Saga från Sandlådan

 Det var en gång två sandproducenter. Den ene heter Henry och den andre heter Loser. De tar ur ett gemensamt sandtag och gräver med spade och kör sanden i skottkärra till vägkanten där de säljer till dem som vill ha. De får betalt för sin sand, inget vidare men tillräckligt för dem att överleva, låta barnen gå i skolan och köpa en ny skottkärra eller spade en gång vartannat år. Några pengar över att tala om blir det inte, det lilla man kan spara måste läggas undan till begravning eller om någon i familjen blir sjuk.

Men på sätt som vi inte behöver gå in på här så kan plötsligt Henry köpa en grävmaskin. Den kostar rätt mycket och bränslet han får köpa kostar också rätt mycket - men trots allt, han kan gräva tusen gånger snabbare än med spaden, och han kan hålla på längre, för han anställer folk som kör hans maskin i skift. Och med sin lastbil kan ha leverera hem till kunden. Sanden blir betydligt billigare, fler människor kan bygga mer, och det i sin tur ökar efterfrågan på sand. Välståndet ökar. Henry producerar mer och mer sand.

Smaka på ordet "producerar" förresten. Får man inte intrycket att han liksom skapar något, skapar sanden? Jo det gör man, men vårt språkbruk är faktiskt så att när vi gräver upp ett stycke natur, hugger ned skogen och skyfflar bort sanden och säljer den så producerar vi. Och ”välståndet ökar”? Det blir ju mindre och mindre sand kvar och man får gräva djupare för att få fram sanden, hur kan det öka välståndet? Men det är inte det vi funderar på här, utan vi skall titta på vad som händer med Loser.

Ja, Loser lever ett hårt liv. Dels så sjunker priset på sand hela tiden, dels så förväntar kunderna fria hemleveranser. Han får också gå längre och längre för sin sand eftersom Henrys grävmaskiner gräver sig längre och längre in i åsen. Kunderna börjar också ställa väldigt specifika krav som att sanden skall ha viss kornstorlek och vara fri från organiskt material. Ja tänk en dag var det till och med en kund som ville veta hur de sociala villkoren var för hans anställda! Loser hade tittat med en tom blick och sagt jag har inga anställda, det är bara jag själv.

”Men hur mycket betalar du dig själv då, har du sjukförsäkring, får dina barn gå i skola, för de arbetar väl inte?” fortsatte den samvetsömme kunden.

Loser fick erkänna att på senare tid hade han fått ta en av pojkarna ur skolan för att hjälpa till och att en flicka inte kunde gå till skolan alls för han inte längre köpa skoluniformen eller betala för skrivdon. Den samvetsömme kunden sade att ja då kan vi tyvärr inte köpa av dig längre. Vi måste ju ta vårt sociala ansvar. En annan kund var bekymrad för att Loser förstörde naturen. ”Är det inte så att ni förra året förstörde ett rävgryt när sandtäkten utökades?”

”Jo, men,” sa Loser, ”det är ju Henrys grävmaskiner som tar nästan all sand. Det lilla jag tar spelar väl ingen roll i sammanhanget?”

”Henry har ju en miljöpolicy, han kompenserar skadorna här med att skydda sanddyner i Marocko. För övrigt så har han gjort i ordning gamla delar av sandtaget till en härlig mountainbikebana för barnen, det är en riktig mönsterföretagare det, men såna där miljösvin som dej kan vi inte köpa av.”

Ja som ni förstår var det inte lätt för Loser, för varje år minskade hans inkomster. När skottkärran gick sönder kunde han inte köpa en ny. Ett till barn fick sluta skolan och bära sanden i hink. Ett tag hade han ett litet uppsving. En konsult kom och berättade att han skulle nischa sig, sälja speciell sand bara för speciella ändamål. Det finns en enorm efterfrågan sa konsulten. Ja och så fanns det fina bidrag för sådan där närproducerad nischproduktion - den Nya Sandlådan kallades det visst för, sa konsulten och körde iväg i sin SUV så att sanden yrde. Så länge bidragen flöt var det ok, men de tog slut, kunderna var opålitliga, modet växlade och blev något tillräckligt intressant så kom genast Henry på det. Till slut fick Loser kasta in handduken för gott. Han lever nu på bidrag. 

Adam Smith lilla berättelse om arbetsdelningen i knappnålsfabriken beskriver på ett enkelt sätt de mekanismer som driver arbetsdelningen. De principerna har skapat ett samhälle som är enormt komplext, men de grundläggande principerna är desamma. På samma sätt är vår lilla berättelse ett sätt att på ett begripligt sätt beskriva vad som händer i en ojämlik värld med fri handel och tillgång till fossil energi, där priset på olja bestämmer priset på arbete. För det är en av de viktigast förhållandena i berättelsen och i vår värld. Att konkurrera med mänskligt arbete med fossilt bränsle går liksom inte. Vi kanske tycker oljan har blivit dyr, men ett fat olja innehåller samma energimängd som 14 människors årsarbete. Den absoluta fattigdomsgränsen ligger på 1 dollar per dag, dvs. 365 dollar om året. Och det är också den lägsta lön man får folk att jobba för. 14 människor för 1 dollar om dagen kostar ungefär 5000 dollar, medan ett fat olja kostar 100 dollar.

Visst, man kan inte jämföra dem fullt ut. Mänsklig arbetskraft har t.ex. skicklighet och intelligens. Det är sant, och det är därför vi har maskiner för att omvandla oljans energi till något nyttigt och inte bara till värme. Marknaden är ju heller sällan precis så fri som i det här exemplet. Folk med så olika förutsättningar finns ju knappast bredvid varandra. Det är också sant. Som med alla exempel görs förenklingar för tydlighets skull. Men med billiga transporter och fri handel så har skillnaderna minskat enormt. Utan de billiga transporterna så skulle mycket av de här förhållandena döljas eller inte påverka så starkt. Slutligen kan man invända att folk inte använder samma resurser, dvs det faktum att jag använder en viss resurs betyder inte att du får mindre av den. Det kan man kanske hävda i ett väldigt snävt perspektiv. Men det finns trots allt bara en planet, med en given mängd råvaror, och det är ett oomtvistligt faktum att man nu får gå längre och längre för att hitta tex olja och att man utvinner sämre och sämre fyndigheter, helt enkelt för att de bästa har tagit slut. För att anknyta till exemplet så finns det numera också en global marknad för sand, Singapore importerat tex sand från USA. 

Den näring där det syns tydligast att exemplet ovan är giltigt är jordbruket, där tävlar faktiskt folk som gräver med de enklaste handredskap med jordbrukare som har en maskinpark för tiotals miljoner kronor, där tävlar faktiskt de fattiga småböndernas metabolism med oljan. För att göra det ännu mer absurt så får de högmekaniserade bönderna bidrag av sina regeringar. Och för dem kostar det ett par procent för att investera mer, medan om den fattige bonden behöver låna för att köpa en ny spade får han betala 40 procent i ränta. Så snedvridna är faktiskt konkurrensförhållandena på den så kallade ”fria marknaden”. Är det verkligen någon som tror att de fattiga bönderna skall kunna konkurrera? Den övertygade, och övertygande marknadsliberalen säger då att de skall nischa sig och producera specialprodukter eller att de skall diversifiera sin produktion, eller att de skall söka sig ett annat jobb. Ja, de försöker allt det där. Den stora migrationen av folk är just ett resultat av det. Nischning och diversifiering fungerar men är en lösning för ett fåtal. Den brutala sanningen är att för ett stort antal av dessa bönder finns det inga framtidsutsikter i vårt globala ekonomiska system. Deras industri skriker inte efter arbetare som våra fabriker gjorde när vårt jordbruk rationaliserades. Det finns inte heller utrymme för deras jordbruk att investera pga av de låga priserna.

Det är dessa förhållanden som vi skall diskutera om vi skall diskutera svält och fattigdomsbekämpning, för det är de som gör folk fattigare hela tiden. Att diskutera introduktion av GMO grödor eller att använda mer konstgödsel som en lösning på problem med svält och fattigdom är att lägga ut dimridåer. Sanningen är att de nyliberala marknadsdoktrinerna är inte kan prestera socialt acceptabla lösningar för hur vi skall lösa världens fattigdomsproblem. Jag påstår inte att det är lätt. Jag påstår inte heller att vi enkelt löser dem med statliga regleringar, tullar och annan protektionism, det har misslyckats gräsligt i många fall. Men vi måste inse att en fri marknad - i en situation med extremt ojämlik tillgång till resurser  och särskilt energi - i sig skapar större klyftor och inte bara relativ utan också absolut fattigdom. Marknadsfundamentalismen framstår därför alltmer som det största hindret för utveckling.