Ni har kanske hört talas om Moores lag. Den säger i sin ursprungliga form att antalet komponenter på halvledarkretsar (transistorer på ett datachip) fördubblas med 12 månaders mellanrum. Det finns också Wrights lag som säger att kostnaderna för att ny teknik sjunker kraftigt med ökad produktion. Dessa två så kallade lagar ger ofta upphov till ohejdad teknikoptimism.
“Fjärde generationens reaktorer kommer sannolikt att kunna utnyttja kärnbränslet 100 gånger mer effektivt än i dag.” skriver Svenska Dagbladet 29/9 2019.
”Ekonomerna Jonas Grafström, Marcus Lindeberg Goñi och Martin Korpi vid forskningsinstitutet Ratio räknar till exempel med att det med dagens priser skulle kosta motsvarande en fjärdedel av hela världsekonomin årligen att fånga in ett års utsläpp från luften med teknisk koldioxidinfångning. Men de räknar med att kostnaden för att samla in ett ton vara lägre än dagens koldioxidskatt redan 2045. ” säger Expressen i en ledare 24/9 2019).
Katrine Kielos Marçal utropar i DN: ”Tänk er energi mycket billigare än vad den någonsin har varit” när hon redogör för prisfallet för solpaneler.
Att Moores och Wrights lagar inte är en pålitlig kristallkula är uppenbart om man tittar på kostnaderna för kärnkraft eller vindkraft, eller för en rad andra tekniker. För vindkraft sjönk kostnaderna kraftigt fram till år 2000 för att senare vända upp igen, enligt Energimyndigheten. I själva verket finns det en motsatt effekt av en ökande produktion för exempelvis förnyelsebar energi: ju högre andel av elektriciteten som kommer från vindkraft och solkraft desto dyrare blir elektriciteten sannolikt för att det behövs större investeringar för lagring av energi och andra kringtjänster.
I själva verket finns det andra “lagar” som visar på en helt motsatt utveckling. Erooms lag (Moore baklänges) stipulerar att kostnaden för att ta fram ett nytt läkemedel fördubblas vart nionde år. Liknande kan observeras vad gäller forskning i stort där man gör allt färre riktigt stora genombrott trots enorma resurser och trots allt tal om innovation – eller kanske just därför – så har innovationstakten minskat kraftigt de senaste årtiondena.
Om man ser till ekonomin i stort är det definitivt inte Moores lag eller Wrights lag som regerar, produktiviteten i de mest utvecklade länderna växer mycket långsamt eller inte alls, medan den fortfarande växer i de ekonomiskt mindre utvecklade länderna. I själva verket följer både enskilda branscher och ekonomin i stort i huvudsak lagen om avtagande avkastning. Den säger att i en produktion kommer en punkt så småningom att nås där det inte lönar sig att sätta in mer insatser. Det kanske går att pressa produktionen högre, men bara till priset av en ännu större ökning av insatser. Detta kan tydligt observeras med exempelvis konstgödsel eller bevattning. Ännu tydligare gäller den vid plockning av äpplen. Du börjar med att plocka de äpplen som är lätta att nå från marken. Sedan får du använda en mindre trappstege och slutligen en lång stege eller en skylift – och sen är äpplena slut!
För hälsa är det också tydligt att rent vatten, en god kost, vacciner och antibiotika har räddat miljarder liv till en relativt överkomlig kostnad, medan det kan kosta miljontals kronor att rädda ett liv med den alltmer avancerade sjukvården och läkemedlen.
Det är säkert olika i olika branscher och med olika teknologier, men om man ser en typisk S-kurva för utveckling är det lätt att tro på Moore och Wright när man befinner sig i kurvans branta parti medan det är uppenbart att det är en minskande avkastning när man närmar sig kurvans topp. Och när äpplena tar slut böjer kurvan neråt.
Tioisurfather, CC BY-SA 4.0 <https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0>, via Wikimedia Commons
Möjligen är den hårdaste lagen istället Murphys lag: Om det finns två eller flera sätt att göra något på, och ett av dem kan ställa till katastrof, så kommer någon att göra på det sättet.
