Jag hörde på nyheterna i morse att kärnkraftsindustrin förbereder sig för att presentera sin slutliga "lösning" av hanteringen av kärnbränslet. Det hade visst kommit lite smolk i glädjebägaren - igen - i form av att koppar visst kan korrodera i rent vatten. Jag tänker inte gå in i detaljfrågan här. Jag kan med en gång deklarara att jag är motståndare till kärnkraft som teknik (kan skriva mer en annan gång om varför). Samtidigt måste vi förhålla oss till de radioaktiva sopor som finns. Men det är inte det jag vill diskutera i det här inlägget, utan kanske snarare det intressanta i hur olika måttstockar vi använder för olika typer av problem eller utmaningar för framtiden.
Vad gäller kärnkraften så anser samhället att det är industrins skyldighet att visa NU på lösningar för hur detta skall hanteras och fungera flera hundra år fram i tiden. Och det är utmärkt. Det hade varit ännu mer utmärkt om man hade krävt det INNAN tillstånd gavs, och statliga subventioner vräktes ut, till kärnkraftindustrin. Men om vi jämför med andra teknologier, så är det ingen som kräver någon som helst förhållande till framtiden. Du får fortsätta köra din bil, och jag får fortsätta flyga mina exotiska (arbets)resor utan att vare sig vi eller bil- eller flygindustrin behöver visa hur man skall klara av framtida koldioxidutsläpp eller peak-oil. Kemikalieindustrin får fortsätta ta fram tusentals nya kemikalier - och släppa ut dem i vår miljö - utan att de behöver ha en aaaaaning om hur de skall hanteras i vår miljö ens i år, och sannerligen inte om 1000 år. Bönder får använda konstgödsel och bekämpningsmedel utan att de har en susning om hur det påverkar vår livsmiljö femtio år i framtiden. Vi bygger ett samhälle på enorm energiförbrukning baserad på resurser som håller på att ta slut.
För nästan alla problem utom kärnkraften anses det vara tillfredsställande att sätta vår tillit till att framtida teknikutveckling kommer "fixa" problemet. Jag är i grund och botten rätt optimistiskt inställd till mänsklig förmåga att hitta nya lösningar på problem, eller att anpassa sig till att det inte gick att hitta någon lösning, men det känns trots allt nu som det är alltför många samverkande faktorer vilka alla ger bilden av samhället som en flotte i en stor flod. Vissa tror att floden bara mynnar ut i ett stort varmt gosigt hav, medan andra tror att ett vattenfall döljer sig bakom varje krök. Att skaffa sig ett par åror eller stakar för att kunna styra vore ju en bra början, kan man tycka.
No comments:
Post a Comment