Vad är en ko?

Indien har runt en femtedel av alla kor och bufflar i världen (300 miljoner). 

En indisk ko eller buffel används för mjölk och som dragdjur för odlingar av vegetabilier (man använder mycket litet odlat foder till kor i Indien). Sedan använder man gödseln som bränsle för matlagning. Slutligen äts en mindre del i Indien och så exporterar man mycket stora mängder nötkött mestadels till fattiga grannländer. Det blir också massor av läder och en hel del andra bi-produkter. Kött står för mindre än en fjärdedel av värdet av den indiska animaliesektorn.

 

Indiens kor och bufflar står för en avsevärd del av Indiens växthusgasutsläpp och uppskattningsvis för en sjättedel av alla växthusgasutsläpp från djurhållningen i världen. Indien är det helt dominerande landet i Sydasien enligt grafen nedan.

Men med tanke på de många roller som kon har i Indien kan man inte blanda in utsläppen från dessa kor i diskussioner om om globala utsläpp orsakade av ”köttkonsumtion”. Den som gör det reducerar den indiska kon till "köttproducent" och visar en total okänslighet för de många skilda roller djur har i den indiska kulturen.

Jorden vi äter - poddar

Jorden vi äter - poddserie i fem delar

Hur ska framtidens mat produceras för att inte ta kål på planeten? Gunnar Rundgren och Ann-Helen Meyer von Bremen reser runt i världen på jakt efter det uthålliga lantbruket. I december kan man läsa om resorna i  Naturskyddsföreningens årsbok, som kan beställas här:

Medverkande:
Ann-Helen Meyer von Bremen och Stefan Jahge
Inspelning och klippning: Stefan Jahge
Musik: Karl Meyer von Bremen


Del 1: Jordbruket som en komponentindustri, USA  
Del 2: Brasilien och jordbruket i nybyggarlandet Mato Grosso
Del 3: Afrika och jordbruket i mänsklighetens vagga
Del 4: Indien och den Gröna revolutionen några decennier senare
Del 5: Jorden vi äter - en summering

Kon är sig inte riktigt lik

Den indiska kon är sig inte riktigt lik. De traditionella indiska koraserna, magra, med ståtliga horn, har korsats med högmjölkande västerländska raser som holstein och jersey. Den indiska mjölkproduktionen ska fördubblas inom tio år. En ekvation som verkar svår.

Det brukar heta att Indien är kontrasternas land och nog är det en kliché som stämmer. Detta är världens största vegetariska nation och också världens största köttexportör och mjölkproducent.  Indien hör till de länder som äter absolut minst kött i världen, runt 3 kg per person. Samtidigt har den över medelklassen fått smak för det västerländska livet och vill äta allt mer kött.

Banas Dairy i delstaten Gujarat är Asiens största mejeri. Nu bygger man ut för att kunna ta emot den förväntade ökade mjölkfloden. Foto: Mats Olofsson

Men mjölk har länge varit viktigt i Indien. Inget chai utan mjölk, ingen måltid utan yoghurt, ost eller lassi. Och i takt med att indiernas ekonomiska välstånd växer, ökar också suget efter mer mjölk och mejeriprodukter. Och för att inte denna marknadskaka helt ska ätas upp av utländska mejeriföretag, har den indiska mejerikooperationen satt målet att mjölkproduktionen ska öka.

Indien är redan världens största mjölkproducent och nu gasar man för fullt för att dubbla sin mjölkproduktion. Foto: Ann-Helen Meyer von Bremen

Och det är där som korna kommer in i bilden. Den indiska kon betraktas som helig enligt hinduismen och det är förbjudet att döda en ko och äta hennes kött. Även i flera delstater säger den världsliga lagen det samma. Som så ofta bakom olika tabun finns det en praktisk orsak och i det här fallet handlar det om en tidig insikt om att Indien skulle gå mot en miljökatastrof om indierna också tillåts att äta upp sina kor. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med mark och tillräckligt med resurser för att ha en köttproduktion i nivå med exempelvis vår.

Mer resurssmart att i stället låta kon leva tills hon dör själv och i stället utnyttja de gåvor som hon ger under sitt liv. Den indiska kon har därför haft en mångsidig uppgift. Förutom mjölk ger hon också gödsel som inte bara används för att gödsla jorden, utan också främst som bränsle och byggmaterial. Hennes tjurkalvar blir oxar som kan plöja jordarna för många av de småbönder som inte har råd att köpa traktor.

Ann-Helen Meyer von Bremen & Gunnar Rundgren

Inget vatten – ingen framtid

Öknen verkar vinna i byn Jaloya i norra Gujarat i Indien. Här finns inget vatten och jordbruksmarken håller på att ätas upp av sanden. Lång tids bevattning från allt djupare brunnar har fått grundvattennivån i norra Gujarat att sjunka allt djupare. I dag kommer vattnet i pipelines, tre timmar om dagen.

- Jag tänker inte på framtiden, jag tänker bara på den dag som är idag och försöker leva i nuet. Jag får förlita mig på Gud, vi kan inget annat göra.

Han är rak i ryggen, har en intensiv blick och är förmodligen van att bli åtlydd. Rajput Ramjibhai Khodabhai är med sina 30 bufflar storbonden i byn Jaloya i norra Gujarat, 13 mil väster om Palanpur, mot den pakistanska gränsen. Det är tydligt att han har stort inflytande över det mesta i byn och dess 2 000 invånare. Men när vi frågar honom vad han tror om framtiden, har han svårt att hitta svaren. Det är nämligen svårt att se någon framtid för byn.

Detta är en av många byar i Indien som lider brist på vatten. Cirka 30 procent av Indiens grundvattenkällor är mer eller mindre överutnyttjade och i norra Gujarat, som är en av flera drabbade delstater, ligger grundvattennivån lägre än 300 meter.

Rajput Ramjibhai Khodabhais 300-metersbrunnar är värdelösa när saltvattnet har trängt in. I stället får han och de övriga byborna nöja sig med att få vatten i pipelines, tre timmar om dagen.

Indien är världens största användare av grundvatten och 60 procent av jordbruket är konstbevattnat. En frikostig statlig subvention av el har gjort det möjligt för bönderna att pumpa vatten från allt djupare brunnar, utan att behöva tänka på kostnaderna. Men i byn Jaloya är vattnet slut och Rajputs båda 300-metersbrunnar är värdelösa eftersom saltvattnet har trängt in. I stället kommer vattnet från pipelines, elva mil därifrån, tre timmar om dagen. Vattnet ombesörjer regeringen, men under sommaren räcker dock inte det statliga vattnet till. Då köper Rajput extra vatten som fraktas i container med lastbil.

Vattnet är borta och öknen vinner hela tiden ny mark. Kutch-öknen ligger alldeles intill och på tio år har sanden tagit nästan fem hektar av hans mark, något han inte är ensam om i byn. Han har 15 hektar som han odlar på men i år blir det nog inget med den saken. Monsunen är försenad.

- Det beror på om det blir något regn. Hittills har vi bara fått 20 millimeter regn, annars brukar vi så här i mitten av augusti ha fått mellan 500-600 millimeter, säger han.

När vattnet är borta ser inte Jehabhai Kajabhai Thakor någon framtid i byn. Han, liksom många av de andra unga bönderna, vill bara flytta därifrån.

Hans granne, Jehabhai Kajabhai Thakor, är 30 år. Han har bara två bufflar, äger ingen mark och har inte alls samma ekonomiska resurser. Han nöjer sig inte med att förtrösta på Gud. Han vill bara flytta därifrån.

- När jag besöker grannbyn ser jag att det pågår mycket mer utveckling där, eftersom de har tillgång till mer vatten, säger han.

Han är en typisk indisk mjölkbonde med få djur och lite eller ingen mark alls. Han har inte råd att köpa extra vatten under sommaren.

- Det är klart att jag skulle vilja ha mera vatten. Då skulle jag köpa två bufflar till. Jag kan bara tvätta mig var tredje dag och inte mina kläder så ofta som jag vill, du ser ju själv, säger han och pekar på sin dammiga skjorta.

Under samtalet samlas fler unga bönder runt oss och alla är de överens om en sak – när vattnet är borta finns det ingen framtid för den här byn. Alla vill de flytta. Någon annanstans.

Ann-Helen Meyer von Bremen & Gunnar Rundgren
Först publicerad av Naturskyddsföreningen

Indien: de fattiga får betala klimatkostnaderna

En rapport från Världsbanken visar att Indiens fattiga kommer drabbas hårt av klimatförändringar. Fattigdomen beräknas öka med 3-4 procent på trettioår, och det i ett land som redan har flest fattiga i världen. Jag skriver lite mer om rapporten på Garden Earth.