Odla mer mat i stan - eller i dess närhet

Intresset för stadsodling är stort. Jag är själv med i den trevliga Matparken i Uppsala.  Jag skall prata om stadsodlingar i Järfälla på måndag och sitter och förbereder mig. I mina förberedelser kan jag konstatera t.ex. att stadsodling sannerligen inte är något nytt. Enligt doktorsavhandlingen "Historical Urban Agriculture – Food Production and Access to Land in Swedish Towns before 1900" av Annika Björklund så producerade t.ex. Uppsala från sina stadsjordar inte bara spannmål för hela befolkningens behov utan också ett överskott som kunde säljas på 1600 och 1700-talen.


Det är heller inget som är förbehållet de rika länderna, tvärtom:

• Cirka 800 miljoner människor I världen beräknas vara engagerade i stadsodling eller stadsnära odling. 350 miljoner av dem är kommersiellt engagerade.
• Mer är halva Pekings grönsakskonsumtion kommer från staden. 
• I Hanoi produceras mer än 150 000 ton frukt och grönsaker och 150 000 hushåll (1/4) uppskattas vara engagerade. 
• 117 000 människor i Havanna arbetar med stadsodling – det är fler än antalet sysselsatta i hela Sveriges jordbruk.

Trots allt är det en rätt liten del av totala kaloribehovet som täcks av stadsodling. Och kommer vara så också i framtiden. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med areal i städerna för att producera mat till människorna där, och det finns många som konkurrerar om markens användning. Det är fullt möjligt att producera det mesta av grönsakerna som folk äter i staden. Och så var det ju alltid förr, just grönsaker odlades alltid nära städerna och gödslades med det rika innehållet i latrintunnorna. Men i dagens globaliserade värld har grönsaksodlingarna först flyttat till Skåne, sedan till Holland för att landa i Spanien och Kenya. Nu spelar ju grönsaker en högst marginell roll för vår försörjning, bara några procent av de kalorier som föder oss svenskar kommer från grönsaker (se bilden).

Enligt mina beräkningar skulle det finnas cirka 17 000 hektar villaträdgårdar och 300 hektar koloniträdgårdar i Stockholm. Om de odlades till hälften med potatis skulle vi kunna producera nästan 10 procent av stockholmarnas kaloribehov - förutsatt att dessa odlingar gav professionella skördar. I teorin så borde intensivt skötta stadsodlingar kunna ge högre skörd än kommersiella odlingar, men i praktiken tror jag inte alls att det är så. Om jag jämför skördarna som jag och mina vänner får på de goda lerjordarna i stadsodlingen i Gottsunda, så är de betydligt lägre än de som man får på de magra sandjordarna i Klarälvdalen, på Torfolk, där jag bodde förut.

Odling i staden är bra och har fått stor uppmärksamhet, och ökat politiskt stöd.

Däremot  saknas det en meningsfull diskussion om stadsnära odling och om sammanhanget mellan staden och den omgivande landsbygden.

LRF kom just i dagarna ut med lite material om mjölkproduktionen. 

		Stockholms län
Antal kor		3 679
Mjölkproduktion		25,2 miljoner kg
Mjölkkonsumtion		744 miljoner kg
Produktionen i förhållande till konsumtion		3,4 %

Bara en tiondel av mjölken på det stora mejeriet i Kallhäll kommer från Stockholms län.

LRF drar slutsatsen att antalet kor skulle kunna nästan tredubblas. Och det är nog sannolikt.
Jag har tagit fram följande lilla tabell om vad som faktiskt odlas i Stockholms län. Den visar att det trots allt är rätt långt från Stockholm att försörja sig själv.  Inte ens om vi åt all spannmål skulle vi kunna föda en särskilt stor andel av befolkningen. Och i själva verket används mer än hälften av all spannmål till foder.

Men om det kniper skulle det gå att producera väldigt mycket mer mat. Om man (t.ex) odlade potatis på all åkermark i Stockholms län skulle man faktiskt kunna föda hela befolkningen med bara potäter (typ 3 kg om dagen per person...). Det går självklart inte, om inte annat så skulle sjukdommar snabbt slå ut all potatisodling.

Men det skulle likväl gå att kraftigt öka matproduktionen i Stockholms län - om det funnes politisk vilja att göra det. Och om markanvändning för matproduktion prioriterades. Det går för övrigt trettio tusen hobbyhästar och gnager sönder markerna på gårdar i Stockholms län. Och nästan fem tusen hektar täcks av golfbanor. För att inte tala om allt som asfalteras. En stor del av marken ligger också i träda, utan att producera något alls.

Det som styr vad som finns på markerna idag har inget att göra med Stockholms matförsörjning. Det finns vare sig politiska eller ekonomiska styrmedel som verkar i riktning mot att stockholmarna skall försörjas lokalt. 

Mat utan jordbruk?

3D utskrift av mat framställs i ingressen i en artikel i the Guardian i juni som en sätt att bekämpa världshungern. Läser man vidare så ser man att NASA satsar någon miljon på projektet att tillverka en pizza via tre-dimensionella skrivare. Oj va cool! Men läser man ännu mer så ser man att i rymdkapseln måste det finnas pulver av alla de viktiga delarna som protein och kolhydrater. Vad skrivaren gör är inte att skapa mat utan laga mat, vilket är något helt annat, och definitivt inget som har med världshungern att göra.

Vi har nu kommit till den sista pusselbiten* i hur vi skall kunna försörja en växande befolkning. Kan vi producera mat på andra sätt än genom vanligt jordbruk?  Det finns en uppsjö av olika källor till mat. Hav, städer, skogar, laboratorier kan alla bidra till vår försörjning. Media, penningsugna forskare och entreprenörer och allmänna teknikoptimister har tyvärr ett ömsesidigt intresse att blåsa upp nya metoder helt utom proportion.

Haven lär producera ungefär lika mycket biomassa som fastlandet och borde därför kunna föda miljarder. Den antarktiska krillen (en sorts lysräka) ensam lär ha en biomassa lika stor som jordens alla kor och hoppkräftorna har en ännu större biomassa – en biomassa som vi kunde äta.  Det är vår klumpiga förvaltning och bristande utveckling som gör att vi skadar fisket så att flera fiskebestånd är utfiskade och andra har kollapsat. Utöver fisk, kan vi öka användningen av alger, musslor och annat.

Kombinationen av snabbt ökande befolkning, utfiskning och ny teknik har gjort att fiskodling har ökat snabbt. Så snabbt att mängden odlad fisk redan är större än mängden vildfångad fisk. Fiskodling dras med problem och förläggs ofta i känsliga områden, räkodlingar har lett till förstörelse av mangroveskogar, laxodlingar i Norge släpper ut en massa antibiotika tex.  Men utan tvekan kommer fiskodling spela en större roll för vår försörjning i framtiden.

Algodlingar har hypats rejält i media (se tex SvT), men kommer de närmaste decennierna inte vara av den omfattning och inriktning att de kommer producera betydande mängder basföda. Deras inriktning är än så länge kosmetik, kosttillskott och annat som kostar minst tio gånger mer än basmat.  

Vild mat har traditionellt sett varit viktiga och de upplever just nu en renässans som chic gourmetmat, stenålderskost eller cool vagabondmat i de industrialiserade länderna. Särskilt för fattiga människor är insamlandet av vilda växter både en viktig inkomstkälla och näringskälla.  Hälften av födan i norra Thailand är vild mat. Cirka 500 miljoner kilo bär växer i de svenska skogarna varje år, dvs femtio kilo per person, men bara några procent samlas in. Vild mat är inte bara växter. I södra och mellersta Sverige kan det finnas uppemot 40 rådjur per 100 hektar och rekordsäsongen 1997/98 sköts 210 000 rådjur i Sverige, ungefär lika många som antalet slaktade lamm. 

Vild mat kan säkert spela en större roll – om vi förvaltar den rätt. Gränsen mellan odlad mat och vild mat är heller inte så skarp, många vilda växter trivs i odlingslandskapen. Många landskap har varit en samverkan mellan människa, jordbruk och vild miljö där man systematiskt manipulerar miljön för att öka skörd av vilda resurser, det gäller särskilt beteslandskapen. Mycket av det Nordamerikanska landskapet som mötte kolonisatörerna var sådana landskap, även om de inte förstod det. Men på det stora hela har jägar- och samlarsamhällen inte lyckats med att föda mycket mer än en eller ett par människor per kvadratkilometer. Jordbruket ökar det hundra gånger.

Stadsodlingar skrivs det också mycket om i dessa dagar.  Odling i staden är sannolikt lika gammalt som staden. Det finns cirka 300 koloniträdgårdsföreningar i Sverige, och intresset för odling i staden är stort, i både nya och gamla former. Själv är jag med i den kollektiva Matparken i Uppsala sedan tre år. Det har varit ett sätt att få färska ekologiska grönsaker, bli smutsig, få motion och träffa människor jag troligen aldrig träffat annars. 

Trots allt så är det i fattiga länderna där stadsodlingen spelar en stor roll. Cirka 800 miljoner människor beräknas vara engagerade i stadsodling eller stadsnära odling enligt FN:s jordbruksorganisation FAO. Av dem är 350 miljoner kommersiellt engagerade. I Hanoi produceras mer än 150 000 ton frukt och grönsaker och vart fjärde hushåll är engagerat i det. När Sovjetunionen rasade samman försvann Kubas mycket fördelaktiga byte av socker mot konstgödsel, och landet stod inför en försörjningskris, förvärrad också av det amerikanska embargot. En satsning på ekologiskt jordbruk och stadsodling var svaret, och det lyckades bra. Idag är 117 000 personer i Havanna sysselsatta i stadsodling –  fler än antalet sysselsatta I hela Sveriges jordbruk. 

Också för stadsodlingar förekommer ofta felaktiga föreställningar om hur viktiga de är för livsmedelsförsörjning. Uppgifter om att en viss storstads grönsaker till hälften kommer från staden, blir plötsligt ”hälften av all mat odlas i staden”. I verkligheten produceras nästan ingen riktig basmat (spannmål, rotfrukter, bananer, mjölk) i städerna. 

Utanför Linköping projekteras den sk Plantagonen, en höghusodling. Dessa moderna intensivodlingar, som för det mesta stannar på ritborden, saknar oftast det ekologiska sammanhang som präglade de tidigare stadsodlingarna. De använder inte kompost eller skörderester och de odlar inte heller i jord, utan i stenull. Näring tillförs som steriliserad droppbevattning, luften koldioxidgödslas och man använder konstljus eller tillskottsbelysning. 

Man kan uppnå väldigt höga skördar i sådana superintensiva odlingarna. I holländska växthus skördar man upp emot 60 kg tomater per kvadratmeter –minst 10 gånger mer än vad som skördas på vanliga åkrar. Systemen är mycket dyra och används bara för produkter som gurka, tomat, paprika och sallad, förvisso nyttiga men i stort betydelselösa för försörjningen av en växande befolkning. Det samma gäller hydrokultur, växtväggar, takodlingar och andra liknande system.

Och så var det där med syntetisk mat, visst förekommer det. Man framställer t.ex. syntetiskt vanillin från rutten granved, urea används som tillskottsfoder som gör att kor kan bättre tillgodogöra sig halm eller annat grovt växtmaterial, och syntetiska aminosyror gör att man kan föda upp höns på billig majs. 

I dagarna har man serverat en syntetisk hamburgare som tagits fram med betydande insatser, 2,5 miljoner har satsats hittills. ”Det fiffiga med det odlade köttet är att produktionen kan ske i‑stort sett utan belastning av jorden eller påverkan på klimatet” skrev SvD i en artikel 2007 där man sade att det bara skulle ta åtta år innan produkterna skulle finnas i affärerna. Men syntetisk kött felar på båda punkterna: Det är mycket långt kvar att jobba fram något som fungerar. Till och med de som står bakom den syntetiska hamburgaren säger att det kommer ta tjugo år innan tekniken är mogen (och det har man sagt om fusionsenergi sedan sextiotalet...). Fördelarna med syntetiskt kött är inte alls så stora som de framställs. Forskarna undviker att tala om att också syntetisk kött kommer behöva odlat ”foder”. De jämför kornas omvandling av gräs till protein med deras laboratorieomvandling av soja, alg eller majsprotein till köttmassa. Men den mer rättvisande jämförelsen borde vara med fisk, kyckling eller gris. Och då är omvandlingen i laboratorier sällan särskilt imponerande. 

Men syntetisk mat kan ju också vara vegetabilisk, svamp eller bakterier. Ett sådant exempel är quorn (som jag skrivit mycket om tidigare). Men också dessa behöver ju ”foder”. Att omvandla soja eller spannmål i tankar till något nytt – är inte det minsta nytt. Tofu och öl är två sådana exempel. Visst kommer vi människor säkert hitta nya sådana metoder. Men på det stora hela handlar det om livsmedelsförädling och inte primärt om matproduktion. 

I själva verket är termen ”syntetisk mat” missledande. Den dag vi har mat framställd av olja eller någon annan icke-biologisk råvara kan vi kanske prata om syntetisk mat. Men det faktum att vi på alla möjliga sätt försöker ersätta olja med odlade biologiska råvaror talar för att det är betydligt enklare att omvandla liv till energi än energi till liv.

Jordbruket har genomgått en enorm effektivisering, specialisering och mekanisering de senaste 100 åren. Men själva grunderna för jordbruket har ändrats väldigt lite. Det är fortfarande odling av spannmål som försörjer större delen av mänskligheten, även om en större del numera tar omvägen via gris eller kyckling. Att så lite ändrats beror nog inte på brist på ansträngningar eller försök eller brist på teknik eller vetenskap. Utan på att den bas som vi byggt upp den mänskliga civilisationen på helt enkelt är rätt solid. Och det är bäst att vi vårdar de resurser som behövs för att driva jordbruk snarare än att sätta vårt hopp till andra hippa sätt att skaffa käk på.

*Jag har skrivit en serie av artiklar om hur vi skall kunna föda en växande befolkning. För att få fram mer mat kan vi utöka arealerna som vi odlar på och öka skördarna på de existerande arealerna. Vi kan också minska svinnet i hela livsmedelskedjan. Ett annat alternativ är ändra kosten, det vill säga byta grödor till sådana som ger mer mat per ytenhet eller förändra våra matvanor till sådant som kräver mindre resurser, till exempel äta mindre kött. Det här är den sista artikeln i serien och handlar om hur vi kan producera mat på annat sätt än genom odling.

Det obändiga livet tar över staden

Guerillaodling i London, takodlingar i Brooklyn, växtväggar i Milano, och planthöghus i Linköping – stadsodling är hippt, coolt och modernt. Samtidigt försörjer sig flera hundra miljoner personer i u-länderna på att odla grönsaker i staden – på allt annat än futuristiska sätt. Är stadsodling bara en fluga, är det sätt att försörja en växande befolkning eller en fråga om egenmakt och deltagande?

Odling i staden är lika gammalt som staden. De flesta städer hade odlingar inom murarna och var i direkt relation till jordbruket i omlandet. Det här fortsatte så länge som ekologi och ekonomi hörde ihop. Mellan 1864 och 1920 hade Göteborg ett storskaligt system för hantering av dasstunnorna och framställde en eftertraktade gödsel som köptes av de kringliggande handelsträdgårdarna. Tomater växer särskilt bra i våra utsöndringar.

Fram till 1927 hade man också en egen lönsam svinfarm som producerade flera tusen grisar om året från stadens avfall. Avfallssystemen utformades för att maximera jordbruksnyttan, men i början av 1900-talet ändrades inställningen till att prioritera hygienen – väck med Lortsverige! När konstgödseln blev vanligare och billigare minskade intresset bland bönderna och med vattentoaletten och sopförbränning eller deponi bröts kretsloppet helt.

I den moderna staden fick inte djuren plats, men odlingarna fick fortfarande finnas kvar på undantag. Särskilt under första och andra världskriget blev koloniträdgårdarna en viktig försörjningskälla, år 1917 fanns det närmare sex tusen kolonilotter bara i Stockholm, där man skördade bland annat runt 870 ton potatis.

Trots allt så är det i fattiga länderna där stadsodlingen spelar en stor roll. Cirka 800 miljoner människor beräknas vara engagerade i stadsodling eller stadsnära odling enligt FN:s jordbruksorganisation FAO. Av dem är 350 miljoner kommersiellt engagerade. I Vietnams huvudstad Hanoi produceras mer än 150 000 ton frukt och grönsaker och vart fjärde hushåll är engagerade i odling.

I både i-länder och u-länder finns intresset för ekologiska produkter, inte minst grönsaker.

- Jag oroade mig för min hälsa när det gäller alla kemikalier. Jag kände den starka doften i näsan och i lungorna och det kändes inte bra. Många i det här området har cancer, säger Luong Thi Nguyen, och slår ut med armen över grönsaksfälten och de närliggande husen, där hennes grupp har börjat odla ekologiskt för försäljning till den växande gruppen köpstarka i Hanoi.   

 

Grönsaksodlarkooperativ i Hanoi

 Närheten till staden kan vara en fördel för de som vill odla ekologiskt. Det är lätt att få avfall för kompostering, i Sverige finns obegränsad tillgång på hästgödsel. Det finns också en marknad för överskottet. Men det finns en baksida. Grönsaksodlingar i u-ländernas stora städer försiggår ofta på banvallar, soptippar, rivningstomter, i våtmarker eller på annan mark som inte är enkel att exploatera. De hygieniska förhållandena är dåliga och vattnet och luften kan vara förorenade. Luong Thi Nguyens odling ligger under inflygnings till Hanois flygplats. Även här hemma oroar sig många för vad deras sallad egentligen får i sig från omgivningen. 

Många städer gör det samma som de svenska städerna gjorde för 100 år sedan och försöker driva ut bananer, kor och grisar från stadsrummet. I nästa andetag kommer tillresta konsulter och predikar stadsodlingens lov. Vid ett besök i Ugandas huvudstad förra året läser jag en insändare som beklagar sig över att staden nu gör en plan för stadsodling “Kampala kommer alltid associeras till smuts och snusk så länge folk har höns, getter och grisar på bakgårdarna.”

Motsatsen till odlingar på soptippen är superintensiva odlingar. Inför världsutställningen 2010 planerades en Agropark utanför 18-miljonerstaden Shanghai. På Chongmingön skulle årligen produceras 1 miljon svin, 7 miljoner kycklingar och 113 000 ton grönsaker med modernaste teknik. Och utanför Linköping projekteras en lutande höghusodling kallad Plantagonen, en våt dröm för arkitekter och ingenjörer.

Dessa moderna intensivodlingarna, som för det mesta stannar på ritborden liksom Agroparken, saknar oftast det ekologiska sammanhang som präglade de tidigare stadsodlingarna. De använder inte kompost eller skörderester och de odlar inte heller i jord, utan i stenull. Näring tillförs som steriliserad droppbevattning, luften koldioxidgödslas och man använder ofta konstljus eller tillskottsbelysning.

Man kan uppnå väldigt höga skördar i sådana superintensiva odlingarna. I holländska växthus skördar man upp emot 60 kg tomater per kvadratmeter –minst 10 gånger mer än vad som skördas på vanliga åkrar. Det finns egentligen inte några starka skäl att placera dessa odlingar inne i städerna. Systemen är också mycket dyra och används bara för produkter som gurka, tomat, paprika och sallad, förvisso nyttiga men i stort betydelselösa för försörjningen av en växande befolkning.

Och det gäller nog stadsodlingen i de rika länderna i stort. Den kan ha en viktig roll för produktion av grönsaker och frukt, kanske för höns och bin. Mark i staden är på tok för dyr för att användas till odling av spannmål, eller betas av kor. Och trots alla fina sallader så är det spannmål, bönor, mjölk och potatis som föder mänskligheten idag, och som kommer att göra det i den överskådliga framtiden. Sallad från Slussen, maskroser från Årstafältet, honung från Stureplan och kanske en påskhare från Tantolunden, javisst - men knappast bröd från vete från Skeppsholmen.

Om det inte är för att föda befolkningen varför odlar vi i staden då? Moderna samhällsplanerare ser stadsodlingen som en del av både det offentliga rummet och av stadens ekologi. På grund av städernas enorma storlek är det nödvändigt att hitta nya modeller för att ta hand om avloppen, rena luften och skapa bra mikroklimat. Guerillaodlare vill erövra stadens rum med fröbombning och uppodlade refuger. Landstingen vill använda naturens helande kraft till ”grön terapi”.

Den traditionella koloniträdgården finns kvar och frodas, en liten kolonistuga i Slottsskogen i Göteborg annonseras just i dagarna för 625 000 kronor. Men det finns också nya former. Jag är med i den kollektiva Matparken i Uppsala sedan tre år. Det har varit ett sätt att få färska ekologiska grönsaker, bli smutsig (en sensuell upplevelse de flesta verkar ha glömt från barnaåren), få motion och träffa människor jag troligen inte skulle ha träffat annars.

Det var på hösten 2009 som landskapsarkitekten Marina Queiroz och ekosystemteknikern Ylva Andersson fick ihop ett gäng för att starta odlingen på ett område stort som en fotbollsplan. Att vi odlar stora ytor gör också att vi kan använda en entreprenör till höst och vårbearbetning – under säsong är allt arbete manuellt. Ett mindre område är avsatt för fleråriga växter, bärbuskar och kryddväxter. Utöver kollektivodlingen finns det studiecirklar, skolträdgård och en kommunal seniorverksamhet.

- Vi har märkt att arbetet med odlingen har blivit väldigt viktigt för några, ja kanske det viktigaste som vardagen kan fyllas med, säger Lotta Jansson om den verksamhet som hon bedriver för pensionärer i  Matparken.

Matparken i Gottsunda i Uppsala

Att återknyta folk till matproduktionen igen är också en drivkraft. Men det är inte alltid så lätt. Många är inte vana att laga mat och ännu mindre att laga mat på de grönsaker som går bra att odla på en leråker i Mellansverige. Ännu sämre har kunskaperna varit om hur man tar vara på skörden, fryser, torkar, syrar och konserverar – att vara barn till en hushållslärarinna har sannerligen sina fördelar. En jordkällare i grannskapet skall vi ställa i ordning för den kommande säsongen.

Att vi människor odlar upp parkeringsplatserna är kanske en motsvarighet till att allt fler vilda djur och växter återerövrar stadens rum. Alla stadens tomrum och döda ytor fylls av det obändiga livet vare sig vi vill det eller inte. Och en del av det livet kan vi äta. 

(Artikel som publicerats i White Paper #2 maj 2013)