Ett nytt samhällskontrakt för jordbruket

Det mesta av den jordbrukspolitiska diskussionen i Sverige handlar om olika regler, skatter, konkurrenskraft, men dessa är bara medel för att nå vissa mål. Vad som verkligen skulle behövas är ett nytt samhällskontrakt för jordbruket som bejakar både böndernas viktiga roll och samhällets många olika förväntningar på jordbruket.

Fram till efter andra världskriget stöddes småbruk i Sverige. I början på trettiotalet infördes förmånliga lån till småbruk, i folkmun kallade Per Albin-torp. Under trettiotalets djupa lågkonjunktur ingick Socialdemokraterna en krisuppgörelse 1933 med Bondeförbundet (nuvarande Centerpartiet). Överenskommelsen döptes lite raljant till ”kohandel” av kritikerna. I efterhand har uppgörelsen omvärderats som viktig för att möta den ekonomiska depression och politiska instabilitet som präglade perioden. Socialdemokraterna fick igenom en del av sina åtgärder för att minska arbetslösheten, samtidigt som man bytte fot i jordbrukspolitiken och gick med på att stötta det inhemska lantbruket på en rad olika sätt. I och med detta lades grunden för en starkt reglerad jordbrukspolitik.

Per Albin-torp i Obbola, Umeå. Foto: Maria Löfgren, Västerbottens museum

Man strävade efter att jordbrukets folk skulle ha samma löner, bostäder, utbildning och kulturell service som arbetarna i städerna. Men i längden gick det inte att uppnå på de små gårdarna när industrilönerna steg snabbt. Och maten från de små gårdarna blev dyr. Detta var också drivkraften för 1947 års jordbrukspolitiska beslut, en reform som blev omvälvande för jordbruket och maten vi äter. Nu skulle i gårdarna slås ihop till större, rationella enheter som skulle bära sig ekonomiskt och producera mera mat billigare. Staten skulle garantera priserna och tillsammans med ökad produktion skulle det ge bönderna bättre inkomster, samtidigt som Sverige skulle vara självförsörjande på mat om det återigen blev krig. De bönder som ”blev över” kunde flytta in till städerna och få jobb i industrin.

Så fortsatte det till slutet av åttiotalet, då böndernas antal och politiska inflytande minskat kraftigt samtidigt som både stordriften, jordbruksregleringarna och monopolen i jordbruket gjorde att allmänhetens förtroende och sympatier för bönderna var lågt. I tidens marknadsliberala anda skulle jordbruket avregleras och frihandeln sågs som idealet. Bönderna omvände sig under galgen och Bo Dockered ledde det stora spårbytet. Nu blev det inte så mycket av den omställningen mer särskilda bidrag, eftersom Sverige snabbt bytte fot och sökte EU medlemskap, och fick anta en jordbrukspolitik som i stora drag liknade den man lämnat bara några år tidigare. Bönderna, som nog varit rätt ambivalenta till spårbytet såg EU medlemskapet som en garant för fortsatt samhällsstöd.

Nu tjugo år senare mottar delar av jordbrukarkåren avsevärda belopp för att förvalta våra landskap och kulturarv, medan andra försöker anpassa sig till en allt hårdare konkurrens. De kräver också att svenska bönder skall ha samma villkor som konkurrenterna inom EU och i resten av världen.

– Det här är ingen sörgårdsidyll, det är en industri. Vi tar hand om kycklingar som fötts upp för att bli mat. Det skäms jag inte för, säger Jimmy Samuelsson, vd på Guldfågeln i en intervju i Sydsvenskan 2012.

Samtidigt finns det en kraftig folkopinion för ett mer miljövänligt och djurvänligt jordbruk, och det finns en ökad förståelse för att jordbruket handlar om mer än att bara producera råvaror till livsmedelsindustrin. På senare tid har också frågan om sårbarheten i livsmedelsförsörjningen blivit mer aktuell. Jordbruket är en av våra främsta sätt att förvalta naturen på, och det har en huvudroll i den gröna omställningen för framtiden. Det spelar också stor roll för landsbygdsutvecklingen. Det har blivit allt tydligare att det storskaliga jordbruket, med sitt fokus på internationell konkurrenskraft inte klarar av att kombinera alla dessa roller.

För att möta alla framtidens utmaningar behövs därför ett nytt samhällskontrakt för jordbruket. Det skall bygga på jordbrukets många olika roller och samhällets ansvar för dem. Det behöver också inse att den mat som vi får från jordbruket inte bara handlar om kalorier och priser utan om kultur, hälsa, miljö och mycket mer, och att marknaden för jordbruksprodukter inte kan ta hand om alla dessa behov. Bönderna behöver se sin verksamhet som förvaltande av viktiga samhällsresurser, men också samhällets rätt att ha synpunkter på hur det görs. En bra början vore att på ett mycket tydligare sätt föra upp diskussionen om vad de egentliga målen med att driva jordbruk i Sverige. Det mesta av den jordbrukspolitiska diskussionen i Sverige handlar om olika regler, skatter, konkurrenskraft, men alla dessa är ju bara medel för att nå vissa mål.

Artikeln är en något längre variant på en artikel som jag och Ann Helen Meyer von Bremen skrev i Land Lantbruk häromdagen. 

P.S. "Samhällskontrakt" är ett begrepp som har sitt ursprung i tankar om att människor accepterar samhällets eller statens makt och tvång i utbyte mot säkerhet, viss trygghet osv. Begreppet kan också användas i en mer begränsad betydelse om vad vissa grupper förväntar sig för att ställa upp och stödja samhället, företagen, miljön eller annat. Jordbrukets samhällskontrakt grundar sig på tanken att jordbruket uppfyller viktiga funktioner i/åt samhället och att samhället har legitima skäl att lägga sig i hur det sköts, samtidigt som bönderna får rimliga villkor för sin verksamhet. Ett annat exempel på hur begreppet används är samhällskontraktet mellan stad och land.