Sunday 25 September 2011

Saga från Sandlådan

 Det var en gång två sandproducenter. Den ene heter Henry och den andre heter Loser. De tar ur ett gemensamt sandtag och gräver med spade och kör sanden i skottkärra till vägkanten där de säljer till dem som vill ha. De får betalt för sin sand, inget vidare men tillräckligt för dem att överleva, låta barnen gå i skolan och köpa en ny skottkärra eller spade en gång vartannat år. Några pengar över att tala om blir det inte, det lilla man kan spara måste läggas undan till begravning eller om någon i familjen blir sjuk.

Men på sätt som vi inte behöver gå in på här så kan plötsligt Henry köpa en grävmaskin. Den kostar rätt mycket och bränslet han får köpa kostar också rätt mycket - men trots allt, han kan gräva tusen gånger snabbare än med spaden, och han kan hålla på längre, för han anställer folk som kör hans maskin i skift. Och med sin lastbil kan ha leverera hem till kunden. Sanden blir betydligt billigare, fler människor kan bygga mer, och det i sin tur ökar efterfrågan på sand. Välståndet ökar. Henry producerar mer och mer sand.

Smaka på ordet "producerar" förresten. Får man inte intrycket att han liksom skapar något, skapar sanden? Jo det gör man, men vårt språkbruk är faktiskt så att när vi gräver upp ett stycke natur, hugger ned skogen och skyfflar bort sanden och säljer den så producerar vi. Och ”välståndet ökar”? Det blir ju mindre och mindre sand kvar och man får gräva djupare för att få fram sanden, hur kan det öka välståndet? Men det är inte det vi funderar på här, utan vi skall titta på vad som händer med Loser.

Ja, Loser lever ett hårt liv. Dels så sjunker priset på sand hela tiden, dels så förväntar kunderna fria hemleveranser. Han får också gå längre och längre för sin sand eftersom Henrys grävmaskiner gräver sig längre och längre in i åsen. Kunderna börjar också ställa väldigt specifika krav som att sanden skall ha viss kornstorlek och vara fri från organiskt material. Ja tänk en dag var det till och med en kund som ville veta hur de sociala villkoren var för hans anställda! Loser hade tittat med en tom blick och sagt jag har inga anställda, det är bara jag själv.
”Men hur mycket betalar du dig själv då, har du sjukförsäkring, får dina barn gå i skola, för de arbetar väl inte?” fortsatte den samvetsömme kunden.
Loser fick erkänna att på senare tid hade han fått ta en av pojkarna ur skolan för att hjälpa till och att en flicka inte kunde gå till skolan alls för han inte längre köpa skoluniformen eller betala för skrivdon. Den samvetsömme kunden sade att ja då kan vi tyvärr inte köpa av dig längre. Vi måste ju ta vårt sociala ansvar. En annan kund var bekymrad för att Loser förstörde naturen. ”Är det inte så att ni förra året förstörde ett rävgryt när sandtäkten utökades?”
”Jo, men,” sa Loser, ”det är ju Henrys grävmaskiner som tar nästan all sand. Det lilla jag tar spelar väl ingen roll i sammanhanget?”
”Henry har ju en miljöpolicy, han kompenserar skadorna här med att skydda sanddyner i Marocko. För övrigt så har han gjort i ordning gamla delar av sandtaget till en härlig mountainbikebana för barnen, det är en riktig mönsterföretagare det, men såna där miljösvin som dej kan vi inte köpa av.”