Vem blir rik i Milleniebyn?

Milleniumbyarna är ett av de mest prestigefyllda biståndsprojekten för Afrika som har lanserats under senare år. Mycket har också hänt, men fortfarande har man inte lyckats besvara sin egen fråga – hur gör man slut på extrem fattigdom?

Det är en hel dags skumpig bilresa från Mwanza till Tabora i Tanzania. Avundsjukt sneglar vi på det stora vägbygget som pågår parallellt med vår väg. Om två-tre år ska de kinesiska vägarbetarnas tunga maskiner vara borta och den nya, breda och asfalterade vägen stå klar. Det finns förhoppningar om att det ekonomiska livet ska börja bubbla igen i det törnrosasömniga Tabora, som var centrum för slavhandeln under 1800-talet och administrativt centrum för Tyska Östafrika i början av 1900-talet.

Det är samma förhoppningar som gäller för stora delar av Afrika söder om Sahara. Kraftiga tillväxtssiffror basuneras ut och visst investeras det, byggs och utvinns mineraler, olja och gas, men någon egentlig industrialisering syns inte till. Därmed finns det heller inget vettigt alternativ till sysselsättning för den småbonde som inte klarar av att överleva på sin jord. Återstår att flytta in till städernas slum. Eller att förvandla skogen till träkol.

Hon är en mönsterbonde, Mama Sarah, och som sådan visas hon också upp. Vi befinner oss i byn Inonelwa, en av 15 byar i Mbola utanför Tabora. På många sätt kan man säga att det är typiska, fattiga afrikanska småbyar, men det finns en stor skillnad. Mbola är en av Afrikas 14 Milleniumbyar, eller snarare kluster av flera byar, ett tioårigt prestigefullt projekt som startats av Jeffrey Sachs, för att visa att man kan uppnå FNs milleniemål.

Till skillnad mot många traditionella biståndsprojekt som bara satsar på ett område, är Milleniumbyarnas idé att sätta in åtgärder på en rad olika områden som hälsa, skolor och näringsverksamhet (i praktiken jordbruket). Då ska fattigdomen, hungern och analfabetismen minska och hälsan, matproduktionen och det ekonomiska välståndet öka. Och när väl det är gjort, har man en modell som kan skalas upp för hela Afrika. Det afrikanska fattigdomsproblemet skulle därmed vara löst!

Det låter för bra för att vara sant, och det ska det också visa sig vara. Men utan tvekan är Mama Sarah en av vinnarna under de drygt sju år som projektet har pågått. Hon är en imponerande person, inte bara till kroppshyddan och hållningen, utan också som person. Hon utstrålar kraft, energi och säkerhet och det är också hon som har tagit över driften av jordbruket.
- Min kunskap har ökat genom projektet och mitt självförtroende är mycket större. Jag har en plan för framtiden som jag redan börjat genomföra, säger Mama Sarah.

Ett splitternytt hus i tegel står bredvid den äldre, betydligt enklare bostaden. På gården finns också ett nytt lager för majsen och jordnötterna, vilket gör att hon kan lagra sina grödor utan att råttorna går loss på säckarna och att hon kan sälja när priserna är som högst.
- Skulle jag sälja mina jordnötter nu skulle jag få 14 kronor för en hink oskalade, men om jag väntar till september då får jag 40 kronor, säger hon.

Mama Sarahs familj går inte hungrig. Hon brukar fyra hektar och har därmed större gård än genomsnittet. Hemligheten bakom framgången, enligt Eliezer Kigaya som är jordbruksansvarig på Milleniekontoret i Tabora, är projektets satsning på att subventionera konstgödsel och utsäde för att öka skördarna av majs. En högre skörd har gjort det möjligt för Mama Sarah att bygga lager och nytt hus. Men lagret är också en förutsättning för framgången. Projektet har själv räknat ut att det endast är när majspriserna är som högst som kostnaden för insatsmedel lönar sig, trots att den är subventionerad.

Mama Sarah är också en av 67 lantbrukare som har valts ut för att vara förebild och inspiratör för de övriga drygt 6 000 hushållen som finns i byarna.
- Våra ledare bland bönderna ska klara av att betala sina lån för konstgödseln och utsädet samt vara väl etablerade i byn. De ska även vara intresserade av att ta till sig ny kunskap och erfarenhet och kunna sprida detta till andra, säger Eliezer Kigaya.

De utvalda bönderna hade redan från början ett bättre utgångsläge och de får också mer stöd från projektet. I Mama Sarahs fall handlar det om att hon fått mer utbildning, några rastuppar till sin hönsflock och en av projektets många vattenpumpar finns också vid hennes gård. Mot väggen står en splitterny cykel lutad. Den fick Mama Sarah av Tanzanias president när han var på besök på i byn. Hon kan ha framtidsplaner som många andra av bönderna inte ens kan drömma om.
- Jag vill kunna köpa oxar så att jag kan bruka alla mina 20 hektar och jag skulle också vilja ha fler höns, säger hon.

I grannbyn träffar vi Ruth Kirunda med sin lilla pojke på axeln. Hennes majsfält är totala motsatsen till Mama Sarahs dignande fält. Här råder rena missväxten, med stora luckor mellan plantorna. Hon är en av alla de bönder som inte har haft råd att betala sin del av det subventionerade paketet av konstgödsel och modernt hybridutsäde.
- Vi gick med 2006 när projektet började, men 2011 kunde vi inte betala tillbaka lånet. Jag och min bror, som jag driver gården tillsammans, var tvungna att resa och ta hand om vår faster som hade blivit sjuk. Vi rensade inte ogräs tillräckligt, fick en dålig skörd och därmed kunde vi inte betala lånet, säger Ruth Kirunda.

Enligt Ruth skördade de 1,5 ton på sin halva hektar 2010, medan de fortfarande var med i projektet. Förra året blev skörden bara 650 kg och i år ser det också ut att bli dåligt.
- Jag vill gärna ta mig tillbaka in i projektet men då måste jag ha pengar för att kunna betala tillbaka det tidigare lånet. Jag hoppas att fadern till mitt barn ska kunna ordna fram de pengarna, säger hon.

Bara 1 800 av de 6 000 gårdarna, mindre än en tredjedel, omfattas av de subventionerade insatsmedlen. När projektet började var alla bönder med. Orsaken var enkel – de två första åren fick alla konstgödsel och utsäde helt gratis. Därefter skulle bönderna bidra med en viss summa själv, en insats som de hade möjlighet att låna till. Bara en procent av bönderna betalade tillbaka lånen. Projektet stod dock på sig, bönderna skulle betala en del av insatsmedlen själva och numera har återbetalningen av lånen ökat. Men fortfarande omfattas inte majoriteten, som Ruth, av de subventionerade insatsmedlen.

Ändå är det här, i Mbolas sandiga jord som nyckeln till ett bättre liv och en ekonomisk utveckling finns. Uppfyllandet av flera av milleniemålen, som att utrota extrem fattigdom och hunger och skapa en uthållig miljö är helt beroende av att jordbruket utvecklas. Och jordbruket har också stor inverkan på målen att minska barnadödlighet, förbättra mödrars hälsa och även stärka jämställdhet och kvinnors ställning eftersom cirka 70 procent av Afrikas bönder beräknas vara kvinnor.

Läser man Milleniumbyarnas färggranna publikationer är svansföringen hög och man påstår sig i princip ha lösningen på alla problem. Men ju närmare verkligheten och Mbola vi kommer, desto mer krackelerar bilden. Tjänstemännen på det lokala kontoret i Tabora är alla engagerade och öppna med att allt inte fungerar som det var tänkt, vilket i sig är ett sundhetstecken för en organisation. I rapporterna påstås majsskördarna ha ökat tre till fyra gånger, men Eliezer Kigaya berättar att man förra året fick slå av 20 procent på lånen för insatsmedel för att skörden blev för dålig. Utan regn hjälper ingen konstgödsel i världen. I planerna sägs att Milleniumbyarna skall sälja sitt överskott till World Food Programme för distribution till hungrande i andra delar av Afrika – kanske till flyktingarna från Burundi bara ett tiotal mil från Tabora. Men vid vårt besök delar Tanzanias regering ut mat i byarna i Mbola.

En minst lika viktig del som att öka matproduktionen är också att etablera försäljningskanaler och starta bondeorganisationer. När vi besöker ett av kooperativen som mal majs och jordnötter, möter oss en alltför vanlig och sorglig biståndsscen – maskinerna har varit trasiga i drygt en månad och verksamheten ligger nere. I ett rum intill finns ett fåtal burkar av sylt kokade på vilda frukter, förgäves väntande på kunder som aldrig kommer.

De övriga marknadssatsningarna som nämns i rapporterna ser vi inte röken av. Andrew Soko, koordinatör för kooperativen, medger att utvecklingen har gått väldigt långsamt. Biodlarkooperativet som man arbetat med i flera år har fortfarande inte kommit igång.

- Registrering av ett kooperativ är en omständlig affär i Tanzania men biodlarkooperativet blev registrerat förra månaden.

Den kooperativa sparkassan har haft större framgång. Kooperativets unge och energiske chef, Adriano John, berättar att man har 810 medlemmar. De har tre anställda varav 2 får lön från Milleniumprojektet. Byggnaden som är i perfekt skick har de fått av den lokala myndigheten och projektet har renoverat den.
- Vi har ett totalt sparkapital på 175 000 kronor och har lånat ut knappa 100 000 kronor till sammanlagt 18 medlemmar, säger Adriano som tror att kooperativet trots den blygsamma omsättningen skall kunna stå på egna ben i framtiden.

Han är dock rätt ensam i sin tro att verksamhet som startats av projektet kommer klara sig utan stöd framöver.

Skolmåltiderna har heller inte fungerat som det var tänkt.
- Tanken var att varje förälder skulle bidra med 2 säckar majs (ca 200kg) per år, men det har aldrig fungerat, säger Katherine Mbando, rektor på Madaha Primary School som har fått ett nytt skolhus av projektet.

Den dagen vi besöker skolan är det första gången på drygt tre månader som eleverna får skollunch igen. En japansk organisation, Table for Two, har nu bidragit med pengar.
- Skolluncherna är väldigt viktiga för att öka elevernas deltagande och prestation. Utan skollunch gick eleverna hem och åt mat och kom inte tillbaka den dagen, säger Katherine Mbando.

Milleniumprojektet skulle också bedriva ett miljömässigt uthålligt jordbruk, men det blev mest en vacker formulering.
- Traditionellt har man odlat majs och bönor tillsammans, men det är svårt att sköta och skörda effektivt. Därför råder vi dem till monokulturer, säger Eliezer Kigaya

Från centralt håll säger man själv att man valde att ”kickstarta” jordbruket med konstgödsel och att ”det uthålliga” får komma i ett senare skede.
- Ja det uthålliga jordbruket är en utmaning. Vi har en konflikt mellan boskapsskötare och odlare, vilket gör att det är brist på stallgödsel. Vi introducerade 18 mjölkkor, men några av dem förgiftades, andra stals och det blev bråk. Men jag tror att i framtiden kommer odlarna att ha en eller två kor på bakgården, säger George Sempeho, nationellt ansvarig för projektet.

Mycket har förstås hänt under projektets gång. Tidigare fanns det knappt något rent vatten alls i Mbola, i dag har 64 procent av invånarna tillgång till detta, även om många brunnar sägs sina under torrperioden. Det har byggts tre vårdcentraler och lika många har renoverats. Man har anställt 60 hälsovårdare, renoverat skolor, delat ut myggnät mot malaria, byggt toaletter, installerat elektricitet i skolor och vårdcentraler, en del med solenergi. Ericsson och Airtel har byggt ut mobiltäckning och delat ut telefoner.

Projektet redovisar sina resultat i förhållande till milleniemålen. Bland de goda resultaten nämns minskad dödlighet och undernäring bland barn och minskning av malaria. Andelen barn som går i skola har också ökat kraftigt, även bland flickorna. Förlossningsvården har byggts ut, även om mödradödligheten fortfarande är hög.

Kritiker, som Michael Clemens på tankesmedjan Centre for Global Development, hävdar att Milleniumbyarna tar åt sig äran för utveckling som sker i alla fall, helt oberoende av projektet. Malarian är till exempel på tillbakagång i Afrika, antalet fall har minskat med en tredjedel på tio år enligt WHO. Clemens hävdar också projektet är betydligt dyrare än vad man låstas om, i alla fall om man tittar på andelen extremt fattiga som nås av insatserna, vilket är den egentliga målgruppen. Milleniumbyarna anser att man inte kan resonera så eftersom man arbetar med hela befolkningen i byarna. Budgeten motsvarar 120 dollar per person och år, vilket är den summa som världens rika länder har sagt att man vill avsätta till bistånd. Men i projektets egna siffror ingår inte vissa typer av overheadkostnader.

Den viktigaste frågan är ändå – nås de fattigaste, som projektet ändå syftar till? Upprustningen av skola och hälsovård kommer naturligtvis de flesta till del, men det är uppenbart att de bönder som deltar i jordbrukssatsningen också är de som redan låg i framkanten. När Millenieprojektet valde ut de 14 byarna i Afrika, valde man medvetet ut särskilt fattiga områden, men inom Mbolabyarna är det inte de fattigaste bönderna man når.
- Det här projektet handlar om de fattigaste 20 procenten och i Mbola-området är den här gruppen stor. Förutsättningar för jordbruk här är heller inte de bästa. Vår strategi var att satsa på kickstart och ge alla konstgödsel och utsäde gratis. Vi ville på det viset visa för bönderna att det gick att öka skördarna, i nästa steg ville vi att de skulle bidra med en del av kostnaden själva för vi kunde inte fortsätta dela ut konstgödsel och utsäde gratis. Nu befinner vi oss i en återvändsgränd där dessa bönder anser att de inte har råd att köpa insatsmedel, säger Dr Belay Begashaw, chef för Milleniebyarna i östra och södra Afrika, när vi efter vårt besök Mbola träffar honom på hans nya kontor i Nairobi.

Han och de övriga tjänstemännen inom projektet anser att lösningen är att uppmuntra bönderna att gå samman i kooperativ och utveckla marknadskanaler. Men där går det som sagt trögt.

Men det finns en gröda där det finns en fungerande marknad och som odlas flitigt helt utan subventioner eller bistånd i Mbola - tobak. Odlingen är så lönsam att den drar till sig gästarbetare från andra delar av landet. Men Milleniumprojektet och många andra biståndsorgan vill inte uppmuntra tobaksproduktion. Odlingarna leder också till omfattande avverkning av skogen därför att stora mängder ved används vid fermenteringen av tobaksbladen. På hemsidan och i planer skriver projektet därför att man uppmanar bönderna att odla andra grödor som solrosor men tjänstemännen ute på fältet har en mer pragmatisk hållning:

- Vi uppmanar inte bönderna att odla tobak men samtidigt är tobak den viktigaste grödan för många av våra bönder och den är dessutom lönsam. Därför är det bättre att vi försöker motverka skogsskövlingen än tobaksodlingen. Vi vill ju att våra bönder ska ha pengar i fickan, det är ju faktiskt det som Milleniemålen går ut på, säger Eliezer Kigaya.

Milleniebyarna kommer med stor sannolikhet inte att uppfylla milleniemålen, i vart fall inte i Mbola. Och frågan är om det arbete som ändå startats, kommer att fortsätta. Om några år är projektet slut och tanken är att byarna i samarbete med regeringen ska förvalta det som åstadkommits och driva utvecklingsarbetet vidare. Flera av de vi möter under resan är tveksamma till om det verkligen kommer bli så.
- Jag ser att människor ute i byarna fokuserar mycket på hur projektet ska fortsätta i stället för att fundera på vad de själva kan göra. De hoppas på nya projekt eller på regeringen, säger Nemes Temba, utbildningsansvarig för Mbola.

På vår väg tillbaka ser vi hur vägbygget fortskrider. Vi får syn på en grupp kvinnor och barn i olika åldrar som sitter och krossar sten för hand med släggor, samtidigt som de minsta barnen leker bland stenhögarna. Lite senare passerar vi ett stort grustag med en stenkross som troligen servar vägbygget. Frågan är om den nya vägen blir starten för ekonomisk utveckling och slutet för en marknad för mödosamt handkrossad sten? Eller blir den lika betydelselös som den mer än 100 år gamla järnvägen och att främst kommer att användas för att transportera Taboras unga till städerna för att sälja kontantkort, bananer eller cigarettändare.

Ann-Helen Meyer von Bremen & Gunnar Rundgren

Reportaget samt lite mer fakta och en intervju med Jeffrey Sachs finns OmVärlden nummer 4 2013. Teckna en prenumeration eller köp tidningen digitalt till din läsplatta eller dator.

Dansk utvärdering sågar konstgödselsubventioner i Afrika

Det har skrivits hyllkilometrar om hur man skall kunna skapa uthållig utveckling och hur fattiga på landsbygden skall få det bättre i allmänhet och särskilt hur de skall få ökad livsmedelssäkerhet. Det handlar både om direkta och indirekta åtgärder. Vilken är den bästa vägen för utveckling? Finns den? Finns det bara en eller fler? 

Det finns de som förespråkar att lösningen på hunger i Afrika ligger i att bönderna skall använda mer insatsmedel, konstgödsel, bekämpningsmedel och GMO-grödor, Den nya afrikanska gröna revolutionen pratar man om. Det  stöds av tex Biståndsministern, Kofi Annan, I praktiken betyder det oftast att man subventionerar konstgödsel. Och varför skall man subventionera konstgödsel? Jo för att det inte lönar sig att använda den. Det handlar inte i första hand om att det inte finns konstgödsel på marknaden, utan att den är för dyr. Och det hjälper inte att ordna med lån för användning av konstgödseln lönar sig inte. De som förespråkar användningen menar dock att om man kraftigt ökar användningen så kommer volymerna bli större och distributionen billigare. Det i kombination med ökade inkomster skall leda till att, på sikt, bönderna skall klara sig utan subventioner – i princip är det standardargumentet för alla som kräver subventioner för olönsamma aktiviteter.

Nu finns det en utvärdering från det danska biståndet om hur det är med konstgödselsubventionerna, Agricultural inputsubsidies in Sub-Saharan Africa. Jag hoppas att Sida och Biståndsministern läser den noga.

Den sammanfattar erfarenheterna från Ghana, Tanzania, Malawi och Zambia så här:

- Det går att öka skördarna avsevärt, och potentialen att göra det med subventionerade insatsmedel existerar. Uppskattningarna av effekterna är dock osäkra. Kostnaderna är mycket höga och i en osäker miljö är det oklart om programmen ger valuta för pengarna.

- Det finns väldigt få bevis för att resultaten kommer fortsätta efter att programmen upphör...När subventionerna upphör kommer användningen av insatsmedel sjunka igen.

- Den långsiktiga livskraften av effekterna av programmen beror i stort på mottagarnas möjlighet att ackumulera kapital från överskott i produktionen. Vi har inte sett något som tyder på att detta sker.

En annan sak som de som tror att ökad produktion är lösningen på problemen glömmer är effekterna på marknaden. Man kan man öka skördarna och arbetsproduktiviteten. Men om det inte finns efterfrågan så kan ökad produktion lätt leda till att priserna faller, och faller mer än ökningen av produktionen, det har vi sett i exemplen från Zambia och Etiopien. Om produktiviteten ökas främst med ökad användning av dyra insatsmedel eller mekanisering gynnar det mestadels de som redan har det bäst, eftersom de kan investera utan att ta dyra lån.

De flesta bönder kan redan producera mer, med existerande teknik, men de saknar avsättning för sina produkter. Genom att koppla dem till marknader så kan deras inkomster öka väsentligt, vilket i sin tur möjliggör investeringar. Det var så jordbruket i de nu rika länderna utvecklades. Denna strategi har varit framgångsrik för att ge småbönder tillgång till den ekologiska marknaden t.ex. genom EPOPA programmet. Men den typen av lösning kommer bara vara tillgänglig för ett mindre antal bönder. För produkter med högt värde för export är det nästan uteslutande de resursstarka som klarar det. Det syns tydligt i t.ex. blom- och grönsaksproduktionen i Kenya som helt domineras av stora affärsföretag med anställda. Det finns större potential i att utveckla de lokala och regionala marknaderna – men här är det fattigdom och bristen på lokal köpkraft som begränsar marknadsutvecklingen, och därigenom böndernas väg ut ur fattigdom.

Erfarenheterna från många länder visar att jordbruksproduktionen kan ökas och fattigdomen bland bönderna kan minskas om de ges säker och förutsägbar tillgång till land över en längre tid. Ett rent individuellt ägande är inte alltid det bästa, det har även institutioner som Världsbanken insett. Den konstaterar att det ofta utesluter kvinnor och att allmänningar vilka nyttjas av fattiga privatiseras[1]. En snabb privatisering av mark ökar snarast risken för att resurssvaga blir helt utan mark[2]. Lokala eliter manipulerar ofta processen av att fördela land till individuella ägare så att de själva får mark de ej har rätt till. Andra sätt att förbättra de fattigas situation är att säkra tillgång till vatten och andra naturresurser, men som vi sett är den globala trenden snarast den motsatta. Mark köps upp, vatten privatiseras och i takt med att vi ”sätter ett pris” på naturen, blir naturresurser och ekosystemtjänsterna själva handelsvaror. Man kan redan nu spekulera i utsläppsrätter på termin[3]. Inget tyder på att det fattiga är vinnare i den utvecklingen.

Att utveckla ekonomin i stort skapar ökar sysselsättning och kommer på olika sätt även de fattiga till del. Även om de själva ofta får liten del av tillväxten så kommer kanske deras barn få ett jobb med stadig inkomst. Men det finns gott om exempel av att många lever i misär i länder med stor tillväxt, som Namibia och Angola. I USA har över 40 miljoner människor understöd i form av sk ”food stamps”, trots att det är det rikaste landet i världen. 

Under slutet av 1980 talet och under 1990 talet svepte en avregleringsvåg över världen. I många av u-länderna genomfördes avregleringarna som ett resultat av att lån- och biståndsgivare (IMF, Världsbanken) krävde det. I flera fall genomfördes de dåligt och utan hänsyn till att de drabbade saknade sociala skyddsnät.  Samtidigt så hade många afrikanska länder statliga marknadsordningar vilka inte var effektiva i att skydda de egna bönderna. De många regleringarna var också underlag för korruption och ineffektiva halvstatliga kooperativ eller bolag vilka tog stora delar av böndernas pris.

Effekterna av avregleringarna blev blandade, det finns goda exempel, men sammantaget så blev resultatet att de afrikanska ländernas bönder utsattes för tuff internationell konkurrens utan att få något av de stöd som de flesta av deras konkurrenter hade. Det har lett till att många av länderna nu är netto-importörer av mat i stället för exportörer, något som är helt ohållbart. Erfarenheterna från Kina visar vilka positiva effekter en minskad statlig kontroll av jordbruket kan ha. I den stora svälten 1958 – 1961 dog miljoner. Jordbruket reformerades och bönderna gavs rätt till marken och marknaderna släpptes fria i steg. Mellan 1978 och 1984 steg spannmålsproduktionen från 305 miljoner ton till 407 miljoner ton. Genomsnittskonsumtionen steg från 195 kg till 250 kg och hushållens inkomster steg med 15 procent per år. Effektivitetsförbättringarna i jordbruket gav ett överskott på arbetare vilka sysselsattes i den växande industrin och andelen fattiga kineser minskade från 53 procent år 1981 till 8 procent 2001[4] – den snabbaste och största minskningen av fattigdom i världshistorien.

Förbättrad infrastruktur, vägar och elektricitet kan stödja livsmedelssäkerhet på flera sätt. Det stödjer allmän ekonomisk utveckling, det kan medföra mindre förluster i lagring och transport och det ger bönder bättre tillgång till marknader och insatsmedel. Satsningar på hälsovård och hygien kan både direkt och indirekt vara av stor betydelse för befolkningens näringsstatus. Om man drabbas av återkommande diarréer är man ju närmare undernäring och svält.

Sannolikt behövs satsningar på alla dessa området för att lösa problemet med undernäring. Och det kan knappast komma som en överraskning. Det är bara att se på utvecklingen i Sverige för att inse att inte en faktor var avgörande för utrotande av hunger. Läs mer på Garden Earth (på Engelska). Demokrati, mänskliga rättigheter, jämlikhet och jämställdhet är också viktiga faktorer.

Sannolikt så vore ett i grunden förändrat ekonomiskt system den bästa vägen för att komma fram till en värld där ingen är hungrig. Trots allt så har ju sextio år av global kapitalism misslyckats att förse 1 miljard människor med mat....

---

[1] Världsbanken 2007, World Development Report 2008

[2] Improving food security, Ministry of Foreign Affairs of the Netherland, 2011

[3] Improving food security, Ministry of Foreign Affairs of the Netherland, 2011

 http://www.nordea.fi/F%C3%B6retag+och+organisationer/Finansiering/R%C3%A5d+om+finansiering/Utsl%C3%A4ppsr%C3%A4tter/971662.html

[4]

Expressen slår rekord i okritiskt tänkande

"Berättelsen om hur världen ständigt blir bättre är den mest underrapporterade storyn som finns. Kanske för att sådana glädjebud ändå inte riktigt biter på vår djupt rotade föreställning om världens tilltagande elände."skriver Expressens ledare idag

Visst blir mycket bättre. Förvisso talar Expressen om andelen fattiga som har minskat, men undviker att tala om att antalet faktiskt inte minskat. Och det finns många andra saker i världen som inte alls går åt rätt håll, både socialt, ekonomiskt och ekologiskt. Men låt oss inte gräva ner oss i det utan anta att rätt mycket faktiskt blir bättre.

Expressen försöker förklara vad som är viktigt: 

Den här otroliga utvecklingen hade inte varit möjlig utan tillväxt och handel - just det som domedagsprofeterna brukar skylla världens olycka på....utan företagsamhet och tillväxt finns ingen väg ut ur fattigdomen.....

Expressen får det all låta som om de som är tillväxtkritiska menar att man kan skapa välstånd i fattiga länder utan tillväxt. Eftersom själva fattigdomsbegreppet är ett ekonomiskt begrepp som anger hur mycket ekonomiska resurser man har, är det ju rätt självklart att man bara kan bli mindre fattig av att få mer resurser. Det är ju inte det tillväxtdisukssionerna handlar om - utan det är om fattiga människor får det bättre av att vi gör av med mer resurser. Forskning från Världbanken säger att för 100 kronor av global tillväxt får de fattigaste 60 öre, så vi får verkligen konsumera av bara tusan för att uttrota fattigdom med den metoden. Vi hörde samma skruvade argumentation i samband med Köpenhamnsmötet om klimatet 2009. Där fick energilobbyn det att låta som om de som vill minska energianvändningen i rika länder menade att de två miljarder vilka inte har elekricitet inte skulle få det. 


Det finns förvisso ingen som helst automatik i att fattiga skulle få det bättre av att vi får det sämre, men att det finns konkurrens om resurser kan man heller inte förneka. Det är också ett faktum att de ekonomiska skillnaderna i världen har ökat, mellan individer i samma länder, mellan regioner i samma länder och mellan länder, och självklart mest mellan de fattigaste i fattiga länder och de rikaste i rika länder. Och det finns inga  mekanismer i det ekonomiska systemet som korrigerar det. De mekanismer som korrigerar är politiska och sociala. Ökad handel leder förvisso ofta - men inte alltid - till ökat välstånd, men det leder nästan alltid till större välståndsökning för den som redan har det bättre ställt. Av försäljningen av en iPad från Kina får den kinesiske arbetaren 2 %, medan nästa hälften är ren profit till kapitalister. 


Fördelning av resurser är mycket mer effektivt för att garantera de fattigaste ett anständigt liv, vilket också är varför vi har socialbidrag och a-kassa och sådant i Sverige. Det är också anledningen till att Vietnam har en mindre andel mycket fattiga än Brasilien, trots att Brasilien har tre gånger så hög BNP per person. Men självfallet måste det skapas ett välstånd att fördela också.


Expressen menar att biståndet har misslyckats med att skapa välstånd. Tacka sjutton för det! Det globala biståndet på några hundra miljarder dollar skall användas för att förbättra förhållandena för två miljarder fattiga, dvs det satsas ungefär en hundralapp i bistånd för varje fattig (att sedan en liten del av biståndet når dessa och mycket bistånd är ineffektivt är en annan diskussion). De rika länderna använder större belopp årligen för att stödja några miljoner bönder och deras kor (också väldigt innefektivt). Ingen förespråkar bistånd som ett alternativ till en god politik eller satsning på utveckling av produktivitet och näringsliv, lika lite som socialbidrag är ett alternativ till företagsamhet. Att ställa dem som motsatspar är okunnigt och i värsta fall oärligt.



Expressen glömmer att nästan hela fattigdomsbekämpningen under trettio år har presterats av en diktatur med en statsapparat som lägger sig i allt och reglerar allt på ett sätt som Expressen tar avstånd från. 

Om man vill hitta förklaringar till vårt (de rikas) ofantliga välstånd så är det som ligger närmast till hands att vi under några få generationer har förslösat enormt naturkapital, i form av mineraler och framför allt fossilt bränsle. När vi använder hundra gånger så mycket energi som vi gjorde för två hundra år sedan,så är det ju inte särskilt märkvärdigt att vi har så många prylar och att befolkningarna har exploderat - energi är trots allt den viktigaste begränsande faktorn för så gott som alla livsformer, inklusive mänskliga samhällen.


Slutklämmen på Expressens ledare är  något av rekord: "Den viktigaste lärdomen att dra från historien är att ingenting är omöjligt." Om det vore uttryck för hur svårt det är att förutspå vad som kan hända skulle jag rentav hålla med. Inget system eller rike varar särskilt länge, att det som som verkade SANT eller oundvikligt plötsligt inte alls finns (platt jord, järnridå, allsmäktig gud, kungamakt, slaveri). Så kommer det också gå med Expressents ohämmade tillväxt....En annan värld är inte bara möjlig utan också oundviklig.


Men här används det som ett argument för varför det inte finns anledning att vara orolig för fattigdom och miljöförstöring, eftersom ny teknik och kapitalism kommer lösa alla problem. Och det är en mycket farlig - och ogrundad - inställning


Det finns många andra viktiga lärdommar av historien. Det som man kan förvånas mest över är hur illa vi människor har lyckats behandla varandra. Både tidigare och idag. En annan viktig lärdomen att dra från historien är att den upprepar sig.

varför inte globalt socialbidrag?

Varför inte kontantstöd direkt till de behövande? Skulle det inte vara värt att pröva att rikta en betydande del av det svenska bisrtåndet till direkt inkomstförstärkning hos de som behöver det, i stället till korrupta regeringar? skriver jag om på en artikel på Newsmill. Att döma av läsarnas omdömen så gillas inte förslaget, men jag tar rätt lugnt på den där typen av opinionsmätningar.

Jag jobbar ju med bistånd, men skriver inte så ofta om det, men du kan kolla dessa inlägg

Carlsson ute och kränger bioteknik-igen

Jag vill trygga (inga dåliga tankar om sig själv...) livsmedelsförsörjningen med hjälp av biotekink, skriver Gunilla Carlsson idag apropos att hon skall till SLU för att diskutera hur de pengar man generöst ger SLU för att bedriva sådan forskning skall användas.

Minister Carlsson har en väldigt enkel syn på fattigdomsproblematiken. Mer modern teknik, mer handel, mindre reglering och alla får mat för dagen. I grund och botten är svält och hunger ett socialt problem, det var det för våra torpare och statare för hundrafemtio år sedan och det är det samma för de många svältande på landsbygden. Jag utvecklar det mer i de här inläggen. Det finns ingen som helst grund i att tro att en svensk satsning på bioteknik skulle vara meningsfullt i de sammanhangen.

I går presenterades en rapport för FNs handels och utvecklingsorganisation UNCTAD som skriver bla följande:

There is generally too much emphasis on and simplistic overestimation of the potential of technological development for agricultural transformation. This will only give false hope and excuses for doing nothing really fundamental. In fact, only few problems in agriculture are mainly caused by a lack of technology, many are related to social, economic and cultural issues that require structural changes, not techno-fixes. It is therefore critical to first of all define what problems are best solved by changing legal frameworks, trade policies, incentive structures or human behaviour and, second, what contribution technology could make within this very context.

Indien är lite av en omslagspojke för ny teknik i jordbruket, de omfamnade helhjärtat den sk Gröna Revolutionen för fyrtio år sedan med massiva satsningar på konstgödsel och pesticider. Man subventionerar fortfarande konstgödsel med 20 miljarder dollar om året . Man satsat också en hel del på bioteknik. Men sanningen är att Indien har fler svältande och hungrande än hela Afrika. När skall Gunilla Carlsson och tongivande på SLU förstå sammanhangen.

Denna drapa av Raj Patel, från Indien, kanske kan få dem att se verkligheten:



För den som vill få en mer utförlig analys kan jag rekommendera denna rapport av Forum Syd

Räcker maten, räcker marken?,av Peter Einarsson

Om hunger, jordbruk, handel och global solidaritet

Ekologisk odling för ett bättre liv

Ekologisk mat angår fler än väst­­­världens välmående medelklass. För David Bumutonda, bonde i Uganda, har ekologisk odling gett möjlighet till skolgång för barnen och ett riktigt hus till familjen.
mer

det är roligt att ha varit delaktig i en sådan utveckling. Läs mer om EPOPA

Gröna revolutionen för Afrika - blåa dunster

På P1 Klotet så var det ett inslag om den så kallade gröna revolutionen i Afrika.
Reportaget var ganska uttömnade och kan höras på webben. Jag är själv intervjuad och i alla fall stora delar av det jag sade kom med, till skillnad från snuttarna som kördes på morgonen.

Det råder ingen tvekan om, att i det kortsiktiga perspektivet, så fungerar konstgödsel ganska bra. En bonde kan oftast med egna ögon se att grödan växer bättre. Om han eller hon får säcken gratis eller starkt subventionerad så kommer den att spridas, och i de allra flesta fall kommer skörden öka. Samtidigt är det så att utbytet av konstgödsel, dvs den ökade skörden, varierar mycket beroende på t.ex. nederbörd. Kommer det inget regn så kvittar det faktiskt hur mycket konstgödsel man vräker på - skörden ökar inte alls. Det är också så att olika grödor svarar olika bra på konstgödsel. Det är ingen tillfällighet att Martha i reportaget lägger sin konstgödsel på majsen och inte på bananerna eller på kaffet. Hon säger att hon inte "har råd" med konstgödseln på de grödorna. Vad det i själva verket betyder är att bananerna och kaffet inte alls svarar på konstgödseln på samma sätt som majsen. Det var också en av mina synpunkter som klipptes bort i programmet: att ensidiga satsningar på konstgödsel leder till mer majsodling och mindre av andra viktiga stapelgrödor som kassava och sorghum. Och vad är det för fel på det? Ja ett stort problem med majs är att den behöver mer vatten än kassava och sorghum, så om det blir torka så står Martha plötsligt helt utan skörd om det är majs hon odlar. Majs är också mer känsligt för skadegörare och det i kombination med konstgödselanvändningen leder till mer bekämpningsmedel.

Konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel är systrar i odlingen, det ena ger det andra. Många går med på att användning av bekämpningsmedel är tveksamt i Afrika. Till och med Världsbanken skriver att 360 00o människor dör av bekämpningsmedel varje år. Och AGRA:s satsning innebär att fler skall dö. Det kom inte fram tydligt nog i reportaget.

Även om många tror att konstgödsel gör jorden rikare, så finns det forskning som tyder på att det faktiskt är motsatsen som gäller. Se till exempel denna länk. Och praktiska erfarenheter visar samma sak.

Men även om man inte skulle tycka att konstgödsel och bekämpningsmedel är så dåligt så är AGRA:s satsningar felplacerade. Både jag och ännu tydligare Göran Djurfelt påtalar i reportagen att problemen med Afrikas jordbruk inte är tekniska utan sociala, ekonomiska och politiska. Jag har framför samma syn tidigare. Så länge marknaderna inte fungerar tillfredsställande så kommer inga tekniska satsningar - ekologiska eller med konstgödsel - fungera särskilt bra. Att sprida gratis eller konstgödsel är inget nytt i afrikanskt jordbruk. Det har gjorts i fyrtio-femtio år. Att bönderna inte använder mer konstgödsel är helt enkelt för att det inte lönar sig, dvs den ökade inkomst de får via konstgödseln betalar inte gödseln. Att vi skall använda skattebetalarnas pengar för att subventionera skadliga produkter vilka leder bönder in i en skuldfälla och en icke-fungerande marknad är inte rätt recept.

Tyvärr har Bill Gates inte särskilt mycket begrepp om jordbruk......

Samoa: Kommersialisering av småbönder ett dubbeleggat svärd

Har just återvänt från Samoa där jag ingick i ett team från Världsbanken för utveckla förslag till ett program för att öka jordbrukets konkurrenskraft.

Det var mycket intressant att vara på Samoa. Kulturen är mycket livskraftig där och byarnas och storfamiljernas inflytande över människors liv är stort. Kyrkornas med för den delen - har aldrig sett så många kyrkor. Jag har lagt upp en massa bilder från Samoa på Picasa.

Det som slår mig är att man verkligen kan fråga sig om samoanerna blir lyckligare om de kommersialiserar sin jordbruksproduktion. Som det nu är så har de det hyfsat, ingen svälter och det finns ett socialt skyddsnät i de stora familjerna och byarna. Marken ägs gemensamt osv.

En kommersialisering kommer slå sönder dessa strukturer. Jag utvecklar resonemanget mer på min engelska blogg. Det är också något som jag skriver om i min bok Trädgården Jorden:

Samtidigt som nästan alla världens småbönder är kopplade till världsmarknaden så står stora delar av deras produktion utanför marknaden, de producerar för egen konsumtion, och de är egenföretagare och inte anställda, samt saknar lån. Det gör att deras integrering i den globala markanden är svag jämfört med en industriarbetare i exportindustrin. Till det kan läggas de sociala sammanhang de lever i, där en utökad familj ofta står för det sociala skyddsnätet, träning på jobbet är den utbildning man får. Detta gör att de inte heller behöver staten i särskilt stor utsträckning (och staten struntar ofta i dem i vilket fall som helst). Dessa småbönder avstår hellre från potentiella vinster än att utsätta sig eller sin familj för risk. De värderar det traditionella samhället, och om de trots allt ger sig av till staden för att söka jobb kommer de regelbundet tillbaks till byn, för att delta i passageritualer (giftermål, begravningar, omskärelse m.m.) eller för att arbeta för ett gemensamt projekt. Detta förhållningssätt hos småbönderna observerades under den tidiga industrialiseringen i England, man kan se det idag i Afrika, ja även småbönderna i Sovjetväldet tillämpade samma logik (Hylland Eriksen 2008). Vissa, som t.ex. Ronald E Seavoy , anser att man måste tvinga in bönderna i marknadssamhället på samma sätt som man gjorde i England: ”Kommersialiseringen av livsmedelsproduktionen är en politisk process. Om småbönderna har ett val kommer de inte frivilligt arbeta inom kommersiella ramar. Regeringar måste övervinna detta motstånd genom olika former av tvång” (Seavoy 2000). Men det förefaller oacceptabelt att tvinga någon på det sättet. Det är också tveksamt om det faktiskt fungerar. Alla bönder kan ju inte gärna expandera sin produktion eftersom det kommer leda till massiv överproduktion. I de idag rika länderna kunde de ”överblivna” jordbrukarna sysselsättas i industrin, men den obehagliga sanningen är att det inte finns någon sådan möjlighet för den miljard människor vilka skulle behöva flyttas ut ur jordbrukssektorn i u-länderna. De behövs liksom inte.

Att jobba med att få in bönder i marknadsekonomin känns ibland som det som John Perkins beskriver i Confessions of an Economic Hitman.

Även om man skulle önska att det är lätt att säga vad som är rätt och vad som är fel, så är det faktiskt väldigt komplicerat. Och Samoas stränder är ljuvliga.

Mer stolligheter om ekologiskt

Björn Lundgrens debattinlägg i Svenska Dagbladet 11 augusti hävdar att ekologisk jordbruk skulle vara dåligt för Afrika. Det är det senaste - men säkert inte det sista - inlägget för att kritisera ekologiskt lantbruk. Det intressanta är att Björn skriver att man kan dubbla skördarna med ekologisk odling. Det stöds av mina egna erfarenheter från Afrika och många andras. UNEP och UNCTAD publicerade nyligen en studie med samma slutsatser. Läs referat is theTelegraph.

Med konventionella metoder har man uppenbarligen inte lyckats dubbla skördarna i Afrika de senaste femtio åren. Och säg inte att det beror på att afrikanska bönder inte har haft tillgång på dessa insatsmedel. De har de visst haft och väldigt ofta till starkt subventionerade priser. Större delen av Zambias jordbruksbudget går till konstgödselsubventioner. De flesta biståndsfinansierade jordbruksprojekt har i själva verket byggt på stöd till använding av insatsmedel. Men det funkar helt enkelt inte.

Att dubbla skördarnas i Afrika är en bragd, och inte alls försumbart. I själva verket skulle redan en dubblering av skördarna tyvärr driva ned priserna så mycket att de redan fattiga bönderna skulle bli ännu fattigare. Men Björn Lundgren missar som så många andra mekanismerna i svält och elände. Det är faktiskt inte i första hand en fråga om teknik utan det handlar om sociala och ekonomiska förhållanden. Det finns helt ingen köpkraft i Afrika och det gör att det saknas ekonomiska incitament för småbönderna att producera mer, oavsett om de producerar ekologiskt eller icke-ekologiskt. Om de kopplas till fungerande marknader skapas incitament för ökad produktion, och då svarar det med ökad produktion. Det visar det biståndsfinansierade EPOPA programmet. Se hela rapporten på http://www.epopa.info/

F.ö. så var det så jordbruket utvecklades här också. Det var marknadskrafterna och inte konstgödseln som drev den tidiga produktivitetsrevolutionen i det svenska jordbruket. Konstgödseln fick allmän spridning först i ett senare skede, då Sverige nått en ekonomisk utvecklingsnivå långt över de afrikanska ländernas nivå idag. En annan sak är att ett marknadsanpassat jordbruk skapar sociala problem och utslagning. De afrikanska samhällena är dåligt anpassade för det.

Jag skrev mer om detta förra veckan:
Rika svälter inte

Visst behövs bistånd

Det vore bra om de som diskuterar bistånd lite oftare skulle jämföra med regionalpolitik. Precis som bistånd till u-länder syftar till att de skall få en snabbare ekonomisk utveckling så syftar olika former av regionalt stöd till detsamma. Ser man världen som en stor sammanhängande ekonomisk organism är det kanske inte så mycket konstigare att människor i Tanzania har liknande problem med att vara konkurrenskraftiga som människor i Europas glesbygder. I båda områdena klagar man på dålig infrastruktur, på att man mest levererar råvaror, på att de välutbildade lämnar för bättre jobb någon annanstans osv. I båda områdena pågår en rad välmenande program med statliga eller EU-medel. I båda områdena är det också svårt att mäta någon direkt effekt av programmen!

Bistånd är mycket modeinfluerat. Som en fårskock hoppar biståndsgivarna från den ena till den andra flugan. Ett särskilt problem inställer sig för synen på samarbete. Å ena sidan vill man att ”mottagarna” eller ”samarbetsländerna” skall ta ansvar för sin egen utveckling. Man vill att de skall vara demokratiska[1]. Å andra sidan så vill man ”ställa krav”, krav på att pengarna går till vissa ändamål, att mänskliga rättigheter respekteras osv. Men det är samtidigt så att det är de sämst skötta länderna som är de fattigaste – och vice versa (Världsbanken 2007) – och det blir ju lite absurt om biståndet bara kan gå till demokratiska mönsterstater – de är ju redan rika nog och behöver inget bistånd.

Man kan inte göra rent statiska antaganden när det gäller ekonomi, men faktum är att 1,6 % av inkomsterna från den rikaste tiondelen av jordens befolkning skulle räcka för att lyfta alla de en miljard människor som lever i absolut fattigdom till ett ljusare – fortfarande fattigt - liv. I Sverige anser vi det normalt att betala 30-50 procent skatt varav en betydande del, går till de sociala systemen. Frågan är när vår solidaritet kan bli verkligt global? FN har antagit ett biståndsmål av 0,7 % av BNP för de rika länderna. Norge, Sverige, Nederländerna, Danmark och Luxemburg hade nått det målet 2007. De stora europeiska länderna ligger mellan 0,2% och 0,4%, medan USA och Japan ligger under 0,2% även om storleken på deras ekonomier gör dem till stora biståndsgivare (OECD 2009).

År 2005 använde de rika länderna 0,25% av sin nationalinkomst för internationellt bistånd, vilket var en mindre andel än de använde 1990. Dock är trenden de senaste åren uppåt igen[2], kanske en reaktion på den globala terrorismen och en insikt att världen inte kan vara en trygg plats att leva på så länge så många har så lite medan andra har så mycket. Utryckt per person i i-länderna ser det dystrare ut. Inkomsten per person i i-länderna ökade mellan 1990 och 2004 med sex tusen dollar, medan deras bistånd per person minskade med en dollar. Andra saker verkar mer prioriterade: För varje krona som de rika länderna spenderar på bistånd läggs 10 på militärutgifter[3]; de 7 miljarder dollar som skulle behövas för att ge 2,6 miljarder människor tillgång till rent vatten är mindre än vad européerna spenderar på parfym eller amerikanerna spenderar på plastikkirurgi (UNDP 2005).

Jordbruk är ett speciellt fall. De rika länderna skadar u-ländernas jordbruk med en jordbrukspolitik som snedvrider konkurrensen och håller priserna nere, samtidigt som man stöder sina jordbrukare att klara sig trots de usla priserna. Mycket lite av biståndet riktas till jordbruket. I-länderna riktar 1 miljard dollar per år i bistånd till u-ländernas jordbrukssektor medan man lägger 1 miljard per dag i stöd till sitt eget jordbruk. Bomullsodlare i Burkina Faso klagar på USA:s stöd till sin bomullsodling, ett stöd som är större än hela Burkina Fasos BNP. Hur skall deras bönder kunna konkurrera med det?

Det finns en vis kritik emot att uttrycka bistånd som volym och ha fixerade procentsatser för biståndet. Det viktiga anses vara kvalitet och inte kvantitet. Det kan man väl hålla med om, men det gäller ju alla områden, likväl så belyser man ofta hur mycket ett land satsar på säg forskning eller sjukvård genom att säga hur stor andel av budgeten eller BNP som ägnas åt dessa områden. Och lika litet som det finns en direkt relation mellan hur mycket pengar som spenderas på sjukvård och dess kvalitet finns det en sådan relation vad gäller biståndet. En-procent målet för biståndet är i första hand att betrakta som ett moraliskt åtagande och inte som en bestämning av den volym som skulle behövas. Även för bistånd så finns det uppenbara risker för kontra-produktivitet, dvs att man genom att satsa för mycket pengar skapar mindre utveckling än om man satsat mindre. Denna risk har ökat med den sk Parisagendan där biståndsgivare koordinerar sina insatser, vilket i sig nog är berömvärt, men det betyder i praktiken att mycket mer pengar kommer gå till färre initiativ. Risken att just dessa initiativ får för mycket pengar är då stor. Bistånd kommer i vilket fall som helst bara spela en marginell roll för utvecklingen, även om alla länder skulle komma upp till en-procentmålet. Det skall inte ses som ett argument emot bistånd, men det är viktigt att komma ihåg hur viktiga allt det som ligger utanför biståndet är, viktigt både för de aktuella länderna och för biståndsgivare.

---

[1] Intressant nog så straffas man om folket väljer ”fel”. Både i Republika Serpska och i Gaza har ”det internationella samfundet” straffat de demokratiskt valda enklavernas regeringar för att de har ”fel” åsikter.

[2] Det är för tidigt att se hur den pågående finanskrisen kommer påverka biståndet

[3] Sverige har ett betydligt bättre förhållande,

Till en-procentmålets försvar.

År 2005 använde de rika länderna 0,25% av sin nationalinkomst för internationellt bistånd, vilket var en mindre andel än de använde 1990. Dock är trenden de senaste åren uppåt igen , kanske en reaktion på den globala terrorismen och en insikt att världen inte kan vara en trygg plats att leva på så länge så många har så lite medan andra har så mycket. Utryckt per person i i-länderna ser det dystrare ut. Inkomsten per person i i-länderna ökade mellan 1990 och 2004 med sex tusen dollar, medan deras bistånd per person minskade med en dollar. Andra saker verkar mer prioriterade: För varje krona som de rika länderna spenderar på bistånd läggs 10 på militärutgifter ; de 7 miljarder dollar som skulle behövas för att ge 2,6 miljarder människor tillgång till rent vatten är mindre än vad européerna spenderar på parfym eller amerikanerna spenderar på plastikkirurgi (UNDP 2005).

Det finns en vis kritik emot att uttrycka bistånd som volym och ha fixerade procentsatser för biståndet. Det viktiga anses vara kvalitet och inte kvantitet. Det kan man väl hålla med om, men det gäller ju alla områden, likväl så belyser man ofta hur mycket ett land satsar på säg forskning eller sjukvård genom att säga hur stor andel av budgeten eller BNP som ägnas åt dessa områden. Och lika litet som det finns en direkt relation mellan hur mycket pengar som spenderas på sjukvård och dess kvalitet finns det en sådan relation vad gäller biståndet. En-procent målet för biståndet är i första hand att betrakta som ett moraliskt åtagande och inte som en bestämning av den volym som skulle behövas. Även för bistånd så finns det uppenbara risker för kontra-produktivitet, dvs att man genom att satsa för mycket pengar skapar mindre utveckling än om man satsat mindre. Denna risk har ökat med den sk Parisagendan där biståndsgivare koordinerar sina insatser, vilket i sig nog är berömvärt, men det betyder i praktiken at mycket mer pengar kommer gå till färre initiativ. Risken att just dessa initiativ får för mycket pengar är då stor. Bistånd kommer i vilket fall som helst bara spela en marginell roll för utvecklingen, även om alla länder skulle komma upp till en-procentmålet. Det skall inte ses som ett argument emot bistånd, men det är viktigt att komma ihåg hur viktiga allt det som ligger utanför biståndet är, viktigt både för de aktuella länderna och för biståndsgivare.