Jordbruket - vilken industri som helst

Vi har inte förväntat oss något märkvärdigt, men vi har åtminstone sett fram emot att vi ska få några goda burgare och köttbitar under vår resa genom USA. Det här är ju ändå ett land där köttet står högt i kurs. I stället äter vi genomgående uselt och det är med all sannolikhet ingen tillfällighet. Matproduktionen som ett löpande band, en rationell komponentindustri, det är den delen av USA som vi möter när vi reser för att skildra den breda utvecklingsfåran i amerikanskt jordbruk. Det här är något helt annat än de utmärkta krogar, dignande utbud av nyskördade råvaror på Farmers Markets eller chica ekologiska livsmedelsbutiker som man kan besöka i exempelvis New York, Boston eller Chicago.

Vi visste att det var så här det skulle vara, men kontrasten är ändå så stark.
Det är det till stora delar det industrialiserade jordbruket vi möter, där varje delstat har specialiserat sig på en viss produktion. Vissa delstater föder upp grisar, andra kyckling eller nötkreatur, medan några har specialiserat sig på att odla foder i form av majs och soja.
Vi reser genom Illinois, en delstat som sedan länge ingår i Mellanvästerns majsbälte, men som också har odlat mycket vete, havre, råg och varit stora producenter av grisa och en del  köttdjur och kyckling. I dag föds grisarna upp i Iowa, mjölkkorna finns i Minnesota och biffdjuren i stater som Nebraska, Colorado och Texas. Illinois är nästan tömt på djur, vi ser något enstaka svinstall och vid ett tillfälle lite kor. På fälten, och de verkar aldrig ta slut, odlas nästan enbart två saker – soja och majs. Spannmålsfält hör till undantagen.

Det är ett oerhört produktivt landskap, där nästan all mark utanför samhällena verkar vara uppodlad, men samtidigt ger monotonin i åkrarnas grödor och frånvaron av djuren en känsla av ödslighet.  Ensamheten förstärks av att vi återkommande ser övergivna gårdar som befinner sig i olika stadier av förfall. Storleksrationaliseringen verkar ha krävt sitt pris – allt färre och större gårdar innebär att några måste flytta och hitta andra inkomster.
Djuren, korna, hittar vi i Montana, när vi åker tvärsöver USA med tåg. Överallt betande kor på den böljande prärien. Det här är mytbilden av den amerikanska vilda västern och gräsuppfött Montana-kött borde vara ett blytungt varumärke. Men så är det inte, merparten av alla djur i Montana skickas på lastbil till delstater som Colorado, Idaho, Nebraska eller Texas för att slutuppfödas på majs i stora feedlots, stora inhägnader som rymmer tusentals djur, innan det är dags för slakt. Och majsen som utgör deras foder, den kan komma från stater som Illinois. Kor från en delstat, foder från en annan och så slutuppfödning och slakt i en tredje – så sätts alla komponenterna ihop till en biff.

Trots att Illinois har ett oerhört produktivt jordbruk ser man med jämna mellanrum övergivna bondgårdar i olika stadier av förfall.

Strukturrationaliseringen har sitt pris. Lantbruket brukar säga att man inte är som vilken annan industri som helst, att man är bunden till platsen, till landskapet och kulturhistorien. Just kopplingen till geografin gör att lantbruk och matproduktion inte kan outsourcas på samma sätt som industrin. Så brukar det låta när företrädare för jordbruket vill försvara sig mot importen, men i USA är inte det någon sanning.

Vi ser även en liknande utveckling i Sverige. Grönsaksodlingen hittar vi till stor del i Skåne. Spannmålen odlas främst  på de stora slätterna i väst, öst och söder och mjölkproduktionen är koncentrerad till landskap som Halland, Västergötland och delar av Norrland. Och proteinfoder som soja är redan outsourcat och hämtas från Brasilien.
Billig olja, i form av konstgödsel och drivmedel har gjort det möjligt för jordbruket att inte behöva knyta kretslopp när det gäller exempelvis näringsämnen, utan i stället separera djur- och växtproduktion och låta varje område bli specialist på en enda produktionsgren för att sedan transportera allt till rätt plats. En möjlighet för jordbruket att utvecklas till en industri.

Ann-Helen Meyer von Bremen
Gunnar Rundgren

Först publicerat av Naturskyddsföreningen. 

Tallriken, kylskåpet, landskapet och jordbruket

Fem säckar majs, en flaska matolja, nyskördade pumpablad och en liten påse salt som precis handlats av grannen. Det är vad som finns i Susan Mkandawires skafferi  i Zambia. Någon gång slaktar och äter familjen upp en av de 15 hönor som springer omkring, men för det mesta så säljer man dem för att få in pengar.

så summerar Ann-Helen Meyer von Bremen min rapport från ett besök jag just gjort hos Susan, Fred och deras barn.


Anledningen till besöker är att vi just nu skriver Naturskyddsföreningens årsbok som ska handla om jordbruket i världen och hur det ska kunna kunna bli mer hållbart för att klara av att försörja en växande befolkning. Tanken med boken är att vi ska berätta om hur jordbruket ser ut i olika delar av världen, vilka problem som finns, men också vilka möjligheter. Och för att visa vilket avtryck som vår mat sätter i jordbruket och i landskapet, har vi tänkt att fotografer kylskåpet hos en familj i de länder som vi ska besöka. Men redan under första reportageresan stöter vi på problem – Susan har förstås inget kylskåp, egentligen inte heller ett skafferi, hon har ett litet matförråd i en av sina hyddor.

 Susans kök är i en liten rund hydda med en diameter på ungefär 2,5 meter. I hyddan finns en eldstad med tre stenar på vilka hon ställer en kastrull. Hon eldar med ved. Det finns ingen skorsten så väggarna är fulla av sot. Säckarna innehåller nyskördad majs som fallit till marken - det här är innan den riktiga skörden. Bakom hennes rygg ligger tre hönor och ruvar i enkla reden. På hennes rygg hänger minstingen.