Av en tröja som kostar 350 kronor i en svensk butik får arbetarna i produktionsländerna runt en krona och femtio öre. Minimilönen för textilarbetare utgör ofta ett lönetak snarare än minsta möjliga lön – lönerna är fortfarande pressade så hårt det går. ...Det krävs tre timmars arbete för en sömmerska i Bangladesh att tjäna ihop till ett kilo ris. En svensk med samma yrke får lika mycket för en bråkdel av de timmarna.Skriver tidskriften Omvärlden.
Och visst är det så. Vad jag saknar är insikten av att dessa förhållanden inte är ett "misstag" eller en "orättvisa". Visst är det fel och visst är det orättvist. Men det följer helt logiken av ett samhällssystem uppbyggt på konkurrens och vinstintresse. Där ett av de bästa sätten att kunkurrera på är att "externalisera" sina kostnader. Vårt system premierar och institutionaliserar helt enkelt dessa förhållanden. Och "vanligt folk" i Sverige har på detta sätt kunnat profitera på andra människor, vilket gör att "vanligt folk" inte är så benägna att vilja ändra på systemet - ännu mindre sedan staten har sett till att vi via pensionssystemet aktivt deltar i denna globala exploatering av svagare. Tvärtom, så får vi lära oss att vi skall konsumera duktigt så att de stackars kvinnorna i Bangladesh kan få arbete. Då kan vi sova gott på natten.
För övrigt: När du betalar 25 spänn för en kopp kaffe så får bonden ungefär 25 öre. Om det är ekologiskt och rättvisemärkt kanske så mycket (lite) som 30 öre, så relationen är ganska lik den med textilerna. Det bonden får är inte bara för hans eller hennes arbete, det är också för alla andra kostander de har för sitt jordbruk.
(posten skrevs ursprungligen 2011, men verkade aldrig ha publicerats....)
No comments:
Post a Comment