Effektivitetsfällan

Vi lever i en kultur där orden effektiv och produktiv är i det närmaste oantastliga, det är alltid bra att vara effektiv och produktiv. Men alltför sällan redovisar den som använder orden vad de egentligen menar i sammanhanget, och vilket pris effektiviteten kan tänkas ha. Istället för att minska det mänskliga arbetet i matproduktionen borde vi öka det.

En grupp forskare i Spanien har studerat det spanska jordbrukets utveckling 1960 till 2008 och konstaterar att medan arbetsinsatsen minskat kraftigt har användningen av inköpta insatsmedel ökat enormt, medan den totala produktionen ökat i relativt liten omfattning. I artikeln The agrarian metabolism as a tool for assessing agrarian sustainability, and its application to Spanish agriculture (1960-2008) i tidskriften ECOLOGY AND SOCIETY, januari 2018, visar de att användningen av extern (fossil) energi och andra industriprodukter ökade fem gånger och importen av foder från andra länder (huvudsakligen soja och majs från Latinamerika) ökade hela femton gånger, medan insatsen av mänskligt arbete minskade till en femtedel. Trots den massiva ökningen av insatta resurser i produktionen ökade den totala produktionen av biomassa i jordbruket endast 17 procent. 

Under perioden industrialiserades och intensifierades det spanska jordbruket och ett relativt traditionellt jordbruk ersattes med ett marknadsinriktat och specialiserat jordbruk. Grönsaksodlingen och grisproduktionen har ökat särskilt mycket. Spanien har idag flest grisar i Europa och är också den största producenten av grönsaker. Antalet svin har tiodubblats sedan 1960. Både grönsaksodlingen och grisproduktionen använder mycket externa resurser. För grönsakerna är det bevattning, konstgödsel och bekämpningsmedel samt enorma mängder plast. Grisproduktionen använder stora mängder foder, varav mycket odlas i Spanien, men mycket stora mängder importeras.  

Stora arealer betesmarker och åker har övergivits, mer än tre miljoner hektar vardera under perioden, medan den kvarvarande marken används mer intensivt för kommersiell produktion. Odlingen av baljväxter har minskat och växtföljderna har inriktats mer på spannmål. Användningen av konstgödsel har ökat och kväveläckaget har ökat kraftigt (se bild av kväveflödena). 

Genom den massiva importen av foder har mängden gödsel ökat kraftigt, men trots detta har markens bördighet och kolinnehållet i jorden inte ökat. Forskningen har inte studerat vilka effekter exporten av foder från stora monokulturer av soja och majs har haft i de exporterande länderna, men det är ingen vild gissning att marken där utarmas kontinuerligt genom de stora linjära flödena av näringsämnen. 

Utöver en viss ökning av skörden har skogsmarken ökat betydligt i Spanien, eftersom en hel del mark som övergivits blivit skog. Att åker blir skog har sannolikt positiva effekter både för biologisk mångfald och för kolinlagring (fast i områden med döende jordbruk kan det trots allt vara positivt att åkrar finns kvar, i Spanien som i Sverige). Omvandlingen av betesmark till skog är dock mindre positiv. Den biologiska mångfalden i betesmarken är ofta mycket stor, t.ex. i dehesa systemen. Kolförråden i spansk betesmark är också större än i skogsmarken och i stora delar av Spanien brinner skogen lätt om inte djur går där och betar. 

Utvecklingen i Spanien bekräftar att de sätt vi oftast mäter effektivitet på, antingen i ökad avkastning per satsad krona eller producerad mängd per arbetad timme är mycket bedrägliga sätt att vara "effektiv" på. Istället för att använda mer energi, konstgödsel, bekämpningsmedel och mindre arbete, behöver vi använda mer arbete och mindre externa insatsmedel. Då kan vi få ett levande landskap och ett livskraftigt lantbruk.

(lite mer data från forskningsartikeln finns att läsa på engelska här) 

Matens miljöpåverkan - konstgödsel

På grund av bristen på systemperspektiv är de livscykelanalyser som jämför ekologisk och konventionell odling tämligen meningslösa. Detsamma gäller jämförelser mellan lokal mat och internationella matleveranser och mellan vegansk kost och blandkost.

I tre tidigare bloggposter har jag diskuterat miljöpåverkan i livsmedelssystemet. Jag har bla visat att det är en mycket stor klimatpåverkan (precis är ingen som vet men vi pratar i storleksordningen 40-70 procent) i leden efter jordbruket och att det gör att resonemang om klimatsmart mat lätt kan hamna fel. Även om man väljer de mest klimatsmarta jordbruksråvarorna kommer man därför inte ned i den klimatpåverkan som maten anses få bidra med annat än om man också förändrar hur vi processar, transporterar, lagrar, lagar och äter.

Olika typer av miljöpåverkan är också olika för olika produkter, så det som är bra ur klimatsynpunkt (som sojabönor) behöver inte alls vara bra för den biologiska mångfalden. Och det som är bra för den biologiska mångfalden kan vara mycket arealkrävande (som beteskött).

Vetenskapliga metoder, som kanske är oantastliga utifrån sina egna förutsättningar, ger en förvriden bild när resultaten extrapoleras och man glömmer bort de förutsättningar som fanns. Det gäller t.ex. omräkningen av metan till koldioxidekvivalenter och generaliseringar av resultat av livscykelanalyser.

Vi behöver lyfta blicken avsevärt för att bättre förstå vad det är som driver livsmedelssystemet och inse att teknik eller system som i sig kanske inte är så miljöskadliga räknat per kg vara kan vara nog så viktiga för hur hela systemet utvecklas och därigenom vilken miljöpåverkan det har.

Transporter, kylkejor och konstgödsel är de jag tänkte titta på. Först ut:

Konstgödsel (framställningen bygger i stor utsträckning på min bok Den stora ätstörningen där finns också referenser till de allra flesta fakta).

Alla traditionella jordbrukssystem har haft strategier för att förse växterna med den näring, främst kväve, kalium och fosfor, som de behöver. Ett sätt är att låta jorden vila sig, att lägga den i träda utan att skörda något för en tid. Ett annat sätt att öka jordens bördighet är att ha växtföljder med kvävefixerande växter, vilka binder luftens kväve. Växtföljderna kan också göra att näringsämnen i jorden utnyttjas på bästa möjliga sätt eller att näringsämnen förs upp från djupare jordlager. Näringsämnen kan också komma från bevattning, djurgödsel, avföring eller urin från människor, växter, gräs, olika restprodukter och naturliga gödselmedel. Bönder har använt oljekakor, fjädrar, läder, ben (även människoben från slagfält och begravningsplatser anses ha använts) sjögräs, fisk och mycket mer som gödsel. Även om strategierna har fungerat bra i de flesta fall har de ofta medfört mycket arbete och begränsningar av hur stor andel av produktionen som kan vara krävande avsalugrödor. Det är därför helt naturligt att världens bönder, för det mesta med stor entusiasm, började använda konstgödsel. Den är enkel att använda och transportera och ger jämförelsevis förutsägbara resultat, och priset har varit överkomligt.

Mängden biologiskt aktivt kväve som tillförs biosfären varje år har ökat nio gånger på hundra år och den främsta källan till det är konstgödsel. I Planetary boundaries: Exploring the safe operating space for humanity, identifierade Johan Rockström och hans kollegor jordbrukets användning av kväve och fosfor som ett av tre områden där vårt moderna samhälle har passerat en kritisk gräns för en stabil utveckling.

Konstgödseln används ofta i en kvantitet som långt överstiger det som skörden av växterna för bort från fälten. Bara en femtedel av det konstgödselkväve som sprids globalt återfinns i de skördade jordbruksprodukterna. Huvuddelen av kvävet läcker ut genom denitrifikation (omvandling till kväve i gasform genom mikrobiologiska processer), läckage av nitrat till vatten, erosion och genom gasavgång som ammoniak.  

FN:s klimatpanel konstaterar i sin rapport från 2013 att kväve från användningen av konstgödsel utgör den största källan till ökningen av lustgas i atmosfären. Utöver det står tillverkningen av kvävegödsel för mer än en procent av alla växthusgasutsläpp i världen — fast dessa räknas som utsläpp från industrin och inte från jordbruket!

För lantbrukaren är det lönsamt att använda kvävegödsel. I Europa beräknas det ekonomiska utbytet för varje krona satsad på kvävegödsel vara mellan två och fem kronor. Men någon annan betalar räkningen. Genomsnittseuropén får bära kostnader på uppemot 5 000 kronor årligen för böndernas kvävegödsling i form av förstört grundvatten, övergödning, förlust av biologisk mångfald, utsläpp av växthusgaser med mera.

Den rapsodiska sammanställningen ovan gör klart att konstgödselns miljöpåverkan är avsevärd. Men de ekonomiska, sociala och miljömässiga effekterna av dess påverkan på hela jordbrukssystemet är viktigare än den direkta effekten på enskilda grödor eller miljöeffekterna på det enskilda fältet. 

Konstgödsel är helt nödvändig för dagens globala modell av kommersiell jordbruksproduktion. Konstgödseln ger enskilda bönder — och hela regioner — möjlighet att specialisera sig på en eller ett fåtal grödor som kan odlas utan växtföljd. I andra områden specialiseras produktionen på djuruppfödning med foder som köps in från växtodlingsområdena. I områden med många djur orsakar stora mängder djurgödsel miljöproblem med för mycket näringsämnen, samtidigt som de växtodlande bönderna måste köpa in konstgödsel för att kunna upprätthålla skördarna.

Konstgödseln formar också livsmedelsindustrin och städerna, de kan lokaliseras och växa utan tanke på att alla näringsämnen borde återföras till jorden. I global skala utarmas jordarna i exportländerna medan vattendragen nära förbrukarna förorenas av överskott på näringsämnen. Städernas ekologiska sammanhang med sitt omland har nästan helt försvunnit. Dessa system är beroende av en konstant tillförsel av konstgödsel — och fossila bränslen — och de stora näringsförlusterna är ett resultat av ett systemfel snarare än av böndernas okunskap eller hänsynslöshet. Det var konstgödseln som möjliggjorde att avloppssystemen utvecklades utan tanke på att återföra näringsämnena till jorden.

Det system av specialiserad produktion som möjliggjorts av konstgödseln skapar nya och svårare problem med skadedjur, sjukdomar och ogräs och bönderna blir beroende av en ökande användning av bekämpningsmedel, veterinärmedicin och andra naturfrämmande insatsmedel. Försämrade växtföljder och en ökning av monokulturerna, leder till att det organiska materialet, mullen, i jorden bryts ned och bidrar till växthuseffekten genom att matjordens kol omvandlas till koldioxid.

Konstgödselns har också bidragit starkt till att förändra folks kostvanor. Den har möjliggjort de enormt storskaliga och specialiserade odlingarna av billig spannmål och soja, vilka är grunden för den kraftigt ökade köttkonsumtionen. Ensidiga palmoljeodlingar och hela landskap som täckts av plast för grönsaksodling är också helt beroende av konstgödsel. Delokaliseringen av produktionen har i sin tur bäddat för den storskaliga handeln med livsmedel och en allt större koncentration i livsmedelsbranschen.  

Växthus i Almeria i Spanien

Överlag har konstgödseln lett till betydligt billigare mat. Den billiga maten har inte hjälp alla de fattiga som bor på landsbygden (huvuddelen av alla fattiga bor på landsbygden) utan tvärtom har det gjort värdet av deras egen produktion och arbete mindre värd. Fattiga nomader, vilka har mycket små möjligheter att rationalisera sin produktion ser värdet av sina hjordar minska i takt med att billig majs- och sojauppfödd kyckling tar en allt större del av marknaden. Småbönder som inte har råd att köpa konstgödsel, bekämpningsmedel och dyra utsäden slås ut av billigare produktion.

Visst, det finns fler faktorer som samverkar för utvecklingen jag skissar ovan (inte minst fossila bränslen), men det är tveklöst så att konstgödseln spelar en mycket stor roll. Effekterna på hela livsmedelssystemet är minst lika viktiga som effekterna av den enskilda användningen, vilket gör att livscykelanalyser som jämför en produktion med eller utan konstgödsel bara kommer ge oss en mindre del av verkligheten till och med när de har gjort alla de rätta antagandena och tillämpat bäst möjliga metoder.

På grund av bristen på systemperspektiv är nästan alla de jämförelser som görs mellan ekologisk och konventionell odling meningslösa. Detsamma gäller jämförelser mellan lokal mat och internationella matleveranser och mellan vegansk kost och blandkost.

Kan man klara sig utan konstgödseln? Om man bara tar bort kvävegödseln från de existerande odlingssystemen kommer skördarna alldeles säkert att minska, kanske blir de till och med halverade. Men sådana scenarion är inte realistiska. På samma sätt som bönderna har anpassat sina produktionsmetoder till billig konstgödsel kommer de anpassa sig till en situation utan sådan, eller med mycket mindre kvävegödsel. Om konstgödsel inte användes skulle växtodling och djurhållning föras ihop igen och livsmedelssystemen skulle bli mer lokala och man skulle återföra näringen som förs in till städerna på ett bättre sätt, och många av de problem som orsakats av konstgödseln skulle minska eller försvinna helt. Mat skulle sannolikt bli dyrare.

Tidigare poster i serien.

Miljöpåverkan i livsmedelskedjan.

Miljöpåverkan i livsmedelskedjan-del 2 

Miljöpåverkan i livsmedelskedjan-del 3

Miljöpåverkan i livsmedelskedjan-del 2

Jag började en serie inlägg om matens miljöpåverkan för en tid sedan. Det blev avbrutet av en debatt om naturbeteskött, som ju också handlar om matens miljöpåverkan, och som hade beröringar med denna serie. Nu fortsätter jag i alla fall det inlägg jag hade planerat. 

Syftet här är att visa hur fel det blir om vi diskuterar jordbrukets miljöpåverkan och sedan extrapolerar slutsatserna till att bli "matens" miljöpåverkan. I nästa steg utformas förhastade kostråd och politiska åtgärder grundat på detta logiska hopp. 

En artikel i Journal of Cleaner Production, The impact of greenhouse gas emissions in the EU food chain: a quantitative and economic assessment using an envioronmentally extended input-output approach visar att växthusgasutsläppen från matsystemet inom EU uppgår till hela 1209 MtCO2eq, vilket är mer än en fjärdedel av de totala utsläppen. Av dessa är endast en dryg tredjedel, 420 MtCO2eq från själva jordbruksproduktionen, resten av utsläppen uppstår således i senare led, handel, processindustri, konsumtion fram till slutligt avfall.

De produkter som orsakar mest utsläpp i primärproduktionen behöver inte nödvändigtvis bara den som också orsakar mest utsläpp i senare led. En växthusodlad paprika orsakar till exempel stora utsläpp, det går i runda slängar åt ett kilo naturgas för att odla den plus en hel del andra utsläpp. Paprikan äts dock ofta rå utan vidare bearbetning. Spannmål är, jämte torra bönor, bland det mest klimatsmarta man kan äta. Men större delen äts inte som rå spannmål, inte heller som gröt, utan som bröd, kakor, pasta, eller som del av en kyld färdigrätt, till exempel pastasallad. Och då är klimatavtrycket ett helt annat.

Forskningsrapporten ovan försöker spåra maten i de senare leden och kommer fram till att kött och mjölk tillsammans står för 55 % av utsläppen i hela kedjan. Det är fortfarande mycket men betydligt mindre än de 75 % - 80 % som oftast figurerar baserat på råvaruledets påverkan. Det betyder att om man skulle ersätta alla animalier med ett genomsnitt av alla vegetabilier, skulle växthusgasutsläppen, enligt denna rapports data, minska med cirka 35 %. Detta är räknat på kalorier, om man skall ersätta proteinerna blir minskningen betydligt mindre.

En undersökning från England (The relative greenhouse gas impact of realistic dietary choices, Energy Policy April 2012) där man mätte utsläppen till och med butikskassan visade att en övergång till laktovegetarisk kost, där allt kött ersätts med mejeriprodukter skulle ge en minskning av växthusgasutsläppen med 22 %. En kost som motsvarar den som veganer i USA själva säger sig äta skulle ge en minskning med 23 % dvs i stort detsamma som den laktovegetariska kosten. Den minsta klimatpåverkan (-30%) skulle vara från en vegansk kost med mycket läsk och sötsaker, medan en ”hälsosam” laktovegetarisk eller vegansk kost hade lika stor påverkan, 25 %.

Om man mätte hos konsument skulle besparingarna bli mindre eftersom det finns litet som tyder på att hushållens transporter, kylar och matlagning skulle minska i någon nämnvärd utsträckning beroende på kosten (möjligen annorlunda om man tillämpar raw food?). Effekten av att helt enkelt konsumera mindre mat samt minska svinnet skulle sannolikt ge ungefär motsvarande besparingar som att utesluta kött ur kosten. Inget hindrar förstås att man kombinerar dessa och därigenom minskar utsläppen ytterligare.


Svenska undersökningar tenderar att komma fram till betydligt lägre siffror för de senare ledens klimatpåverkan jämfört med internationella siffror. Det grundar sig i att Sverige har en i det närmaste unik elmix baserad på vattenkraft och kärnkraft (som ju kommer billigt undan i klimatsammanhang, alltför billigt i min mening). Som jag beskrev i förra inlägget: "Av frysta ärtor i Sverige sker 60 % av klimatpåverkan i odlingen av ärtor -  om man inte räknar med tillagningen - och om man räknar med svensk el-mix. Om man istället räknar europeisk el-mix sjunker ärtornas andel till 39 %, och fryslagringen ensamt orsakar lika mycket växthusgasutsläpp som ärtodlingen." 

*

Man kan också dela upp energiförbrukningen på de olika produktkategorierna av mat samt det som inte går att hänföra till någon särskild kategori. Från rapporten Eating Energy – Identifying possibilities for reduced energy use in the future food supply system framstår följande bild (se nedan). Det är således hälften av all energiförbrukning i Sverige som inte kan hänföras till någon särskild produktkategori. Energiförbrukningen i en restaurang eller i våra hem påverkas mycket litet om det är Felix köttbullar eller Anammas vegofärs som äts. Ur energisynpunkt är det således inte fördelningen mellan de olika kategorierna av livsmedel som är avgörande utan i första hand hur kedjan ser ut.

Från Eating Energy – Identifying possibilities for reduced energy use in the future food supply system

* 

Det finns många andra miljöeffekter av vår matkonsumtion. Förutom klimatpåverkan och energiförbrukning handlar det om spridning av kemikalier, påverkan på biologisk mångfald, markanvändning osv. I Lifecycle environmental impacts of convenience food: comparision of ready and home made meals visar man att effekterna på klimatet fördelar sig relativt lika mellan råvaruproduktionen och senare led. De senare leden spelar avgörande roll för spridning av miljögifter i vatten och i människokroppen, påverkan på ozonskiktet och förbrukningen av fossila bränslen. Råvaruledet (jordbruk och fiske) spelar störst roll för spridning av miljögifter på land, för övergödning, för marknära ozon mm. Undersökningen omfattade inte biologisk mångfald och markanvändning, för vilka jordbruket spelar en helt avgörande roll. 

Det hela kompliceras vidare av att maten och jordbruksproduktionen producerar andra värden än de rent näringsmässiga. Om vi bakar bröd hemma är kanske lukten av det nybakade brödet och det särskilda värde det har att bjuda på något man skapat själv viktigare än övervägandet om det är mer klimatsmart att Polarbröd bakar bröd i supereffektiva processer som drivs med egenproducerad vindkraft. Och om vi går på finkrog är det kanske miljön, matens komposition och sällskapet som räknas oavsett om måltiden har större klimatavtryck än en burgare på Max. Om kor eller får betar och skapar en fantastisk fin miljö så kanske ”kött” snarare är en biprodukt än huvudprodukten?