Hur ser ett LCHF jordbruk ut?

Jag måste erkänna: jag är dietskeptiker. Nu är det sagt. 

Det känns som att det är betydligt mer suspekt än att vara en klimatskeptiker (dvs en som tvivlar på växthuseffekten). Nu vet ni det, jag har inte en sådär jättestark uppfattning av vad som är bäst att äta ur hälsosynpunkt utom att jag försöker undvika mat som odlats med bekämpningsmedel, konstgödsel och antibiotika. Det är möjligt att jag kan botas från denna brist och bli som alla andra, men låt mig i alla fall säga något innan jag blir omvänd.

Det finns många goda skäl att bry sig om vad man äter, och det finns säkert en kost som är bättre och sådan som är sämre ur hälsosynpunkt, på samma sätt som det finns det ur resurssynpunkt och från andra perspektiv. Sen finns det ett etiskt perspektiv där den svåra frågan om att döda andra varelser är viktig - och förtjänar att vara viktig. Och frågan om mina kostvanor går ut över andra människor.

Det är klart att så länge vi pratar om individer så kan alla äta precis det de vill, och det spelar liten roll för den globala livsmedelsförsörjningen om Kalle äter LCHF, Anna är vegan och Lasse bara äter nötter.  Om man förespråkar en kost som universell, dvs något som borde vara hur huvuddelen av mänskligheten äter, så är det rimligt att också ägna några tankar åt hur det produktionssystem skall se ut som föder mänskligheten med en viss kost. Ja för de som ägnar sig med stor kraft åt att sprida ett visst kostbudskap så tycker jag nog att det krävs mer än "några tankar".

Det är helt avgörande för trovärdigheten i universella kostråd att man har en idé hur mänskligheten skall kunna få sin näringsförsörjning med rimliga insatser från en sådan kost. De som förespråkar ekologiskt jordbruk har t.ex. lagt fram trovärdiga analyser om hur man kan föda världen på ekologiskt. Troligen beror det på att deras utgångspunkt är just jordbruket och inte kosten.

Jag har hitills inte sett några seriösa (nu menar jag inte nödvändigtvis vetenskapliga och oantastliga, men i alla fall seriösa) försök att visa hur ett veganskt globalt jordbruk skall se ut, eller vilka förändringar som krävs för vi alla skulle kunna äta paleo kost eller LCHF kost. 

Några saker man behöver tänka på:

Trots att ett veganskt jordbruk borde vara "effektivast" (eftersom det är en omväg att låta mat gå igenom djur) så finns den nästan inget exempel på ett veganskt jordbrukssystem. Det traditionella japanska är det som kommer närmast (men det var inte veganskt), men det är också orsaken till att japanerna har en av världens största fiskeflottor och att de fiskar val. Indien framställs ofta som en vegetarisk nation, men de konsumerar stora mängder mjölkprodukter och är nu världens största exportör av nötkött. Som tur för oss så säljs de indiska sopätande korna och utslitna bufflarna mest till grannländer och Mellanöstern.

Hur man skulle kunna föda världen på en kost som utesluter spannmål är för mig en gåta. Redan att kraftigt minska spannmålens andel i kosten är en stor utmaning. Att erstätta den med kolhydratrika rotfrukter är inte omöjligt, de ger oftast högre skörd per ytenhet, men det är oklar vilka andra systemförändringar som skulle krävas, och hur Asiens riskulturer skulle klara en sådan omställning. Att ersätta spannmål med ännu högre intag av kött är inte realistiskt i stora delar av världen.

Att ersätta kolhydraterna i spannmål med ännu mer socker skulle säkert gå bra - men jag vet inte om det finns några starka förespråkare för HS - min internetsäkning på High Sugar diet gav bara deprimerande svar - ingen verkar tala väl om det stackars söta sockret.

Att ersätta kolhydrater med mer fett kommer vara mycket svårt. Globalt är fett en större bristvara än kolhydrater, och en helt avgörande del av världens fett kommer från de två miljövärstingarna palmolja och soja. Ett intressant faktum som många kanske inte tänker på är att båda också producerar stora mängder foder. I sojans fall är det ju snarast att sojaoljan betraktas som biprodukt från sojakakorna som ges till djur. Dvs den storskaliga matoljeproduktionen och djurskötseln är kraftigt kopplade till varandra.

Kopplingen mellan mat och jordbrukssystem verkar ofta gå förlorad - men den är i själva verket helt oundgänglig. Uttrycket Medelhavskost säger mycket mer än att det är den mat man brukade äta runt Medelhavet. I själva verket är det inte den mat som folk runt Medelhavet valde att äta, utan den som man kunde producera på ett vettigt sätt under de ekologiska förhållanden man hade.

Olivoljan är ett bra exempel. Det är möjligt att den är nyttig (även om det nog mest är stödpengar från EU som har gjort oss tro det). Men oliver går bara att odla i ett mycket smalt klimatområde och olivolja kan därför aldrig vara annat än en helt marginell olja i ett globalt försörjningsperspektiv. Den svenska motsvarigheten till Medelhavskosten olivolja är kanske inte alls rapsolja utan smör?

Läs mer på tex
De tomma kalorierna är de stora resursbovarna
Does vegan farming work?

Etik till salu?

Kväkaren Benjamin Lundy öppnade en affär i Baltimore 1836 där han bara sålde produkter från “fria arbetare”, dvs inte slavar. Det är ett tidigt exempel av etiskt marknad som fortsatte ända till slaveriet avskaffande i USA 1865.

Etiska marknader som bygger på frivilliga standarder och certifiering har spridits i en snabb takt över världen de senaste decennierna. De är ett resultat av några trender som samverkar, särskilt

- att marknader och konsumentens val framställs som viktiga verktyg för att nå etiska, ekonomiska, miljömässiga eller sociala mål,

- avreglering och privatisering,  

- en stenhård global konkurrens vilken driver på en differentiering på marknaden för att undvika att produkterna hamnar i commodity hell (handelsvaruhelvetet), dvs att betraktas som namnlösa massprodukter.  

När du köper en kopp kaffe för 20 kronor får bonden 30-40 öre för kaffet i koppen. Om du köper en kopp ekologiskt och rättvisemärkt kaffe så får du betala 25 kronor – och bonden får kanske 40 eller 50 öre. Bondens inkomst ökar, kanske med imponerande 20-25 procent. Med ett annat perspektiv kan man säga att du får betala 5 kronor mer för att öka bondens inkomst med 10 eller 15 öre. Frågan är om marknaden är ett effektivt sätt att omvandla konsumenternas vilja att betala för direkta eller indirekta fördelar i produktionen till ekonomiska styrmedel för bönderna.

Vi har inga frivilliga märkningssystem för arbetsförhållanden i Skandinavien, medan i USA har man nu utvecklat Food Justice Certified märket som skall garantera justa arbetsvillkor i jordbruk och livsmedelsindustrin. Varför? Därför att det behövs i USA men inte i Skandinavien. Den här typen av frivilliga märkningssystem utvecklas i det vakuum som finns mellan det som är bra reglerat på marknaden och det som är bra reglerat av samhällets lagstiftning. Man kan diskutera om de är ett resultat av ”marknadsmisslyckande” eller av ”politikmisslyckande” eller om de helt enkelt är normala inslag i samhället.

Det finns flera sektorssystem som Roundtable for sustainable palm olja, och liknande för soja och biobränslen som har ambitionen att vara “golvregler” dvs en förutsättning för att få sälja på marknaden. De har självklart ett mycket stort inflytande på handeln, och blir då de facto obligatoriska på samma sätt som lagar. Man kan fråga sig om de inte då skall följa samma principer för hur de utvecklas och bestäms som lagar (I stället för att beslutas av märkesägarna). Många, särskilt u-länder ser den här typen av frivilliga system som rena handelshinder.

I de flesta fall dikteras de av de starka aktörerna på marknaden. Ett typiskt exempel av det är GLOBAL GAP, en standard för hygien och säkerhet på jordbruksprodukter, där handelskedjorna dikterar regler vilka i praktiken utestänger miljoner småbrukare från marknaden. Samma handelskedjor som uppmanar oss att köpa rättvisemärkt för att gynna småbrukare.

I Sverige, som i de flesta länder, anser regeringen att det är konsumenternas val som kommer att avgöra om bönder kommer odla ekologiskt eller inte. Men det är klart att regeringen kunde, om den ville, förbjuda kemiska bekämpningsmedel eller lägga extremt höga avgifter på dem. Regeringen kan förbjuda djurfabriker om den ville, och vi kan som medborgare kräva det.

Det används cirka 100 000 kemikalier. Jag gör sannerligen inget medvetet val om min dator skall vara dränkt i den ena eller den andra kemikalien eller vilka kemikalier som finns i min nya soffa. Att vi skall välja miljövänliga produkter betyder att staten accepterar att det säljs produkter som är skadliga för miljön. Jag tycker inte att det skall vara ett konsumentval om det skall vara bisfenol A i min mat.

Min slutsats, efter mer än trettio års arbete med frivilliga märkningssystem är att marknadsmekanismen är ineffektiv för att lösa problem som har sitt ursprung i grundläggande strukturer i samhället, i ekonomin och i marknaden själv. Vilket är orsaken till att köpet av rättvisemärkt kaffe aldrig kommer utrota fattigdomen. Det förstod också de som kämpade mot slaveriet i USA. Det var inte konsumtionen av produkter från fritt arbete som utrotade slaveriet, utan politisk handling och till och med ett inbördeskrig som gjorde det.

Men det ena kan leda till det andra.

-Många konsumenter vägrade att köpa burägg fram till att de förbjöds

-Miljövänner köpte freonfria kylskåp fram till att de fasades ut som ett resultat av Montrealprotokollet 1989

-Det tog mer än tjugo år av konsumentaktioner och andra typer av bojkotter mot apartheidregimen i Sydafrika tills regeringarna i västländerna gick med på ekonomiska sanktioner i mitten av åttiotalet.

Det är således ingen antingen-eller diskussion. De flesta, inklusive mig själv, vill inte ha en förmyndarstat där staten i detalj talar om för oss vad vi skall göra, vad vi skall köpa och vad vi inte skall köpa.

Det är bra att göra medvetna etiska val som konsument. Det är inte bara bra – det är vår skyldighet. Men i många fall så är det bättre att vi gör valen gemensamt som medborgare i stället för som konsumenter. Det är främst de mindre viktiga valen och de val där det råder stor oenighet som bäst lämnas till konsumenten.

Att säga till konsumenter att de kommer att förändra världen eller utrota fattigdomen genom att shoppa är att luras.

Inledning till en panel under rubriken Ethics for sale? 11 september 2013
(inlägget följdes av en paneldebatt med många intressanta tankegångar)

På gång

En liten uppdatering av vad jag håller på med - rent professionellt alltså.
Konsultjobb
Föredrag
Skriver bok

Konsultjobb
Jag håller på att avsluta ett större 3 årigt projekt Organic Standards East Africa, OSEA. Det är finansierat av Sida, men det får man inte säga längre, i alla fall inte utanför Sverige, där skall man säga att det är finansierat av "the Government of Sweden". Jag vet inte om det döljer sig en djupare mening i detta skifte eller om det bara är klåfingrigt. Projektet slutar i år, och jag är projektledare, så det är rätt bråda dagar att förbereda slutrapport, hantera urtvärdering och självklart se till att de resultat vi vill ha uppnås.

I övrigt så är jag väldigt restriktiv med att ta på mig nya konsultuppdrag, men har lite diskussioner med UNEP (FN:s miljöroganisation) om ett mindre jobb i Ukraina, Armenien och Moldavien. En uppföljning av ett tidigare jobb jag gjorde för dem,
Green Economy a win-win-win?

Föredrag
Nu på onsdag håller jag en inledning under rubriken Ethic for sale på Uppsala universitet, organiserat av Lantbruksuniversitetet. 16.00-18.00 room X i universitetets huvudbyggnad.

Jag kommer hålla fyra föredrag baserade på boken, Jorden vi äter.
Enköping, Biblioteket 24 september 19.00 
Göteborg, 30 september 18.00  
Skene, 1 oktober 18.00
Gävle, Stadsbiblioteket , Café Edbom  7 oktober 19.00.

Sedan skall jag deltaga i Särimner i Östersund 8-10 oktober. Den 9 oktober kl 13.30 pratar jag om "Mathantverk i ett globalt hållbart sammanhang"

5 november skall jag delta vid ett UNEP seminarium om Green Economy i Geneve.
27-28 november pratar jag på den danska ekologikongressen




Skriver bok
Jag har påbörjat ett nytt bokprojekt som försöker koppla ihop vår mat, livsmedelsförädling, vårt jordbruk, vår miljö och vårt samhälle.

Huvudberättelsen är hur dessa hänger intimt ihop och att man inte kan ändra på en av dem utan att de andra ändras. Konsumentens val kanske inte spelar så stor roll för utvecklingen som vi tror? Kanske vad vi äter redan bestämts genom vad som odlas, hur det förädlas osv. Om vi vill ha bättre mat kanske vi också behöver ett bättre samhälle - och vice-versa....

Som vanligt när jag skriver så överproducerar jag hemskt och har för många vildvuxna uppslag. Men just nu är jag i expansionsfasen i projektet, gallringen och ogräsrensingen kommer sedan.  Boken, som inte ens har ett arbetsnamn ännu, skrivs på engelska, och jag slänger ut en del av materialet på den engelska bloggen. Den svenska bloggen blir nog lidande.

Vattenfotavtryck under luppen: att lägga näsan i blöt

Rädda vattnet – ät potatis

"16 000 liter vatten krävs för att producera 1 kilo nötkött.Världens vattenresurser sinar. Det största hotet är vår matproduktion. Har du tänkt på hur mycket vatten som går åt för att producera maten du äter? Ett kilo ris kostar 2 700 liter vatten att framställa. Ett kilo nötkött kostar 16 000 liter vatten. En liter öl kostar 400 liter vatten.” så skrev Aftonbladet för några år sedan. Och liknande siffror och braskande rubriker valsar runt lite överallt.

Jag har roat mig med att gå till källorna för att titta lite närmare på de här vattensiffrorna. Det som är viktigt att förstå att forskarna pratar om grönt, blått och grått vatten och de är väldigt olika. Det gröna vattnet är i princip regn och snö. Blått vatten är grundvatten och vattendrag och grått vatten är det vatten som behövs för att ta hand om (späda ut eller rena )avfallet från en viss verksamhet. Själv tycker jag att man skulle använda sig av ytterligare en kategori av vatten, förslagsvis svart för fossilt vatten, dvs grundvatten som inte har någon kontakt med det som sker på markytan idag. Det vattnet är ju i princip en helt ändlig resurs. Tyvärr används det i stor skala i vissa länder som Saudiarabien, Egypten och USA.

Jag har använt mig av två rapporter från erkända forskare, föregångare i forskningen om vattenavtryck, eller vattenfotavtryck som det ibland kallas, Mesfin M Mekonnen och Arjen Y Hoekstra från Twenteuniversitetet i Nederländerna. Så här ser deras senaste data ut:

De första kolumnerna berättar hur många kubikmeter vatten det går åt för ett ton av ett visst livsmedel – det är ju detsamma som liter per kg. Så där finns siffrorna som ligger till grund för påståendena ovan. Det går åt cirka 50 gånger så mycket vatten per kg kött som för grönsaker. Eller det går åt 50 gånger så mycket vatten per kg nötkött som för en genomsnittlig grönsak. I själva verket varierar grönsakerna mycket också. Sparris gör av med 2150 m3 per ton, medan morötter bara behöver 195 m3 per ton och. Torkade tomater ligger precis jämnt med kyckling.

Men är det verkligen vettigt att prata åtgång per kg? Är det inte rimligare att ställa det i relation till hur mycket man äter, eller hur mycket man behöver äta för att tillfredsställa vissa behov. Potatis innehåller 8 gånger mer kalorier än gurka, kött innehåller dubbelt så många kalorier som potatis, men mer än 10 gånger så mycket protein (ändrat detta 26 jan -16, pga av tidigare felskrivning). I de tre sista kolumnerna ser vi vattenåtgång för kalorier, protein och fett. Vattenavtrycket av nötkött är störst per kalori och minst för rotfrukter och spannmål. För protein är nötter “sämst” och spannmål och oljeväxter “bäst” medan för fett är oljeväxter inte helt förvånande bäst och potatis rotfrukter sämst.


Men man kan också titta på vilken sorts vatten som går åt för de olika produkterna. Det är ju trots allt mycket mer värdefullt med rent vatten i en bäck eller som grundvatten än som regn – det är något som forskarna också anser. Så samma tabell som ovan – utan regnvatten ser ut så här:

Nu är nötterna värstingar både för kalorier och protein och grönsakerna sämst för fett (det är ju inte så konstigt eftersom de innehåller mycket litet fett). Oljeväxterna är mest vatteneffektiva för protein och fett medan rotfrukterna är bäst för kalorierna. Mjölk och fårkött framstår som riktigt bra alternativ.


Med tanke på hur olika uppfödningsformer det finns för nötkött kan det vara meningsfullt att titta noggrannare på hur de olika formerna skiljer sig åt. Då ser man att nötkött från betesdrift har bara halva avtrycket av blått och grått vatten än det industriella köttet – och det börjar närma sig fårköttets värden. Det har däremot ett större grönt vattenavtryck än det industriella köttet. Å andra sidan så kommer mycket beteskött från områden där regnmängderna är så små att det inte finns någon alternativ användning av marken – det är helt enkelt för torrt att odla några grödor. Du kan läsa mitt inlägg från Namibia för att få perspektiv på det hela - Vi använder våra kor för att hela vår jord).



Nu är ju alla de här siffrorna globala genomsnitt och frågan är om det egentligen är meningsfullt att diskutera globala genomsnitt? Det globala genomsnittet för spannmål är 1644 m3/ton, medan det är 637 m3/ton i Nordeuropa och 4658 m3/ton i Centralafrika.

En annan invändning kan vara att kalorier, fett och protein inte är det viktiga. Man äter ju grönsaker främst för vitaminerna. Må så vara, men i en diskussion där man framställer det som att vi kan välja mellan olika livsmedel för att påverka vårt vattenavtryck är det rimligt att först titta på energi och protein. Allt det andra kommer sen när det gäller den globala näringsförsörjningen.

Den övergripande slutsatsen?
Att man skall vara försiktig med att dra för snabba och säkra slutsatser av lösryckta siffror. Ladda ner en PDF version av artikeln här

Rapporternas fulla namn är:

The green, blue and grey water footprint of crops and derived crop products, från Hydrology and Earth System Sciences 15, 1577-1600, 2011

A Global Assessment of the Water Footprint of Farm Animal Products, Ecosystems (2012) 15: 401–415 DOI: 10.1007/s10021-011-9517-8

Frihandelslogiken haltar i jordbruksutvecklingen

Det råder nästan totalt konsensus i vårt land om frihandelns välsignelse. En vän till mig sa en gång, att när det råder konsensus betyder det att folk inte har förstått.

Jag grubblar mycket över utvecklingsfrågor, över effekterna på marknaden på våra liv, och inte minst på livet för våra sämre lottade systrar och bröder i andra länder, och då särskilt inom jordbruket. Enligt svensk utvecklingsideologi så skall de fattiga jordbrukarna driva jordbruk i  konkurrens på världsmarknaden och de skall på något sätt odla sig ur fattigdomen, generera överskott som kan investeras osv. 

Men det jag ser "på fält" är att inga fattiga bönder klarar av att odla sig ur fattigdomen med att odla stapelgrödor (majs, vete, ris, potatis, kassava osv) dvs den mat som håller igång mänskligheten. Ett mindre antal fattiga bönder kan odla sig ur fattigdom genom att satsa på någon specialgröda, eller på ekologiskt eller någon annan form av nisch. Men de kommer vara en mycket liten del av bönderna, och de kommer alltid vara under hotet att ny teknik kommer slå ut dem. De är också nästan alltid bönder som redan från början hade det bättre ställt (läs några inlägg här,Ny teknik inte främsta vägen ur fattigdom,Is commercialized farming the cure for smallholders' ills?)

I själva verket erbjuder inte den fria världshandeln någon bra utvecklingsmöjlighet för dessa jordbrukare - som jordbrukare. Och det beror inte i första hand på att de rika länderna dumpar sitt överskott på de fattiga länderna (vilket vi gör och det är helt fel), utan det beror i första hand på de enorma energiresurser som rika bönder har till sitt förfogande. De har använts för att ersätta mänskligt arbete med traktorer och skördetröskor. År 1850 tog det 250 arbetstimmar att skörda och tröska 1 ton korn i Sverige, år 2000 tar det 5 minuter. Ett annat sätt energiresurserna används på är till konstgödsel. Den ökar skörden kraftigt och gör samtidigt att bonden kan specialisera mer (då ingen växtföljd behövs) och kan då på så sätt använda maskiner ännu mer effektivt.

Ett oljefat med 159 liter olja (det vi kallar för oljefat är större än det universella oljefatet) kostar 700 kronor. Den måste rafineras, transporteras osv för att kunna användas, så låt oss ta ett saltat dieselpris vid macken: 2500 kronor. Energin i den motsvarar 25 000 arbetstimmar mänskligt arbete (om du är intresserad av detaljerna så får du köpa min bok Trädgården Jorden) eller cirka 14 årsarbeten. Tio öre timmen är kostnaden för dessa oljearbetstimmar. Men det kostar ju en massa att ha maskiner för att använda oljan, så säg 1 krona timme instället - 10 gånger mer. Det är ganska exakt den "timersättning" som den fattigaste miljarden människor lever på. Det är ingen tillfällighet utan en helt logisk följd av att de konkurrerar på marknaden - deras muskler mot vår diesel och traktorer.

Och det värsta är att den fria marknaden leder till att de får det sämre, i alla fall i rollen som jordbrukare (de kan få billigt penicillin och mobiltelefoner i stället). 

Användandet av fossila bränslen har pressat ner priserna på jordbruksprodukter så att de är mycket billigare än tidigare. Men för den som inte har tillgång till dessa resurser är arbetsinsatsen och skörden ungefär som den var för 100 år sedan. Om priserna sjunkit till hälften så inser man snabbt att de faktiskt blivit rejält mycket fattigare.

Man inser också att det är en oerhörd fördel att göra den här omvandlingen först. De som först ersätter mänsligt arbete med olja får en oerhörd konkurrensfördel. Och för den som inte ligger i fronten, blir omvandlingen mer och mer omöjlig i takt med att priserna sjunker. De får inget som helst överskott att investera. Man har inte ens råd att ha dragdjur utan får exploatera familjen mer och mer. Frågan är om man inte skall se den stora barnaskaran i landsbygdsfamiljerna som just en effekt av denna konkurrens? Det gäller ju att få mer arbetskraft.


Frihandelsförespråkarna kan ju nu säga att, ja men då får de väl sluta driva jordbruk och flytta in till städerna i stället. Det är möjligt (fast jag är inte särskilt övertygad), mitt inlägg handlar om det förljugna i att frihandelns skulle vara bra för de fattiga ländernas jordbrukssektorer. Att många av de fattigaste länderna har förvandlats till nettoimportörer av mat är ett tydligt tecken på att det inte fungerar.

Jorden behöver tid

Jag vet inte om jag skall bli glad eller ledsen när jag läser sådant som är skrivet för länge sedan och som träffar så mitt i prick att det inte kan sägas eller skriva bättre idag. Det är klart att jag är glad för att någon har sett ett sammanhang. Samtidigt kan det vara lite deprimerande som skribent att inse att det kanske inte spelar någon som helst roll om det jag skriver är rätt. Kanske någon läser det om hundra år och säger: "tänk, han såg det redan då - men det gjorde ingen som helst skillnad".

Det jag just läst är boken Fred med Jorden av Elin Wägner och Elisabeth Tamm skriven under brinnande krig och utgiven 1940. Och trots att den skrevs under andra världskriget så handlar den inte i första hand om människors krig mot varandra utan om människans krig med jorden och naturen. Jag fick boken genom den tragiska händelsen att min före detta sambo, Kari Örjavik, avled. Hon hade fått den som en symbol för ett stipendium från stiftelsen Fred med jorden 1993. Av någon anledning läste jag den aldrig. Men nu har jag alltså läst den, och kan varmt rekommendera den.

De lyckas beskriva det som vi kallar "ekosystemtjänster" idag på ett tydligt sätt med enkelt språk. Några godbitar:

"Det är på lång sikt till människornas egen fördel att avstå från att odla upp och utnyttja hela jordklotet. Jorden måste få behålla stora områden där hon får vara ifred. Hon behöver behålla ett mått av frihet för att livet skall kunna arbeta i alla sina variationer: vatten, sten och mark, växt och djur."

"Människan har blivit alltmera rastlös, men jorden har sin egen rytm. Hon behöver tid till allt det arbete hon skall utföra."

 "Om man också införde arbetsplikt för medborgarna från vaggan till graven kan deras arbete aldrig ersätta den obetalda arbetskraft som naturen gett oss."

Birger Schlaug har utfört ett fantastiskt arbete för att föra fram Elin Wägners rika gärning. Läs mer på
Elin Wägner. Nu måste jag helt enkelt leta rätt på Väckarklocka och läsa den igen. Var är den, var kan jag lagt den?

Kommer mina barnbarn vara hungriga?

Många människor ser kombinationen av fortsatt växande befolkning och en redan pressad jord och oroar sig för att vi kommer att få brist på mat. Att en miljard människor redan går hungriga till sängs och att spannmålspriserna har haft två kraftiga uppgångar 2008 och 2011/12 förstärker känslan av en nära förestående katastrof.

Jag har skrivit en serie av artiklar om hur vi skall kunna föda en växande befolkning. För att få fram mer mat kan vi utöka arealerna som vi odlar på och öka skördarna på de existerande arealerna. Vi kan också minska svinnet i hela livsmedelskedjan. Ett annat alternativ är ändra kosten, det vill säga byta grödor till sådana som ger mer mat per ytenhet eller förändra våra matvanor till sådant som kräver mindre resurser, till exempel äta mindre kött. Slutligen kan vi producera mer mat på andra sätt än genom odling.

En liten sammanfattning. Det är möjligt att öka jordbruksarealerna rejält, särskilt i Afrika och i Latinamerika. Till och med i tätbefolkade Europa finns det en hel del outnyttjad åkermark och USA har stora arealer i träda. I Sverige har vi lagt igen mer än en miljon hektar betesmark och snart lika mycket åkermark. Men, och det är ett viktigt men, utökningen av åkerarealen sker till priset av ytterligare inkräktning på andra naturtyper.

Det är fullt möjligt att omvandla områden till rena jordbrukslandskap utan nästan någon vild natur, det ser vi i stora delar av kontinentala Europa, i Kina och Indiens bördiga floddalar. Kanske, kanske, kanske kan vi genom förbättrade metoder och mer naturnära jordbruk omvandla hela klotet till ett odlat landskap. Men helt oundvikligen skulle vi utrota ett mycket stort antal andra arter, och stora delar av den mänskliga kultur som är kopplad till denna natur. Vi skulle orsaka stora förändringar i livsviktiga cykler av kol, vatten, kväve, metan, fosfor. Vi vet genom växthuseffekten att effekten av sådana förändringar är svåra att förutse och kan få mycket långtgående konsekvenser.

De stora områden som fortfarande inte är uppodlade är jättelika buffertar som tar hand om en rad livsviktiga funktioner som vi behöver, så som vattenrening, nedbrytning av avfall, återskapande av naturresurser och biologisk mångfald. Om vi odlar upp mer behöver vi återskapa dessa funktioner inom det odlade landskapet. Det kan vara svårt, kostsamt och i många fall kanske ändå omöjligt. På global nivå är därför fortsatt uppodling inget bra alternativ.

Mer än tre fjärdedelar av den ökade tillgången av mat de senaste femtio åren har kommit från ett mer intensivt utnyttjande av arealerna genom högre skörd eller genom flera skördar per år (mycket viktigt i till exempel Kina). Ökad bevattning har varit en mycket viktig del av skördeökningarna, ökad användning av konstgödsel och förbättrade utsäden har också bidragit. Många, t.ex. Lester Brown, varnar för att det inte är möjligt att fortsätta öka skördarna. Min bedömning, som också är FAOs åsikt, är att högre skörd också framgent kommer vara mycket viktigt för att producera mer mat.

Det största problemet med skördeökningarna är att de har haft ett högt pris. Aralsjön och Kaspiska havet är skrämmande exempel på sjöar som bara pumpats ut till bevattning. Grundvattenytan faller snabbat i stora delar av världen. Konstgödsel leder till föroreningar av sjöar och hav, med algblomning och döda bottnar som följd. Nitrathalterna i grundvattnet stiger, och den biologiska mångfalden i odlingslandskapet förändras.

Problemen med bekämpningsmedel är mycket stora och Världsbanken som ju i stort inte precis är någon förespråkare för ekologiskt jordbruk, uppskattade 2008 att 350 000 människor dör årligen av användning av kemiska bekämpningsmedel. 41 miljoner anges lida av olika effekter av bekämpningsmedel, enligt The Guardian.

I den industrialiserade delen av världen är det inte sannolikt att vi kan -eller bör - driva upp skördarna högre, i stället bör vi söka att öka utrymmet för andra arter än vår mat i jordbrukslandskapet. Men i de delar av världen där de många nya människorna kommer födas finns mycket stora möjligheter att öka skördarna, som fortfarande är på den nivå de var här för hundrafemtio år sedan. Och det är fullt möjligt att göra det med ekologiskt riktiga metoder.

Om vi slösar mindre kommer vi ha mer kvar, det är nog rätt uppenbart för alla. Uppemot en tredjedel av all mat som produceras i världen, 1,3 miljarder ton, går till spillo, i teorin tillräckligt för att föda en lika stor befolkning till.

Utan tvekan så finns det en potential här, men jag tror inte att den är så stor som många tror. Det som slarvigt kallas ”svinn” har många olika komponenter. Genomsnittskonsumenten i Europa och Nordamerika slänger ungefär 100 kilo mat per år, medan de i Afrika inte ens slänger 10 kilo, trots att väldigt få människor i Afrika har kylskåp eller andra lämpliga utrymmen för att lagra mat. I själva verket tror jag inte att det ”slängs” någon mat av de allra fattigaste, om den inte äts av någon gamling så äts den upp av kycklingar.

Svinndiskussionen närmar sig diskussionen om de sociala och ekonomiska faktorer som påverkar vem som är mätt och vem som är hungrig. På det stora hela så slänger man mat i de rika länderna för att den är för billig och för att demonstrera sitt överflöd. Det slängs exempelvis väldigt mycket exotiska frukter i affärerna, och de kan betraktas som dekorationer, och restauranterna serverar portioner som är för stora. Om vi skulle få brist på mat i Sverige är det ingen tvekan om att vi kommer sluta slösa på det sättet.

Att diskutera förändrade matvanor är den del av matekvationen som tilldrar sig mest uppmärksamhet. Men tyvärr diskuteras frågan väldigt endimensionellt. Vissa diskuterare den utifrån en i huvudsak etisk utgångspunkt i om det är rätt att döda djur, andra utifrån en eller annan kostlära, ytterligare andra utifrån effekterna på klimatet.

När jag hör vissa inlägg i den debatten kommer jag att tänka på ett barn som sitter och skriker på en restaurant i Thailand och vill ha köttbullar trots att inga sådana finns att få. Vad vi äter är faktiskt i ganska liten utsträckning ett uttryck för vad vi vill ha utan mer ett uttryck för vad som går att producera (på ett billigt sätt).

Jordbruket är ett system som bygger på samverkan mellan många olika delar. Hur man bedriver jordbruk bestämmer vad man kan få ut av det, och i vilka proportioner olika typer av livsmedel kommer produceras. Lika lite som vi ser – eller vill se – några älgar på Afrikas savann, så kan vi förändra de platsgivna förhållanden som bestämmer hur jordbruket bedrivs och därigenom hur vår kost behöver utformas.

För en mer utvecklad diskussion om det laddade köttet är det lika bra du läser hela det här inlägget. Det är inte bara kött eller inte kött som är meningsfullt att diskutera när det gäller möjligheterna att producera mer mat från marken. Rotfrukter producerar till exempel mycket mer mat per ytenhet än spannmål, men de är mer arbetskrävande och svårare att mekanisera, vilket är anledningen till att vi inte odlar mer av dem. Djuphavsfisk och växthusgrönsaker är exempel på livsmedel som är mycket resurskrävande.

När man diskuterar kosten i sammanband med att försörja befolkningen med mat så borde man fokusera på protein, fett och kalorier. Att jämföra ett kg växthusgurka, ett kg potatis, ett kg soja och ett kg ost som livsmedel – eller för deras effekt på klimatet – är en tämligen meningslös exercis.

Jag besökte företaget Grodan för ett år sedan. De tillverkar de stenullsmattor som växthusodlare använder för odling av tomat och gurka. De talade om hur deras produkter kan bidra till att föda en växande befolkning. När jag frågade om de kunde ge mig ett exempel på att riktig mat, dvs sådant som spelar någon roll för vår livsmedelsförsörjning som spannmål, potatis, bönor odlades i stenull blev det i det närmaste förolämpade. Nya högteknologiska metoder att producera mat förespråkas främst av två grupper, företag som har en produkt som de vill sälja eller forskare som vill få anslag för nya forskningsprojekt.

Det finns gott om idéer om hur vi skall producera på andra sätt än genom jordbruk. Det som tilldrar sig mest intresse i media, som syntetiska hamburgare eller höghushodlingar, är i mitt tycke oftast de minst intressanta lösningarna.

Det oglamorösa (och troligen inte helt nyttiga) spannmålet, rotfrukter och oljeväxter i kombination med betande djur, kommer också i fortsättningen vara stommen den globala livsmedelsförsörjningen. Spannmål är lika viktigt oavsett om den äts i form av gröt, bröd, pasta eller hela korn, eller om den omvandlas till gris. Den räcker självklart längre om den inte tar vägen genom grisen. Vi kan utnyttja vild mat av olika slag mycket bättre.

Fiskodling kommer säker öka, men den är i dagens läge antingen byggd på rovfiske i havet eller på spannmål, och på så sätt skiljer den sig inte särskilt mycket från kycklingproduktion. Trots allt så finns det lika mycket eller mer biomassa i haven som på land, men vi får bara en bråkdel av vår mat därifrån. Odling av alger, musslor och andra enklare organismer skulle kunna innebära kraftigt ökad matproduktion. Hittills har dock fiske och valfångst (de är ju en form av biologiska trålar) varit de mest effektiva sätten att skörda alger på.

******

I föda världen diskussionerna är våra antagande om den framtida befolkningens storlek självklart mycket viktiga. Allt talar för att vi kommer landa på någonstans mellan nio och tio miljarder människor om fyrtio-femtio år. Mycket talar för att vi når en stabilisering där.

Föda-världen-diskussionen har en fysisk och biologisk dimension men ofta tappar man bort den sociala och ekonomiska dimensionen. Den som har makt eller pengar har alltid kunnat äta sig mätt. Att en miljard går hungriga till sängs idag är inte ett resultat av att det produceras för lite mat. I själva verket producerar vi mat för både den och flera till miljarder, de kan bara inte köpa maten. Svaret på rubrikens fråga - kommer mina barnbarn vara hungriga - har därför inte mycket att göra med om det kommer produceras tillräckligt med mat, utan vem som kommer få äta den.

I två kommande inlägg kommer jag att belysa befolkningsfrågan och jordbruket och livsmedelsförsörjningens sociala sidor. Stay tuned.

Sex i topp

Det är intressant att se vilka av mina inlägg som har flest läsare: (jo det är ett billigt trick att ha ordet SEX i titeln, inlägget får ofelbart fler läsare) Totalt sett ökar antalet läsare och antalet sidvisningar är nu mer än 2000 per månad. Tack för att ni läser.  Öl, läsk och snacks är värre energibovar än kött 24 Feb 2013, 10 comments De tomma kalorierna är de stora resursbovarna 15 Jul 2013, 3 comments Facebook i Luleå - ström för 16000 villor och 8 di... 19 May 2011 Vägra vegetarisk jul! 22 Dec 2012, 1 comment Rurbanism - en ny trend? 31 Mar 2011, 1 comment Nu skall jag plocka kantareller.

Mat utan jordbruk?

3D utskrift av mat framställs i ingressen i en artikel i the Guardian i juni som en sätt att bekämpa världshungern. Läser man vidare så ser man att NASA satsar någon miljon på projektet att tillverka en pizza via tre-dimensionella skrivare. Oj va cool! Men läser man ännu mer så ser man att i rymdkapseln måste det finnas pulver av alla de viktiga delarna som protein och kolhydrater. Vad skrivaren gör är inte att skapa mat utan laga mat, vilket är något helt annat, och definitivt inget som har med världshungern att göra.

Vi har nu kommit till den sista pusselbiten* i hur vi skall kunna försörja en växande befolkning. Kan vi producera mat på andra sätt än genom vanligt jordbruk?  Det finns en uppsjö av olika källor till mat. Hav, städer, skogar, laboratorier kan alla bidra till vår försörjning. Media, penningsugna forskare och entreprenörer och allmänna teknikoptimister har tyvärr ett ömsesidigt intresse att blåsa upp nya metoder helt utom proportion.

Haven lär producera ungefär lika mycket biomassa som fastlandet och borde därför kunna föda miljarder. Den antarktiska krillen (en sorts lysräka) ensam lär ha en biomassa lika stor som jordens alla kor och hoppkräftorna har en ännu större biomassa – en biomassa som vi kunde äta.  Det är vår klumpiga förvaltning och bristande utveckling som gör att vi skadar fisket så att flera fiskebestånd är utfiskade och andra har kollapsat. Utöver fisk, kan vi öka användningen av alger, musslor och annat.

Kombinationen av snabbt ökande befolkning, utfiskning och ny teknik har gjort att fiskodling har ökat snabbt. Så snabbt att mängden odlad fisk redan är större än mängden vildfångad fisk. Fiskodling dras med problem och förläggs ofta i känsliga områden, räkodlingar har lett till förstörelse av mangroveskogar, laxodlingar i Norge släpper ut en massa antibiotika tex.  Men utan tvekan kommer fiskodling spela en större roll för vår försörjning i framtiden.

Algodlingar har hypats rejält i media (se tex SvT), men kommer de närmaste decennierna inte vara av den omfattning och inriktning att de kommer producera betydande mängder basföda. Deras inriktning är än så länge kosmetik, kosttillskott och annat som kostar minst tio gånger mer än basmat.  

Vild mat har traditionellt sett varit viktiga och de upplever just nu en renässans som chic gourmetmat, stenålderskost eller cool vagabondmat i de industrialiserade länderna. Särskilt för fattiga människor är insamlandet av vilda växter både en viktig inkomstkälla och näringskälla.  Hälften av födan i norra Thailand är vild mat. Cirka 500 miljoner kilo bär växer i de svenska skogarna varje år, dvs femtio kilo per person, men bara några procent samlas in. Vild mat är inte bara växter. I södra och mellersta Sverige kan det finnas uppemot 40 rådjur per 100 hektar och rekordsäsongen 1997/98 sköts 210 000 rådjur i Sverige, ungefär lika många som antalet slaktade lamm. 

Vild mat kan säkert spela en större roll – om vi förvaltar den rätt. Gränsen mellan odlad mat och vild mat är heller inte så skarp, många vilda växter trivs i odlingslandskapen. Många landskap har varit en samverkan mellan människa, jordbruk och vild miljö där man systematiskt manipulerar miljön för att öka skörd av vilda resurser, det gäller särskilt beteslandskapen. Mycket av det Nordamerikanska landskapet som mötte kolonisatörerna var sådana landskap, även om de inte förstod det. Men på det stora hela har jägar- och samlarsamhällen inte lyckats med att föda mycket mer än en eller ett par människor per kvadratkilometer. Jordbruket ökar det hundra gånger.

Stadsodlingar skrivs det också mycket om i dessa dagar.  Odling i staden är sannolikt lika gammalt som staden. Det finns cirka 300 koloniträdgårdsföreningar i Sverige, och intresset för odling i staden är stort, i både nya och gamla former. Själv är jag med i den kollektiva Matparken i Uppsala sedan tre år. Det har varit ett sätt att få färska ekologiska grönsaker, bli smutsig, få motion och träffa människor jag troligen aldrig träffat annars. 

Trots allt så är det i fattiga länderna där stadsodlingen spelar en stor roll. Cirka 800 miljoner människor beräknas vara engagerade i stadsodling eller stadsnära odling enligt FN:s jordbruksorganisation FAO. Av dem är 350 miljoner kommersiellt engagerade. I Hanoi produceras mer än 150 000 ton frukt och grönsaker och vart fjärde hushåll är engagerat i det. När Sovjetunionen rasade samman försvann Kubas mycket fördelaktiga byte av socker mot konstgödsel, och landet stod inför en försörjningskris, förvärrad också av det amerikanska embargot. En satsning på ekologiskt jordbruk och stadsodling var svaret, och det lyckades bra. Idag är 117 000 personer i Havanna sysselsatta i stadsodling –  fler än antalet sysselsatta I hela Sveriges jordbruk. 

Också för stadsodlingar förekommer ofta felaktiga föreställningar om hur viktiga de är för livsmedelsförsörjning. Uppgifter om att en viss storstads grönsaker till hälften kommer från staden, blir plötsligt ”hälften av all mat odlas i staden”. I verkligheten produceras nästan ingen riktig basmat (spannmål, rotfrukter, bananer, mjölk) i städerna. 

Utanför Linköping projekteras den sk Plantagonen, en höghusodling. Dessa moderna intensivodlingar, som för det mesta stannar på ritborden, saknar oftast det ekologiska sammanhang som präglade de tidigare stadsodlingarna. De använder inte kompost eller skörderester och de odlar inte heller i jord, utan i stenull. Näring tillförs som steriliserad droppbevattning, luften koldioxidgödslas och man använder konstljus eller tillskottsbelysning. 

Man kan uppnå väldigt höga skördar i sådana superintensiva odlingarna. I holländska växthus skördar man upp emot 60 kg tomater per kvadratmeter –minst 10 gånger mer än vad som skördas på vanliga åkrar. Systemen är mycket dyra och används bara för produkter som gurka, tomat, paprika och sallad, förvisso nyttiga men i stort betydelselösa för försörjningen av en växande befolkning. Det samma gäller hydrokultur, växtväggar, takodlingar och andra liknande system.

Och så var det där med syntetisk mat, visst förekommer det. Man framställer t.ex. syntetiskt vanillin från rutten granved, urea används som tillskottsfoder som gör att kor kan bättre tillgodogöra sig halm eller annat grovt växtmaterial, och syntetiska aminosyror gör att man kan föda upp höns på billig majs. 

I dagarna har man serverat en syntetisk hamburgare som tagits fram med betydande insatser, 2,5 miljoner har satsats hittills. ”Det fiffiga med det odlade köttet är att produktionen kan ske i‑stort sett utan belastning av jorden eller påverkan på klimatet” skrev SvD i en artikel 2007 där man sade att det bara skulle ta åtta år innan produkterna skulle finnas i affärerna. Men syntetisk kött felar på båda punkterna: Det är mycket långt kvar att jobba fram något som fungerar. Till och med de som står bakom den syntetiska hamburgaren säger att det kommer ta tjugo år innan tekniken är mogen (och det har man sagt om fusionsenergi sedan sextiotalet...). Fördelarna med syntetiskt kött är inte alls så stora som de framställs. Forskarna undviker att tala om att också syntetisk kött kommer behöva odlat ”foder”. De jämför kornas omvandling av gräs till protein med deras laboratorieomvandling av soja, alg eller majsprotein till köttmassa. Men den mer rättvisande jämförelsen borde vara med fisk, kyckling eller gris. Och då är omvandlingen i laboratorier sällan särskilt imponerande. 

Men syntetisk mat kan ju också vara vegetabilisk, svamp eller bakterier. Ett sådant exempel är quorn (som jag skrivit mycket om tidigare). Men också dessa behöver ju ”foder”. Att omvandla soja eller spannmål i tankar till något nytt – är inte det minsta nytt. Tofu och öl är två sådana exempel. Visst kommer vi människor säkert hitta nya sådana metoder. Men på det stora hela handlar det om livsmedelsförädling och inte primärt om matproduktion. 

I själva verket är termen ”syntetisk mat” missledande. Den dag vi har mat framställd av olja eller någon annan icke-biologisk råvara kan vi kanske prata om syntetisk mat. Men det faktum att vi på alla möjliga sätt försöker ersätta olja med odlade biologiska råvaror talar för att det är betydligt enklare att omvandla liv till energi än energi till liv.

Jordbruket har genomgått en enorm effektivisering, specialisering och mekanisering de senaste 100 åren. Men själva grunderna för jordbruket har ändrats väldigt lite. Det är fortfarande odling av spannmål som försörjer större delen av mänskligheten, även om en större del numera tar omvägen via gris eller kyckling. Att så lite ändrats beror nog inte på brist på ansträngningar eller försök eller brist på teknik eller vetenskap. Utan på att den bas som vi byggt upp den mänskliga civilisationen på helt enkelt är rätt solid. Och det är bäst att vi vårdar de resurser som behövs för att driva jordbruk snarare än att sätta vårt hopp till andra hippa sätt att skaffa käk på.

*Jag har skrivit en serie av artiklar om hur vi skall kunna föda en växande befolkning. För att få fram mer mat kan vi utöka arealerna som vi odlar på och öka skördarna på de existerande arealerna. Vi kan också minska svinnet i hela livsmedelskedjan. Ett annat alternativ är ändra kosten, det vill säga byta grödor till sådana som ger mer mat per ytenhet eller förändra våra matvanor till sådant som kräver mindre resurser, till exempel äta mindre kött. Det här är den sista artikeln i serien och handlar om hur vi kan producera mat på annat sätt än genom odling.