Zambia fördel ekologiskt

Fem säckar majs, en flaska matolja, nyskördade pumpablad och en liten påse salt som precis handlats av grannen. Det är vad som finns i Susan Mkandawires matförråd. Varje dag året runt, lunch som middag, äter familjen samma sorts majsgröt. Trots att staten subventionerar deras konstgödsel, går familjens majsodling med förlust. Vårt besök i Zambia visar att fattigdom snarast är en orsak till låg skörd och inte ett resultat av låg skörd. 

Pumpabladen skall blandas i Nsima, den traditionella majsgröten som alla äter i Zambia

När vi kommer till familjen Mkandawire i Kasisi i Zambia sitter Susan på gården och repar nerverna ur de friskt gröna pumpabladen. Några spräckliga höns och en tupp pickar resterna av morgongröten ur familjens kastrull. Maken Fred är inte där, han har gått till byns centrum, det ställe där det finns några få butiker, ett stort träd med skugga under och en bar där männen sitter och pratar och dricker öl. 
 

Vi går och tittar på det lilla majsfältet, det är en knapp halv hektar. Majsen är brun och vissen - den är snart färdig att skörda. Skörden kommer nog vara mindre än två ton per hektar, strax under genomsnittet i Zambia, trots användning av konstgödsel. De odlar sin majs helt med muskelkraft förutom att de hyr ett oxspann för plöjningen. De har odlat majs, inget annat, på samma bit i fjorton år.

- Förra året var bra, då fick vi 20 säckar majs, säger Susan.

Av förra årets skörd finns fem säckar kvar, som hon kanske kommer att sälja när den nya skörden börjat. I så fall kan Susan tjäna ungefär 350 kronor, ett litet bidrag till familjebudgeten. 

Majsen är gles och det vackra, men det förhatliga, blommande ogräset har nästan tagit över.

Utöver majs säljer de en del grönsaker och någon enstaka kyckling och Fred extraknäcker som säkerhetsvakt. Om de har mycket pengar kan de spendera upp till 50 kronor på hushållet en vecka, andra veckor är det mindre än 20 kronor. Familjen Mkandawire svälter inte, de har fem säckar majs kvar och snart är det dags för nästa majsskörd, men marginalerna är mycket små.

- Om en i familjen blir sjuk, vad händer då?

- Jag tackar Gud för att ingen har behövt åka till sjukhuset i Lusaka, säger Susan.

Efter familjen Mkandawire besöker vi Katherine och Godfrey Boma i Chongwedistriktet. Paret Boma, fortfarande fattiga i våra ögon, har tillgång till betydligt mer resurser än familjen Mkandawire, vilket ger dem helt andra möjligheter. De odlar både ekologiskt och konventionellt och skördar upp till 5 ton majs per hektar, nästan tre gånger så mycket som familjen Mkandawire. Godfrey säger dock att ekologisk odling ger ännu högre skörd.

- Det är dött lopp mellan ekologisk och konventionell odling, säger Godfrey. Ekologiskt är bra och jag får högre skörd. Jag har inga problem med skadegörare och jag har lägre utgifter – men det är mer arbete. 

”Det är dött lopp mellan ekologiskt och konventionellt säger den 81 årige Godfrey Boma”

Att det är möjligt att odla helt ekologiskt, med handkraft och med små externa resurser och samtidigt få höga skördar visar Seb Scott på sin gård, the Old Orchard, i Kafue. Hans majsfält är fyllda med mattor av mukunabönor och hjälmbönor som odlas för att naturligt binda kväve och hålla borta ogräs.

- Med de här metoderna kan vi få 7 ton majs per hektar, mer än tre gånger genomsnittet i Zambia. I de allra bästa försöken är skörden 8 ton per hektar säger den unge Seb.

Han säger att kostnaderna för att odla en hektar ekologiskt är mycket lägre än konventionell odling, samtidigt som skördarna är nästan lika höga, därför lönar det sig bättre med ekologisk odling.

Besöken på de tre gårdarna visar att det går att öka skördarna med ekologiskt jordbruk, exempelvis genom bättre näringshushållning, ogräsrensning och växtföljder. En annan, lika viktig, slutsats är att det är relativt enkelt att öka produktionen om man sätter in mer resurser, det är inte i första hand vädret och dåliga jordar som gör att skördarna är låga.  Om man är i det närmaste utblottad, som familjen Mkandawire, är det inte lätt att odla sig ur fattigdomsfällan.  Det är inte svårt att förstå varför Susan Mkandawire säger att de är så viktigt att kunna betala barnens skolavgift:

- Jag vill inte att mina barn skall bli bönder.

Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren
Ett inlägg i arbetet med boken Jorden vi Äter, årets bok från Naturskyddsföreningen

Standarder i maktens tjänst

Jag har just skrivit en längre recension på engelska av boken Standards: Recipes for Reality by Lawrence Busch, The MIT Press, 408 pages. Lawrence Busch är professor vid Michigan State University och är en av de få som studerar standarder som samhällelig institution. 

Det mest intressanta är Busch analys av hur standarder har spelat en avgörande roll för det ny-liberala projektet med en statsapparat som drar sig tillbaks. Samtidigt som företagen inte vill ha statligt reglerade marknader och förespråkar avreglering och "fria marknader" så är de skräckslagna för fria marknader där allt skall förhandlas hela tiden. I stället söker man förutsägbarhet. Modern produktion är organiserad enligt principerna "lean production", "outsourcing" och "just-in-time", vilket gör att företagen är beroende av relativt stabila och effektiva handelskedjor. Och det är där standarder kommer in. De blir ett sätt att kontrollera kvaliteten i dessa kedjor. Det är för det mesta de företag som leder kedjorna som också definierar standarderna. 

Även på ett annat område har standardiseringen varit en del av att staten drar sig tillbaks (nu är det i och för sig en myt att staten drar sig tillbaks, den växer nästan hela tiden, men den tar nya roller och lägger sig inte i marknaden så mycket). När man avreglerar eller konkurrensutsätter offentlig verksamhet uppstår normalt behovet att standardisera dessa tjänster på ett sätt att antingen medborgaren (som i det här fallet kallas kunden) eller kommunen/staten vet vad man får. Standardiseringen är en förutsättning för att omvandla det som tidigare bara gjordes till en tjänst som kan konkurrensutsättas. 

Busch noterar också att tidigare standardisering främst syftade till att skapa enhetlighet och global konkurrens, medan senaste decenniernas standardisering ofta används för att komma undan den globala konkurrensen genom differentiering. Ekologiska produkter och deras regler är tydliga exempel av det. 

Busch diskuterar den ökade valfriheten som både denna marknadsdifferentiering och de val vi som medborgare förväntas göra av skola, vård, äldreomsorg, pension, elleverantör mm. Han ser att den starkt ökar ”transaktionskostnaderna”, dvs det är en massa besvär att göra alla dessa val, och att det tar mer av vår tid och energi. Han menar också att denna nya valfrihet främst gynnar de  rika. Han menar att de rika inte bara har råd att köpa de bästa tjänsterna, men också att de har råd att köpa hjälp med att välja (personal shopper, elmäklare, pensionsrådgivare), att medelklassen klarar av att göra dessa val, men att de minst välbeställda, minst uppkopplade och lägst utbildade systematiskt missgynnas.  

Busch pekar på att standarder oftast diskuteras som om det är tekniska dokument och att de därför inte är föremål för politiska demokratiska processer när de beslutas, men att detta i kombination med att fler och fler företeelser i samhället regleras av standarder gör att vi förlorar makt över villkoren för våra liv – och att den makten tas över av företag och andra institutioner som utvecklar standarder.

Boken är väl värd att läsa.

Jorden vi Äter

Jorden vi äter

blev den slutliga titeln på boken vi skriver (ja just i dessa dagar lägger vi sista handen) åt Naturskyddsföreningen
Du kan redan nu beställa den på Naturskyddsföreningens hemsida.  

Release 6 December, enligt planerna.

Du kan också lyssna på en pod som just lagts upp där jag diskuterar situationen för jordbruket i Zambia med Stefan Jaghe.
Med örat mot jorden - podden. Del 3: Afrika och jordbruket i mänsklighetens vagga

Vi blir rikare även utan ekonomisk tillväxt

Jag har publicerat ett längre inlägg på min engelska blogg, Garden Earth, om att produktiviteten i industrin och jordbruket växer snabbare än BNP. Det leder till en rad olika slutsatser.

Produktivitetsutveckling i svenskt skogsbruk

 Bland annat innebär det att vi kan ha en kontinuerlig ökning av levnadsstandarden helt utan ekonomisk tillväxt. Varför är det ingen som pratar om det?

Det bidrar också till att förklara Jevons paradox, dvs att när vi sparar resurser genom att göra produktionen effektivare, så leder det oftast till att produktionen ändå ökar och resursförbrukning trots allt går upp i stället för ned.


Läs mer på: We get richer also without growth

Den motvillige planetskötaren

Det här trädet tyckte till och med Daniel var fantastiskt

 - Vill ni betala mer för mitt kött för att jag bevarar skogen? I Europa och USA får bönderna ersättning från staten för naturvård, men vi får inte ett öre. Vi får till och med betala fastighetsskatt för marken vi inte får använda. Brasilien är det enda land i världen som bevarar så mycket av sin natur, säger Daniel Wolf, bonde i Nova Canaã do Norte i Mato Grosso.

Daniel Wolfs gård är stor och omfattar 12 000 hektar, men hälften av marken får han inte bruka, där växer i stället en fantastiskt vacker regnskog. Brasilianska staten förbjuder honom nämligen att hugga ner skogen. Daniel Wolf tycker att det är orättvist och den fina skogen verkar inte bereda honom någon glädje alls, tvärtom, han har satt upp stängsel för att hålla skogens vildsvin borta från åkrarna och betesmarkerna.  När vi ber om att få gå in i skogen verkar det som om det är första gången han vandrar där. 

Vi har en bild av brasilianska bönder som skövlar regnskog eller savann för att föda upp köttdjur eller odla soja. Den bilden är delvis sann, men inte den enda sanningen. Brasilianska staten delar gratis ut 50 hektar oanvänd mark till alla egendomslösa, förutsatt att de brukar marken under fem år. Det enklaste sättet att bryta ny mark är att hugga ned skogen och låta köttdjur beta. Detta uppmuntrar givetvis till fortsatt exploatering, men samtidigt finns det regler om att markägare måste bevara stora delar av skogen. Det är helt förbjudet att exploatera mark mellan 30 och 500 meter från vattendrag. Ligger gården dessutom i Amazonas ska minst 80 procent av skogen skyddas (fastigheter som är mindre än 100 hektar är undantagna från kraven.) Ingen påstår att lagarna följs full ut och här, 150 mil från huvudstaden Brasilia, följs de sannolikt allra sämst, men sakta men säkert tillämpas reglerna bättre. De bönder vi besöker, som Daniel Wolf, verkar följa lagarna, under protest. (När hans gård startade krävde lagen att 50 procent av skogen skulle bevaras.)

Bildtext: sojan har så stor betydelse för jordbruket i Mato Grosso att markpriserna uttrycks i säckar soja per hektar. År 1996 kostade 1 hektar cirka 100 säckar soja och idag kostar de bättre markerna upp emot 1000 säckar soja (motsvarande 200 tusen kronor).

 

Daniel Wolf sätter fingret på en viktig fråga – vem ska betala för att han bedriver naturvård? I Europa ersätts bönder för att inte spruta nära vattendrag, medan deras brasilianska kollegor förutsätts lämna större delen av sina fastigheter obrukade, utan någon som helst ersättning. Det är givetvis inte särskilt rättvist på en global marknad där alla ändå konkurrerar med alla andra.

Men det finns en annan minst lika viktig fråga. Jordbruket handlar inte bara om att producera mat. Jordbruk omfattar en tredjedel av all mark och är det viktigaste verktyget för att sköta om vårt hem, planeten Jorden. Samtidigt styrs jordbrukarnas handlingar främst av mängder av små ekonomiska beslut, beslut som inte innefattar rollen som planetskötare.

Många anser att det bästa sättet att styra också den rollen är att använda marknadsmekanismer, dvs betala bönderna för att bevara eller skydda miljön, eller ibland för att inte förstöra den. Jordbrukets påverkan på miljön är både omfattande och mångfacetterad, så det är mycket svårt att förvandla jordbrukets direkta och indirekta miljöpåverkan till tjänster som kan säljas på en marknad. I själva verket förutsätter det en mycket stor byråkrati och omfattande teknokratisk styrning. Redan idag skall tjänstemän räkna träd i hagarna så att de inte är för många för då mister bonden sitt hagmarksstöd. Och frågan också vad det är för någon marknad när det bara finns en köpare – staten?

De miljöersättningar vi har i Sverige idag är inte särskilt träffsäkra och är totalt sett för små för att verkligen påverka lantbrukarnas beslut. (Miljöersättningarna uppgår till cirka 3,5 miljarder om året medan produktvärdet i jordbruksledet är ungefär 50 miljarder.) Om inte ens de rikaste länderna i världen anser sig kunna ersätta jordbruket för sk kollektiva nyttigheter eller för att minska skadorna i tillräcklig omfattning, hur skall de fattiga länderna kunna göra det?

Ann-Helen Meyer von Bremen & Gunnar Rundgren

Publicerad på Naturskyddsföreningens blogg,
Den motvillige planetskötaren

Med örat mot jorden - podden. Del 2: Brasilien och jordbruket i nybyggarlandet Mato Grosso

Med örat mot jorden - podden. Del 2: Brasilien och jordbruket i nybyggarlandet Mato Grosso

Svinaktig jordbrukspolitik

En kastreringstång från Namibia

För att kompensera bristande konkurrenskraft orsakad av kravet på att smågrisar skall bedövas vid kastrering (alternativt vaccineras) får svenska grisbönder från 1 september 2012 stöd för bedövning av grisar som skall kastreras.

Kastreringstödet

Bedövnings- och smärtlindringsmedel: Ersättning enligt kvitto.
Sprutor och kanyler: 0,26 kronor per behandlad gris.
Arbete: 4,45 kronor per gris och behandlingstillfälle.

Vaccin: Ersättning enligt kvitto.
Säkerhetssprutan: Ersättning enligt kvitto.
Arbete: 2,90 kronor per gris och behandlingstillfälle.

Självklart kan detaljerna i ett sådant system diskuteras i det oändliga:

” Arbetsersättningen för vaccineringen bedömer vi som låg. Att hålla isär

galtgrisarna och dessutom vistas i en miljö med grisar som väger från 80 kilo

och uppåt och dessutom vaccinera tar längre tid, än den tidsåtgång som

Jordbruksverket presenterat.” säger LRF:s och grisföretagarnas remissvar

Men egentligen bryr jag mig inte om de där detaljerna, de är typiska cykelställsfrågor, dvs sådana där frågor som folk kan diskutera i evigheter, medan de inte lägger någon energi alls på jordbrukspolitiken i stort. Och det är det ju nästan ingen som gör. En anledning är nog att det är svårt, och ännu svårare som EU medlem eftersom 90% av jordbrukspolitiken utformas i Bryssel. Då får vi en politik som består av det smågulliga Matlandet, lag mot den stora varbölden i samhället, djursex, och bidrag för griskastrering.

Det stora problemet är att inga politiska partier och nästan inga intressegrupper vågar ifrågasätta att den heliga marknaden skall vara den i särklass främsta kraft som formar vårt jordbruk. Efter en period av trist jordbruksreglering fram till åttiotalet så har alla prisat marknaden.

Marknaden har misslyckats med att distribuera mat till de fattiga
Problemet är att Marknaden som enda styrmedel för jordbruket har många brister, redan för distributionen av produkter – vi ser ju att en miljard människor är hungriga.

Marknaden saknar mekanismer för att sköta ekosystemen
Jordbruket är en förvaltare av kultur och spelar en stor roll för landsbygden. Jordbruksekosystemen omfattar ungefär hälften av all biologisk produktion på jorden, vilket gör att hur vi sköter jordbrukssystemen i stort är hur vi sköter planeten. Och även den mest entusiastiske marknadsförespråkare tror knappast att marknaden är det bästa sättet att sköta de globala ekosystemen på – och varför skulle den vara det?

Fria marknader gör det mycket svårt för ett lands jordbruk att gå längre Det är svårt för lantbruket i ett land att gå före med högre miljökrav eller krav på djurvälfärd. En rapport, EU Pork Industry on Threshold of Changes, Rabobank industry note 268-2011 från Rabobank säger att kraven på djurvälfärd, miljö och markplanering för svinskötseln inom EU leder till 1,5 Euro högre kostnader per kg slaktad vikt jämför med de viktigaste konkurrentländerna USA och Brasilien. I sin tur hävdar svenska grisbönder att de har högre kostnader än konkurrenterna i Danmark eller Nederländerna på grund av svenska djurskydds- och miljöbestämmelser. Vilket är orsaken till kastreringsstödet ovan.

Nu kan man ju invända att det är precis likadant i industrin – varför skall jordbruket behandlas annorlunda? Men då glömmer man flera förhållanden.
1. Hårda samhällskrav har bidragit till att vi idag har den mest miljöfarliga industrin i fattiga länder
2. Industrin är inte alls lika platsbunden som jordbruket. De flesta industrier har samma teknik i hela världen, mer eller mindre samma typ av ägare, chefer rekryterade från samma internationella elit, nyckelarbetare från en global pool av experter, råvaror från samma länder mm. Det gör att lokala argument från industrin inte har samma bäring som lokala jordbruksförhållanden.
3. Industrin spelar ingen liknande roll som förvaltare av natur som jordbruket.

Det som är jordbrukaren förtjänst blir samhällets kostnader.
Jordbruket orsakar också mycket stora externa kostnader, som man bara undantagsvis betalar för. Som bara ett av många exempel: Enligt expertrapporten European Nitrogen Assessment orsakar kvävegödslingen inom EU kostnader på mellan 20 och 150 miljarder euro, medan lantbrukarnas ökade inkomster från kvävegödslingen uppskattas till mellan 10 och 100 miljarder euro.

Vissa tror att man skall kunna kompensera alla dessa brister med olika typer av miljöavgifter och ersättningar för specificerade tjänster, på så sätt kan man fortsätta att jobba helt inom marknadens ramar. Men resultatet av ett sådant reglerande är att vi introducerar en detaljreglering som får Sovjetunionens jordbruksreglering att framstå som liberal....Se bara hur en enda liten skillnad mellan ländernas förhållanden, kastrering av grisar, ger upphov till ett särskilt stöd, en särskild lag, en särskild förordning och säkert några särskilda kastreringspoliser. Eller se hur våra miljöersättningar i jordbruket fungerar, och de håller en så länge mest på med små saker och inte stora miljöproblem som exempelvis jordbrukets klimatpåverkan eller kväveutsläpp.

Det står därför klart att det behövs andra mekanismer, om inte annat för att ta hand om allt det som marknaden inte sköter på bäst möjliga sätt. Vi vet av erfarenhet att ett statligt reglerat jordbruk har många svagheter. Exemplen från Sovjetunionen och Kina är avskräckande, det svenska jordbruket fram till åttiotalet var också starkt reglerat och utmärkte sig genom låg kvalitet och marknadsmonopol. EU:s jordbruksbyråkrati inger knappast någon entusiasm, inte heller USA:s.

Det är en stor utmaning att hitta modeller för hur livsmedel skall kunna distribueras på ett rättvist och miljömässigt välanpassat sätt samtidigt som jordbruket som vårdare av kultur och ekosystemen spelar en lika stor roll som den att producera mat.

Jag har inte alla svar, men ställer i alla fall frågan. Regeringen duckar helt för frågan, deras enda två jordbrukspolitiska insatser är en allmän strävan till avreglering av EUs jordbrukspolitik (vilket den delade med den tidigare regeringen också) samt det famösa Matlandet, en spottloska i havet. Oppositionen lyser inte heller särskilt starkt.

Läs mer
Arla fortsätter i samma spår - de kan nog inget annat
Jordbruket - vilken industri som helst

PS
Den som har stort intresse i griskastrering kan läsa mer på den här länken, eller på
Aftonbladet, ATL, SvD, Land, Politikerbloggen

Om Matlandet, Regeringen, Vart går pengarna, Det Nya Matlandet - lösgodis?
DS

Inget vatten – ingen framtid

Öknen verkar vinna i byn Jaloya i norra Gujarat i Indien. Här finns inget vatten och jordbruksmarken håller på att ätas upp av sanden. Lång tids bevattning från allt djupare brunnar har fått grundvattennivån i norra Gujarat att sjunka allt djupare. I dag kommer vattnet i pipelines, tre timmar om dagen.

- Jag tänker inte på framtiden, jag tänker bara på den dag som är idag och försöker leva i nuet. Jag får förlita mig på Gud, vi kan inget annat göra.

Han är rak i ryggen, har en intensiv blick och är förmodligen van att bli åtlydd. Rajput Ramjibhai Khodabhai är med sina 30 bufflar storbonden i byn Jaloya i norra Gujarat, 13 mil väster om Palanpur, mot den pakistanska gränsen. Det är tydligt att han har stort inflytande över det mesta i byn och dess 2 000 invånare. Men när vi frågar honom vad han tror om framtiden, har han svårt att hitta svaren. Det är nämligen svårt att se någon framtid för byn.

Detta är en av många byar i Indien som lider brist på vatten. Cirka 30 procent av Indiens grundvattenkällor är mer eller mindre överutnyttjade och i norra Gujarat, som är en av flera drabbade delstater, ligger grundvattennivån lägre än 300 meter.

Rajput Ramjibhai Khodabhais 300-metersbrunnar är värdelösa när saltvattnet har trängt in. I stället får han och de övriga byborna nöja sig med att få vatten i pipelines, tre timmar om dagen.

Indien är världens största användare av grundvatten och 60 procent av jordbruket är konstbevattnat. En frikostig statlig subvention av el har gjort det möjligt för bönderna att pumpa vatten från allt djupare brunnar, utan att behöva tänka på kostnaderna. Men i byn Jaloya är vattnet slut och Rajputs båda 300-metersbrunnar är värdelösa eftersom saltvattnet har trängt in. I stället kommer vattnet från pipelines, elva mil därifrån, tre timmar om dagen. Vattnet ombesörjer regeringen, men under sommaren räcker dock inte det statliga vattnet till. Då köper Rajput extra vatten som fraktas i container med lastbil.

Vattnet är borta och öknen vinner hela tiden ny mark. Kutch-öknen ligger alldeles intill och på tio år har sanden tagit nästan fem hektar av hans mark, något han inte är ensam om i byn. Han har 15 hektar som han odlar på men i år blir det nog inget med den saken. Monsunen är försenad.

- Det beror på om det blir något regn. Hittills har vi bara fått 20 millimeter regn, annars brukar vi så här i mitten av augusti ha fått mellan 500-600 millimeter, säger han.

När vattnet är borta ser inte Jehabhai Kajabhai Thakor någon framtid i byn. Han, liksom många av de andra unga bönderna, vill bara flytta därifrån.

Hans granne, Jehabhai Kajabhai Thakor, är 30 år. Han har bara två bufflar, äger ingen mark och har inte alls samma ekonomiska resurser. Han nöjer sig inte med att förtrösta på Gud. Han vill bara flytta därifrån.

- När jag besöker grannbyn ser jag att det pågår mycket mer utveckling där, eftersom de har tillgång till mer vatten, säger han.

Han är en typisk indisk mjölkbonde med få djur och lite eller ingen mark alls. Han har inte råd att köpa extra vatten under sommaren.

- Det är klart att jag skulle vilja ha mera vatten. Då skulle jag köpa två bufflar till. Jag kan bara tvätta mig var tredje dag och inte mina kläder så ofta som jag vill, du ser ju själv, säger han och pekar på sin dammiga skjorta.

Under samtalet samlas fler unga bönder runt oss och alla är de överens om en sak – när vattnet är borta finns det ingen framtid för den här byn. Alla vill de flytta. Någon annanstans.

Ann-Helen Meyer von Bremen & Gunnar Rundgren
Först publicerad av Naturskyddsföreningen

Vem är teknikfientlig?

När man kritiserar det existerande, industrialiserade, genmodifierade och konstgödslade jordbruket framstår man lätt som teknikfientlig. Samma personer som kritiserar de som förespråkar ett mer ekologiskt jordbruk för att de är teknikfientliga och inte har förtroende för människans kreativitet verkar inte tro att man skulle kunna använda vetenskap och teknik också på ett annat sätt, ett sätt byggd på en annan logik. Lika väl som vi idag använder oss av teknik som är byggd på tillgång av billig fossil energi, borde vi väl kunna använda oss av teknik som optimerar naturliga, ekologiska processer?