Sluta rationalisera!

I förrgår träffade jag en mjölkbonde som sade att han skulle försöka investera sig ur mjölkkrisen genom att minska kostnaderna. Vad som händer när EUs mjölkkvoter avskaffas vet ingen. EU Kommissionen låtsas som att goda tider väntar bönderna och säger att att den europeiska produktionen kan utöka och ta nya marknadsandelar. Men det finns inte mycket som tyder på att det kommer bli så.

"Sluta rationalisera" är kanske en förvånande uppmaning till landets bönder. Det som just nu orsakar detta utrop är att LRFs konsults lantbruksbarometer rapporterar ett riktigt lågtryck i lantbruket. Lönsamheten har nått historisk botten: "8 procent av de tillfrågade upplever att lönsamheten är ganska eller mycket dålig. Endast 18 procent av lantbrukarna upplever lönsamheten som ganska god och blott en procent av de tillfrågade lantbrukarna upplever sig ha mycket god lönsamhet."


Snart skall den statliga konkurrenskraftsutredningen presentera sina resultat.Men vi kan inte räkna med någon direkt hjälp från det hållet. I direktivet till utredningen står att omvandlingen av lantbruket helt ska styras av ”hårdare internationell konkurrens” och en ”strävan mot ökad marknadsanpassning”. Jordbrukets roll för produktion av miljötjänster, dess roll för landskapet och landsbygdsutveckling, nämns bara flyktigt i det nio-sidiga uppdraget, och är restposter i balansräkningen – målsättningar för dessa saknas. Det begärs ingen analys av hur vi ska hantera de stora miljökostnader som jordbruket orsakar eller vilken påverkan som det industriella jordbruket har på vår mats kvalitet och i slutändan vår hälsa.

Och inte ens på utrdeningens kärnområde konkurrenskraften kan vi vänta oss mycket eftersom utredaren knappt får föreslå några åtgärder. Fokuseringen på "konkurrenskraft" är i vilket fall som helst missriktad. Jordbruket har inte gjort annat än att förbättra sin effektivitet och produktivitet de senaste sextio åren, produktivitetsutvecklingen i jordbruket har varit mycket snabbare än i de flesta industrier. Men vad hjälper det? Det enda som händer är att jordbrukarna slår ut varandra och att jordbrukets roll för vår ekonomi blir mindre och mindre, samtidigt som jordbrukets externa kostnader i form av miljöförstöring ökar och det bidrar mindre och mindre till så kallade kollektiva nyttigheter som samhället vill ha, skötsel av landskap, vattenavrinningsområden och natur.

Det är också - lite paradoxalt - så att de mest konkurrenskraftiga jordbruken skapar inte bara ekologiskt döda landskap utan också sociala öknar eftersom det behövs så få människor i produktionen. Ja i USA talar man till och med om att de är "food deserts" (matöknar). Det är svårt för människor att få tillgång på mat i dessa högproducerande områden, befolkningsunderlaget är för litet för affärer och på gårdarna produceras inte längre mat utan handelsråvaror.

Det finns bred politisk enighet om att Sverige behöver en livsmedelsstrategi, och vi kan förvänta oss initiativ i den frågan snart. Men det är svårt att se att det politiska etablissemanget vågar lämna jakten på internationell konkurrenskraft bakom sig, och se vår matproduktion som den livsviktiga sak den är samt inse att skötseln av vår planet kräver andra styrsystem än en ständigt fluktuerande världsmarknad.