Varifrån kommer kalorierna

I sju bilder förklarade jag några viktiga sidor av den globala matförsörjningen  vid ett seminarium på KSLA häromdagen. 

Det produceras brutto cirka 5600 kcal per person och dag i världen. I tabellen nedan kan man se hur dessa används. Det finns således 2800 kcal per person och dag vilket är långt över dagsbehovet - särskilt som detta är genomsnitt för alla personer, inklusive mycket gamla och spädbarn. "Överskottet" av kalorier visar sig dels som ett mycket stort svinn och som ökande midjemått. Trots detta finns det nästan en miljard människor som är hungriga. 

Majs är den gröda som producerar flest kalorier, men det mesta används som djurfoder. Vete är den gröda som odlas på störst areal. Sojabönor står för mest protein, och producerar nästan dubbelt så mycket protein per hektar än någon annan viktig gröda. Sockerrör och sockerbetor producerar kring 40 miljoner kcal per hektar och år, ungefär dubbelt så mycket som någon annan gröda - tillräckligt för 40-50 människors energibehov. 

Vi såg på den första tabellen att drygt en fjärdedel av allt som odlas går till djur som foder. Och att de bara ger tillbaks en tredjedel av detta som mat. Men bilden är lite mer komplicerad än så. Av energin i maten kommer mer än fyra femtedelar från vegetabilier. Däremot står animalierna för 40% av alla proteiner och hela 45% av allt fett. Tvärtemot vad många kanske tror så är fett kanske den största begränsningen i det globala matsystemet.

Det finns en alldeles för förenklad syn på att djuren alltid är ineffektiva. Grafen nedan visar var maten till lantbruksdjuren kommer ifrån. Nästan hälften av allt foder kommer från betesmarker och permanenta gräsmarker. Från åkermark kommer det spannmål 19% odlat gräs, klöver och ensilage 8% och oljeväxter (främst soja) 5%, dvs en knapp tredjedel av det som alla djur äter är odlat foder. Andelen är mycket högre för grisar och kyckling än för idisslare. Resten av det som djuren äter är skörderester och bi-produkter från livsmedelsindustrin (drank, vetekli, rapsmjöl osv). I själva verket är en betydande del av spannmålen också  spannmål som inte duger till människoföda, pga låg kvalitet. 

Men grafen visar globala genomsnitt, spridningen mellan olika jordbrukssystem är enorm så det är egentligen inte möjligt att generalisera. Indien har flest kor i världen, och de äter nästan bara gräs och skörderester, till och med sopor, medan amerikanska biffkor göds på majs och soja. Svenska mjölkkor ligger någonstans mittemellan och svenska dikor äter nästan bara gräs. 

I bakgårdsuppfödning av gris och höns används typiskt något hundra gram mänskligt ätbart protein för att producera ett kg protein, medan i den industriella uppfödningen går det åt 3-6 kg protein för att få fram ett kg animaliskt protein. 

Det är ökningen av köttkonsumtionen som får mest uppmärksamhet. Och ofta får det representeras av en biff. Men i själva verket har inte konsumtionen av nötkött ökat snabbare än befolkningen. Per capita har konsumtionen av mjölk och nötkött varit stabil de senaste 50 åren. Den dramatiska ökningen står kycklingen för. Konsumtionen av kyckling har ökat 12 gånger (eller 5,5 gånger räknat per capita). Andra viktiga produktkategorier som ökat mycket kraftigt är vegetabiliska oljor och grönsaker. 

Det förefaller alltså som att man sparkar in öppna dörrar när man uppmanar folk att hålla igen på rött kött och äta mer grönsaker.

En viktig utveckling de senaste årtiondena är en kraftig ökning av handeln med mat. Om man räknar ihop sojabönor med sojamjöl och sojaolja är sojan den absolut största strömmen, med vete som tvåa. Allt fler länder blir strukturellt beroende av handeln och det gäller i väldigt hög grad sojabönor, djurfoder och de vegetabiliska oljorna.  

Det pratas mycket om att Sveriges självförsörjning av livsmedel är låg. Det sägs att 50% av maten vi äter är importerad. Även om statistiken är osäker kanske det är sant - om man räknar pengar. Men då skall vi veta att vi importerar stora mängder dyra livsmedel som exotisk frukt, kaffe, vin och ostar, medan vi exporterar stora kvantiteter rätt billiga livsmedel, förutom Absolut vodka. Vi exporterar grisfötter och kycklingvingar och runt en miljon ton spannmål varje år - tillräckligt med mat för 3 miljoner människor. Räknar man på kaloribas så balanserar export och import varandra rätt bra. Dvs man skulle kunna hävda att vi är självförsörjande.

Det är en annan femma att hela livsmedelssystemet är så känsligt att vi bara klarar några dagars avspärrning...

Inte lätt med fett

Kan vi klara vår fettförsörjning på ett ansvarsfullt sätt?

De vegetabiliska fetterna har blivit en av de viktigaste produkterna i den globaliserade livsmedelsindustrin och handeln, cirka 40 % av världsproduktionen passerar en gräns, vilket är en mycket högre andel än för andra viktiga livsmedelsråvaror. Världsmarknaden domineras helt av palmolja och sojaolja, med raps på tredjeplatsen.  Dessa oljor handlas mest i världen och många länder är helt beroende av import av dem för sitt fettbehov.

Palmolja och sojaolja odlas i områden där avskogning är ett stort problem, och där det finns starka skäl att säga att de bidrar till eller driver denna avskogning. Det är ett betydligt större problem med palmoljan, där en mycket stor del av världsproduktionen kommer från områden som var skog för bara tjugo år sedan. En betydligt mindre del av sojan kommer från nyligen avskogade områden. 

Den mark som palmodlingar har anlagts i Malaysia och Indonesien på har i relativt stor utsträckning varit skog eller våtmarker. Minskningen av skogen innebär en kraftig förlust av biologisk mångfald och hotar symboliska arter som sumatratigern och orangutangen.  Den omfattande nedhuggning och bränning av regnskog i Indonesien lägger stora delar av Sydostasien under ett moln av rök varje år, vilket lett till omfattande protester från grannländerna. 

Stora delar av odlingarna anläggs på torvjordar (vilka består endast av organiskt material) och när de röjs och dikas för odling frigörs väldiga mängder koldioxid från nedbrytningen av det organiska materialet, Upp till 6 000 ton koldioxid per hektar kan frigöras från torvjordar att jämföra med ”bara” 600 ton per hektar för avskogning av mineraljordar. Indonesien har för närvarande de tredje största utsläppen av växthusgaser i världen och fyra femtedelar av utsläppen kommer från avskogning, brännande av skog och torvmarker samt annan förändrad markanvändning. 

Problemet är inte oljepalmen i sig. Det går åt mycket mindre mark för palmolja än för att få fram samma mängd olja från oliver, raps, solros eller soja, skörden av palmolja är nästan tio gånger högre än sojaolja och fem gånger högre än rapsolja, vilket gör att om man mäter miljöeffekten per liter olja kan resultatet för palmolja vara mycket bättre än om man uttrycker det per hektar. Eftersom det är en flerårig gröda behöver man inte heller plöja jorden, vilket minskar erosionen avsevärt. Användningen av bekämpningsmedel och konstgödsel är måttlig och definitivt lägre än i andra oljeväxter.

Den ökande användningen av palmolja har flera orsaker bl.a. ökad total efterfrågan av fett pga av en kombination av ökad befolkning och ökade inkomster, minskad användningen av animaliskt fett och ökad industriell bearbetning av livsmedel där palmolja ”passar perfekt”. Sist men inte minst, palmolja är helt enkelt den billigaste oljan (se graf). 

Samvetsömma konsumenter i Sverige kan använda oliv, raps, kokos eller solrosolja för att slippa känna sig delaktiga i soja eller palmoljeproduktionen, men under rådande ekonomiska system spelar det ingen som helst roll eftersom de mängder rapsolja som vi kommer att köpa på världsmarknaden kommer att kompenseras av palmolja som säljs till någon annan.  WWF Tyskland publicerade nyligen en rapport som visade att om palmoljan skulle ersättas med kokosolja och rapsolja skulle detta kraftigt öka växthusgasutsläppen av den tyska oljekonsumtionen. Utsläppen skulle öka motsvarande en tredjedel av Tysklands total växthusgasutsläpp, främst för att odlingarna skulle kräva mycket mer mark, både i Europa och i tropikerna.

En RSPO certifierad oljepalmsplantage i Riau, Indonesien 2016

Det finns certifierad produktion av palmolja (RSPO), vilket inte bidrar till skövling av naturskogar eller nyodling av torvmarker, och det finns en mycket liten certifierad ekologisk produktion. Om systemen fungerar som de skall bör de inte bidra till avskogning. Kritiker påtalar att så länge kineser och indier struntar i certifieringarna blir nettoeffekten liten av sådana system. Den certifierade oljan skickas till européerna medan oljan som inte uppfyller kraven säljs till mindre kräsna köpare. Det finns redan ett globalt överskott av certifierad palmolja. Detta är en mycket komplex och komplicerad diskussion där det är svårt att bena ut orsak och verkan.

Kan vi försörja oss med matfett?

I Sverige får vi ungefär en tredjedel av vårt energibehov från fett. Historiskt sett var matfettet animaliskt (smör, talg och ister) och fettet i maten fick vi från fet fisk, mjölk och kött. Idag får vi fortfarande en relativt stor del av fettet i maten från mjölk och köttprodukter medan matfettet är vegetabiliska fetter i olika former. Sverige har en relativt stor egen produktion av matfett i form av smör och rapsolja. Det finns också en stor produktion av andra animaliska fetter (ister och talg), men de återfinns sällan i livsmedel. Vi exporterar dem eller använder dem till biodiesel. Vi importerar dock betydande mängder oljor, främst palmolja och rapsolja. En del av detta används för biodiesel eller andra tekniska ändamål.

Om vi vill ta ansvar för vår konsumtion är det en rimlig hållning inte bara att undvika palmolja utan att producera en så stor del av fetterna inom landet, eftersom Sverige trots allt har en betydande potential för jordbruksproduktion, och eventuell ökad odling här ställer till med mindre problem än ökad odling i Indonesien eller Brasilien.  

Om lokal produktion prioriteras kan en ökad rapsodling vara möjlig. På sikt skulle andra oljeväxter (oljedådra, hampa, havreolja osv) kunna utvecklas vidare.   

Om lokal och ekologisk produktion skall prioriteras torde en ökad användning av animaliskt fett vara det som skulle ligger närmast tillhands. Det skulle dock krocka med gällande hälsorekommendationer och skulle också kunna innebära problem med konsumentacceptans.

Det förefaller helt omöjligt, med dagens kunskaper, att försörja Sveriges befolkning med allt nödvändigt* fett i kosten (dvs inte bara ersätta smöret utan också allt fett vi får i oss via animalierna) med enbart vegetabilier odlade i Sverige. Det är inte realistiskt ens med konventionellt jordbruk att öka rapsodlingen så mycket och det är helt orealistiskt med ekologiskt jordbruk. Att kombinera en ökad användning av lokalt producerad matfett och en ökad användning av lokalt producerad biodiesel från jordbruket verkar också vara en ekvation som inte riktigt går ihop. 

Det är inte så lätt med fett

Det finns en hel del områden där det råder osäkerhet eller delade meningar om hälso- eller miljöeffekter. Ett livsmedel kan vara nyttigt för en sak och dåligt för en annan. Det miljösmarta alternativet är heller inte nödvändigtvis det hälsomässigt bästa. Om vi ökade användningen av animaliskt fett istället för att betrakta det som avfall skulle vi kunna minska importen av palmolja. Men det kolliderar med de offentliga kostråden — kan man lita på dem?  

Andra faktorer som påverkar valet av fett är teknisk funktion, pris och konsumenternas acceptans. Det skulle till exempel vara svårt för livsmedelsindustrin att öka användningen av ister med en ökande andel muslimer och vegatarianer och veganer i befolkningen. 

Jaq har skrivit en rapport åt projektet MatLust i Södertälje där jag resonerar om olika fetters påverkan på miljö och hälsa (dietist Anna Mellberg har skrivit huvuddelen av det som gäller hälsa, vilket inte direkt är mitt främsta kunskapsområde). Den 8 februari presenterar jag rapporten, samt intryck från en reportageresa på Indonesien, på Cjasa Warg i Stockholm. Fritt inträde, men anmälan krävs. Resonemangen ovan kommer i stora delar från den rapporten som du kan ladda ner här.

* Detta bygger på att Livsmedelsverkets rekommendationer om fettintag är rimliga, något jag inte vet tillräckligt om. Men man kan konstatera att det finns en rad fattiga länder (Burundi, Rwanda, Etiopien) där folks fettkonsumtion är långt under dessa rekommendationer, men så lever folk också betydligt kortare tid där.

Vi dricker upp mat för 90 miljoner människor!

Kan du dricka en bira med gott samvete? Tar den maten ur munnen från någon som är hungrig? Orsakar den miljöförstörning?


Enligt USA:s National Nutrient Database for Standard Reference har en typisk öl 43 kalorier per hundra gram. Från 1 kg korn kan man producera cirka 730 gram malt. Denna malt används sedan för att producera 4,7 liter öl enligt FAO:s Technical Conversion Factors. Med utgångspunkt i FAOSTAT beräknar jag att 20 % av allt korn i världen används för ölbryggning. Jag multiplicerar därefter 132 886 519 ton korn (världsproduktionen) med 20 % och 4,7 för att få fram den totala mängden öl — 124 913 328 000 liter, vilket motsvarar 53 712 730 970 000 kcal. Detta motsvarar 21 kalorier om dagen per person (under förutsättning att också spädbarn dricker öl!), vilket motsvarar ungefär 1 % av energibehovet.

Om vi istället skulle använda samma mängd korn till mat skulle vi få ut 94 000 000 000 000 kcal — vilket betyder att vi förlorar nästan hälften av all energi genom att göra öl av kornet. Det motsvarar i runda slängar 40 miljoner människors årsbehov av mat. Och om vi inte anser att öl är ett fullgott livsmedel borde vi räkna hela mängden korn som används till öl som förslösad - det är mat för över 90 miljoner människor ett helt år. Kornodlingen orsakar stor användning av vatten, mark, konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel, samt stora utsläpp av växthusgaser. Inte blir det bättre av att det är ett fåtal stora företag som totalt dominerar ölmarknaden.

Lugn, jag skriver inte det här för att stoppa dig från att dricka din pilsner, utan för att ge lite perspektiv på larmrapporter om att en viss produktion eller en viss typ av konsumtion tar mark eller vatten resurser i anspråk medan folk svälter, eller att vi förstör miljön för vår njutnings skull.

Ett annat exempel är att chokladkonsumtionen i ett land som Sverige tar mer regnskogsmark (dvs mark där det har vuxit regnskog) i anspråk än vår palmoljekonsumtion, kanske mer än all sojaodling för den svenska marknaden också. (Det är svårare att räkna på sojan, eftersom bara en mindre del av världens soja kommer från regnskogsområden, medan i princip all kakao och all palmolja kommer från sådana områden.) Varför är det ingen som förordar bojkott av choklad?  
(Kanske för att det mestadels är småbönder som odlar den i relativt justa odlingssystem (med undantag för barnslavar), medan soja och palmolja odlas av stora företag).

P.S. Vi får inte glömma bort restprodukten från ölproduktionen, drav, som är ett utmärkt svindjurfoder så en hel del av kalorierna kommer in i vår mat igen, via konsumtion av kött. D.S.

Skål!

P.S. Det här är den typ av uträkningar jag håller på med när jag skriver boken Den stora ätstörningen - maten, makten, miljön som kommer ut på Ordfronts förlag i höst.
Du behöver inte vara orolig, boken innehåller en hel del annat också....D.S.

Vad skulle du odla på din lott?

Den totala jordbruksarealen i världen var 4,8 miljarder hektar 2009. Av det var 1,387 miljarder hektar åkermark och 0,15 miljarder hektar areal med permanenta grödor (typ kaffe och vin). Om vi delar jordens åkermark med 7 miljarder, dvs antalet personer på jorden så har vi 1 800 kvadratmeter var. Och på den skulle det odlas ett drygt ton av jordbruksprodukter. Det inkluderar utsäde för nästa år, foder till djuren och sådant som används till biobränslen. 

På hälften av arealen skulle du ha vete, majs, ris och sojabönor. Av det skulle du äta det mesta riset, hälften av vetet, lite majs och väldigt lite sojabönor, resten går till foder eller till industrin, ja sojan skulle bidra till en fjärdedel av matoljan du använder. Andra oljeväxter skulle ta en tiondel av arealen, men trots att palmoljan är fyrtio procent av all matolja så skulle ett eller två träd räcka för de är så otroligt produktiva jämfört med raps, oliv eller solros. Ett par kokospalmer skulle växa i din trädgård tillsammans med ett äppelträd, en mango och en apelsin. Dina fem kaffeträd skulle växa i deras skugga precis som de två kakaoträden. Och vi får inte glömma gummiträdet för stövlar, bildäck eller kondomer. 

En del mark används för korn for whisky och öl, potatis för snaps och vindruvor för vin.

Ungefär lika stora arealer skulle tas upp av tobak som av bananer, lök eller tomater. 50 kvadratmeter bomull skulle bara ge dig några få kilo bomull till kläder. Den största mängden av en enskild gröda skulle vara sockerrör, ungefär 250 kg. Det mesta skulle gå till socker, men om du inte gillar socker så kan du kanske göra etanol av hela rasket, det blir bara 20 liter. 

Utöver åkern så skulle du ha hela 4800 kvadratmeter betesmark för en ko eller några getter. Du får nog gå ihop med grannen, för stora delar av den marken producerar ganska litet gräs. Likaså så kanske du och grannen får gå ihop om en gris som kan beta gräs, äta skörderester och en stor del av majsen och vetet. Några hönor kan leta insekter och fröer under palmerna och sockerrören. Om du är vegan, kan du låta betesmarken växa igen eller plantera skog på den och göra biodiesel av sojan, du lär behöva dem både för protein och fettförsörjningen. Majs och veteodlingen kan minska eller så gör du etanol av dem. Om du tar hälften av all vete och majs och gör etanol så blir det ungefär femtio liter. Den globala produktionen av majs och veteetanol idag är cirka 10 liter per person.

 

Utdrag - i översättning - från boken Global Eating Disorder, under produktion. 

Den galopperande ökningen av grönsakskonsumtionen

Hur mycket har egentligen köttkonsumtionen i världen ökat?
Låt mig göra tre olika påståenden.

Den globala köttkonsumtionen har 1961 till 2009 ökat med 300 procent
Mängden kött per person har 1961 till 2009 ökat med  110 procent
Andelen kött i maten har 1961 till 2009 ökat med 63 procent

Alla påståenden är sanna om man tror på FAOs databas FAOstat. Det kan man nog göra vad gäller de stora dragen.

Under perioden ökade befolkningen från 3,050 miljarder till 6,656 miljarder, så även om folk åt precis lika mycket kött som tidigare så skulle ökningen av den total globala köttkonsumtionen ha varit 118 procent.
Men samtidigt så åt folk mer, mer av allt. Det totala kalorintaget ökade med 29 procent så även vid oförändrad konsumtion av något livsmedel skulle mängden per person öka med 29 procent. 

Konsumtionen av grönsaker ökade med 300 procent per person, dvs långt mycket mer än köttkonsumtionen. De är fortfarande relativt betydelselösa som energikälla i ett globalt perspektiv eftersom de står för 2 procent av kalorierna i maten. 

Konsumtionen av vetetabilisk olja ökade mycket mer än köttkonsumtionen, med nästan 800 procent totalt, 245 procent per person och de gick från 5 procent av kaloriintaget till 10 procent under samma period. De står nu för fler kalorier än kött i kosten. Det är en megatrend i kosten som borde få större uppmärksamhet. Inte minst som att så gott som hela ökningen är palmolja och sojaolja.

Äta rätt fett eller äta fett rätt?

Vegetabilisk olja handlas internationellt mycket mer än någon annan viktig grupp av livsmedel, cirka 40 procent av oljan passerar en gräns. 

Fett i maten diskuteras ofta som ett problem. Utan att ge mig in i diskussionen om detaljerna i det - vare sig vad gäller mängderna och vilken typ av fett som är  nyttiga att äta - så skall vi vara medvetna om att vegetabilisk matfettskonsumtion stiger mycket kraftigt globalt. För 45 år sedan utgjorde vegetabiliskt fett (oljor) 5 procent av alla kalorier medan de utgör 10 procent idag.

Ökningen kan nästan helt tillskrivas soja och palmolja, båda produkter som tyvärr expanderat i stor utsträckning i särskilt värdefulla miljöer, som i Amazonas och Borneos regnskogar.

Trots denna ökning så finns det många länder där man äter alldeles för lite fett. I Bangladesh, Eritrea, Ethiopien, Rwanda and Burundi äter man så lite som 30g matfett per person och dag, medan andra länder har en konsumtion som är mer än fem gånger så hög.  


I Sverige låg fettkonsumtionen (både vegetabiliskt och animaliskt fett) per person mellan 1960 och 1980 ganska stadigt, sjönk sedan mycket kraftigt (från 21 kg per person per år till mindre än 13 kg) till ungefär 2010 och har sedan ökat igen, men är fortfarande långt under konsumtionen 1960 (se Jordbruksverkets statistik). 

Grafen visar fördelningen av matfettet i världen. 

När man diskuterar matfettskonsumtion och olika kost så glömmer man ofta hur olika fett produceras och vilka jordbrukssystem som de kan komma ifrån. Vissa fetter är biprodukter. Smör, ister och talg är biprodukter av kött och mjölkproduktion. Om priserna är goda kan man förvisso förändra fettets andel i produktionen, men som marknaden ser ut just nu är det knappast fettpriset som styr hur kött och mjölkproduktionen ser ut, så den produktionen bestäms i stort av kött och mjölkkonsumtionen. 

Produktionen av bomullsfröolja bestäms av textilindustrins efterfrågan av bomull. Sojaodlingar i stor skala började för produktion av vegetabilisk olja, men allteftersom har restprodukten, den proteinrika "kakan", blivit huvudprodukten. På så sätt är den vegetabiliska sojaoljan en restprodukt av av industriell djurhållning. Om inte den efterfrågades skulle sojans konkurrenskraft som oljeväxt vara mycket låg eftersom oljeinnehållet är mycket lågt.

Palmoljeproduktionen har också en restprodukt som blir djurfoder, men inte alls lika mycket och den är inte lika värdefull, eftersom oljehalten i frukterna är mycket hög. Palmoljeproduktionen är billig och man får cirka 5 ton olja per hektar, vilket gör att palmoljan är den som svarar mest på den ökade efterfrågan på matfett. Det är inte längre export till Sverige och de rika länderna som driver palmoljeexpansionen utan det är export till fattiga länder. Afrika importerar till exempel hälften av sitt matfett, trots att oljepalmen kommer därifrån och kunde odlas i mycket stora delar av Afrika.  

Olivoljeproduktionen är svår att öka, och oljan är mycket för dyr för att vara ett intressant alternativ i det globala perspektivet (men givetvis utmärkt där oliver odlas). Kokos har också stora begränsningar i var det kan odlas, men borde kunna ökas rätt rejält. Raps, solros och jordnöt odlas främst för sin olja, och har bra restprodukter för djuruppfödning. Men vi skall vara medvetna om att deras produktion kräver nästan 10 gånger så stor areal som palmoljeproduktionen. Dvs för varje hektar regnskog i Indonesien som sparas från palmolja, behövs det 10 hektar åker någon annanstans.

I Sverige borde vi kunna öka produktionen av smör (vi hade mycket stor export på 1800-talet) en del. Kanske kan vi återigen ta fram fetare grisar (?). Raps går att odla och ger bra kraftfoder till korna, vilket kan ersätta soja. Tyvärr är det svårt, men inte omöjligt, att odla raps ekologiskt. Havreolja vore kanske något, men den verkar bli väldigt dyr. Självfallet går det, men så länge det är priset som styr lär vi fortsätta vara beroende av palmoljan.

Jag skriver mer om detta på min engelska blogg, Where shall the fat come from?
Några artiklar i Svenska Daglbladet på ämnet: Svenskarna köper alltmer fet mat 
Bakslag för Livsmedelsverkets lågfettstrategi 
Sen pågår det ett litet smörkrig: VF: Smör skapar politisk splittring
Mer om palmolja på tex WWF och Naturskyddsföreningen. Dessa är inte riktigt överens i strategierna för palmolja....