Det har skrivits hyllkilometrar om hur man
skall kunna skapa uthållig utveckling och hur fattiga på landsbygden skall få
det bättre i allmänhet och särskilt hur de skall få ökad livsmedelssäkerhet.
Det handlar både om direkta och indirekta åtgärder. Vilken är den bästa vägen
för utveckling? Finns den? Finns det bara en eller fler?
Det finns de som förespråkar att lösningen på
hunger i Afrika ligger i att bönderna skall använda mer insatsmedel,
konstgödsel, bekämpningsmedel och GMO-grödor, Den nya afrikanska gröna
revolutionen pratar man om. Det stöds av
tex Biståndsministern,
Kofi
Annan, I praktiken betyder det oftast att man subventionerar konstgödsel. Och
varför skall man subventionera konstgödsel? Jo för att det inte lönar sig att
använda den. Det handlar inte i första hand om att det inte finns konstgödsel
på marknaden, utan att den är för dyr. Och det hjälper inte att ordna med lån
för användning av konstgödseln lönar sig inte. De som förespråkar användningen
menar dock att om man kraftigt ökar användningen så kommer volymerna bli större
och distributionen billigare. Det i kombination med ökade inkomster skall leda
till att, på sikt, bönderna skall klara sig utan subventioner – i princip är
det standardargumentet för alla som kräver subventioner för olönsamma
aktiviteter.
Nu finns det en utvärdering från det danska
biståndet om hur det är med konstgödselsubventionerna, Agricultural inputsubsidies in Sub-Saharan Africa. Jag hoppas att Sida
och Biståndsministern läser den noga.
Den sammanfattar erfarenheterna från Ghana,
Tanzania, Malawi och Zambia så här:
- Det går att öka skördarna avsevärt, och
potentialen att göra det med subventionerade insatsmedel existerar.
Uppskattningarna av effekterna är dock osäkra. Kostnaderna är mycket höga och i
en osäker miljö är det oklart om programmen ger valuta för pengarna.
- Det finns väldigt få bevis för att
resultaten kommer fortsätta efter att programmen upphör...När subventionerna
upphör kommer användningen av insatsmedel sjunka igen.
- Den långsiktiga livskraften av effekterna av
programmen beror i stort på mottagarnas möjlighet att ackumulera kapital från
överskott i produktionen. Vi har inte sett något som tyder på att detta sker.
En annan sak som de som tror att ökad
produktion är lösningen på problemen glömmer är effekterna på marknaden. Man
kan man öka skördarna och arbetsproduktiviteten. Men om det inte finns
efterfrågan så kan ökad produktion lätt leda till att priserna faller, och
faller mer än ökningen av produktionen, det har vi sett i exemplen från Zambia
och Etiopien. Om produktiviteten ökas främst med ökad användning av dyra
insatsmedel eller mekanisering gynnar det mestadels de som redan har det bäst,
eftersom de kan investera utan att ta dyra lån.
De flesta bönder kan redan producera mer, med
existerande teknik, men de saknar avsättning för sina produkter. Genom att
koppla dem till marknader så kan deras inkomster öka väsentligt, vilket i sin
tur möjliggör investeringar. Det var så jordbruket i de nu rika länderna
utvecklades. Denna strategi har varit framgångsrik för att ge småbönder
tillgång till den ekologiska marknaden t.ex. genom EPOPA programmet. Men den typen av lösning
kommer bara vara tillgänglig för ett mindre antal bönder. För produkter med
högt värde för export är det nästan uteslutande de resursstarka som klarar det.
Det syns tydligt i t.ex. blom- och grönsaksproduktionen i Kenya som helt
domineras av stora affärsföretag med anställda. Det finns större potential i
att utveckla de lokala och regionala marknaderna – men här är det fattigdom och
bristen på lokal köpkraft som begränsar marknadsutvecklingen, och därigenom
böndernas väg ut ur fattigdom.
Erfarenheterna från många länder visar att
jordbruksproduktionen kan ökas och fattigdomen bland bönderna kan minskas om de
ges säker och förutsägbar tillgång till land över en längre tid. Ett rent
individuellt ägande är inte alltid det bästa, det har även institutioner som
Världsbanken insett. Den konstaterar att det ofta utesluter kvinnor och att
allmänningar vilka nyttjas av fattiga privatiseras[1]. En
snabb privatisering av mark ökar snarast risken för att resurssvaga blir helt
utan mark[2]. Lokala
eliter manipulerar ofta processen av att fördela land till individuella ägare
så att de själva får mark de ej har rätt till. Andra sätt att förbättra de
fattigas situation är att säkra tillgång till vatten och andra naturresurser,
men som vi sett är den globala trenden snarast den motsatta. Mark köps upp,
vatten privatiseras och i takt med att vi ”sätter ett pris” på naturen, blir
naturresurser och ekosystemtjänsterna själva handelsvaror. Man kan redan nu
spekulera i utsläppsrätter på termin[3].
Inget tyder på att det fattiga är vinnare i den utvecklingen.
Att utveckla ekonomin i stort skapar ökar
sysselsättning och kommer på olika sätt även de fattiga till del. Även om de
själva ofta får liten del av tillväxten så kommer kanske deras barn få ett jobb
med stadig inkomst. Men det finns gott om exempel av att många lever i misär i
länder med stor tillväxt, som Namibia och Angola. I USA har över 40 miljoner
människor understöd i form av sk ”food stamps”, trots att det är det rikaste
landet i världen.
Under slutet av 1980 talet och under 1990
talet svepte en avregleringsvåg över världen. I många av u-länderna genomfördes
avregleringarna som ett resultat av att lån- och biståndsgivare (IMF,
Världsbanken) krävde det. I flera fall genomfördes de dåligt och utan hänsyn
till att de drabbade saknade sociala skyddsnät. Samtidigt så hade många afrikanska länder
statliga marknadsordningar vilka inte var effektiva i att skydda de egna
bönderna. De många regleringarna var också underlag för korruption och
ineffektiva halvstatliga kooperativ eller bolag vilka tog stora delar av
böndernas pris.
Effekterna av avregleringarna blev blandade,
det finns goda exempel, men sammantaget så blev resultatet att de afrikanska
ländernas bönder utsattes för tuff internationell konkurrens utan att få något
av de stöd som de flesta av deras konkurrenter hade. Det har lett till att
många av länderna nu är netto-importörer av mat i stället för exportörer, något
som är helt ohållbart. Erfarenheterna från Kina visar vilka positiva effekter
en minskad statlig kontroll av jordbruket kan ha. I den stora svälten 1958 –
1961 dog miljoner. Jordbruket reformerades och bönderna gavs rätt till marken
och marknaderna släpptes fria i steg. Mellan 1978 och 1984 steg
spannmålsproduktionen från 305 miljoner ton till 407 miljoner ton.
Genomsnittskonsumtionen steg från 195 kg till 250 kg och hushållens inkomster steg
med 15 procent per år. Effektivitetsförbättringarna i jordbruket gav ett
överskott på arbetare vilka sysselsattes i den växande industrin och andelen
fattiga kineser minskade från 53 procent år 1981 till 8 procent 2001[4] –
den snabbaste och största minskningen av fattigdom i världshistorien.
Förbättrad infrastruktur, vägar och
elektricitet kan stödja livsmedelssäkerhet på flera sätt. Det stödjer allmän
ekonomisk utveckling, det kan medföra mindre förluster i lagring och transport
och det ger bönder bättre tillgång till marknader och insatsmedel. Satsningar
på hälsovård och hygien kan både direkt och indirekt vara av stor betydelse för
befolkningens näringsstatus. Om man drabbas av återkommande diarréer är man ju
närmare undernäring och svält.
Sannolikt behövs satsningar på alla dessa
området för att lösa problemet med undernäring. Och det kan knappast komma som
en överraskning. Det är bara att se på utvecklingen i Sverige för att inse att
inte en faktor var avgörande för
utrotande av hunger. Läs mer på Garden
Earth (på Engelska). Demokrati, mänskliga rättigheter, jämlikhet och
jämställdhet är också viktiga faktorer.
Sannolikt så vore ett i grunden förändrat
ekonomiskt system den bästa vägen för att komma fram till en värld där ingen är
hungrig. Trots allt så har ju sextio år av global kapitalism misslyckats att
förse 1 miljard människor med mat....
[1] Världsbanken 2007, World Development Report 2008
[2] Improving food security, Ministry of Foreign Affairs of the
Netherland, 2011
[3] Improving food security, Ministry of Foreign Affairs of the
Netherland, 2011
http://www.nordea.fi/F%C3%B6retag+och+organisationer/Finansiering/R%C3%A5d+om+finansiering/Utsl%C3%A4ppsr%C3%A4tter/971662.html
No comments:
Post a Comment