Hur mycket soja äter djuren?

Sojaanvändningen i den svenska djurhållningen är en del av en större process som omvandlat jordbruket från ett regenerativt system med lokala kretslopp till ett linjärt system byggt efter industriella principer. Det går bra att ersätta soja med andra liknande produkt även om det blir litet dyrare. Men i grund och botten är det mer intressant att förändra modellen för djuruppfödningen (hur den går till, vilka djurslag i vilka mängder) än att ”ersätta sojan”.

I den senaste rapporten jag gjorde åt WWF om foderanvändningen i den svenska djurhållningen är det ett särskilt avsnitt om soja. Den här artikeln redovisar en del av det resultatet men har också litet vidare resonemang om soja.

Sojabönor odlas på en tiondel av världens åkerareal, framför allt i Brasilien, USA och Argentina. Det är världens mest handlade jordbruksråvara. Kina är den helt dominerande importören av hela sojabönor (vilka processas i Kina) samt också världens största konsument av sojamjöl och sojaolja. Användningen av soja har fått väldigt stor uppmärksamhet, främst för att den är kopplad till omfattande avskogning i Latinamerika. 

Utan tvekan har den brasilianska jordbruksexpansionen i Amazonas och angränsande områden varit problematisk och utan tvekan spelar soja en stor roll i detta. Mindre än 10 procent av Brasiliens soja kommer från Amazonas regnskogsområden (som är större än delstaten Amazonas, det mesta av amazonassojan kommer från delstaten Mato Grosso) och Brasilien står för 40 % av världens sojaproduktion. Den största expansionen av soja i Brasilien har varit på savannområdet Cerrado (denna natur är givetvis också värd att bevara precis som alla annan mark där jordbruket har expanderat). I Argentina, Paraguay och Bolivia har sojaodlingarna också expanderat i tidigare icke-uppodlade områden. Om du vill både få mycket mer detaljerad information kan jag rekommendera verktyget Trase, där denna bild från sojaströmmarna från de olika biomerna i Brasilien kommer från (Mata Atlantica avser den mindre kända atlantiska regnskogen i Brasilien. Det mesta av den höggs ned redan för länge sedan för utvinna virke, bebyggas, bli betesmark samt att bereda plats åt kaffe, socker och andra odlingar).

Hur används sojaskörden?

Det är en liten del av sojaskörden, cirka 15 % som används som hela bönor. Den användningen fördelar sig på utsäde (2-3 %), humankonsumtion (hela bönor och vidareförädling till tofu, sojamjölk, sojasås och liknande, < 4 %) samt användning som foder (10 %). Ungefär 85 % av alla sojabönor går till sojabruk där de skalas (motsvarande 6,5 % av vikten) för att sedan pressas för att dela dem i sojaolja och sojamjöl (FAOstat och USDA). Mjölet och skalen används nästan uteslutande som djurfoder men de nya sojaprodukterna för humankonsumtion på marknaden är också oftast tillverkade av sojamjöl.   

Sojamjöl är utan konkurrens det viktigaste proteinfodermedlet* på världsmarknaden och utgör mer än 70 % av allt oljekraftfoder. Sojaoljan kan antingen användas för human konsumtion eller för industriell användning, inklusive biodiesel (se figur). Ur oljan utvinns den mycket viktiga livsmedelstillsatsen lecitin. Sojaoljan är världens näst viktigaste vegetabiliska olja efter palmolja och representerar cirka 28 procent av världens produktion av vegetabiliska oljor. 

Lönsamheten i sojabruken och därmed i sojaodlingen är beroende av att både sojamjölet och sojaoljan kan säljas. Historiskt sett var det till och med så att sojamjölet var en mycket lågt värderad restprodukt och det var först i och med vissa förändringar i tekniken i sojabruken och industrialiseringen av djurskötseln som sojamjölet blev den viktigaste produkten (jag förklarar detta i mer detalj i Den stora ätstörningen). Priset för sojamjöl har fluktuerat mellan 330 och 490 dollar per ton de senaste 10 åren medan oljans pris varierat mellan 580 och 1800 dollar per ton enligt IMF. Mellan en tredjedel och två femtedelar av intäkterna från sojabruken kommer således från oljan. Även om det mesta av sojan används som djurfoder kan man därför inte påstå att det endast är djurhållningen som driver sojaexpansionen. Påståenden om att x % av all soja odlas för djurfoder, vilka ofta hörs, är därför felaktiga oavsett vilken procentsats man anger. Däremot skulle man kunna säga att ungefär 80% av sojaskörden används som djurfoder. Men att säga det utan att redovisa hela sammanhanget blir väldigt lätt missvisande.

De svenska djuren äter upp drygt 220 000 ton soja varje år**. Kycklingproduktionen använder mest soja både i absoluta tall och räknat per kg produkt. Mjölkproduktionen förbrukar näst mest med soja, medan sojans andel av fodret bara är några procent eftersom kor äter så mycket. Räknat per kg mjölk eller ost är ändå ”sojaavtrycket” lågt. Av köttet är det nötkött som förbrukar minst soja. 

Det finns mycket större skillnader mellan olika uppfödningsformer för nötkött än för gris och kyckling och därför varierar sojaavtrycket mycket. Den betesbaserade dikouppfödningen använder mycket litet soja medan ungdjursuppfödningen på stall använder relativt mycket.  Ekologisk mjölkproduktion använder mycket mer soja än den konventionella. Även i ekologisk gris, kyckling och äggproduktionen används proportionellt mer soja än i den konventionella. Det beror främst på att tillgången på alternativa proteinfoder i ekologisk kvalitet är mycket begränsad.

Redovisningen inkluderar inte sojaanvändning i fiskfoder eftersom fiskfoder inte hanteras av den svenska foderindustrin och att fiskfoder importeras färdigblandat vilket gör att sojan inte redovisas i importstatistiken.

I en internationell jämförelse använder den svenska djurhållningen förhållandevis små mängder soja. Sojaanvändningen har också sjunkit under lång tid.  På 1990-talet var importen över 300 000 per år. Under 2022 var importen till och med under 200 000 ton, men det får ses i ljuset av extremt höga priser i samband med kriget i Ukraina. 

Soja utgör en viktig del i den svenska djurhållningen, men trots allt utgör soja bara några procent av allt foder som används i Sverige. Den svenska sojaanvändningen på dryga 200 000 ton motsvarar en dryg halv promille av den totala sojaproduktionen på nästan 400 miljoner ton 23/24, medan vår befolkning är ungefär 1,3 promille av världens befolkning. Vårt "sojaavtryck" är därför relativt lågt och är under världsgenomsnittet även om man tar hänsyn till att Sverige är nettoimportör av kött och mjölk. All soja som importeras till den svenska djurhållningen är också certifierad som avskogningsfri enligt något av systemen Proterra, ekologiskt, RTRS or verified soy from Canada. Man kan diskutera hur effektiva dessa typer av certifieringar är vad gäller fungibla varor, men det får bli en annan gång.

Kan man klara djurhållningen utan soja?

Det korta svaret är givetvis ja. Det finns både teoretiska beräkningar och konkreta exempel på att man klara alla typer av djurhållning utan att använda soja. Däremot kan det vara svårt att få samma låga kostnader eller lika hög produktion. Som i så många andra fall är det dock industriella och marknadsmässiga överväganden som styr.

I stor utsträckning handlar sojaanvändningen om att kunna använda så mycket spannmål som möjligt eftersom spannmål finns i överflöd till lågt pris. Foderföretagen är samma företag som köper upp lantbrukarnas spannmål och det är därför rationellt för dem att använda så mycket spannmål som möjligt i sina foderblandningar. De allra flesta alternativ till soja har lägre proteinhalt vilket betyder att man för att få samma mängd protein också tillför mer energi, vilket minskar möjligheten att använda billig spannmål i foderstaterna. Det är också viktigt att sammansättningen av de olika aminosyrorna blir optimal och där kompletterar sojan spannmål väl. För industrin är det också viktigt med jämn kvalitet och en marknad som är relativt stabil, där man också kan prissäkra råvarorna, dvs produkter som har stor volym. Soja, vete och majs är sådana grödor.

Att ersätta den svenska importen av soja med import av andra proteinfoder har sannolikt ingen effekt på sojaodlingens globala omfattning utan gör bara att någon annan kommer att förbruka mer soja. Rapsmjöl är det som vanligtvis ses som ett alternativ, men Sverige är redan nettoimportör av rapsprodukter. Det är inte helt enkelt att öka rapsodlingen och raps tillhör också en av de mest besprutade grödorna i Sverige. Ökad odling av ärtor och bönor är möjlig, men verkar helt enkelt aldrig bli riktigt lönsamt (jag utvecklar detta här).

Soja är en kvävefixerad gröda med en rad intressanta egenskaper, så det finns ingen anledning att var ”mot” soja. Precis som med oljepalm (som är en helt fantastisk växt) så är det inte i första hand grödan som är problemet utan det är sättet den odlas på och var den odlas. Sojan har också, tillsammans med konstgödseln, haft en nyckelroll i industrialiseringen av djurhållningen och för det brutna sambandet mellan växtodling och djurhållning. 

”Lösningen” på sojaproblematiken är inte att ersätta sojan med andra liknande produkter utan att förändra jordbruks och livsmedelssystemet till en lokal modell med återskapade samband mellan djur, växter, människor och landskap. En sådan modell kommer också att förändra djurhållningen till mindre enheter med lägre produktion samt en minskad andel enkelmagade djur, framför allt kyckling, men en ökad andel idisslande djur.

 

* Som proteinfodermedel räknas foder med en hög andel protein, främst oljekakor, dvs restprodukter från utvinningen av vegetabilisk olja, samt baljväxter som ärtor och bönor. Den största delen av allt protein i djurens foder kommer dock från bete, gräs och spannmål.

 ** När man diskuterar soja får man hålla tungan rätt i munnen och vara tydlig med om man talar om sojabönor, sojamjöl eller soja som koncentrerats ytterligare (sojakoncentrat och sojaproteinisolat). Om man har proteinfoder som utgångspunkt bör man räkna om hela bönor till sojamjöl så att 1 kg sojamjöl motsvarar 1,25 kg sojabönor och 1 kg sojamjölskoncentrat motsvarar cirka 1,5 kg sojamjöl. Det är sådana sojamjölsekvivalenter som jag redovisar i artikeln.