Den motvillige planetskötaren

Det här trädet tyckte till och med Daniel var fantastiskt

 - Vill ni betala mer för mitt kött för att jag bevarar skogen? I Europa och USA får bönderna ersättning från staten för naturvård, men vi får inte ett öre. Vi får till och med betala fastighetsskatt för marken vi inte får använda. Brasilien är det enda land i världen som bevarar så mycket av sin natur, säger Daniel Wolf, bonde i Nova Canaã do Norte i Mato Grosso.

Daniel Wolfs gård är stor och omfattar 12 000 hektar, men hälften av marken får han inte bruka, där växer i stället en fantastiskt vacker regnskog. Brasilianska staten förbjuder honom nämligen att hugga ner skogen. Daniel Wolf tycker att det är orättvist och den fina skogen verkar inte bereda honom någon glädje alls, tvärtom, han har satt upp stängsel för att hålla skogens vildsvin borta från åkrarna och betesmarkerna.  När vi ber om att få gå in i skogen verkar det som om det är första gången han vandrar där. 

Vi har en bild av brasilianska bönder som skövlar regnskog eller savann för att föda upp köttdjur eller odla soja. Den bilden är delvis sann, men inte den enda sanningen. Brasilianska staten delar gratis ut 50 hektar oanvänd mark till alla egendomslösa, förutsatt att de brukar marken under fem år. Det enklaste sättet att bryta ny mark är att hugga ned skogen och låta köttdjur beta. Detta uppmuntrar givetvis till fortsatt exploatering, men samtidigt finns det regler om att markägare måste bevara stora delar av skogen. Det är helt förbjudet att exploatera mark mellan 30 och 500 meter från vattendrag. Ligger gården dessutom i Amazonas ska minst 80 procent av skogen skyddas (fastigheter som är mindre än 100 hektar är undantagna från kraven.) Ingen påstår att lagarna följs full ut och här, 150 mil från huvudstaden Brasilia, följs de sannolikt allra sämst, men sakta men säkert tillämpas reglerna bättre. De bönder vi besöker, som Daniel Wolf, verkar följa lagarna, under protest. (När hans gård startade krävde lagen att 50 procent av skogen skulle bevaras.)

Bildtext: sojan har så stor betydelse för jordbruket i Mato Grosso att markpriserna uttrycks i säckar soja per hektar. År 1996 kostade 1 hektar cirka 100 säckar soja och idag kostar de bättre markerna upp emot 1000 säckar soja (motsvarande 200 tusen kronor).

 

Daniel Wolf sätter fingret på en viktig fråga – vem ska betala för att han bedriver naturvård? I Europa ersätts bönder för att inte spruta nära vattendrag, medan deras brasilianska kollegor förutsätts lämna större delen av sina fastigheter obrukade, utan någon som helst ersättning. Det är givetvis inte särskilt rättvist på en global marknad där alla ändå konkurrerar med alla andra.

Men det finns en annan minst lika viktig fråga. Jordbruket handlar inte bara om att producera mat. Jordbruk omfattar en tredjedel av all mark och är det viktigaste verktyget för att sköta om vårt hem, planeten Jorden. Samtidigt styrs jordbrukarnas handlingar främst av mängder av små ekonomiska beslut, beslut som inte innefattar rollen som planetskötare.

Många anser att det bästa sättet att styra också den rollen är att använda marknadsmekanismer, dvs betala bönderna för att bevara eller skydda miljön, eller ibland för att inte förstöra den. Jordbrukets påverkan på miljön är både omfattande och mångfacetterad, så det är mycket svårt att förvandla jordbrukets direkta och indirekta miljöpåverkan till tjänster som kan säljas på en marknad. I själva verket förutsätter det en mycket stor byråkrati och omfattande teknokratisk styrning. Redan idag skall tjänstemän räkna träd i hagarna så att de inte är för många för då mister bonden sitt hagmarksstöd. Och frågan också vad det är för någon marknad när det bara finns en köpare – staten?

De miljöersättningar vi har i Sverige idag är inte särskilt träffsäkra och är totalt sett för små för att verkligen påverka lantbrukarnas beslut. (Miljöersättningarna uppgår till cirka 3,5 miljarder om året medan produktvärdet i jordbruksledet är ungefär 50 miljarder.) Om inte ens de rikaste länderna i världen anser sig kunna ersätta jordbruket för sk kollektiva nyttigheter eller för att minska skadorna i tillräcklig omfattning, hur skall de fattiga länderna kunna göra det?

Ann-Helen Meyer von Bremen & Gunnar Rundgren

Publicerad på Naturskyddsföreningens blogg,
Den motvillige planetskötaren