Det är lustigt -eller hemskt egentligen - hur spelreglerna alltid gynnar de starkare. Det är klart, det är ju dom som i stort som skriver reglerna, så man skall väl inte vara alltför förvånad. Ta det här med löner.
När man klagar på att företagsledare har för höga löner i förhållande till arbetarna så får vi höra att de måste betala internationellt konkurrenskraftiga löner så att inte de duktiga företagsledarna vill arbeta i andra länder. Samtidigt argumenterar man med samma "internationella konkurrenskraft" samma argument för varför anställdas löner skall vara låga - dvs om svenska arbetare begär för stora lönelyft så kommmer vår industri konkurreras ut och vi förlorar jobben. Så samma regelverk, dvs reglerna för global handel och internationell konkurrens, blir å ena sidan ett argument för att våra företagsledare skall ha högre löner och våra arbetare skall ha lägre löner. Är inte det fantastiskt? Hur kan det bli så?
En orsak för att det kan bli så är att det finns fri rörlighet för kapital och för varor medan det inte finns fri rörlighet för människor. Den globala överklassen har dock på det stora hela fri rörlighet. Dvs är du tillräckligt rik så är du välkommen i nästan alla länder. Eller om du har en unik kompetens. Denna snedvridning gör att villkoren för den internationella överklassen tenderar till a bli mer lik i världen. Det vanliga folket kan dock inte flytta, men tvingas likväl konkurrera med varandra indirekt genom priset på de varor de producerar. På så sätt lyckas man framställa tricket att svenska direktörer behöver betals bättre och svenska arbetare sämre som något av en naturlag, som något oundvikligt, och därför inte en politisk fråga. Men allt beror på vem som skriver reglerna för spelet.
Du kan kolla grafen på löneutvecklingen bland industriarbetare och maktelit, så ser du effekterna
No comments:
Post a Comment