Jordbruket kostar mer än det smakar

"Jordbruket smakar mer än det kostar" var rubriken på den artikel som jag och  Ann-Helen Meyer von Bremen skrivit till Ordfront. Nu var det inte vi som skrivit rubriken - jag hade nog hellre vänt på det hela.
Artikeln finns att läsa på Ordfronts hemsida - eller nedan. 

Att ifrågasätta marknadsanpassningen av jordbruket i Sverige verkar vara värre än att slakta heliga kor i Indien.  Men det är intellektuellt oärligt att påstå att det går att förena ett jordbruk som ska konkurrera på en global marknad med satsningar på gastronomi, ekologi, ekosystemtjänster, småskaligt och djurvälfärd.

Jordbruket beskrivs ibland som ett marginellt särintresse, eftersom det bara står för knappt två procent av jobben, men den analysen bygger på en bristande insikt om vad jordbruk är.  Jordbrukslandskapen täcker halva jordens landyta och är därför människans största ingrepp i naturen. Det är inte bara grunden för vår överlevnad utan också en viktig hörnsten i vår kultur och vårt samhällsbygge.

Industrialiseringen av jordbruket, pådrivet av den internationella konkurrensen, har utarmat den biologiska mångfalden och skapat ett alltmer ensidigt landskap som gör det svårt för naturens livsnödvändiga tjänster att fungera.  Jordbruket har utvecklats till en komponentindustri – genetiskt material utvecklas av ett fåtal jätteföretag, foder produceras i vissa områden, djur föds upp i andra, slaktas i ett tredje och görs till korv i ett fjärde och säljs i det femte landet.

Matens utarmning är ett växande problem för våra sinnen, vår hälsa, vår gastronomi och kultur. De senaste skandalerna på livsmedelsområdet visar också konsekvensen av den allt hårdare prispressen på maten, men också hur beroende vi är av ett fåtal aktörer och deras produkter och system. När något går fel sprider det sig som en löpeld i hela systemet.

När alla världens bönder ska konkurrera med varandra, oavsett förutsättningar, leder det till att de slår ut varandra. Europas stater och bönder sätter sitt hopp till olika typer av kvalitetssatsningar på ekologiska livsmedel, regional mat osv. Dessa olika initiativ kan fungera bra för en begränsad grupp av bönder, men ändrar inte det faktum att huvuddelen av jordbruket rör sig i en annan riktning. Ekologiskt jordbruk har exempelvis efter 30 år av stora satsningar en marknadsandel på 3-4  procent och marknadsandelen för svenskproducerat ekologiskt är ännu mindre. Det är ett gott exempel som är värt beröm och uppmuntran, men att tro att konsumenterna frivilligt ska ta över alla samhällskostnader och ersätta kollektiva nyttigheter i sina inköpsbeslut är inte bara orealistiskt utan också en i grunden felaktig tanke.

I direktiven för regeringens nyligen tillsatta jordbruksutredning står att omvandlingen av lantbruket helt ska styras av ”hårdare internationell konkurrens” och en ”strävan mot ökad marknadsanpassning”. Det saknas helt målsättningar för jordbrukets andra funktioner som bevarandet av biologisk mångfald, utformning av landskapet och utveckling av landsbygden. Det finns ingen riskanalys för hur jordbruket ska klara kraftigt ökade energipriser, klimatförändringar eller andra chocker som påverkar vår livsmedelsförsörjning – vi saknar idag helt sådan beredskap. Inte heller något om hur vi ska hantera de stora miljökostnader som jordbruket orsakar eller vilken påverkan som det industriella jordbruket har på vår mats kvalitet och i slutändan vår hälsa.

Men varför kritisera konkurrensen, den har ju gett oss historiens billigaste mat? Baksidan av den röda prislappen är att räkningen skickas någon annanstans:
-        Enligt expertrapporten European Nitrogen Assessement orsakar kvävegödslingen inom EU kostnader på mellan 20 och 150 miljarder euro. Det är mer än vad lantbrukarna tjänar på kvävegödslingen i form av ökad skörd. Lantbrukets ”vinst” blir samhällets kostnad.
-        I Sverige fann Livsmedelsverket att två tredjedelar av alla frukter och grönsaker som såldes innehöll rester av kemiska bekämpningsmedel år 2010. I frukt fanns 103 olika bekämpningsmedel och i grönsaker 85 stycken. Det är givetvis ingen som kan säga vad effekterna blir av en sådan cocktail, men att det blir en effekt råder det nog ingen tvekan om.

Jordbruket betalar i princip nästan inga av sina externa kostnader, den nuvarande regeringen har i stället minskat de blygsamma avgifter som jordbrukarna betalade för till exempel konstgödsel. Anledningen är som alltid hänsyn till ”den internationella konkurrenskraften”.

Vi behöver en jordbrukspolitik, inte bara för jordbrukets skull utan för vår framtida överlevnad. Jordbrukspolitiken borde bland annat leda till att:
- Jordbruket minskar sin negativa miljöpåverkan och samtidigt stimuleras till att utföra de miljötjänster vi behöver.
- Vi får fler arbetstillfällen inom lantbruket så att det även blir socialt och kulturellt uthålligt.
- Jordbruket och vår livsmedelsförsörjning kan klara av kraftigt ökade energipriser eller andra störningar i det globala handelssystemet.
- Jordbruket och livsmedelsförädling och distribution levererar högvärdig och säker mat till rimliga priser.

Kapitulationen för marknadskrafterna leder till motsatsen.