Standarder i maktens tjänst

Jag har just skrivit en längre recension på engelska av boken Standards: Recipes for Reality by Lawrence Busch, The MIT Press, 408 pages. Lawrence Busch är professor vid Michigan State University och är en av de få som studerar standarder som samhällelig institution. 

Det mest intressanta är Busch analys av hur standarder har spelat en avgörande roll för det ny-liberala projektet med en statsapparat som drar sig tillbaks. Samtidigt som företagen inte vill ha statligt reglerade marknader och förespråkar avreglering och "fria marknader" så är de skräckslagna för fria marknader där allt skall förhandlas hela tiden. I stället söker man förutsägbarhet. Modern produktion är organiserad enligt principerna "lean production", "outsourcing" och "just-in-time", vilket gör att företagen är beroende av relativt stabila och effektiva handelskedjor. Och det är där standarder kommer in. De blir ett sätt att kontrollera kvaliteten i dessa kedjor. Det är för det mesta de företag som leder kedjorna som också definierar standarderna. 

Även på ett annat område har standardiseringen varit en del av att staten drar sig tillbaks (nu är det i och för sig en myt att staten drar sig tillbaks, den växer nästan hela tiden, men den tar nya roller och lägger sig inte i marknaden så mycket). När man avreglerar eller konkurrensutsätter offentlig verksamhet uppstår normalt behovet att standardisera dessa tjänster på ett sätt att antingen medborgaren (som i det här fallet kallas kunden) eller kommunen/staten vet vad man får. Standardiseringen är en förutsättning för att omvandla det som tidigare bara gjordes till en tjänst som kan konkurrensutsättas. 

Busch noterar också att tidigare standardisering främst syftade till att skapa enhetlighet och global konkurrens, medan senaste decenniernas standardisering ofta används för att komma undan den globala konkurrensen genom differentiering. Ekologiska produkter och deras regler är tydliga exempel av det. 

Busch diskuterar den ökade valfriheten som både denna marknadsdifferentiering och de val vi som medborgare förväntas göra av skola, vård, äldreomsorg, pension, elleverantör mm. Han ser att den starkt ökar ”transaktionskostnaderna”, dvs det är en massa besvär att göra alla dessa val, och att det tar mer av vår tid och energi. Han menar också att denna nya valfrihet främst gynnar de  rika. Han menar att de rika inte bara har råd att köpa de bästa tjänsterna, men också att de har råd att köpa hjälp med att välja (personal shopper, elmäklare, pensionsrådgivare), att medelklassen klarar av att göra dessa val, men att de minst välbeställda, minst uppkopplade och lägst utbildade systematiskt missgynnas.  

Busch pekar på att standarder oftast diskuteras som om det är tekniska dokument och att de därför inte är föremål för politiska demokratiska processer när de beslutas, men att detta i kombination med att fler och fler företeelser i samhället regleras av standarder gör att vi förlorar makt över villkoren för våra liv – och att den makten tas över av företag och andra institutioner som utvecklar standarder.

Boken är väl värd att läsa.

Lite enklare för ekologiskt handel är goda nyheter

Ekologisk odling har funnits i sin moderna form i knappt 100 år. Föregångare som Rudolf Steiner, Lady Eve Balfour och Albert Howard såg faror med den kemikalisering av  jordbruket som tog sin början i slutet av 1800-talet. Soil Association i England och den biodynamiska Demetermärkningen var de första initiativen som togs för att standardisera odlandet. De första regelverken var mycket enkla. KRAV:s första regler som kom 1985 rymdes på en sida, att jämföra med dagens 250. Kontrollen sköttes oftast av odlarna själva eller av en rådgivare och det var först i början på 80-talet som oberoende kontrollsystem växte fram, KRAV var en av pionjärerna. EU:s lagstiftning 1991 blev startskottet för en utveckling i stor skala – idag har nästan 100 länder lagar som definierar hur en vara ska ha odlats för att få säljas som ekologisk. I Sverige fanns ingen önskan om lagstiftning, men vi fick den på köpet med EU-medlemskapet.


Lagstiftningen omfattar också importen, d v s att andra länders produkter ska uppfylla lagarna i importlandet. Till det kommer att organisationer som KRAV har egna regler som ska följas för att importerade produkter ska kunna KRAV-märkas. Men eftersom olika länder har olika lagstiftningar finns det exportörer som tvingats ha upp till åtta olika ekologiska certifieringar för att kunna sälja till de viktigaste marknaderna.


Ökade kostnader och direkta handelshinder är resultatet. I början fanns uppfattningen att alla skulle anpassa sig till importlandets krav, eller att man skulle kunna ha en bindande internationell standard för ekologiska produkter. Men ekologisk odling bygger på lokal anpassning – inte på internationell standardisering. För tio år sedan samlade den ekologiska världsorganisationen IFOAM och de två FN-organen FAO (jordbruk) och UNCTAD (handel) parter från hela världen för att söka lösningar på problemen. Jag var en av intitiativtagarna.


I samband med den stora ekologiska mässan Biofach i Nürnberg i förra veckan avslutades det arbetet med konferensen Let the Good Products Flow. Något stort genombrott har inte skett, men vissa framsteg har gjorts. Framförallt har man lyckats få förståelse för att ”likvärdighet” (ekvivalens) ska vara underlaget för godkännande av import. Det viktiga är att reglerna syftar till att säkerställa samma principer – inte att de är identiska. I den andan reviderade EU sin lagstiftning för några år sedan och 30 kontrollorganisationer utanför EU blev godkända i december 2011.


Vid Biofachmässan tillkännagavs att EU och USA har erkänt varandras regler och kontroll av ekologiska produkter. Det är en stor lättnad för handeln med ekologiska produkter. Visst, inte är alla så positiva till obegränsad internationell handel med produkter, jag är själv ganska kritisk, men om man över huvud taget skall begränsa handel så tycker jag man skall göra det på andra sätt än med tekniska handelshinder för ekologiska produkter.


Särskilt roligt var det att höra USA:s vice jordbruksminister Kathleen Merrigan svara på frågan om de bryr sig om utvecklingen av reglerna utanför usa när de utvecklar sina egna regler. Hon svarade att de håller koll på vad IFOAM och KRAV gör - hon nämnde ingen annan, inte ens EU:s lagstiftning.
(lite modifierad efter mitt bidrag till Ekolådans veckobrev. )