Speglar politiken samhället eller är det tvärtom?

-     Jag är Masaai, säger Viktoria.

Hon blir snabbt tillrättavisad av Theresa.

-      Vi är alla kenyaner nu.

Dialogen utspelar sig vid min senaste resa till Kenya, strax efter valet i april 2013. Vid det tidigare valet i slutet av 2007 utbröt våldsamma strider mellan olika folkgrupper. En halv miljon fördrevs från sina hem och 1300 människor dödades. Som tur är förlöpte det här valet lugnare.

Vi kritiserar ofta afrikanska länder för tribalisering av politiken. Om man tillhör en folkgrupp kommer man mer eller mindre automatiskt rösta på en kandidat eller ett parti. Och när väl en grupp får makten så gynnas ensidigt denna grupps intressen. Och visst är det till viss del så.

Samtidigt som vi kritiserar dem, saknar vi förmågan att kritiskt granska vår egen version av demokrati.

Föregångaren till vår demokratiskt valda riksdag var ståndsriksdagen. som tillkom under 1400-talet och existerade fram till representationsreformen 1866. Denna var indelad i fyra stånd: adel, präster, borgare och bönder, dvs den reflekterad grovt de fyra viktigaste intressegrupperna. Stegvis växte vår nuvarande form av demokrati fram med allmän rösträtt och politiska partier.

De framväxande partierna var också starkt kopplade till de då dominerande samhällsklasserna. Socialdemokraterna, bildade 1889, var arbetarnas parti, Centern etablerades 1910 med namnet Bondeförbundet. Moderaterna bildades 1904 under namnet Allmänna valmansförbundet och representerade traditionella maktintressen och kapitalister, medan Folkpartiet organiserade intellektuella och tjänstemän. Partierna förväntades representera dessa gruppers intressen.

Och hur är det idag?

Klassernas betydelse har minskat i det globala marknadssamhället. Det ligger i svenska arbetares intressen att importera billiga produkter från Kina snarare än att kräva makt eller ekonomisk demokrati. Bönderna har blivit entreprenörer – och statligt avlönade landskapsskötare - vilket ger dem en helt annan inriktning än tidigare. Den offentliga sektorn anställer stora delar av arbetskraften. All bekänner sig till den existerande marknadsekonomin – ofta med en oroväckande religiöst präglad övertygelse.

Partierna har stegvis anpassat sig till den nya verkligheten. De har blivit marknadsaktörer som "säljer" sina kandidater till väljare som förväntas "köpa budskapet". I det sammanhanget är det inte alls förvånande, utan bara naturligt att de samlas i mittfåran och domineras av principlöst publikfrieri. Ideologierna har ersatts av "varumärken" och opinionsmätningsdemokrati.

Medlemskapet är inte längre viktigt vare sig för medborgarna eller för partierna. Tvärtom, medlemmarna kan vara störande fastlåsta i gamla dogmer och principer vilket gör det svårt för partiledningen och strategerna att snabbt ändra åsikt i takt med att opinionen vänder.

Parlamentarisk demokrati i denna tappning betyder knappast folkstyre utan snarare att vi genom "fria val" väljer vilka som skall styra oss. Dessa försöker på olika sätt marknadsföra sig som kompetenta och ge oss diverse fördelar, som ROT och RUT-avdrag, billigare krognotor, miljöbilspremier, skolpeng eller vad det nu är de erbjuder.

På det stora hela verkar partiväsendet och riksdagen spegla det rådande samhället minst lika mycket som att det formar samhället. I det perspektivet är tribaliseringen av afrikansk politik lika rationell och logisk som ytligheten hos våra politiska partier.