Minister Carlsson har en väldigt enkel syn på fattigdomsproblematiken. Mer modern teknik, mer handel, mindre reglering och alla får mat för dagen. I grund och botten är svält och hunger ett socialt problem, det var det för våra torpare och statare för hundrafemtio år sedan och det är det samma för de många svältande på landsbygden. Jag utvecklar det mer i de här inläggen. Det finns ingen som helst grund i att tro att en svensk satsning på bioteknik skulle vara meningsfullt i de sammanhangen.
I går presenterades en rapport för FNs handels och utvecklingsorganisation UNCTAD som skriver bla följande:
There is generally too much emphasis on and simplistic overestimation of the potential of technological development for agricultural transformation. This will only give false hope and excuses for doing nothing really fundamental. In fact, only few problems in agriculture are mainly caused by a lack of technology, many are related to social, economic and cultural issues that require structural changes, not techno-fixes. It is therefore critical to first of all define what problems are best solved by changing legal frameworks, trade policies, incentive structures or human behaviour and, second, what contribution technology could make within this very context.Indien är lite av en omslagspojke för ny teknik i jordbruket, de omfamnade helhjärtat den sk Gröna Revolutionen för fyrtio år sedan med massiva satsningar på konstgödsel och pesticider. Man subventionerar fortfarande konstgödsel med 20 miljarder dollar om året . Man satsat också en hel del på bioteknik. Men sanningen är att Indien har fler svältande och hungrande än hela Afrika. När skall Gunilla Carlsson och tongivande på SLU förstå sammanhangen.
Denna drapa av Raj Patel, från Indien, kanske kan få dem att se verkligheten:
För den som vill få en mer utförlig analys kan jag rekommendera denna rapport av Forum Syd
Räcker maten, räcker marken?,av Peter Einarsson
Om hunger, jordbruk, handel och global solidaritet
No comments:
Post a Comment