltid grönt och det innebär fantastiska möjligheter att producera mycket mjölk till ett lågt pris. Och det är bland annat dessa bönder som svenska mjölkbönder ska konkurrera med, trots ett bistrare klimat och högre kostnader för foder och stall. Det står klart att Sverige inte kan vara en vinnare i den tävlingen och nyligen kom beskedet att en tredjedel av landets mjölkbönder tänker sluta inom de närmaste åren.  En logisk effekt av den hårdnande konkurrensen.

Bara en mindre del av det svenska lantbruket kommer klara av att konkurrera på världsmarknaden i framtiden, trots att lantbruket har rationaliserats och effektiviserats som få andra branscher. Regeringens nyligen tillsatta utredning, ”Konkurrenskraft ochutvecklingsmöjligheter för svensk jordbruks- och trädgårdsproduktion” är välkommen, men frågan är fel ställd. I stället för att enbart fokusera på hur konkurrenskraften ska stärkas, borde man också undersöka hur spelplanen kan förändras. Så länge som världsmarknadspriset på mjölkpulver – som sätts på Nya Zeeland – är det som bestämmer priset för svenska mjölkbönder, kommer utslagningen av svensk mjölkproduktion att fortsätta.

Sverige är inte ensamt om att inte klara konkurrensen på världsmarknaden. Förlorare finns både i rika länder och bland de allra fattigaste, däribland många afrikanska länder vilka utvecklats från nettoexportörer av livsmedel till stora importörer av baslivsmedel. Skillnader när det gäller miljökrav, sociala regler, klimat, markförhållanden och tillgång på kapital ger olika länder olika förutsättningar.

På Chicagobörsen köps och säljs årligen majs som motsvarar 10 gånger världsproduktionen

I direktivet till utredingen står att omvandlingen av lantbruket helt ska styras av ”hårdare internationell konkurrens” och en ”strävan mot ökad marknadsanpassning”. Jordbrukets roll för produktion av miljötjänster, dess roll för landskapet och landsbygdsutveckling, nämns bara flyktigt i det nio-sidiga uppdraget, och är restposter i balansräkningen – målsättningar för dessa saknas. Det finns ingen riskanalys för hur jordbruket ska klara kraftigt ökade energipriser, klimatpåverkan eller andra stora framtida förändringar som påverkar vår livsmedelsförsörjning. Inte heller något om hur vi ska hantera de stora miljökostnader som jordbruket orsakar eller vilken påverkan som det industriella jordbruket har på vår mats kvalitet och i slutändan vår hälsa.

Dessutom får utredaren inte föreslå insatser som kostar något att tala om och frågan är vilken förändring som då är möjlig?  Inte ens EUs jordbruksstöd på elva miljarder kronor kan hindra kräftgången för svenskt lantbruk. Konkurrenstrycket är mycket starkare än så och alltså krävs det betydligt radikalare grepp.

Jordbruket beskrivs ibland som en marginell företeelse, ett särintresse som står för knappt två procent av jobben i Sverige, men då har man inte förstått vad jordbruk är och vilken unik roll det har. Skötseln av jordbruket är något som påverkar oss alla. Jordbrukslandskapet omfattar i dag mer än halva jordytan. Vi vet hur enormt beroende vår mänskliga civilisation är av de tjänster som naturen gör oss, som reglering av klimatet, biologisk mångfald, rening av luft och vatten. Maten inte bara är en förutsättning för vår överlevnad utan också en viktig del av vår kultur och vårt samhällsbygge, och hur vi odlar påverkar också innehållet i vår matkasse.

Men inget av detta regleras särskilt bra av marknaden för jordbruksprodukter. Konkurrensen har visserligen gett oss historiens billigaste mat, men baksidan av den röda prislappen är att räkningen skickas någon annanstans. Någon ska exempelvis betala för den globala erosionen som värderas till nästan 3 000 miljarder kronor per år – mer än 400 kronor per person. Någon ska betala för skadorna från kvävegödslingen, som inom EU kostar mellan 20 och 150 miljarder euro, lika mycket som lantbrukarna tjänar på kvävegödslingen i form av ökad skörd.

Jordbrukets industrialisering har utarmat den biologiska mångfalden och skapat ett alltmer ensidigt landskap som gör det svårt för naturens tjänster att fungera. När 1 700 mjölkgårdar nu försvinner inom ett par år, försvinner också den biologiska mångfald som ett varierat lantbruk innebär.

 

Jordbrukspolitik är svårt och invävt i många olika processer, men det kan inte vara ett argument emot att överhuvudtaget ha en politik. Tvärtom, vi behöver en jordbrukspolitik, inte bara för jordbrukets skull utan för vår framtida överlevnad.  En jordbrukspolitisk utredning värd namnet borde svara på bland annat följande frågor:

- Hur kan jordbruket minskar sina kostnader i form av miljöpåverkan och samtidigt få betalt för de viktiga miljötjänster det utför? Två faktorer som är grundläggande för ett uthålligt jordbruk.

- Går det att förena värden som matkvalitet, regional gastronomi , levande landsbygd, biologisk mångfald och ett miljövänligt jordbruk med en obegränsad global handel av livsmedel?

- Hur kan vi få fler arbetstillfällen inom lantbruket så att det även blir socialt och kulturellt uthålligt?

- Vilka strategier krävs för att jordbruket skall klara av kraftigt ökade energipriser eller en global livsmedelskris?

- Vilka risker finns det med att ytterligare minska vår självförsörjning och vilka insatser behövs för att minska vårt importberoende?

Ann-Helen Meyer von Bremen

Gunnar Rundgren

Författare till ”Jorden vi äter”

Artikeln är först publicerad på SvD Brännpunkt och i en kortare version i papperstidningen. 

Vem tog alla pengarna?

Jag blir förbryllad av allt prat om skuldberg. Vissa får det att låta som om hela vår ekonomi står i skuld.


Och ja det gör den såklart. Vi står i skuld till kommande generationer och till planeten i stort pga av vårt helt oproportionella uttag av resurser. Och det är illa, mycket illa. Långt värre än statsskulden eller hushållens skuldsättning. 

Men det var nu inte det jag tänkte på utan på finansiella skulder. Förvisso har vi en ekonomi där bankerna skapar pengar ur tunna luften när de lånar ut, men trots allt så är det fortsatt så att om någon står i skuld så har någon annan en motsvarande fordran. Det är liksom definitionen av skuld. Att vara skyldig någon.

Så om vi nu har statsskulder och hushållens skuldsättning har vuxit kraftigt (en sanning med modifikation: den mest skuldsatta tiondelen av hushållen har nästan en halv miljon i skuld medan den rikaste tiondelen har en nettoförmögenhet på över sex miljoner. du kan kolla in det här: http://tradgardenjorden.blogspot.se/2012/12/vem-star-i-skuld.html,) vem har motsvarande fordringar? 


Ja, jag har inte alls möjlighet att reda ut det här i detalj, men på det stora hela så fördelar sig skulder och fordringar mellan och inom tre olika sfärer, staten (och annat offentligt), hushållen och företagen, och sedan kan de vara inom eller utom landet. I det sammanhanget tycker jag att det kan vara intressant att titta på företagen.

Den första grafen visar hur de amerikanska företagens likvida tillgångar har utvecklats på 60 år. De har likvida medel på 12,000,000,000,000 svenska kronor, 12 biljoner kronor. Som med de flesta saker är det trenden som är den intressanta, kraftigt stigande.

Sen tittar vi på det svenska företagen: Deras nettoförmögenhet har nästan fyrdubblats de senaste tio åren och motsvarar faktiskt 400 000 kronor per svensk, pensionär som baby. Det är mycket pengar, väldigt mycket.

Det faktum att någon (företagen) har mycket pengar är förvisso ingen ursäkt för att vare sig Svensson, Northland Resources eller Cypern skall vansköta sin ekonomi. Men man kommer inte ifrån att ganska mycket av det här är en situation skapad av politik och politiskt satta ekonomiska spelregler.



På Näringslivets Ekonomifakta skriver man:

"Hushållens skuldkvot, det vill säga hushållens skulder som andel av disponibel inkomst, är för närvarande rekordhög. Att hushållen skuldsätter sig mer än tidigare kan bland annat förklaras av att Sverige efter nittiotalskrisen har ett mycket lägre ränteläge, en avreglerad finansmarknad och helt andra skatte- och subventionssystem än tidigare."

Det i sig är talande, dvs att mycket av det sk skuldberget är politiskt skapat. Jag tycker trots allt att den mening som kommer efter stycket ovan är mest talande:

 "Allt detta innebär att hushållen numera klarar av en högre skuldkvot än tidigare."

(min kursivering)

För övrigt har David Grebers utmärkta bok om skuld kommit ut på svenska nu. Läs om den på DN, Fria Tidningen, Arbetaren,  Flamman, HD