Förstatligande av ekologiskt lantbruk

Det är dumt att märkningen av ekologiska produkter skall vara så reglerad som den redan är - och obegripligt varför regeringen vill reglera den ännu mer.

Den statliga kontrollen av ekologisk produktion har lett till ökade kostnader, minskad valfrihet för konsumenten och likriktning och bristande innovation i branschen. Samtidigt har inte trovärdigheten för ekologiska produkter ökat hos konsumenterna. Det genereras med andra ord ingen direkt nytta, men avsevärda kostnader. Det är ett typexempel av ett statligt engagemang som är onödigt och rent av skadligt.

Regeringen skickar ut remiss på en ny lagstiftning för ekologiskt lantbruk så här i jordgubbstider. Den handlar om en svensk tillämpning av de två EU förordningarna 834/2007 och 889/2008. I korthet så handlar den svenska tillämpningslagstiftningen om hur kontrollen skall gå till och arbetsfördelningen mellan kontrollorganen (Aranea, SMAK m.fl.) och de ansvariga myndigheterna (Jordbruksverket, Livsmedelsverket, Fiskeriverket och alla kommuner samt Swedac). Några av nya saker som introduceras där är att:
- kontrollorganen kan inte utfärda sanktioner, bara myndigheterna
- myndigheterna skall hantera överklagande
- myndigheterna skall reglera avgifterna för kontrollen
- de privata kontrollorganen skall tillämpa förvaltningslagens bestämmelser för öppenhet och sekretess.

Med denna lagstiftning tas ytterligare ett steg av byråkratisering och förstatligande av det som ursprungligen var en mycket "alternativ" och utomstatlig verksamhet. Huvudproblemet ligger redan i EUs förordningar, men den svenska tillämpningen spär på det som redan är bekymmersamt. Av någon anledning - vilken EU kommissionen aldrig lyckats förklara - så hanteras regler och kontroll av ekologisk odling som om det vore en livsmedelssäkerhetsfråga. Men det är det inte. Om samhället ansåg att det verkligen vore en livsmedelssäkerhetsfråga så skulle man självfallet påbjuda att all mat skulle vara ekologisk. Kontrollen av ekologisk produktion är i stället en redlighetesfråga, dvs att det som påstås rörande varorna är sant.

Det är mycket svårt att förstå varför samhället reglerar detta påstående om en produkt så mycket mer än andra påstående. Man kan jämföra med miljömärkning, med Sigillmärkning, med Fair Trade märkning, med frigående höns märkning osv. Inga andra av dessa märkningar är reglerade på samma detaljerade sätt som märkningen av ekologiska produkter. Vissa, som klassificeringen av ägg är delvis reglerade, men det finns inte någon obligatorisk certifiering som för det ekologiska. Men de allra flesta är helt oreglerade. Att de är oreglerade betyder inte att konsumenten är utan skydd. Dels har de olika koncepten sina egna system för märkning, dels gäller den allmäna marknadsföringslagstiftningen för de påståenden som görs.

Genom EU:s, svenska statens och KRAV:s agerande (genom att släppa certifieringen) finns det inte längre någon som tar ett helhetsansvar för trovärdigheten för de ekologisk produkterna. I stället för en samlad organistion (KRAV) dit alla kunde vända sig och få ett svar, så har vi en handfull kommersiella certifieringsorganisationer, fyra statliga myndigheter och alla kommuner som aktörer. Och den konsument som nu har en fråga, kommer bollas runt mellan dessa i en aldrig upphörande dans. För tio år sedan kunde den konsument som var oroad för om en ekologisk produkt var pålitlig eller inte få svar direkt från den oberoende organisationen KRAV.

Sverige borde verka för avveckling av EUs lagstiftning för ekologisk produktion och om inte det går att genomföra så borde man i vart fall inte förstärka de tendenser som finns i EUs förordningar genom onödigt byråkratiska tolkningar.