Ökade klyftor är symptom på en sjuk värld

"Inkomstskillnaderna har ökat kraftigt sedan 90-talet. Den tiondel av befolkningen som är rikast har fått se sina inkomster öka med hela 63 procent de senaste 20 åren. De fattigaste har bara fått en ökning med 1,7 procent." Det skriver Svenska Dagbladet idag. Lustigt nog är det en artikel i Näringslivsdelen och inte på framsidan, men det kanske är ett uttryck för att politiken är död? 

De ökade klyftorna är mer än ett isolerat problem som kan fixas med  lite klassisk fördelningspolitik, och de har djupare orsaker än alliansens reformer. Jag har skrivit om detta tidigare till exempel i inlägget Jag, frissan, fönsterputsaren, jämlikheten och Wilkinson
och i inlägget Vems regler skrev jag

"När man klagar på att företagsledare har för höga löner i förhållande till arbetarna så får vi höra att de måste betala internationellt konkurrenskraftiga löner så att inte de duktiga företagsledarna vill arbeta i andra länder. Samtidigt argumenterar man med samma "internationella konkurrenskraft" samma argument för varför anställdas löner skall vara låga - dvs om svenska arbetare begär för stora lönelyft så kommmer vår industri konkurreras ut och vi förlorar jobben. Så samma regelverk, dvs reglerna för global handel och internationell konkurrens, blir å ena sidan ett argument för att våra företagsledare skall ha högre löner och våra arbetare skall ha lägre löner.  Är inte det fantastiskt? Hur kan det bli så?"

 I vår globaliserade värld bör vi också se till den internationella utvecklingen.

 

Pyramiden ovan visar hur ojämt världens tillgångar fördelas. Den rikaste halva procenten av jorden befolkning äger mer de fattigaste nittio procenten tillsammans.  Det är viktigt att inse att det inte bara är skillnaderna inom länderna som ökar, utan också skillnaderna mellan länderna, enligt en rapport från Världsbanken:

"In 1870, the gap between the richest countries (Australia and Great Britain) and the poorest (Nepal and Ghana) was 8 to 1; in 2007, it is 31 to 1 (United States and Norway vs. Nepal, North Korea and Ghana)."

Se också: The wealth Pyramid - a sign of poverty och Growing inequality, between people, between countries, between region, between urban and rural. 

Det är säkert så att den borgerliga politiken förvärrat detta, men det är viktigt att inse att mycket av den här utvecklingen också skett under en socialdemokratisk politik - och att de underliggande drivkrafterna i den globala kapitalismen obönhörligt leder åt det hållet. Dvs den fördelningspolitik som vi (kan) bedriva kan bara förändra på marginalen. Det är hög tid att faktiskt ändra det system som driver på ojämlikheten, och inte bara behandla symptomen.


andra tycker: 

SvD Näringsliv / DN / DN2 / Aftonbladet / Aftonbladet2 /

 Ylva Johansson / Birger Schlaug / Gunvor / Unionen Opinion / Rapporter från välfärden / Martin Moberg / 

Tillväxtvurmarna slår tillbaks!

Rätt förtusägbart så har försvararna av det rådande blivit förskräckta av de senaste årens rennäsans för tillväxtkritiken. Redan för ett år sedan lade SNS, Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, ut uppdraget att ordna moteld, den har nu kommit, Hållbarhetsmyten. Varför ekonomisk tillväxt inte är problemet. 

Jag skall slösa mina pengar och läsa den, och återkomma med en recession,  även om jag misstänker att den innehåller samma resonomang som Lomborg och Norberg redan torgfört. DN skriver om den på sin ledarsida idag. 

Man skriver: 

Tillväxten är inte det främsta hotet mot mänskligheten. Tvärtom är tillväxt nödvändig för att tredje världen ska kunna räddas från det största hotet – fattigdom.

Det upprepas av tex Lottal Olsson på sin blogg.

Att stoppa den ekonomiska tillväxten innebär att alla de länder som tvingas till fattidom idag, inte får möjlighet att utveckla vare sig sin matförsörjning, sitt miljöarbete eller möjlighet att nå mera kunskap genom att alla barn får möjlighet att gå i skolan.

Det där argumentet kom också fram i samband med klimatförhandlingarna i Köpenhamn, där det som argumenterart för minskad energianvändning framställdes som om de ville förvägra fattiga människor elekriskt ljus. Precis som om de skulle få elektriskt ljus för att vi bygger ut kärnkrafte eller eldar upp olja. I själva verket är det tvärtom. Vi tar större och större del av resurserna och vi driver upp priserna på dem så att de fattiga får mindre tillgång. Men invänder vissa, faktum är att råvarorna har blivit billigare de senaste hundra åren. Frågan är dock för VEM de blivit billigare. För de rika har de blivit mycket billigare och även för "vanliga arbetare" i de rika länderna. All diagram görs i de rika ländernas valutor eller räknas om till lönerna för arbetare i rika länder. Men faktum är att råvarorna för de fattiga har blivit dyrare. Och nu börjar de bli dyrare för alla. Läs mer här och här.

Den som kan sin historia vet att Indien avindustrialiserades pga av en aggresiv ekonomisk politik av det expansionistiska och kapitalistiska England, och att Indien som en följd av det blev mycket fattigare. Att nu prata om VÅR ekonomiska tillväxt som en förutsättning för tillväxt fattiga länder är bara nonsens. Det är ett försök att plötsligt göra det till en moralisk skyldighet att driva på tillväxten mer. Precis som det skulle hjälpa de fattiga. Det fungerar ju inte en INOM Sverige.

Bloggrannen Cornucopia visar följande diagram när han argumenterar för att vi skall ned på en BNP av 40% av dagens...

 Låt os tänka 1989. Hur många hemlösa hade vi i Sverige då, och hur många har vi idag? Hur många utförsäkrade? Hur många arbetslösa?
 Det är ganska uppenbart att fördelningen av resurser, ojämlikhet och utanförskap (för att prata alliansiska) är mycket större drivkrafter för fattigdom än bristande tillväxt. Det gäller inom landet, och det gäller i ännu mycket högre grad i de internationella relationerna. Rika länder vägrar fortfarande inse att de är profitörer i det internationella spelet.

Som jag skrivit tidigare så anser jag förvisso också att tillväxt i sig kanske inte är problemet, utan att tillväxten är ett symptom på  ett sjukt ekonomiskt system. Men det är en annan diskussion.

Profit, konkurrensen och maskinen driver tillväxten

Tillväxt, symptom eller problemet?

 

Och det finns ju många andra som skriver vettiga saker,. t.ex. Sten Ebbersten m.fl i Uppsala Nya Tidning