Effektivitetsfällan

Vi lever i en kultur där orden effektiv och produktiv är i det närmaste oantastliga, det är alltid bra att vara effektiv och produktiv. Men alltför sällan redovisar den som använder orden vad de egentligen menar i sammanhanget, och vilket pris effektiviteten kan tänkas ha. Istället för att minska det mänskliga arbetet i matproduktionen borde vi öka det.

En grupp forskare i Spanien har studerat det spanska jordbrukets utveckling 1960 till 2008 och konstaterar att medan arbetsinsatsen minskat kraftigt har användningen av inköpta insatsmedel ökat enormt, medan den totala produktionen ökat i relativt liten omfattning. I artikeln The agrarian metabolism as a tool for assessing agrarian sustainability, and its application to Spanish agriculture (1960-2008) i tidskriften ECOLOGY AND SOCIETY, januari 2018, visar de att användningen av extern (fossil) energi och andra industriprodukter ökade fem gånger och importen av foder från andra länder (huvudsakligen soja och majs från Latinamerika) ökade hela femton gånger, medan insatsen av mänskligt arbete minskade till en femtedel. Trots den massiva ökningen av insatta resurser i produktionen ökade den totala produktionen av biomassa i jordbruket endast 17 procent. 

Under perioden industrialiserades och intensifierades det spanska jordbruket och ett relativt traditionellt jordbruk ersattes med ett marknadsinriktat och specialiserat jordbruk. Grönsaksodlingen och grisproduktionen har ökat särskilt mycket. Spanien har idag flest grisar i Europa och är också den största producenten av grönsaker. Antalet svin har tiodubblats sedan 1960. Både grönsaksodlingen och grisproduktionen använder mycket externa resurser. För grönsakerna är det bevattning, konstgödsel och bekämpningsmedel samt enorma mängder plast. Grisproduktionen använder stora mängder foder, varav mycket odlas i Spanien, men mycket stora mängder importeras.  

Stora arealer betesmarker och åker har övergivits, mer än tre miljoner hektar vardera under perioden, medan den kvarvarande marken används mer intensivt för kommersiell produktion. Odlingen av baljväxter har minskat och växtföljderna har inriktats mer på spannmål. Användningen av konstgödsel har ökat och kväveläckaget har ökat kraftigt (se bild av kväveflödena). 

Genom den massiva importen av foder har mängden gödsel ökat kraftigt, men trots detta har markens bördighet och kolinnehållet i jorden inte ökat. Forskningen har inte studerat vilka effekter exporten av foder från stora monokulturer av soja och majs har haft i de exporterande länderna, men det är ingen vild gissning att marken där utarmas kontinuerligt genom de stora linjära flödena av näringsämnen. 

Utöver en viss ökning av skörden har skogsmarken ökat betydligt i Spanien, eftersom en hel del mark som övergivits blivit skog. Att åker blir skog har sannolikt positiva effekter både för biologisk mångfald och för kolinlagring (fast i områden med döende jordbruk kan det trots allt vara positivt att åkrar finns kvar, i Spanien som i Sverige). Omvandlingen av betesmark till skog är dock mindre positiv. Den biologiska mångfalden i betesmarken är ofta mycket stor, t.ex. i dehesa systemen. Kolförråden i spansk betesmark är också större än i skogsmarken och i stora delar av Spanien brinner skogen lätt om inte djur går där och betar. 

Utvecklingen i Spanien bekräftar att de sätt vi oftast mäter effektivitet på, antingen i ökad avkastning per satsad krona eller producerad mängd per arbetad timme är mycket bedrägliga sätt att vara "effektiv" på. Istället för att använda mer energi, konstgödsel, bekämpningsmedel och mindre arbete, behöver vi använda mer arbete och mindre externa insatsmedel. Då kan vi få ett levande landskap och ett livskraftigt lantbruk.

(lite mer data från forskningsartikeln finns att läsa på engelska här) 

Varifrån kommer kalorierna

I sju bilder förklarade jag några viktiga sidor av den globala matförsörjningen  vid ett seminarium på KSLA häromdagen. 

Det produceras brutto cirka 5600 kcal per person och dag i världen. I tabellen nedan kan man se hur dessa används. Det finns således 2800 kcal per person och dag vilket är långt över dagsbehovet - särskilt som detta är genomsnitt för alla personer, inklusive mycket gamla och spädbarn. "Överskottet" av kalorier visar sig dels som ett mycket stort svinn och som ökande midjemått. Trots detta finns det nästan en miljard människor som är hungriga. 

Majs är den gröda som producerar flest kalorier, men det mesta används som djurfoder. Vete är den gröda som odlas på störst areal. Sojabönor står för mest protein, och producerar nästan dubbelt så mycket protein per hektar än någon annan viktig gröda. Sockerrör och sockerbetor producerar kring 40 miljoner kcal per hektar och år, ungefär dubbelt så mycket som någon annan gröda - tillräckligt för 40-50 människors energibehov. 

Vi såg på den första tabellen att drygt en fjärdedel av allt som odlas går till djur som foder. Och att de bara ger tillbaks en tredjedel av detta som mat. Men bilden är lite mer komplicerad än så. Av energin i maten kommer mer än fyra femtedelar från vegetabilier. Däremot står animalierna för 40% av alla proteiner och hela 45% av allt fett. Tvärtemot vad många kanske tror så är fett kanske den största begränsningen i det globala matsystemet.

Det finns en alldeles för förenklad syn på att djuren alltid är ineffektiva. Grafen nedan visar var maten till lantbruksdjuren kommer ifrån. Nästan hälften av allt foder kommer från betesmarker och permanenta gräsmarker. Från åkermark kommer det spannmål 19% odlat gräs, klöver och ensilage 8% och oljeväxter (främst soja) 5%, dvs en knapp tredjedel av det som alla djur äter är odlat foder. Andelen är mycket högre för grisar och kyckling än för idisslare. Resten av det som djuren äter är skörderester och bi-produkter från livsmedelsindustrin (drank, vetekli, rapsmjöl osv). I själva verket är en betydande del av spannmålen också  spannmål som inte duger till människoföda, pga låg kvalitet. 

Men grafen visar globala genomsnitt, spridningen mellan olika jordbrukssystem är enorm så det är egentligen inte möjligt att generalisera. Indien har flest kor i världen, och de äter nästan bara gräs och skörderester, till och med sopor, medan amerikanska biffkor göds på majs och soja. Svenska mjölkkor ligger någonstans mittemellan och svenska dikor äter nästan bara gräs. 

I bakgårdsuppfödning av gris och höns används typiskt något hundra gram mänskligt ätbart protein för att producera ett kg protein, medan i den industriella uppfödningen går det åt 3-6 kg protein för att få fram ett kg animaliskt protein. 

Det är ökningen av köttkonsumtionen som får mest uppmärksamhet. Och ofta får det representeras av en biff. Men i själva verket har inte konsumtionen av nötkött ökat snabbare än befolkningen. Per capita har konsumtionen av mjölk och nötkött varit stabil de senaste 50 åren. Den dramatiska ökningen står kycklingen för. Konsumtionen av kyckling har ökat 12 gånger (eller 5,5 gånger räknat per capita). Andra viktiga produktkategorier som ökat mycket kraftigt är vegetabiliska oljor och grönsaker. 

Det förefaller alltså som att man sparkar in öppna dörrar när man uppmanar folk att hålla igen på rött kött och äta mer grönsaker.

En viktig utveckling de senaste årtiondena är en kraftig ökning av handeln med mat. Om man räknar ihop sojabönor med sojamjöl och sojaolja är sojan den absolut största strömmen, med vete som tvåa. Allt fler länder blir strukturellt beroende av handeln och det gäller i väldigt hög grad sojabönor, djurfoder och de vegetabiliska oljorna.  

Det pratas mycket om att Sveriges självförsörjning av livsmedel är låg. Det sägs att 50% av maten vi äter är importerad. Även om statistiken är osäker kanske det är sant - om man räknar pengar. Men då skall vi veta att vi importerar stora mängder dyra livsmedel som exotisk frukt, kaffe, vin och ostar, medan vi exporterar stora kvantiteter rätt billiga livsmedel, förutom Absolut vodka. Vi exporterar grisfötter och kycklingvingar och runt en miljon ton spannmål varje år - tillräckligt med mat för 3 miljoner människor. Räknar man på kaloribas så balanserar export och import varandra rätt bra. Dvs man skulle kunna hävda att vi är självförsörjande.

Det är en annan femma att hela livsmedelssystemet är så känsligt att vi bara klarar några dagars avspärrning...

Matens miljöpåverkan – handel och transporter

Handel kan i vissa fall minska miljöpåverkan. Produkter kan föras till länder där man har brist på en viss resurs, eller där produktionen av en vara orsakar miljöproblem. Historiskt kan man se hur utbyte mellan boskapsuppfödande folk, eller fiskare och åkerbrukare har varit gynnsam för båda parter och för miljön. Men dagens handel har väldigt litet med sådana sammanhang att göra.

Långväga transporter anses oftast utgöra en mindre del av en varas miljöpåverkan, så också för mat. ”Det beror på att det trots allt är mycket mer energieffektivt att frakta många saker samtidigt. Därför är det många gånger viktigare att fundera över valet av produkter, och hur de är producerade, än hur långt de har färdats” skriver till exempel Naturskyddsföreningen.

Och det stämmer i de flesta fall om man gör en livscykelanalys. Men som jag visat i tidigare inlägg i denna serie så visar livscykelanalyser inte hela sanningen, i många fall är de rent missvisande. Det är fallet vad gäller transporter i allmänhet och internationella transporter i synnerhet. 

Att transporterna har blivit så billiga har varit en starkt bidragande orsak till den kraftigt ökade globala handeln. Värdet av handeln med varor motsvarar idag nästan 50 procent av världens bruttonationalprodukt, upp från 20 procent 1970, och värdet av den internationella handeln ökade från drygt 300 miljarder dollar 1970 till 16 triljoner dollar 2016, dvs över femtio gånger (Världsbankens databas). Större delen av handeln med varor går med sjöfart. Mellan 1968 och 2008 fyrdubblades antalet tonkilometer(UNCTAD). Just det faktum att internationella sjötransporter är så effektiva och därmed också så billiga gör att de har ökat mycket kraftigt.

Sjöfarten är därmed ett paradexempel på Jevons paradox, dvs hur effektivisering av resursanvändning leder till lägre pris vilket leder till ökad resursanvändning. 

Utsläpp av koldioxid (internationella siffror) per ton-km är en femtiondedel av flygets utsläpp och en femtedel av lastbilstransporterna och minst hälften av järnvägens (OECD). Det är dessa siffror som letar sig in i livscykelanalysernas jämförelser av produkters miljöpåverkan.  

För svensk del utgörs transportbranschens växthusgasutsläpp ungefär en femtedel av de totala utsläppen från den svenska ekonomin. Sjöfarten står för mer än hälften av utsläppen (SCB).  På global nivå orsakar sjöfarten 3 procent av alla växthusgasutsläpp, 15 procent av NOx och 13 procent av svaveldioxidutsläppen (Nature). Med nuvarande trend kommer växthusgasutsläppen från sjöfarten uppgå till 15 procent av de globala utsläppen 2050. 

Utöver sjöfartens egen miljöpåverkan så har utbyggnaden av hamnar, kanaler, och farleder ytterligare påverkan. De allt större skeppen kräver allt större hamnar och logistikcenter vilket gör att större delen av trafiken går till ett mycket litet antal hamnar. Det betyder att landtransporterna också ökar samtidigt med sjöfarten. 

Men effekterna av handeln sträcker sig mycket längre än så.  Den globaliserade handeln står också för en betydande andel av flygtrafiken av personer -  även om varorna skeppas med båt så flyger inköpare och försäljare, tekniker och politiker kors och tvärs för att möjliggöra detta. Globaliseringen av arbetsmarknaden är också en del av detta. Flygtrafiken inom EU har till exempel ökat tre gånger på 25 år. Att folk i ökad utsträckning jobbar i andra länder leder till en ökning av trafiken och de mer välbärgade har ofta dubbla eller flerdubbla bostäder vilket givetvis ytterligare ökar deras ekologiska fotavtryck.

Handeln är både en drivkraft för och resultat av den ökande specialiseringen i produktion och handel. Effekterna av detta har jag beskrivit i tidigare inlägg, dvs att hela regioner inriktar sig på att producera en eller ett fåtal jordbruksråvaror, med förödande effekter på biologisk mångfald, jordbrukets uthållighet, resursanvändning och växtnäringsläckage. Ju större skala handeln har desto mer missgynnas de mindre bönderna och livsmedelsindustrierna, därför förstärker den internationella handeln utslagningen av småbönder och hantverksmässig livsmedelsförädling. Handeln är också starkt kopplad till kyltekniken, som i sin tur har mycket stor miljöpåverkan.

Liknande effekter finns på konsumentsidan då den effektiva internationella handeln leder till utslagning av småskalig inhemsk produktion, konsumtion av exotiska produkter och produkter utom säsong. Trots allt prat om ökande köttkonsumtion är ökningen av handeln med exotiska frukter och året-runt-grönsaker mycket större de senaste femtio åren. Till och med buteljerat vatten skeppas över gränserna. På samma sätt som handeln missgynnar små producenter missgynnar den också små och oberoende handlare, Handeln och transporterna är därför kraftigt kopplade till förändrade inköpsvanor, etablering av köpcenter, utslagning av lanthandlare, ökad privat biltrafik och total sett ökad konsumtion av allt, inklusive mat.

Att miljöpåverkan från internationella transporter är obetydlig är därför bara korrekt om man helt bortser från alla dessa indirekta effekter. Tar man hänsyn till de indirekta effekterna är det uppenbart att den internationella handeln spelar en helt avgörande roll för ökad miljöbelastning, resursanvändning och växthusgasutsläpp.

*

Detta var den sista artikeln i serien om matens miljöpåverkan.

Jag har bland annat visat att leden efter gården spelar en ökande roll för växthuseffekten, kanske runt halva i Sverige och runt två tredjedelar inom EU enligt ny forskning. Och i de senare leden är det inte om råvaran är animalisk eller vegetabilisk som avgör utan i vilken utsträckning produkten processas, kyllagras, värmebehandlas och transporteras samt hur den lagas till och konsumeras. En viss produktion kan också ha väldigt olika miljöeffekter. Betande djur släpper till exempel ut mycket växthusgaser och använder stor areal, men gynnar biologiskt mångfald, vårdar marken och använder nästan inga miljögifter.

Livscykelanalyser kan vara användbara, men betydelsen av resultaten överdrivs och metoderna har många svagheter och begränsningar. Framför allt missar de helt de olika systemfunktionerna och drivkrafterna. Och de är där vi hittar det som egentligen styr vår livsmedelsproduktion och konsumtion. Jag gick igenom två viktiga teknologier och deras mycket stora effekt på hela matsystemet, kyltekniken och konstgödseln. Slutligen diskuterar jag i den här artikeln effekterna av handel och transporter. Det är den här typen av systemdiskussioner som vi behöver för att förstå vilka effekter vår matproduktion har. Det är oändligt mycket mer relevant än den fragmenterad ström av larm om miljöeffekterna av palmolja, avokado eller kor. Om vi ersätter palmolja med kokosolja har vi sannolikt inte bidragit till någon förbättring alls. 

(en mindre rättelse av texten gjordes 09:19 27 september)

Internationella transporter växande miljöproblem

Att miljöpåverkan från internationella transporter är i det närmaste försumbar är inte korrekt. Sjöfarten är ett typexempel på att livscykelanalyser bara visar en del av sanningen och att de inte tar hänsyn till hur val av teknik påverkar hela det ekonomiska systemet och vår resursförbrukning i stort.

Vi får ofta höra att internationell sjötransport är så energieffektiv att det är lika miljövänligt att köpa produkter från andra sidan jordklotet som sådant som kommer från närområdet. Utsläpp av koldioxid (internationella siffror) per ton-km är en femtiondedel av flygets utsläpp och en femtedel av lastbilstransporterna och minst hälften av järnvägens (OECD). Det är dessa siffror som letar sig in i livscykelanalysernas jämförelser av produkters miljöpåverkan. 

Men det finns fler perspektiv man kan ha.

Om vi pratar arbete, dvs hur mycket arbete som går åt för att sköta transporterna, är sjötransport ännu mycket mer effektiv. Men denna effektivitet i arbete och resursåtgång har också gjort sjötransport väldigt billig. En digitalkamera kan skickas från Kina till Sverige för en eller två kronor, en dammsugare för en tia. För varor som skall kylas eller frysas är kostnaderna högre, men ändå bara några procent av priset (Rodriguez).

Att transporterna har blivit så billiga har varit en starkt bidragande orsak till den kraftigt ökade globala handeln. Värdet av handeln med varor motsvarar idag nästan 50 procent av världens bruttonationalprodukt, upp från 20 procent 1970, och värdet av den internationella handeln ökade från drygt 300 miljarder dollar 1970 till 16 triljoner dollar 2016, dvs över femtio gånger (Världsbankens databas). Större delen av handeln med varor går med sjöfart. Mellan 1968 och 2008 fyrdubblades antalet tonkilometer(UNCTAD).

Sjöfarten är därmed ett paradexempel på Jevons paradox, dvs hur effektivisering av resursanvändning leder till lägre pris vilket leder till ökad resursanvändning.  

För den som vill få en bild av hur omfattande sjöfarten är rekommenderas denna visualisering av Kiln. Där kan man se att den 6 april 2012 befann sig 9 miljoner containrar, 400 miljoner ton torra varor (kol, spannmål) i bulk, 285 miljoner ton vätskor (olja), 50 miljoner kubikmeter gas och 8 miljoner bilar på de sju haven. 

Created by London-based data visualisation studio Kiln and the UCL Energy Institute

Världens största containerfartyg, som Mærsk Mc-Kinney Møller på bilden, tar cirka 18 000 containrar, vilket motsvarar en miljard coca-cola burkar eller 36 000 bilar. Det behövs bara 20 besättningsmän för att föra fram det. Ett sådant fartyg förbrukar cirka 200 ton eldningsolja per dag. Det betyder att utsläppen per sjöman per dag är lika stort som två svenskars årliga utsläpp. Utöver det så är den olja som används av den smutsigaste typen och orsakar stora utsläpp av NOx, svaveldioxid och partiklar.
 
För svensk del utgörs transportbranschens växthusgasutsläpp ungefär en femtedel av de totala utsläppen från den svenska ekonomin. Sjöfarten står för mer än hälften av utsläppen (SCB).  

På global nivå orsakar sjöfarten 3 procent av alla växthusgasutsläpp, 15 procent av NOx och 13 procent av svaveldioxidutsläppen (Nature). Varje timme släpper den internationella sjöfarten ut över 100 000 ton CO2, mer än Tysklands samlade utsläpp. Med nuvarande trend kommer växthusgasutsläppen från sjöfarten uppgå till 15 procent av de globala utsläppen 2050. 

Den internationella sjöfarten och flyget var båda undantagna från åtaganden i Parisavtalet och ingår heller inte i de nationella rapporterna till FN:s klimatpanel (OECD). Det betyder att siffrorna från SCB ovan om sjöfartens utsläpp bara gäller svensk sjöfart, inte armadan av utländska fartyg som förser oss med varor, dvs sjöfartens andel av våra utsläpp är egentligen betydligt större.  

Utöver sjöfartens egen miljöpåverkan så har utbyggnaden av hamnar, kanaler, och farleder ytterligare påverkan. De allt större skeppen kräver allt större hamnar och logistikcenter vilket gör att större delen av trafiken går till ett mycket litet antal hamnar. Det betyder att landtransporterna också ökar samtidigt med sjöfarten. 

Men allra främst betyder det att de totala transporterna ökar kraftigt, och att denna ökning förtar den lägre energiförbrukningen eller växthusgasutsläppen per ton-km som sjöfart har jämfört med andra transportslag.

Att miljöpåverkan från internationella transporter är i det närmaste försumbar är därför inte korrekt.

Sjöfarten är ett typexempel på att livscykelanalyser bara visar en del av sanningen och att de inte tar hänsyn till hur val av teknik påverkar hela det ekonomiska systemet och vår resursförbrukning i stort. Visst kan livscykelanalyser ha ett visst värde, men för att vägleda våra val behöver vi se hur olika system fungerar, och inte bara studera en teknisk lösning eller en produkt.

Man kan föra liknande resonemang runt användning av kyla i livsmedelskedjan, där förbättrad, och därmed billigare, kylteknik har lett till en mycket kraftig ökning av kyld och fryst mat och därmed kraftigt ökad energiförbrukning.

Jämförelser mellan vete odlad med konstgödsel eller ekologiskt kanske tar hänsyn till energiåtgång och direkta utsläpp samt närvaron av vissa arter i åkermarken uttryckt per kg vara eller per hektar. Men man missar konstgödselns påverkan på odlingssystemet genom ökad specialisering (på gårdar och i hela landskap), brutna kretslopp, minskad biologisk mångfald, industrialisering av djurhållningen och mycket annat.

Dessa systemeffekter är i de allra flesta fall mycket viktigare än de direkta effekterna.  

Äter kor regnskog?

Skövling av skogsmark för exportproduktion har fått en hel del uppmärksamhet, och det med rätta (se t.ex. http://www.swedwatch.org/sv/mer-kott-och-soja-mindre-regnskog). Men det är inte alls självklart hur man skall fördela effekterna (som klimatpåverkan) av skövlingen på olika produkter. En studie av Sabine Henders från Linköpings universitet, U Martin Persson från Chalmers och Thomas Kastner från Alpen-Adria Universität i Österrike Trading forests: land-use change and carbon emissions embodied in production and exports of forest-risk commodities visar att en tredjedel av skogsskövlingen i Argentina, Bolivia, Brasilien, Paraguay, Indonesien, Malaysia, och Papua New Guinea drivs av export. I deras artikel identifieras betesmark för nötkött som den främsta orsaken till skogsskövling i de sju länderna medan sojabönsodling tar andraplatsen.
 
Men om vi ser till fallet Brasilien så har arealen betesmark varit rätt stabil det senaste decenniet. Det som skett är att betesmarker har plöjts upp för odling, medan nya betesmarker har etablerats i skogen. Är det då betesdriften som driver avskogningen? Om man istället ser till förändringen av jordbruksareal i Brasilien som helhet kommer sojaodlingarna vara den främsta ”boven” följt av sockerrör (bland annat för biobränsle) som nummer två, medan betesmark inte har ökat nämnvärt och därför inte har någon större skuld i avskogningen[1], detta trots att det odlas väldigt lite socker i de nyligen avskogade områdena.

En annan artikel, Global cropland and greenhouse gas impacts of UK food supply are increasingly located overseas, publicerad av Royal Society (av bland annat samme Kastner samt Pete Smith en av författarna till FN:s klimatrapporter) tar ett större perspektiv och argumenterar för att miljöeffekterna av avskogning för jordbruksändamål skall läggas på all åkermark i världen eftersom den är del av ett globalt livsmedelssystem. Det betyder att en genomsnittlig åkerlapp i Sverige skall belastas med samma växthusgasutsläpp som motsvarande mark i Amazonas. Det motsvarar årligen 1,18 ton CO2 för varje hektar mark.

Det kan tyckas absurt, men att detta synsätt har sina poänger framgår när vi tänker på att Europa har låtit mycket större arealer växa igen än det som avskogats i Latinamerika. Europeiska bönder skulle ha kunnat producera proteinfoder till sina grisar och höns, men det har varit billigare att köpa soja från Brasilien. På samma sätt är det billigare att köpa palmolja från Indonesien än att odla raps, solros eller oliver i Europa. Är det då inte rimligare att säga att det är det globaliserade livsmedelssystemet, eller ”marknaden” som driver avskogningen än att säga att det är ”kött”?

Jag har nyligen publicerat en längre artikel om detta på engelska, Are cows eating the Amazon?, där finns mer data och referenser.

---

[1] En annan sida av saken är att nötköttsuppfödningen i Brasilien snabbt ställer om till amerikansk feedlot modell, med utfodring av stallade kor istället för betesdrift.

Vem har makten över maten?

 Lika dramatisk som förändringen av jordbrukets struktur har varit har förändringarna i handelsledet och livsmedelsförädlingen varit. Stormarknadskedjor har snabbt tagit över livsmedelsmarknaden inte bara i i-länderna utan nu också snabbt i u-länderna. I Sverige har antalet dagligvarubutiker gått från hela 36 000 år 1950 till endast 4 400 år 2008[i]. De hypermarknader som man kan se i Latinamerika eller Kina får en svensk stormarknad att se ut som en kvartersbutik.

 De hårda kraven från kedjorna påverkar produktionen hos leverantörer och bönder. I vissa fall leder kraven till bättre kvalitet och mindre svinn. I de flesta fall innebär kraven att bönder med mer resurser favoriseras, då bönderna måste investera för att möta köparnas krav, eller helt enkelt vara tillräckligt stora som producenter för att vara intressanta. Bönder som inte vill eller kan (vilket oftast är fallet) ställa upp på det exkluderas. Det är det samma i u-länder som i i-länder.

Koncentrationen är också omfattande i handelsleden för insatsvaror och handelsprodukter från jordbruket. Markandsandelen för de fyra största utsädesföretagen gick upp från 23 procent 1997 till 33 procent 2004, och för bekämpningsmedel från 47 procent till 60 procent. Flera av dessa företag (Monsanto, Dupont, Syngenta och Bayer) jobbar i båda segmenten. Ett företag, Monsanto, har 91 procent av marknaden för GMO-sojabönor.

 Det finns 25 miljoner kaffebönder i världen, medan 40 procent av handeln och 45 procent av rostningen görs av de fyra största företagen. Samtidigt som värdet av kaffeförsäljningen i konsumtionsländerna fördubblades under 1990-talet sjönk de kaffeproducerande ländernas andel av priset från en tredjedel till endast tio procent. Trenden är densamma för kakao och te (Världsbanken 2007).

Men det är inte alls bara ett fenomen som handlar om att företag i i-länderna suger ut bönder i u-länder, utan mönstret är detsamma överallt. Åttio procent av köttmarknaden i USA kontrolleras av fyra företag, tre företag kontrollerar 80 procent av majsexporten och 65 procent av sojaexporten, fyra företag har 60 procent av den inhemska spannmålsmarknaden. Många företag integrerar produktion både uppströms och nedströms i ökande grad, t.ex. med kontraktsodling av bönder. Huvuddelen av de multinationella företagen i livsmedelssektorn kommer från Europa och USA (USDA 2005). I Sverige har de tre största företagen inom matolja nästan hela marknaden, de tre största mejeriföretagen 80 procent av marknaden och de tre största företagen inom dryck och frukt och grönt 70 procent av marknaden[ii].  

 Man kan säga att makten över maten har förflyttats först från bönderna till råvaruhandelsföretag (Cargill), sedan till livsmedelsförädlingsföretag (Nestlé och Unilever) och slutligen till stormarknadskedjorna. Av de fyra största omsatte år 2008 Wal-Mart (USA) 435 miljarder dollar med 7657 affärer, Carrefour (Frankrike) 161 miljarder dollar i 13 791 affärer, Metro Group (Tyskland) 116 miljarder dollar i 2 334 affärer och Tesco (Storbritannien) 109 miljarder dollar i 4 332 affärer[iii]. Deras dominans av handelsledet är total.

I Sverige är koncentrationen i dagligvaruhandeln ännu större än i de flesta andra länder. Bland butikskedjorna står de tre största för cirka 90 procent av omsättningen[iv]. Att makten kommit längre och längre bort från bönderna betyder samtidigt – i alla fall i teorin – att den kommit närmare konsumenterna. Det i sin tur har lett till vissa nya trender, till exempel krav på frigående höns, rättvisemärkta och ekologiska produkter.

Men jag vet inte om det någon som på allvar tror på det där med konsumentmakt?

---

[i] Marknadsstruktur och dynamik i dagligvaruhandeln, Ekonomisk Debatt Nr 1 2012

[ii] Mat och Marknad, rapport 2011:3 Konkurrensverket

[iii] Discounters storm global grocery top 20 rankings, the Grocer 23 Jun 2009 | By Chloe Smith

A list of the world’s 20 largest grocery

[iv] Mat och Marknad, rapport 2011:3 Konkurrensverket