Ny teknik inte främsta vägen ur fattigdom

– Småbrukarna i de här områdena har varit marginaliserade under lång tid, förklarar Klara Jacobson som just skrivit sin avhandling om The Massive Food Production Programme I östra Kaprpvinsen i Sydafrika. De fattigaste behöver först och främst en generellt ökad ekonomisk och social trygghet i tillvaron, för att överhuvudtaget kunna prioritera jordbruket. För att öka produktionen hos de småbrukare som inte var lika extremt fattiga behövdes fortfarande främst andra insatser än ny teknik. Rådgivning, satsningar på infrastruktur och kreditmöjligheter har större möjligheter att öka jordbrukets betydelse för försörjningen på den sydafrikanska landsbygden.

Det är det som är en av de bärande ideerna i Jorden vi äter också; att fixeringen vid ny teknik är olycklig för jordbruket och skymmer förståelsen om många av de viktiga processerna som avgör böndernas val, och därmed jordbrukets inriktning. Det är också det som jag och Ann-Helen Meyer von Bremen fann när vi granskade en millenieby i Tanzania och Alliansen för en grön revolution i Afrika (an artikel om det kommer snart i Sveriges Natur).

I det program som Klara Jacobson granskat var den bärande tanken att tillämpa teknik från det storskaliga, kommersiella jordbruket även i det småskaliga jordbruket. Skördarna skulle höjas med hjälp av en högavkastande, genmodifierad majssort ("bt-majs", som är motståndskraftig mot en viktig skadegörare) och handelsgödsel, samt en ökad ekonomisk medvetenhet och ett ökat engagemang för jordbruk hos småbrukarna.

Men stödet till småjordbruket i de byar hon undersökte bidrog inte till någon minskning av fattigdomen. En viktig förklaring är att de låga skördenivåerna i området berodde på andra faktorer än brist på högavkastande utsäde. För de flesta hushåll var jordbruket något som sköttes vid sidan av alla andra aktiviteter som gjorde det möjligt att klara uppehället, t.ex. lönearbete. Även familjer som hade det bättre ställt odlade främst för husbehov. Trots att merparten av hushållen hade tillgång till odlingsmark låg nästan hälften av åkrarna i träda. Viktiga skäl till detta var tidsbrist och brist på dragkraft samt trasiga stängsel som gjorde att grödan inte kunde skyddas mot betande djur.

Klara Jacobson menar att programmet var dåligt rustat för att göra jordbruket till något som kunde lyfta småbrukarna ur fattigdom. Den viktigaste orsaken var att programmet inte tog hänsyn till den roll som jordbruket hade kommit att få i tillvaron för dessa småbrukare, utan la allt fokus på teknisk utveckling med det storskaliga jordbruket som förebild.
Läs mer, och länk till avhandlingen (på engelska).

Samoa: Kommersialisering av småbönder ett dubbeleggat svärd

Har just återvänt från Samoa där jag ingick i ett team från Världsbanken för utveckla förslag till ett program för att öka jordbrukets konkurrenskraft.

Det var mycket intressant att vara på Samoa. Kulturen är mycket livskraftig där och byarnas och storfamiljernas inflytande över människors liv är stort. Kyrkornas med för den delen - har aldrig sett så många kyrkor. Jag har lagt upp en massa bilder från Samoa på Picasa.

Det som slår mig är att man verkligen kan fråga sig om samoanerna blir lyckligare om de kommersialiserar sin jordbruksproduktion. Som det nu är så har de det hyfsat, ingen svälter och det finns ett socialt skyddsnät i de stora familjerna och byarna. Marken ägs gemensamt osv.

En kommersialisering kommer slå sönder dessa strukturer. Jag utvecklar resonemanget mer på min engelska blogg. Det är också något som jag skriver om i min bok Trädgården Jorden:

Samtidigt som nästan alla världens småbönder är kopplade till världsmarknaden så står stora delar av deras produktion utanför marknaden, de producerar för egen konsumtion, och de är egenföretagare och inte anställda, samt saknar lån. Det gör att deras integrering i den globala markanden är svag jämfört med en industriarbetare i exportindustrin. Till det kan läggas de sociala sammanhang de lever i, där en utökad familj ofta står för det sociala skyddsnätet, träning på jobbet är den utbildning man får. Detta gör att de inte heller behöver staten i särskilt stor utsträckning (och staten struntar ofta i dem i vilket fall som helst). Dessa småbönder avstår hellre från potentiella vinster än att utsätta sig eller sin familj för risk. De värderar det traditionella samhället, och om de trots allt ger sig av till staden för att söka jobb kommer de regelbundet tillbaks till byn, för att delta i passageritualer (giftermål, begravningar, omskärelse m.m.) eller för att arbeta för ett gemensamt projekt. Detta förhållningssätt hos småbönderna observerades under den tidiga industrialiseringen i England, man kan se det idag i Afrika, ja även småbönderna i Sovjetväldet tillämpade samma logik (Hylland Eriksen 2008). Vissa, som t.ex. Ronald E Seavoy , anser att man måste tvinga in bönderna i marknadssamhället på samma sätt som man gjorde i England: ”Kommersialiseringen av livsmedelsproduktionen är en politisk process. Om småbönderna har ett val kommer de inte frivilligt arbeta inom kommersiella ramar. Regeringar måste övervinna detta motstånd genom olika former av tvång” (Seavoy 2000). Men det förefaller oacceptabelt att tvinga någon på det sättet. Det är också tveksamt om det faktiskt fungerar. Alla bönder kan ju inte gärna expandera sin produktion eftersom det kommer leda till massiv överproduktion. I de idag rika länderna kunde de ”överblivna” jordbrukarna sysselsättas i industrin, men den obehagliga sanningen är att det inte finns någon sådan möjlighet för den miljard människor vilka skulle behöva flyttas ut ur jordbrukssektorn i u-länderna. De behövs liksom inte.

Att jobba med att få in bönder i marknadsekonomin känns ibland som det som John Perkins beskriver i Confessions of an Economic Hitman.

Även om man skulle önska att det är lätt att säga vad som är rätt och vad som är fel, så är det faktiskt väldigt komplicerat. Och Samoas stränder är ljuvliga.