Är Sk*nkan verkligen bättre än skinkan?

Tidningen Syre har en julspecial med ett veganskt julbord. Och det är inget fel med det. Men att pimpa den veganska kosten med påstående om ”glada planeter” och minskade koldioxidutsläpp är mycket tvivelaktigt. I Sverige sjönk antalet vuxna nötkreatur från nästan två miljoner 1932 till ungefär en halv miljon idag. Antalet bilar gick under samma tid från färre än hundra tusen till fyra och en halv miljon året.  Och så gör vi kor till problemet?

En rad olika missförhållanden och problem i den storskaliga djurhållningen — och det finns gott om dem, allt från antibiotikaresistens till vedervärdiga produktionssystem — tas som argument för varför vi helt skall sluta äta kött. Underligt nog är det ingen som använder samma resonemang på vegetabilier. Vi uppmanas inte att sluta äta ärtor och bönor för att sojaodlingar skövlar pampas, cerradon och amazonas, och vi uppmanas inte att sluta använda vegetabiliskt fett för att palmoljeplantager är en av de absolut största källorna till växthusgasutsläpp från jordbruket, och ökningen av konsumtionen av vegatabiliska oljor är mycket större än ökningen av köttkonsumtionen. Inte heller förkastas ris som föda trots att riset orsakar nästan tio procent av alla metanutsläpp. Växthusodlade grönsaker orsakar långt större klimatpåverkan än kött, men vem varnar för tomater? 

Att jordbruket historiskt sett ut på olika sätt i världen beror på att de ekologiska förutsättningarna har varierat stort och det har lett till att den lokala kosten har varit mycket olika på olika ställen. Vi har exempel som mongoler, samer masaaier och innuiter som byggt sin livsmedelsförsörjning nästan helt på animalier. Vår egen mattradition har varit byggd runt nötkreaturen därför att klimat och mark ha varit gynnsamma för dem. Vi har många exempel på kulturer som varit till övervägande del baserade på vegetabilier, men mig veterligen inte en enda som helt avstått från animalier.

Indien som ofta framställs som ett föredömligtland byggt på vegetarianism har ett jordbrukssystem och en kost där kon spelaroerhört stor roll som omvandlare av resurser som människan inte kan äta. Kor och bufflar är den biologiska dragkraften i stora delar av det indiska jordbruket, kogödsel och biogas används för att laga mat och mjölkprodukter som ghee (klarnat smör) och paneer (färskost) är mycket viktiga i kosten. Antalet nötkreatur per innevånare i Indien är mycket större än i Sverige (även inräknat de djur vars kött vi importerar). Att många indier inte vill äta köttet minskar inte växthusgasutsläppen från korna, utan medför bara en jättelik, resursslösande export av nötkött till andra länder.

Veganska odlingssystem kan fungera i enskilda fall och tillgång på konstgödsel och bekämpningsmedel har gjort vegansk odling till ett mer realistiskt alternativ. Men är det ekologiskt hållbart och resurseffektivt? Det vet vi inget om eftersom det inte finns några exempel på fungerande veganska livsmedelssystem. Det är sannolikt att om det hade varit ett effektivt sätt att producera mat på hade det säkert uppstått redan, eftersom en effektiv livsmedelsförsörjning har varit en av de viktigaste faktorerna för framgångsrika samhällen.

Djuren spelar en mycket stor roll i så gott som alla ekosystem. Det är bara växter och alger som kan omvandla solenergi till biomassa, men detta betyder inte att djuren är ”ineffektiva” eller skadliga, tvärtom de fyller viktiga roller också för växterna. Djur kan integreras i jordbruket sa att vi får mer mat och bättre mat från samma yta. En av nycklarna till den kraftiga ökningen i produktiviteten i det västeuropeiska jordbruket, och i Sverige, under sjutton- och artonhundratalen var övergången från ett ensidigt växtjordbruk och separat boskapsskötsel till ett system där växter och djur samspelade. I stället för att lägga marken i träda för att återfå sin bördighet började man odla kvävefixerande klöver och andra fodergrödor. Förbättrade växtföljder och att gödseln togs tillvara ökade åkrarnas bördighet. Kosten blev rikare och mer varierad med ett större inslag av animalier.

Korna är grunden för ett ekologiskt jordbrukssystem under svenska förhållanden. Grisar och höns har också en given plats som omvandlare av olika typer av avfall. En traditionellt uppfödd avfallsgris som blivit skinka skulle sannolikt vara mer resurssnål än de veganska industriprodukter som artikeln i Syre ger så mycket reklam. Den skulle också kunna vara mycket mer lokal. Den så kallade ”Sk*nkan” innehåller bland annat vetegluten, sojaprotein, rapsolja, palmolja, naturliga smakämnen, förtjockningsmedel och färgämnen.

Fokuseringen på idisslarnas metanutsläpp som det främsta miljöproblemet är mycket olycklig och leder oss bort från ett hållbart jordbruk. Idisslarnas förmåga att omvandla gräs och andra fiberrika råvaror till för oss nyttiga produkter är ett exempel på en mycket avancerad symbios mellan människa, växter och djur. Med klimatargument framställs industriellt uppfödda grisar och kycklingar som ett bättre val, och kor som drivs till högre avkastning genom att äta soja och spannmål släpper ut mindre metan per liter mjölk än de som går och betar naturbetesmarker. Nästa steg är att stänga in korna helt för att med modern teknik återvinna metanet, då kan kon plötsligt bli biogasleverantör istället.

Även om det är helt klart att idisslare som kor, får och getter släpper ut mycket metan är det inte alls självklart att detta metan skall ses på samma sätt som det som släpps ut från utvinningen av naturgas. Resonemangen om idisslarnas metanutsläpp är byggda på tveksamma antaganden och det saknas väldigt mycket kunskap om metancykeln, till exempel vilka naturliga funktioner som bryter ned metan igen och vilken roll betande djur spelar där.

I Sverige sjönk antalet vuxna nötkreatur från nästan två miljoner 1932 till ungefär en halv miljon idag. Antalet bilar gick under samma tid från färre än hundra tusen till fyra och en halv miljon (och i hela världen en miljard bilar). Antalet utlandsresor gick från i princip inga alls till nästan tjugo miljoner om året.  Och så gör vi kor till problemet?

Denna artikel är en längre version av en debattartikel jag skrev till tidningen Syre, som krävde att den skulle kort. Syres redaktör Lennart Fernström svarade på denna artikel. Jag tänker kommentera det svaret i en kommande bloggpost. 

Matmatematik

Lite matmatematik:
En tredjedel av allt odlat protein finns i restprodukter vilka knappast skulle användas som mat om de inte fodrades till djur, det gäller främst oljekakor, rester från etanolproduktion och bryggerier, men också betor bomullsfrö, och diverse kli, skal mm.

Med färre djur skulle vi behöva öka produktionen av vegetabilisk olja betydligt eftersom vi inte längre skulle få fett från djuren. Animalisk fett utgör 44% av allt fett i kosten, och även om en del äter för mycket fett så är det på global nivå mer brist på fett än på protein eller kolhydrater. Så utan djur skulle oljeväxtodlingen behöva öka kraftigt. Samtidigt skulle vi få ännu mer proteinrika restprodukter. Raps och solros skulle sannolikt konkurrera ut soja, eftersom sojaodling främst drivs av "biprodukten" sojakaka. Det är minst restprodukter i palmoljan, och utan avsättning för restprodukterna skulle de andra oljorna blir mycket dyrare jämfört palmolja.

Hur går ekvationen ihop?
Jag antar att vi skulle få börja tillverka någon sorts mat av restprodukterna.

Rapskaka någon?

Den galopperande ökningen av grönsakskonsumtionen

Hur mycket har egentligen köttkonsumtionen i världen ökat?
Låt mig göra tre olika påståenden.

Den globala köttkonsumtionen har 1961 till 2009 ökat med 300 procent
Mängden kött per person har 1961 till 2009 ökat med  110 procent
Andelen kött i maten har 1961 till 2009 ökat med 63 procent

Alla påståenden är sanna om man tror på FAOs databas FAOstat. Det kan man nog göra vad gäller de stora dragen.

Under perioden ökade befolkningen från 3,050 miljarder till 6,656 miljarder, så även om folk åt precis lika mycket kött som tidigare så skulle ökningen av den total globala köttkonsumtionen ha varit 118 procent.
Men samtidigt så åt folk mer, mer av allt. Det totala kalorintaget ökade med 29 procent så även vid oförändrad konsumtion av något livsmedel skulle mängden per person öka med 29 procent. 

Konsumtionen av grönsaker ökade med 300 procent per person, dvs långt mycket mer än köttkonsumtionen. De är fortfarande relativt betydelselösa som energikälla i ett globalt perspektiv eftersom de står för 2 procent av kalorierna i maten. 

Konsumtionen av vetetabilisk olja ökade mycket mer än köttkonsumtionen, med nästan 800 procent totalt, 245 procent per person och de gick från 5 procent av kaloriintaget till 10 procent under samma period. De står nu för fler kalorier än kött i kosten. Det är en megatrend i kosten som borde få större uppmärksamhet. Inte minst som att så gott som hela ökningen är palmolja och sojaolja.

Äta rätt fett eller äta fett rätt?

Vegetabilisk olja handlas internationellt mycket mer än någon annan viktig grupp av livsmedel, cirka 40 procent av oljan passerar en gräns. 

Fett i maten diskuteras ofta som ett problem. Utan att ge mig in i diskussionen om detaljerna i det - vare sig vad gäller mängderna och vilken typ av fett som är  nyttiga att äta - så skall vi vara medvetna om att vegetabilisk matfettskonsumtion stiger mycket kraftigt globalt. För 45 år sedan utgjorde vegetabiliskt fett (oljor) 5 procent av alla kalorier medan de utgör 10 procent idag.

Ökningen kan nästan helt tillskrivas soja och palmolja, båda produkter som tyvärr expanderat i stor utsträckning i särskilt värdefulla miljöer, som i Amazonas och Borneos regnskogar.

Trots denna ökning så finns det många länder där man äter alldeles för lite fett. I Bangladesh, Eritrea, Ethiopien, Rwanda and Burundi äter man så lite som 30g matfett per person och dag, medan andra länder har en konsumtion som är mer än fem gånger så hög.  


I Sverige låg fettkonsumtionen (både vegetabiliskt och animaliskt fett) per person mellan 1960 och 1980 ganska stadigt, sjönk sedan mycket kraftigt (från 21 kg per person per år till mindre än 13 kg) till ungefär 2010 och har sedan ökat igen, men är fortfarande långt under konsumtionen 1960 (se Jordbruksverkets statistik). 

Grafen visar fördelningen av matfettet i världen. 

När man diskuterar matfettskonsumtion och olika kost så glömmer man ofta hur olika fett produceras och vilka jordbrukssystem som de kan komma ifrån. Vissa fetter är biprodukter. Smör, ister och talg är biprodukter av kött och mjölkproduktion. Om priserna är goda kan man förvisso förändra fettets andel i produktionen, men som marknaden ser ut just nu är det knappast fettpriset som styr hur kött och mjölkproduktionen ser ut, så den produktionen bestäms i stort av kött och mjölkkonsumtionen. 

Produktionen av bomullsfröolja bestäms av textilindustrins efterfrågan av bomull. Sojaodlingar i stor skala började för produktion av vegetabilisk olja, men allteftersom har restprodukten, den proteinrika "kakan", blivit huvudprodukten. På så sätt är den vegetabiliska sojaoljan en restprodukt av av industriell djurhållning. Om inte den efterfrågades skulle sojans konkurrenskraft som oljeväxt vara mycket låg eftersom oljeinnehållet är mycket lågt.

Palmoljeproduktionen har också en restprodukt som blir djurfoder, men inte alls lika mycket och den är inte lika värdefull, eftersom oljehalten i frukterna är mycket hög. Palmoljeproduktionen är billig och man får cirka 5 ton olja per hektar, vilket gör att palmoljan är den som svarar mest på den ökade efterfrågan på matfett. Det är inte längre export till Sverige och de rika länderna som driver palmoljeexpansionen utan det är export till fattiga länder. Afrika importerar till exempel hälften av sitt matfett, trots att oljepalmen kommer därifrån och kunde odlas i mycket stora delar av Afrika.  

Olivoljeproduktionen är svår att öka, och oljan är mycket för dyr för att vara ett intressant alternativ i det globala perspektivet (men givetvis utmärkt där oliver odlas). Kokos har också stora begränsningar i var det kan odlas, men borde kunna ökas rätt rejält. Raps, solros och jordnöt odlas främst för sin olja, och har bra restprodukter för djuruppfödning. Men vi skall vara medvetna om att deras produktion kräver nästan 10 gånger så stor areal som palmoljeproduktionen. Dvs för varje hektar regnskog i Indonesien som sparas från palmolja, behövs det 10 hektar åker någon annanstans.

I Sverige borde vi kunna öka produktionen av smör (vi hade mycket stor export på 1800-talet) en del. Kanske kan vi återigen ta fram fetare grisar (?). Raps går att odla och ger bra kraftfoder till korna, vilket kan ersätta soja. Tyvärr är det svårt, men inte omöjligt, att odla raps ekologiskt. Havreolja vore kanske något, men den verkar bli väldigt dyr. Självfallet går det, men så länge det är priset som styr lär vi fortsätta vara beroende av palmoljan.

Jag skriver mer om detta på min engelska blogg, Where shall the fat come from?
Några artiklar i Svenska Daglbladet på ämnet: Svenskarna köper alltmer fet mat 
Bakslag för Livsmedelsverkets lågfettstrategi 
Sen pågår det ett litet smörkrig: VF: Smör skapar politisk splittring
Mer om palmolja på tex WWF och Naturskyddsföreningen. Dessa är inte riktigt överens i strategierna för palmolja....