Lokalt och ekologiskt, ja tack

Det är oftast samma saker som folk vill uppnå med att stödja ekologisk och lokal produktion. Att ställa dem mot varandra gynnar bara det som båda vänder sig emot: internationell handel av identitetslösa handelsvaror.

- Är det bättre med lokalt än ekologiskt?

Det är en av de vanligaste frågorna när jag håller föredrag om mat och miljö. Vissa debattörer har gjort det till en paradgren att få det att framstå att om man väljer ekologiskt så väljer man bort svensk eller närproducerat. Just i dagarna planeras för import av ekologisk kyckling och det leder till anklagelser om att den ekologiska importen hotar svensk produktion. Men det är en konstlad motsättning, den som köper ekologiskt eller lokalt önskar oftast samma sak, bättre miljö, en levande landsbygd, bra och hälsosamma produkter med gott djurskydd. Val är inte alltid svart-vita. Import av ekologiska produkter har varit en viktig signal för svenska bönder om att det finns en efterfrågan, som i fallet med kycklingen. Och när vi köper ekologiska bananer i stället för icke-ekologiska bananer bidrar vi till att fler lantarbetare kan leva ett liv fritt från bekämpningsmedel. Men det är klart att vi kunde ha köpt ett svenskt äpple istället. Att avgöra vad som är bäst är inte alltid så lätt. 

De produkter som säljs som ekologiska följer detaljerade regler som begränsar vad producenten får göra och föreskriver saker den måste göra. Reglerna innefattar allt från hur utsäden har odlats till användning av grön el, och den som skall bli godkänd måste uppfylla alla dessa krav. Konsumenter som sätter sig in i de 200-sidiga regelverken får en tydlig beskrivning av hur den ekologiska maten är producerad. En svaghet är att det finns små möjligheter till lokal anpassning. I olika jämförelser med icke ekologisk produktion är också de detaljerade reglerna en blandad välsignelse. Det säger sig själv att det går att hitta enskilda gårdar eller företag som är lite bättre på ett eller ett par av dessa regelområden.

Det är lätt att säga svepande saker om lokal produktion eftersom det inte finns några regler vare sig hur det producerats eller var det producerats. I själva verket kan lokal produktion vara gräslig. All produktion är ju lokal där den finns. Om man bor granne med ett hönseri kanske det lokala inte alltid framstår som så eftersträvansvärt. Och om jag bor granne med en korvfabrik är deras produktion mer lokal än en mathantverkare som bor några mil bort. Men är då korvfabriken ett bättre val?

En viktig fråga är vad är egentligen lokalt i lokal produktion. I de mer extrema fallen, som intensiva växthusodlingar och värphöns eller kycklinguppfödning kommer nästan alla insatsmedel och andra resurser som behövs från andra länder. I moderna växthus är byggnaden, inredningen, dataprogrammen, rådgivningen, vattenutrustningen, pesticiderna, substratet (stenull), konstgödseln, fröerna och mycket mer importerade. Moderna växthusodlingar och djurfabriker betraktar också den natur de råkar ligga i som en potentiell smitthärd och inte en resurs. Mycket jordbruksproduktion har inte någon direkt relation till det jordbrukslandskap som de flesta vill bevara och arbetsinnehållet är en mycket liten del av priset. Den svenska fläsk- och kycklingproduktionen är till exempel uppbyggd på import av proteinfoder från andra sidan jordklotet. En sådan produktion bidrar mycket litet till den lokala ekonomin. 

I stället för att betona skillnaderna borde vi förstå vad det är i lokalt och ekologiskt som attraherar folk. I stort strävar man efter samma sak med lite olika tyngdpunkt. En av grundbultarna i ekologisk produktion är att den är baserad lokala resurser. I stället för att köpa in konstgödsel använder man lokal biologisk kvävefixering. I stället för att köpa in insekticider använder den ekologiske bonden den biologiska mångfaldens naturliga fiender. I stället för att spruta mot ogräs används mänskligt arbete och växtföljd som ger ett omväxlande landskap. I ekologisk djurhållning köper man in mindre importerat foder och mediciner. På så sätt bidrar ekologisk produktion mycket till den lokala ekonomin där det drivs.

Egentligen borde ekologiskt också konsumeras i närheten av där det produceras, för det är en förutsättning för att kunna knyta ihop kretsloppet mellan stad och land. Storskalig transport av näringsämnen över jordklotet är inte önskvärt, eftersom det utarmar jordarna i exportländerna och övergöder naturen i importländerna. Men som sagt, ekologiskt kan inte vara bäst på allt.

För att lokal produktion skall vara meningsfull bör den också vara baserad på att utnyttja lokala resurser, t.ex, mark, vatten och ekosystem och ingå i ett lokalt ekologiskt sammanhang. I sådana fall så kommer den inte heller använda konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel och den kommer ha en blandad produktion precis som den ekologiska. Om den utnyttjar lokala resurser kommer den också, precis som ekologisk produktion skapa mer sysselsättning.

Från både den lokala och ekologiska produktionen önskar vi identitet, redlighet, ansvar för produkt, djurskydd, miljö och socialt samt bidrag till lokal sysselsättning. Därför skall vi inte ställa dem mot varandra. Den gemensamma fienden för ekologiskt och lokalt är internationell handel av identitetslösa handelsvaror. 

Publicerat på Svenska Dagbladet Opinion 9 juni 2014

Lokal mat: från ekologisk tyrrani till vällustig konsumtion

Jag intervjuade Rob Hopkins, grundaren av omställningsrörelsen (transition) häromdagen. En av frågorna jag ställde var hur man kunde se till att initiativ som den inkluderar utsatta grupper i samhället och låginkomsttagare. Rob sa att vad gäller lokal mat så driver de målet att 10 procent av maten skall vara lokal och att det inte är svårt eller dyrt att uppnå det. Därför bör det inte utesluta de med låga inkomster. Man kan diskutera det.

Men den tanke som växte hos mig när jag diskuterade med honom var en annan.

Under större delen av människans historia har huvuddelen av befolkningen varit hänvisad till huvudsakligen ”lokal” mat. Det bestämdes av de ekonomiska villkoren och vad som var ekonomiskt var också ekologiskt, dvs det som gick att producera på ett vettigt sett där folk bodde. Vilket är orsaken till att ”lokal” mat är olika. Endast överklassen kunde äta importerade delikatesser, dyra kryddor, hjort, socker och dricka te och vin. Tillgången på exotiska produkter har varit en pålitlig klassmarkör i årtusenden.

Det paradoxala är att det är nu de mer välbeställda som äter surdegsbröd från hantverksmässigt bageri som bakar på lokala lantsorter, öl från mikrobryggeriet, naturbeteskött från de närbelägna markerna och gårdsostar. Medan de mindre välbeställda köper industriell färdigmat, kyckling från Thailand, tysk köttfärsk, danskt fläsk, Pågens limpor och Pripps öl – helt enkelt för att den maten nu är den billigare och mer lättåtkomlig.

Hur blev det så? Är det bara frågan om klassmarkering igen? Eller är det så att på samma sätt som de besuttna gick i bräschen för globabliseringen så går de också i bräschen för dess motsats? Är det för att de ser att det inte blev något bra? Eller för att de inte längre tjänar på det?

(tankar som dyker upp i processen att skriva Global Eating Disorder – the cost of cheap food)