Samoa: Kommersialisering av småbönder ett dubbeleggat svärd

Har just återvänt från Samoa där jag ingick i ett team från Världsbanken för utveckla förslag till ett program för att öka jordbrukets konkurrenskraft.

Det var mycket intressant att vara på Samoa. Kulturen är mycket livskraftig där och byarnas och storfamiljernas inflytande över människors liv är stort. Kyrkornas med för den delen - har aldrig sett så många kyrkor. Jag har lagt upp en massa bilder från Samoa på Picasa.

Det som slår mig är att man verkligen kan fråga sig om samoanerna blir lyckligare om de kommersialiserar sin jordbruksproduktion. Som det nu är så har de det hyfsat, ingen svälter och det finns ett socialt skyddsnät i de stora familjerna och byarna. Marken ägs gemensamt osv.

En kommersialisering kommer slå sönder dessa strukturer. Jag utvecklar resonemanget mer på min engelska blogg. Det är också något som jag skriver om i min bok Trädgården Jorden:

Samtidigt som nästan alla världens småbönder är kopplade till världsmarknaden så står stora delar av deras produktion utanför marknaden, de producerar för egen konsumtion, och de är egenföretagare och inte anställda, samt saknar lån. Det gör att deras integrering i den globala markanden är svag jämfört med en industriarbetare i exportindustrin. Till det kan läggas de sociala sammanhang de lever i, där en utökad familj ofta står för det sociala skyddsnätet, träning på jobbet är den utbildning man får. Detta gör att de inte heller behöver staten i särskilt stor utsträckning (och staten struntar ofta i dem i vilket fall som helst). Dessa småbönder avstår hellre från potentiella vinster än att utsätta sig eller sin familj för risk. De värderar det traditionella samhället, och om de trots allt ger sig av till staden för att söka jobb kommer de regelbundet tillbaks till byn, för att delta i passageritualer (giftermål, begravningar, omskärelse m.m.) eller för att arbeta för ett gemensamt projekt. Detta förhållningssätt hos småbönderna observerades under den tidiga industrialiseringen i England, man kan se det idag i Afrika, ja även småbönderna i Sovjetväldet tillämpade samma logik (Hylland Eriksen 2008). Vissa, som t.ex. Ronald E Seavoy , anser att man måste tvinga in bönderna i marknadssamhället på samma sätt som man gjorde i England: ”Kommersialiseringen av livsmedelsproduktionen är en politisk process. Om småbönderna har ett val kommer de inte frivilligt arbeta inom kommersiella ramar. Regeringar måste övervinna detta motstånd genom olika former av tvång” (Seavoy 2000). Men det förefaller oacceptabelt att tvinga någon på det sättet. Det är också tveksamt om det faktiskt fungerar. Alla bönder kan ju inte gärna expandera sin produktion eftersom det kommer leda till massiv överproduktion. I de idag rika länderna kunde de ”överblivna” jordbrukarna sysselsättas i industrin, men den obehagliga sanningen är att det inte finns någon sådan möjlighet för den miljard människor vilka skulle behöva flyttas ut ur jordbrukssektorn i u-länderna. De behövs liksom inte.

Att jobba med att få in bönder i marknadsekonomin känns ibland som det som John Perkins beskriver i Confessions of an Economic Hitman.

Även om man skulle önska att det är lätt att säga vad som är rätt och vad som är fel, så är det faktiskt väldigt komplicerat. Och Samoas stränder är ljuvliga.