Thursday, 12 April 2018

Valet står inte mellan tåg och flyg


Vi kan inte å ena sidan bejaka ett socialt och ekonomiskt system som skapar ett ständigt behov av mer internationell kommunikation och å andra sidan diskutera om vi skall flyga eller inte som ett i första hand individuellt moraliskt ställningstagande.

Jag har arbetat som internationell biståndskonsult och var ordförande för den ekologiska odlingens världsorganisation i ett antal år. Detta gjorde att jag reste oerhört mycket, och ofta långt, många år var det uppemot 10 interkontinentala resor och ännu många fler inom Europa och i de områden jag jobbade i. Som värst hade jag guldkort på SAS och platinakort på KLM — samtidigt. Jag vill helst inte räkna ut min klimatskuld. 
Mitt jobb förde mig till andra sidan jordklotet flera gånger, här på Samoa för Världsbanken. 

Jag kan inte heller skylla på att jag inget visste. Jag har varit aktivt medveten om växthuseffekten och flygets roll sedan 1980-talet. Som så många andra har jag rättfärdigat det med att jag gjorde det för något som var viktigt. Inga av mina uppdragsgivare skulle heller ha accepterat att jag debiterade dem för restiden för något annat sätt än för snabbaste resväg, så egentligen hade jag inget val annat än att byta jobb (vilket jag nu gjort).

Jag tillhör samtidigt den första interrailgenerationen och har också åkt mycket tåg genom åren, många resor över flera dygn i sträck och som mest 6 dagar Moskva-Vladivostok. Under de sju år jag var chef för Krav reste jag runt väldigt mycket i Sverige och jag tror jag flög två gånger, en gång till Gotland och en gång till Östersund. Jag hade årskort på SJ. Jag har också cyklat till Turkiet och tillbaks.

Av debatten får man intrycket att valet står mellan att flyga eller att åka tåg. Men att flyga står inte i motsats till att resa mycket på också andra sätt. Det är nog snarare tvärtom. 

Debatten har i stort tagit tre spår. Det första är teknikoptimisternas glada budskap att det inte är flyget eller flygandet som är problemet utan det är bränslet. Jag tänkte inte diskutera det här. Den som läser min blogg vet redan vad jag tycker om den där aningslösa teknikoptimismen. Ett andra spår är att deklarera att man tänker eller har slutat att flyga, eller begränsar det kraftigt. Det tredje spåret är de som anser att flygandet är en samhällsfråga, att det handlar om system, om skatter osv.

På det stora hela tillhör jag dem som inte tror mycket på ”konsumentmakt” som en kraft för att lösa flygets problem. Det beror både på att jag inte tror att det är särskilt effektivt och för att jag har principiella invändningar. Det är inte individens val om den har lust att rena sitt avlopp eller släppa det rakt i sjön. Om vi accepterar att det är så skadligt för miljön att flyga kan det inte i första hand vara upp till den enskilde individen att avgöra om den kommer att flyga eller inte flyga. Precis som för annan samhällsfarlig verksamhet behöver den regleras av samhället. 
Detta hindrar inte att det också är berömvärt att vissa väljer att helt sluta flyga, på samma sätt som andra väljer att jobba mindre, att inte köra bil, slänga mindre mat eller sätta upp solpaneler. Vi behöver alla dessa individuella handlingar också. 

*
Vad är det som gör att vi flyger så mycket? Ett skäl är att flyg har blivit så billigt och att andra transportmedel inte alls har haft samma utveckling. Detta beror delvis på teknisk och kommersiell utveckling (konkurrens), men i ännu högre grad på att flyg inte betalar sina kostnader. I själva verket är det oftast subventionerat på olika sätt. Så där finns uppenbara systemfrågor att tackla. Flygskatt är bara förnamnet.

Flyget är marknadsdrivet, och som på alla andra marknader skapas efterfrågan i första hand av företagen. Eller som konsumtionsforskaren Cecilia Solér uttrycker det i en artikel i Dagens Nyheter. ”Konsumtionskulturens kärna vilar på antaganden om att vi blir accepterade och lyckliga om vi konsumerar i enlighet med de identitetsmallar som förmedlas av de marknadsaktörer som har störst makt, det vill säga företag. Reseföretag påverkar vårt sätt att resa genom marknadsföring av lyckliga, garanterat ångest­befriade, smala människor på solsemester.” Därför kan samma tidningar som har flygets klimatpåverkan som tema ha stora annonser för flygresor på samma gång. Eller till och med ha artiklar som uppmanar oss att ta flyget till sevärdheter som kommer att försvinna på grund av klimatförändringar.

Ett annat viktigt skäl är förstås globaliseringen i form av ökad handel och annat utbyte. Om alltmer av våra saker köps från andra länder kommer flygandet att öka. Inte i första hand för att varorna transporteras med flyg, det mesta transporteras via land eller hav. Men ett importerande företag kommer ständigt att ha folk i luften för att besöka leverantörer. Stora företag har tusentals underleverantörer som besöker dem eller blir besökta. Exportföretagens säljare befinner sig alltid på resa. De multinationella företagens anställda flyttar runt inom organisationerna. På samma sätt behöver politiker och diplomater ständigt resa för att ta hand om alla de politiska processer som är en del av samma globalisering. Forskningen har också blivit alltmer internationaliserad. Fyra femtedelar av svenskarnas klimatpåverkan från flyget kommer från de internationella resorna och inte från det svenska inrikesflyget. Till utrikesflyget åker många tåg eller taxi eller så flyger man inrikes för att kunna ta utrikesflyget. 

Och när folk flyger och far på jobbet får de vänner och blir förälskade. Deras barn kanske studerar i ett annat land för att lära sig ett annat språk eller en annan kultur. Folk flyr eller flyttar dit där det finns bättre jobb. Därför ökar inte bara weekendshoppingresorna till New York utan också ”viktigare” sociala resor. Samtidigt har de flesta människor dåligt med tid, eller upplever att de har det. Det gör att de flyger, även i de fall de kunde ha tagit tåget. 

Därför är flygresorna också en systemfråga som handlar om hur samhället utvecklas. Vi kan inte å ena sidan bejaka ett socialt och ekonomiskt system som skapar ett ständigt behov av mer internationell kommunikation och å andra sidan diskutera om vi skall flyga eller inte som ett i första hand individuellt moraliskt ställningstagande.

3 comments :

Anonymous said...

En teknikoptimist skulle nog säga att framtida VR-teknik kommer att minska behovet av affärsresande i framtiden. Jag ser redan ett starkt ökat antal skypemöten ersätta fysiska träffar i mitt jobb (däremot är videokonferenser starkt överskattade - där är tekniken inte bra nog). Men folk kommer naturligtvis att fortsätta bli förälskade över nations- och kontinentgränser och med detta kommer ett resebehov när man ska hålla kvar familjekontakter tvärs över jorden.

Samtidigt verkar det ju som om denna resandekultur minskar krigsriskerna. Krig verkar vara vanligast i länder som inte har tillgång till denna globala kultur.

Kanske är fördelarna med denna kultur så stora att vi måste avstå från något annat klimatpåverkande för att behålla den i en eller annan form? Men det finns naturligtvis stora förbättringar att göra även om vi skulle välja att behålla de positiva delarna av den.

/Jonas E

Gunnar Rundgren said...

Resandeexplosionen har ju försigått parallelt med uppbyggnaden av internet. Minskade postväsendet resandet? Minskade telefonen resandet? Gruppsamtal på telefon var vanliga redan för trettio år sedan. Sambandet mellan resande och krig eller fred verkar inte helt solklart. Men visst är det så att vi kan välja att värdera vissa saker mer. Vissa tycker att resandet är helt oundgängligt, andra rycker på axlarna och den tredje hatar att resa eller är rädd för att flyga. På liknande sätt kan det förhålla sig med bilen, bostaden och biffen.

Anonymous said...

Verkar behövas ett forum att diskutera sådan här saker och bolla även halvtänkta idéer, gallra bort sånt som inte håller och slipa skärpan på de tankar som är bra. Någon idé om hur det skulle kunna se ut?

/Jonas E